Författare: Nisse

Jag är bonde i n:te led på Bosas rusthåll i Hindersby som troligen är kring 1000 år gammalt - ingen vet så jag kan lika gärna påstå det. Nån vanlig bonde är jag inte för jag gick i skola och blev elektronikingenjör och forskare i teoretisk datateknik vid Tekniska högskolan - senare docent och professor. Men det var mest hobby och extraknäck för jag har bara missat en vårsådd och det var då jag var i Dragsvik. Sedan 2004 är jag heltidsbonde till 150 %. Allt är heimlaga och jag har bara skrotmaskiner som jag reparerar och bygger om själv. Med dagens priser är det inte möjligt att köpa nya. Dessutom bygger jag optiska fibernät på landsbygden. Det är inte alls mera så mycket arbete med sådd och skörd men desto mer med att bygga hus, reparera maskiner och ställa i ordning. Till det går numera 95% av all tid! Så jag bygger (sedan jag fick min första hammare och 10 kg spik till julklapp som femåring) och skruvar med maskiner, gräver i jorden och hugger i skogen på vintern. Och så måste fliseldningen skötas förstås. Mest hänger jag på nätet och diskuterar över hela världen.

Vårens Eriksgata

I slutet på april försöker vi ta en tripp till Sverige. Det skall föreställa nån sorts semester, men sällan har man så bråttom med inköp till jordbruket och byggande som då. Vi har ett gammalt torp – eller egentligen ett bergslagshus och jobbar med att reparera det på ursprungligt vis.

Nornbergs

Vi hittade det på nätet för tio år sedan och det var väldigt billigt för det är nästan 200 km från Stockholm i Medåker norr om Arboga just på gränsen mellan Mälardalens åkrar och Bergslagens skogar.

Sedan dess har vi byggt och reparerat ett par veckor per år. Det första vi byggde var förstås en bastu i gammal stil. Huset är byggt omkring 1850 på samma plats som ett soldattorp stod.

Medåker (Midhakir = Mitten i Åkers härad) har anor från ett par tusen år tillbaka och var tingsplats för Akirs härad. Senare gick Eriksgatan genom socknen och ännu långt senare byggdes staden Arboga (= ååbogan) där man kunde segla upp från Mälaren. I Arboga står Engelbrekt Engelbrektssons staty – han som ledde bönderna i upproret mot danska kungens fogdar och i Arboga hölls Svea rikes första riksdag. Det var förrän det blev nånting av Stockholm.

Det är jordbruksbygd även om Arboga var känt för sina verkstadsmaskiner också. Det är en av de bäst bevarade medeltida städerna i Norden och varje augusti hålls Medeltidsdagarna där.

Men vi skall köpa in förnödenheter till jordbruket som är mycket billigare än i Finland och får på så sätt resan betald med råge. Ifall jag får det eländiga trådlösa nätet att fungera så hörs vi nästa vecka. Jag har nu fyra operatörers kort så kanske något fungerar … Det är hemskt då man blivit bortskämd med 100 Mbits optofiberkabel.

Varför så långt borta ? Just därför !

Stödparagrafernas djungel

Som svar på Marianns fråga om naturvårdsåker i Man får skörda vad man sått måste jag skriva ett helt inlägg. Vi får nämligen flera luntor på sammanlagt flera hundra sidor text som vi måste läsa igenom då vi gör stödansökan. Till all tur kan jag hoppa över de delar som berör djuren (stackars djurbönder !) och “bara” läsa om växtodlingen. Det är en ren djungel av paragrafer.

Byråkraterna har hittat på massor av olika sorters områden som alla skall skötas olika. Men för att bara ta upp naturvårdsåkrar som Mariann frågade om så finns det fyra olika sorter:

1. flerårig vall
2. ängsvall
3. landskapsvall
4. viltåker

Jag kan inte ta med allt som finns i stödguiden men kort sagt är flerårig vall gräs och högst 20 % klöver (kvävefixerande växt). Ängsvall måste ha minst en flerårig ängsväxt som prästkrage (inte klöver). Landskapsvall måste ha minst två växter från en lång lista – bland andra solros, blåklint och kornvallmo och får innehålla högst 30 % vallväxter. Viltåker måste ha minst två växter från en lista med bland andra spannmål, rybs och oljelin.

