Författare: Nisse

Jag är bonde i n:te led på Bosas rusthåll i Hindersby som troligen är kring 1000 år gammalt - ingen vet så jag kan lika gärna påstå det. Nån vanlig bonde är jag inte för jag gick i skola och blev elektronikingenjör och forskare i teoretisk datateknik vid Tekniska högskolan - senare docent och professor. Men det var mest hobby och extraknäck för jag har bara missat en vårsådd och det var då jag var i Dragsvik. Sedan 2004 är jag heltidsbonde till 150 %. Allt är heimlaga och jag har bara skrotmaskiner som jag reparerar och bygger om själv. Med dagens priser är det inte möjligt att köpa nya. Dessutom bygger jag optiska fibernät på landsbygden. Det är inte alls mera så mycket arbete med sådd och skörd men desto mer med att bygga hus, reparera maskiner och ställa i ordning. Till det går numera 95% av all tid! Så jag bygger (sedan jag fick min första hammare och 10 kg spik till julklapp som femåring) och skruvar med maskiner, gräver i jorden och hugger i skogen på vintern. Och så måste fliseldningen skötas förstås. Mest hänger jag på nätet och diskuterar över hela världen.

Min första tork 40 år

Farsan hade byggt ett par kalluftstorkar tidigare – bland annat den som jag rev i somras – men då vi slutade med kossorna 1975 så planerade jag en helt ny torktyp som sattes i ladugårdsvinden. Den fyllde 40 år i år så det måste firas. Den allra första torken fanns också på samma plats men längst upp under taket så man körde in från vindsbron under den. Alltså fanns det knappt rum att alls röra sej då man satte in litet säd. Den hade hålskivor av masonit som skyffeln hackade sönder då man skulle tömma den. Om man alls kunde röra skyffeln. Mest gällde det att tömma med en liten sopskyffel och sopborste. Fast då vi hade kossor så behövdes det inte mycket rum för säden.

Den andra torken på bodvinden var betydligt större med hålplåt (se De gamla kalluftstorkarna). Men också där slog man huvidet i taket och i de spikar som stack ned. Dessutom var luftgångarna för små så säden möglade fastän man körde med fläktarna. Alltså tänkte jag 1975 att nu skall det minsann bli en tork där man inte slår huvudet i taket och där det finns ordentligt stora luftkanaler.

Efter en mängd misslyckade planer (jag har en hel låda kasserade ritningar) så kom jag den 4 juni 1975 fram till den här principen. Lägg märke till att man skall kunna gå rak inne i huvudkanalen (nere till höger), ovanpå huvudkanalen och på en bana vid uttagen från torken. Luftkanalerna under plåten är hela 130 cm höga vid huvudkanalen och 90 cm vid uttagen. Där blir inget tryckfall på grund av för små luftkanaler. Huvudkanalen är 190 cm hög och har ett tvärsnitt på ca. 3,4 kvadratmeter. Det finns tre fläktar i huvudkanalens vägg med luckor innanför så man kan köra en eller två fläktar. Sammanlagt är de på 30 kW och kan ge upp till 150 000 kubikmeter luft i timmen beroende på mottrycket (hur tjockt sädlagret är).

Torken är 24 meter lång och 7 meter bred (utan huvudkanal) och uppdelad i 8 lårar. Varje lår har då omkring 21 kvadratmeter plåtyta. Då man tömmer måste man ha på två fläktar i slutskedet då låren nästan är tom eftersom den mesta luften går ut genom den tomma delen av plåten.

Och så här ser den ut nu 40 år senare. De lösa plankorna springer jag längs och det går bra bara man ser till att de inte vickar. De är lösa så man kan svänga dem på kant och hälla ned säd och agnar som samlats på dem. Huvudkanalen finns till höger och gången ovanför uttagen till vänster.

I början hade jag ingen plast ovanför torken men det dammade så eländigt då man blåste ut säden så jag spikade plast ovanför. Det blev sedan i misstag en mycket effektiv solvärmare för torkluften sögs mellan plasten och plåttaket in i fläktarna varvid den värmdes upp ordentligt av solen. Det var inte planerat men har fungerat utmärkt. Plasten har hållit ihop i 40 år men nu börjar den spricka under takfönstren där solen lyst på den och vi ersätter den småningom med hårdkartongskivor.

