Författare: Nisse

Jag är bonde i n:te led på Bosas rusthåll i Hindersby som troligen är kring 1000 år gammalt - ingen vet så jag kan lika gärna påstå det. Nån vanlig bonde är jag inte för jag gick i skola och blev elektronikingenjör och forskare i teoretisk datateknik vid Tekniska högskolan - senare docent och professor. Men det var mest hobby och extraknäck för jag har bara missat en vårsådd och det var då jag var i Dragsvik. Sedan 2004 är jag heltidsbonde till 150 %. Allt är heimlaga och jag har bara skrotmaskiner som jag reparerar och bygger om själv. Med dagens priser är det inte möjligt att köpa nya. Dessutom bygger jag optiska fibernät på landsbygden. Det är inte alls mera så mycket arbete med sådd och skörd men desto mer med att bygga hus, reparera maskiner och ställa i ordning. Till det går numera 95% av all tid! Så jag bygger (sedan jag fick min första hammare och 10 kg spik till julklapp som femåring) och skruvar med maskiner, gräver i jorden och hugger i skogen på vintern. Och så måste fliseldningen skötas förstås. Mest hänger jag på nätet och diskuterar över hela världen.

Regn och rusk

Nä, nu går det inte ens att gå ut på åkern. Här har regnat en hel del. Hela vårsådden flyttar nu ordentligt framåt. Vi är mitt emellan varm och kall luft så det är omöjligt att veta vilket väder det blir. Jag måste se på regnmätaren för den fungerar tydligen inte alls efter vintern. Och så märkte jag att oljefiltren var slut. Det var ovanligt för jag brukar hålla ett ordentligt lager med reservdelar. Nu blir jag tvungen att gå fram till spegeln och tala allvar med reservdelschefen här på stället. Och åka till Ring III efter mera oljefilter. Till all tur har vissa affärer numera öppet på lördagen (och till och med söndagen).

Mera regn lovas österifrån men hoppeligen orkar det inte ända fram till oss …

Intet är som i väntans tider

Nu börjar jag komma in i vårsåddsstämningen. Allt annat sjunker undan och blir helt oviktigt. Strunt i vulkanutbrott och finanskriser – ja, till och med Bondbloggen blir allt mer oviktig ! Nu är det väderleksprognosen, fukten i marken och maskinerna som gäller. Omvärlden bleknar bort och bara åkrarna blir kvar i fokus. Och verkstaden förstås.

Lustigt nog så börjar man i det här skedet göra en massa ovidkommande småarbeten som inte alls har nånting med vårsådden att göra. Min teori är att det hör ihop med koncentrationen på vårsådd i alla fall för ju oviktigare desto lättare är det att lämna dessa småjobb och rusa till med vårsådden.

Förutom en massa pappersjobb och bokföring har jag de senaste dagarna planerat för en övergång till Gigabits fibernät. Trafiken i vårt nät har ökat ordentligt och börjar slå i taket. Vår Internetleverantör börjar grymta om mera kapacitet (och pengar). Jag trodde vi skulle klara oss i tio år med vårt 100 Mbits nät men nu (efter sex år) har folk hittat alla möjliga användningar för nätet så det blir att förbättra det. Alla börjar med epost och tycker att ett långsamt nät fungerar bra men så kommer TV- och videotittandet som är en stor bov i sammanhanget och det är bara början ännu. Och de som jobbar hemifrån använder allt större och finare program med stora trafikmängder.

Problemet är att vi är bland de första i världen med ett snabbt nät så vi hamnar bland storföretagen då det gäller att köpa elektronikburkar – och priserna är därefter. Men jag har hittat ett företag i Göteborg som tillverkar snabba och relativt förmånliga burkar för anslutning till Internet. Men så insåg jag att de kör med BSD (en Unix-variant) och efter litet surfandet kom jag fram till att jag själv kan bygga en Gigabits brandmur/router med en gammal Linuxmaskin och gratisprogram såsom Shorewall.

Nu börjar det dra iväg till datateknikens djupaste vatten så jag lämnar barmhärtigt läsarna ifred och går för att koka morgonkaffe innan jag otåligt börjar vanka omkring på åkrarna och sparka i tuvorna. Ytan börjar torka men under finns det alldeles för mycket vatten och det är absolut förbjudet att köra på våra leråkrar just nu. Inte ens vägen kan jag börja släta ut (den jag körde djupa spår i). Den måste också torka upp före det.

Och väderprognosen från 05:01 i morse visar på regn och ostadigt. Vi sitter bara och hoppas att det går som mången gång tidigare att det regnar i Helsingfors och i Borgå och kanske till och med uppe i Lappträsk men inte kommer många droppar här i Hindersby. På försommaren är vi nämligen ett torrhål. Men då det kommer regn söderifrån finns ingen pardon.

SMHI skriver: “…regnområden över Ryssland trycker på …” – uj-uj-uj !