Ängsväxterna har den allra dyraste blandningen. Jag räknade ut att det kostar kring 280 euro per hektar att så dem. Nu då naturvårdsåkrar blivit pop så har priserna på fröblandningarna skjutit i höjden radikalt.

För mej är viltåker förmånligast eftersom jag har eget utsäde – och så står älgarna och äter på vår skogsåker i alla fall så det verkar vara naturligt. Man får inte bespruta alls men får skörda. Det är viktigt för då hålls åkern i bättre skick.

Naturvårdsåker få man ha på högst 15 % av arealen men därutöver sår jag vallväxter på 50 % som då kallas “gröngödsling” och måste plöjas upp efter senast två år. Där måste klövern vara MINST 20 % av fröblandningen. Det är ju samma blandning som naturvårdsvall men det är viktigt vad man KALLAR det ….

Tro nu inte det är så enkelt – det finns massor av tvärvillkor och annat som man måste beakta. Vi är inte växtodlare mer utan paragrafodlare. Missar man nån paragraf så kan man förlora stödet. Om paragrafen är förståndig eller inte har ingen betydelse. Våra förtroendemän får jobba hårt hela tiden för att få bort de mest vansinniga påhitten. Tjänstemännen vill jag inte klaga på – vi har flera bondpojkar från vår by på ministeriet som nog är med i jordbruket rent praktiskt också.

Men jorden är besvärlig. På vissa åkrar kan man göra sådant som absolut inte fungerar på andra. Liksom bönder är åkrar ytterst individualistiska och ibland nyckfulla. Våra lerjordar är sådana att  de gamla brukade säja “våårplöjjand mootarbeitar liggvext” – vilket betyder att det inte växer nånting ifall man plöjer på våren vilket en del vurmar för. Vårplöjning kan vara bättre på vissa jordar men absolut inte här. Så det är ytterst vanskligt att hitta på paragrafer som alla skall följa.

Skogsvintern är slut

I går började vägen bli så dålig att det är slut på körandet. Största delen är ännu i tjäle men det börjar bli obehagliga gropar som verkar vara bottenlösa. Så nu förklarar jag officiellt skogssäsongen för avslutad.

Det var en besvärlig vinter. Massor av snö som visserligen var lätt men djup. Kölden tog också bort flera dagar från skogsarbetet liksom snöröjandet. Och så kom jag åt att börja fälla först den 24 januari för fram till dess jobbade jag med traktorerna i verkstaden.

Januari 2010
Skogen i januari
April 2010
Skogen i april - hygget till vänster.

Egentligen vara planerna att såga ned dubbelt så många träd men på grund av ovan nämnda orsaker så blev det betydligt mindre. Märk väl att det var STORA träd – de flesta var överåriga och borde ha avverkats för länge sedan. Det normala var att få fyra korta stockar (430 cm) eller tre långa (520 cm) plus litet massaved. Då de skulle fällas inne i en alltför stor småskog så var det besvärligt och krävde ofta att man skuffade omkull dem med lastaren eller drog med vajer för att få dem att slå sönder så litet ungskog som möjligt. Och det tar tid.

Dåligt samvete har jag för att ha svikit alla som trodde jag skulle ha sågat ned över tusen träd. Så effektiv är jag nog inte. Om jag hade börjat redan i november och det hade varit perfekt väder och bara raka tallar utan grova kvistar och vinden alltid hade blåst år rätt håll så hade jag kanske hunnit med 600 men tusen behövs det nog en processor för.  Men jag skall försöka skärpa mej till nästa vinter …

Gitta hade gissat nästan exakt rätt. Gratulerar ! Själv visste jag inte hur många träd jag hade fällt förrän i går kväll då jag räknade dem riktigt noggrant. Nu blir det inressant att se hur många kubik det är men eftersom det är fabriksmätning så måste jag vänta flera månader. I fjol kom sista mätbeskedet först i december.