Påfyllnings- och tömningsplanerna gick igenom en massa olika skeden men till sist blev det lufttransport med Kongskilde fläktar och rör (med snabbkopplingar). Det var ett dyrt system men fungerar ännu fint och börjar väl bli amorterat. I taket i mitten på torken går ett rör med fyra omkopplare och fyra nedtag. Från nedtagen går säden till en ”saxofon” (som farsan kallade det) som kan vridas och som kastar säden ända till andra ändan på lårarna. Man får ganska jämn fördelning om man ids vrida nedtaget tillräckligt ofta.

Här ser man saxofonen fäst vid en omkopplare. Lådan till höger är en före detta flissilo ovanför pannrummet. Förr blåste vi flisen med samma rörsystem till flissilon och tappade ned den i flismataren. Men flisen vill inte rinna lika bra som säden så det var ett eländigt petande att först få flisen in i rören och sedan att få ut den ur flissilon. Det nya systemet är mycket mindre arbetsamt.

Tömningen gick också genom en massa olika funderingar. Plåten i lårarna lutar mot uttagen vilket torde höja tömningseffekten till det dubbla. Luckorna vid uttagen gick också igenom flera prototyper tills 50 cm plåtluckor (5 mm plåt) slutligen började fungera. Utanför uttagen finns tygtrattar som för säden ned i mataren och ned i tömningsröret.

Och så här ser ett uttag för två lårar ut i dag. Övre delen av tyget kläms fast med en bräda och det är absolut nödvändigt för annars blåses stora mängder agnar och säd ut.

Kongskilde 11 kW centrifugalfläkt som transporterar säden dit man vill – till en annan lår eller till en silo för lastning. På bilden är ett rör kopplat till insuget varvid fläkten fungerar som en tuff dammsugare – främst för att städa lårarna som kan ha en hel del agnar vissa år. Då man tömmer torken på säd så tas sugröret bort.

I ändan på torken finns ett stående rörsystem med en mängd omkopplare så man kan koppla tömningsröret tillbaka till torken (till vänster) eller till lastningssilona (till höger) eller till gropen (röret i mitten som nu är täckt av en plastsäck).

Det stående röret går ända ned till bottenvåningen där den stora upptagningsfläkten finns som för säden från kippgropen upp till torken (eller till silona).

Här har jag en 22 kW Kongskilde dubbelfläkt som jag köpte senare. Den lilla transportfläkten som vi använde först orkade inte med det tunga vetet som under våta höstar var över 30 %. Från kippgropen faller säden ned i mataren och sedan upp med det stående röret. Som av bilden synes så kan man också mata sorteraren till vänster från kippgropen. Tygrör har blivit en av mina favoriter. Jag använder dem för många ändamål – också då jag tömmer silo, lastar såmaskinen med bigödsel och med utsäde. Det sker just här i tröskhuset och Rapiden syns svagt bakom kippgropens tygrör. Tygrör är mjuka och flexibla men man måste ha starkt och stadigt tyg. Markistyg har fungerat bra.

Man kan också tömma lårerna i kippgropen för sortering och då går säden genom en förrensare (konen högst uppe). På bilden nedan syns det stående röret till höger. En omkopplare går till det liggande röret som används då jag suger säden ur den nya torken alldeles bakom fotografen.

I värsta fall kan man ha närmare 100 ton säd i torken så den måste vara starkt byggd. Plåtarna vilar på plankor på kant som ligger på stockar. Så här ser det ut under lårarna.

Luckorna till lårarna och till fläktarna blev ju ganska stora men jag gjorde dem av 4 mm hårdkartong på en lätt ram så att lufttrycket skulle täta dem ordentligt. De hänger i gångjärn och hissas upp med snören. Här syns i huvudkanalen luftluckorna till lårarna (till vänster) och en lucka mot en fläkt (till höger). Då det blir tryck i huvudkanalen så pressar den lätta hårdkartongluckan mot ramen kring fläkten och tätar ganska bra.

Pust. Det blev en lång artikel som säkert bara de mest entusiastiska sädbönderna orkar läsa. Men så är då 40-årsjubileet firat med besked. Tork 1975 är fortfarande i prima skick och används hela tiden. Hoppas den nya torken fungerar lika länge den också. En sista bild från dörren till huvudkanalen där jag skar in datum för litet över 40 år sedan. Men då var plåtarna i lårarna ännu inte på plats och vi spikade dem ännu då vi tog in säd i andra ändan på torken. Torken ser nästan likadan ut som då – men är betydligt dammigare.