Kallt och ostadigt

Så regnar det igen … Jag sitter och ser på SMHI:s Lantbruksväder stup i kvarten men inte ändras den. Femdygnsprognosen säjer “Kallt och ostadigt” och följande femdygnsprognos är inte mycket bättre: “Tidvis ostadigt”. Det värsta är att man inte kan börja med något annat på allvar så här sitter man och väntar.

Under tiden kan ni titta på fjolårets nedkörning då jag hade litet för bråttom hem från skogen. Det var nära att någon annan hade fått blogga i stället för mej:

Till all tur hade jag processorn fastkopplad så traktorn blev att hänga på den. Då blev jag inte ens arg. Efter många koppar kaffe körde jag ett lass rötprops dit och började bygga under bakhjulet. Sist och slutligen gick det bra att lyfta upp bakhjulen med lastarns stödfötter (lastarn är fast i ramen på traktorn).

stöd under MF165 som stöd och backa upp

Men vi är minsann inte sysslolösa för våra gullebarnbarn är här och det skulle krävas tre fullvuxna till det: Två som springer efter dem och en som vilar sej. Som motvikt till regnet och rusket sätter jag in en idyllbild från i går.

Det är de (i Lappträsk) världsberömda scillorna på hembygdsgården Kyckling som bildar bakgrund.

Vårsådden på Bos-Sestu

Det är busväder i dag men snart skall väl vårsådden börja i alla fall. Nu börjar det vara regnet som bestämmer. Ett ordentligt regn kan skjuta på sådden en vecka. Sällan sår vi före 1 maj men det har nog hänt. Och sällan sår vi ännu i juni men det har också hänt.

Jag måste presentera vårt system för det är litet ovanligt. Jag sysslar med så kallad frässådd där såmaskinen är kopplad till en jordfräs (av den större sorten):

Fotografiet är taget i fjol men det ser likadant ut i år. Såmaskinen är från 1975 och ganska sliten men jag har inte vågat satsa på en ny maskin med de priser vi har i dag. Så den lappas ihop ett år till igen. Den fungerar nog men har för små lådor så man måste fylla på ofta. Och då jag kör hem och fyller på direkt från silon så tar det värdefull tid. Dessutom har den alltför dåligt tryck på såbillarna så utsädet ibland blir liggande utanpå. Och det är alls inte bra.

Jordfräsen är en italiensk Pegoraro som fungerat fantastiskt bra. Jag har inte behövt byta en enda pinne på 20 år trots att jag kört på sten så att traktorn hoppat till. Fräsen behövs för att slå sönder kokorna på våra styva lerjordar. Men den kräver en hel del effekt. Vi harvar med en urgammal Kongskilde lätt fjäderharv men det är bara för att jämna ut åkern. Fräsen finfördelar nog jorden men den jämnar inte alls.

Men jag måste så en vecka efter alla andra med det här systemet. Det är ren katastrof att köra på en alltför våt lerjord. Då blir åkern som asfalterad. Men om det torkar för mycket så orkar inte ens fräsen slå sönder kokorna. Och man får köra på krypväxeln. Då såmaskinen kommer genast efter fräsen så hinner åkern inte torka upp efter bearbetningen som vid normal harvning utan den måste vara tillräckligt torr för att sås förrän man alls börjar köra. Det är ett system som kräver goda nerver.

Så det är en fördel om man inte har allting i ordning för tidigt. Då KAN man inte köra ut på åkern utan måste hålla till i verkstaden :-). Förr satt alla och väntade nervöst på att börja och en av gubbarna sa åt vår granne Nyströms Nils som alltid var bland de först: “Tu ska akt de ti far uut opa ååkärn för tiiditt för tå pradajar vi til allihoop !” (Akta dej för att köra ut för tidigt på åkern för då drar vi till allihopa – “pradaja” kommer troligen från ryskan även om det där betyder “sälja”).

Droppeli-dropp

Det ser ut som om det kunde komma regn. Vädret är ganska varierande – i förrgår snöade det litet på morgonen men i går sken solen och vi hade +17 grader som mest. SMHI:s lantbruksväder är öppet på datamaskinen hela tiden.

Men egentligen är det ett värre droppeli-dropp jag tänkte skriva om. Jag fick nämligen irit (irisinflammation) i vänstra ögat och det blev snabb Helsingforsresa i går. Det är inget större problem men eländet slår alltid till då det är en större helg i antågande. Ögondropparna fungerar bra men man måste ha recept. Och det värsta är att komma ihåg att droppa varje timme. Man hinner knappt komma igång med nånting så ringer alarmet på mobilen och man måste droppa igen … Och det kan vara riktigt roligt om man har händerna helt svarta av spillolja.

Till all tur kommer iriten sällan. Men det sätter fokus på ett problem som bönder har nuförtiden – man är ofta ensam på gården. Och det är dåligt med hjälp eftersom många är på annat arbete långt borta. Det är rena skämtet om nån doktor skriver ut sjukledigt. Vem skall sköta arbetet ? I praktiken får man sköta det själv trots sjukdom om man bara på något sätt lyckas kravla sej upp i traktorn. Det bara inte finns något alternativ. Och på våra lerjordar kan man lika bra låta bli att så alls om det blir för sent och för torrt. Det är nästan på timmen då de måste sås.