Sista lasset 11 april 2010 sista lasset  Årets virke årets virke  Aaltjärrs veein de sorgliga spåren …

Man får skörda vad man sått

Nu börjar skogsbruket gå över i jordbruk – odlingsplanen skall göras upp. Vad skall jag så ? Som vanligt har jag köpt gödsel redan förra hösten och vanligen använder jag eget utsäde. Vi har haft veteodling och tidigare också rybsodling. Men nu är vetepriserna nästan på nollnivå (under 10 cent per kg) och rybsen har haft för mycket sjukdomar – mest har bomullsmöglet sänkt skördarna radikalt.

Jag hörde på lantbrukssällskapets information och den bekräftade vad jag redan kommit fram till: Odling är inte lönsam. Jag har nästan två års veteskörd i lager och jag tänker inte ge bort den till inget pris alls.

Så det lutar åt att det blir 50 % gröngödsling, 15 % naturvårdsåker och sedan 35 % vete  (på de bästa åkrarna). För att veteodling skall kunna ge nånting måste man med dessa priser få skördar på 5500 kg/ha och det lyckas inte på våra bevärliga  leråkrar – om man inte har en ovanlig tur med vädret. Och det har man sällan här. Vi har tyvärr torra försomrar och våta höstar och det borde vara tvärtom.

Så nu skall jag hjälpa till att minska på överskottet och samtidigt passa på att fixa diken och våta lägder och få litet bättre skick på åkrarna med gröngödslingen. Och kanske experimentera litet med nya sorter – man förlorar ju inte mycket då priserna är dåliga.

Att spruta och gödsla vilt skulle kanske ge någon tia till per hektar men då är det närmast firmorna som förtjänar hundratals euro per hektar. Och det blir ännu mera överproduktion och priserna sjunker ännu mera. Det verkar inte riktigt klokt.

I fjol odlade jag vete på hela arealen men det blir nog en drastiskt omsvängning i år. Men så är det med marknaden. Man är tvungen att reagera snabbt och radikalt. Ingen vet vad man får för vetet på hösten så det är liksom hasardspel.

Bonden har blivit brandman (liksom Kalle) – han sitter och väntar på att det skall behövas mat (börja brinna). Och då gäller det att ha åkrarna (brandbilen) i skick. Nån påstår att det blir brist på åkermark år 2020 – om bara tio år. Så det lönar sej inte att kasta yxan i sjön än. Bättre att hålla den slipad och klar …

Bamsen är fälld och utkörd

I går fällde vi bamsetallen med Henrik. Det var med nöd och näppe som motorsågens svärd räckte till. Största diametern var 80 cm så tre meter måste vi såga bort för sågarna tar bara emot maximalt 55 cm. Och det är en otroligt fin bit som är helt kvistfri så jag skall försöka såga den själv på det egna sågverket – men det kan nog var problematiskt.

Bamsetallen är fälld

Stockarna är nu utkörda och bara massaved och flisved är kvar. Det är verkligen menföre och blir djupa spår men visst är vägarna frusna under ännu. Det går att köra och spåren blir bara en aning värre. Nu gäller det att jämna vägen då den torkat men ännu inte blivit för hård. Det är ju ren lera som kan vara ganska besvärlig. Mats har alldeles rätt i att virket borde ha varit utkört till påsk men jag ville ha bort de riktigt stora så jag fällde ända fram till slutet på mars. Och jag hade inte tur med vädret …

Kom ihåg att i tävlingen handlar det om TRÄD – inte stockar (man får 1-5 stockar per träd, vanligen tre).