Igen ett nybygge

Efter byggandet av den nya kalluftstorken (som tog 11 år) så svor jag på att jag inte mera i mitt liv bygger nya hus. Men nöden har ingen lag och för att lyckas städa upp bland allt skräpet så måste jag få bort en del först. Dessutom behövs ett lager för växthuset. Det är ju onödigt att förvara mylla och krukor och annat inne i växthuset där utrymmet behövs för själva växterna. Så det blev ett trädgårdsskjul.

Efter att ha byggt allt från kojor till stora hus i närmare 65 års tid så är det ju inte så stor sak att slå upp ett enkelt skjul. Vissa krav var i alla fall besvärliga som att det inte fick finnas trösklar under dörrarna. Trädgårdsmaskinerna måste man kunna dra in lätt. Byggnaden är byggd på traditionellt sätt med stenar under hörnstolparna och sedan ren träkonstruktion. Ingen betong och ingen plast och ganska litet metall. Så det gällde att få hörnstolparna att stå stilla utan att förankra dem i underlaget. Då måste trycket gå rakt ned – inga sidokrafter. Alltså måste väggarna vara stela och ha en massa strävor. Det blev ju enklare genom att jag kunde skruva fast huset i den gamla bodan som hade stockväggar.

Så jag satte dit två stenar med gripen och skruvade fast två plankor i bodväggen med 12 mm gängstänger. Det är en grymt stark konstruktion och husen rasar omkull förrän de släpper. Förr använde farsan rundjärn som han gängade men det var mycket arbete jämfört med att kapa en bit från en gängstång. Om vi går ännu längre tillbaka så fick smeden i byn göra järnstänger som sedan låstes med metallbitar och således höll ihop huset.

En massa tid gick åt till att mäta och ställa in hörnstenarna men det är viktigt att de står rätt för annars blir det problem med bygget då allting är snett. Förstås kommer stenarna att sjunka ned i leran så småningom men då lyfter man bara huset med domkraft och sätter träbitar under hörnen. Plankorna runt huset är bara provisoriska och skall bort då väggarna spikas.

Takstolarna spikade jag i ladan av vanliga bräder som var 15 cm breda. Fördelen är att man orkar lyfta en takstol utan problem. De kan sedan förstärkas på plats ifall det behövs men vid ändväggarna kommer väggbräderna att förstärka dem alldeles tillräckligt. Då hörnstolparna är ordentligt strävade i vattenpass så är det bara att lyfta upp bindningen (5×5 tum) på dem med lastaren. De skruvas sedan fast med genomgångsbultar i bodväggen. Jag är mycket nöjd med att jag fått igång den gamla lastaren igen för den har en grym räckvidd över 8 meter) vilket är viktigt på ett bygge.

Då bindningen är stadigt fastskruvad och strävad så är det bara att lyfta upp takstolarna och fästa dem med korta ribbor. Även om man orkar lyfta en takstol för hand så är det en helt annan sak att få upp den tre meter och då behövs lastaren. Det gick ganska fort att få upp dem på det viset och sedan måste man spika fast underbörden (också 15 cm bräder) för takskivorna.

Jag har börjat använda skryttad takfilt (korrugerade filtskivor) för de är lättare än plåt och samlar inte lika lätt kondensvatten. Vi har haft sådana på rian och gamla bastun i 38 år nu och de har varit bra. Enda problemet var att jag körde hål i taket på gamla bastun då jag glömde fälla ned tömningsröret på tröskan – men det var inte takskivornas fel :-). Skivorna är två meter långa och skruvas fast med 65 mm skruvar för vågorna är ganska höga. De är tillräckligt små och lätta för att en man skall kunna hantera dem utan problem. I motsats till de nio meters plåtar jag satte på den nya torken …

I det här skedet började det regna och allting blev genomblött. Ännu värre var att den på sommaren stenhårda leran blev mjuk och slipprig så jag fastnade med stövlarna och föll omkull i smörjan. Dessutom blev det mörkt så tidigt att man inte fick nånting gjort tills jag tröttnade på eländet och började bygga i pannlampans sken ända intill midnatt – det var inte stor skillnad jämfört med eftermiddagen. Att ha en strålkastare blev bara värre för den lyste mej i ögonen för det mesta.