Inte finns det någon ersättare som klarar av systemet utan varsel utom de som känner till det. Och brorsan jobbar i Moskva och pojken i Kronoby – ifall han nu inte råkar vara i Alperna eller de norska fjordarna. Det är numera inte ovanligt att böndernas barn arbetar på andra sidan jordklotet. Grannarna har fullt upp med att hinna så själva. Ännu på 60-talet fanns det fullt med folk i byn men nu är det ganska glest på dagarna. Hos oss var vi fyra karlar – min farfar var då ännu full arbetskarl. Och en gammal erfaren bondgubbe gör en väldig massa nyttigt arbete fastän kroppskrafterna inte är vad de varit.

Till all tur har jag egentligen aldrig varit sjuk (influensor räknas inte). Speciellt som jag har sjukhusskräck. Den enda gång jag legat på sjukhus var då vi på väg till Dragsvik kolliderade med Peters folkare. Säkerhetsbälten fanns det inte på den tiden så jag har ännu ett minne av det på underläppen och det finns en grop i folkarns instrumentbräda där jag slog i den. I jordbruket går det åt en hel del plåster men jag har inte brutit armar eller ben eller nacke än även om det nog är ett farligt arbete. Det har jag i alla fall lärt mej att då man blir trött så skall man gå på kaffe – det sparar både plåster och tid för man gör misstag coh har sönder maskinerna lättare då man är trött.

Nu måste jag droppa varje timme i fem dagars tid – påstår ögonläkaren. Ögat känns bra så motivationen är låg. Det gäller bara att inte kasta mobilen i plurret då den börjar pipa hela tiden. Men utan den skulle det inte bli många droppar per dag.

Och nu börjar den pipa igen – droppeli-dropp … Glad Första maj !

Ett kungarike för en handbok

Min fina Fiat Ducato står i verkstaden – den har inget oljetryck. Så där i princip är det bara att kasta sej ner och byta oljepump (eller pumpens drivning) men jag har ingen verkstadshandbok för den 2500 dieselmotor som den har. Och det visade sej att det inte alls var så enkelt – vilket det ju sällan är. Förstås har jag skaffat tre reparationshandböcker för Ducaton – det borde vara lag på att maskiner inte får säljas utan fullständig dokumentation hur man skruvar dem i små bitar. Men ingen av dem behandlar just SOFIM 2500 dieselmotorn utan bara alla andra motortyper.

Man kan skruva sönder dem och se hur de är byggda men det tar en väldig massa tid och så kan man lätt dra sönder nånting. I min ungdom höll jag på och härjade vilt för att få upp skruvarna till MF165:ans framaxel – tills jag märkte att de var vänstergängade och att jag alltså höll på att dra till dem. En del maskiner kan vara ganska krångligt konstruerade av nån sadist som suttit och flinat: “Jag vill allt se hur de får det här åtskiljt på verkstäderna !” Förr var också verkstadshandböcker välbevakade hemligheter som bara auktoriserade verkstäder fick. Till alla tur har EU nu förbjudit krav på att man måste anlita vissa (extremt dyra) “auktoriserade” verkstäder.

Och så finns ju Internet ! Det första jag gör är förstås att surfa på nätet och se om jag kan hitta någon som haft samma problem och satt in en anvisning hur man enkelt fixar det. På nätet finns allting – men det gäller att hitta det. Nu har jag länge sökt en reparationsbok för 2500-dieselmotorn och hittade en – som var såld. Men i morse sökte jag på tyska – und hast Du mir gesehen – det fanns just den rätta handboken på Fachliteraturversand i Halle. Den är nu beställd. (Och skickad – inom en halv timme !)

Nätet är en fantastisk uppfinning. Då jag behövde handböcker till min gamla brandbilsmotor (6-cylindrig Daimler-Benz) till torkfläkten så hittade jag en i USA, en i Tyskland och en fullständig reservdelskatalog från 50-talet i Holland. Motorn är nu servad och genomgången helt enligt handböckerna.

Det har varit sorgligt utan Ducaton. Jag trivs att sitta högt uppe ovanför alla småbilar – och så får man ett halv villa med sej ifall det behövs. I den körde jag till Otnäs och i den sov jag några timmar per natt då jag jobbade med forskning. På vintrarna hade jag elvärme från parkeringsstolpen. Men nog skall den igång igen Den är inte ens 20 år gammal och har ännu litet kvar till en halv miljon kilometer. Och så har jag byggt fullständig inredning i den så man kan bo i den om man vill. I motsats till min gamla Ducato har den galvaniserade plåtar så man störs inte av att morgonsolen lyser in genom rosthålen.

Nu hoppas jag det i handboken finns ett smart sätt att skruva bort oljepumpen utan att ta isär hela motorn …