Då man sätter upp den första skivan är det mycket viktigt att den pekar rätt för annars får man sätta hack hela vägen. Så gick det då vi satte plåt på taket till ladugården 1975. Den är 30 meter lång och har hack utmed hela kanten. Men man kan rikta skivorna mycket bättre om man skruvar fast en ribba i nedre kanten (som ju måste komma en bit utanför underbörden). Ribban skruvar man sedan bort men poängen är att man kan sätta takskivan nedre kant precis jäms med ribban med en millimeters noggrannhet.

Takstolarnas ben får man inte såga av förrän de är på plats och nedersta brädet i underbörden är fastspikat. Det är omöjligt att ställa in dem så precis att man kan kapa i förväg men sedan är det bara att såga längs nedersta brädan. Men man får inte glömma att såga av benen innan man monterar takskivorna. Även om det nuförtiden är lätt att ta bort skruvarna från takskivorna ifall man gjort något misstag. Förra gången (1977) spikade vi fast skivorna och det är betydligt besvärligare att få bort spikarna – även om det går med en bräda över vågorna och en kofot. Risken att skivan skadas är i alla fall större. Likaså måste underbörden sticka ut över ändan och först då man provisoriskt skruvat fast sista skivan så drar man ett streck i kanten, tar bort skivan och sågar av bräderna så att foderbrädet blir mitt under sista vågen.

Det visade sej att bodväggen – givetvis – var ganska sned så taket blev 8 cm utanför väggen på ena sidan. Då hade det blivit helt fel att använda lika långa bräder för hela underbörden. Nu sätter jag bara en täckplåt vid väggen som täcker springan.

Nu är huset så gott som färdigt inför vintern. I ändan skall ännu två långa stockar skruvas fast i hörnstolparnas nedre ben utanpå stenarna och uppe i åsen i varandra och takstolen. Då bildas två trianglar som håller stolparna på plats. Med spikreglerna och väggbräderna bildar ändan en mycket stel och stark konstruktion som bara ger krafter rakt nedåt. Idén är att få till stånd en mängd trianglar för de ger inte efter förrän nån sida brister. Nu är det inte mera någon större brådska. Man kan spika väggbräder mitt i vintern. Det går inte att använda huset före nästa sommar därför att jordgolvet blev en eländig sörja i regnet och det torkar inte upp mera – möjligen fryser det. Där finns ännu litet rabarber och kaprifol som skall flyttas ut nästa vår.

Det var kallt ett tag men nu blir det åter varmare och jag skall gräva ett täckdike under det blivande virkeshuset som egentligen bara blir ett tak och en vägg. Det behövs nu för mitt sågande är litet utspritt och man kan inte som förr stapla virket på en gång och sedan bygga tak över utan det kommer ett bräde nu och då som inte kan sättas in i husen utan det måste torka först en sommar.

Och så har jag ju verkstadsarbetet kvar ännu … Till skogen vill jag inte så länge det är blött.

Stolparnas sista offer

Som jag skrev ett par år tidigare så grävdes elkabeln ned under våra åkrar (Elstolparna kommer bort från åkern !). De hade under årens lopp fått tömningsröret på tröskan att krokna flera gånger. Jag har haft ett nytt rör hemma i flera år men först nu har jag kommit mej för att byta ut det. Det gamla röret har hållits ihop av silvertejp, plåtar, ståltråd och skruvar – men framför allt av själva skruven inuti. På något sätt har det gått att tömma det mesta i vagnen. Men i höstas tog jag bort tömningsröret från tröskan och satte det på en sådan plats i verkstaden att jag var tvungen att laga det för att kunna använda verkstaden. Annars skulle det bara ha legat där till nästa skördetid.

Så jag tog bort ståltråden, skruvarna, plåten och silvertejpen. Det visade sej att inte mycket annat höll ihop röret. Det var så gott som avbrutet på två ställen och skruven hade nästan nött igenom plåtenb på ett tredje ställe där det kroknat och jag varit tvungen att värma plåten med gassvetsen för att buckla ut det värsta så skruven kunde tvinna.

Nog är silvertejpen ganska otrolig att den hållit ihop det här …

Nu skall ännu nedre fästet svetsas fast och det är en litet besvärlig sak för det måste få rätt vinkel. Annars kan skruven tömma åt sidorna eller uppåt. Och så måste röret passa i fästena då det tas ned. Men det finns gott om tid för verkstadsarbete just nu då dagarna är så korta och kvällarna så långa. Och verkstadsarbeten finns det i mängd.

Litet bygger jag under den ljusa delen av dagen. Det har varit så varmt att det går bra och inte har det regnat så mycket heller – även om allting är genomblött.

Katten är bondens bästa vän

Jag försöker fixa mitt lokala datanät som omfattar flera hus inklusive torkar, växthus, lada och verkstad. Just nu är det härvor av kablar och trådar som tillkommit så småningom sedan 1980. Och vad hittar jag på kabeln mellan de två viktigaste maskinerna i huset och i folatjettan (där min farfar höll sina föl men där jag nu har arbetsrum och en massa datamaskiner) ?

Något jäkla möss har gnagt på nätkabeln ! Det är genomgångarna genom väggarna som är värst utsatta för där försöker gnagarna komma igenom och då de försöker förstora hålet så börjar de gnaga på kabeln. Om det är en elektrisk kabel så blir det riktigt farligt. Jag har hittat flera ställen där koppartrådarna varit bara …

Numera sätter jag metallrör runt kablarna så att ändarna sticker ut 10-20 cm från väggen på bägge sidor. Då får kabeln vara ifred mycket mera. Men det finns gamla installationer som inte har metallrör.

Det allra bästa är i alla fall att ha en mängd ungkatter. Sedan vi fick våra två ungkatter (som av naturliga orsaker sedan blev tre) så har gnagarna minskat radikalt. Jag har satt plankor mellan dörrarna så katterna kommer in överallt – speciellt under kalluftstorkarnas plåtar. Det är rent otroligt så gnagarna har minskat. Jag har fällor som man fick tömma varje dag på hösten förr men nu står de tomma fastän jag satt chips i dem – vilket mössen älskar. Man smular en chipsbit på fällan och låter litet falla ned under den så slår den säkert fast då mösset försöker komma åt smulorna under fällan.

Skuttan i sin favoritgungstol.

Man tycker att katterna bara ligger i gungstolen och sover hela tiden men de jobbar nog också. Ibland möter jag dem i den gamla ladugården eller i torken. Gnagarna har nog det svårt nu. Speciellt Skuttan (eller Mjau-Skuttan) är vild på att springa och klättra. Den är helt otroligt snabb. Visst stryker det med en och annan fågel också – tyvärr – men ifråga om sjitutrastana (björktrastarna) så sörjer ingen för de äter upp alla våra bär innan de ens hinner mogna.

Må så vara att ”hunden är människans bästa vän” men jag anser definitivt att katten är bondens bästa vän. De klarar sej dessutom bra på egen hand och man slipper höra skällandet och daltandet med hunden. Visst var våra lapska vallhundar Buki och Hobbe (saliga i åminnelse) trevliga men inte är de nyttodjur på samma sätt som katterna. Sorry nu bara alla hundälskare …

Bilar = 0

Så länge de fungerar så tänker man inte så mycket på dem men den dag man blir utan bil på landsbygden så inser man hur mycket man behöver dem. Vi råkade ha våra bilar på reparation – utom Ducaton. Det gick an men så började laddningslampan blinka och då vi skulle köpa mat i kyrkbyn så startade eländet inte. Med starthjälp lyckades vi komma hem men nånting måste göras. Jag laddade ackumulatorn över natten och den var fullstark på morgonen så det måste vara generatorn.

Då jag kröp under bilen för att kolla generatorns modell så blev det klart vad orsaken var. Generatorremmen var alldeles slak men den lyckades ändå tvinna generatorn så mycket att laddningslampan inte lyste hela tiden. Spännhjulet till remmen var av plast och då lagret skurit fast så värmde remmen upp plasthjulet så det smälte. Det såg lustigt ut med halva hjulet på ena sidan.

Remmen är i prima skick så jag bytte ut lagret. Nu hade jag inte rätt sorts lager hemma men eftersom jag sparar allt möjligt så hittade jag ett slutslitet kugghjul från tröskan som hade ett prima lager inuti och med vinkelslipen fick jag bort lagret. Nu kör jag igen med Ducaton men vågar inte mej längre bort än ett par kilometer för det nya lagret var av fel storlek på alla sätt och remmen kan lätt hoppa av. Då måste jag gå hem efter traktorn och bogsera hem Ducaton.

Det nya spännhjulet fanns inte i Finland (utom som reservdel och sådana priser betalar jag inte). Så jag beställde det från Sverige vilket visade sej vara en tysk firma med en svensk nätsida. Numera vet man aldrig varifrån grejorna verkligen kommer (jag köpte också reläer från England men paketet kom från Kina). Jag fick nyss meddelande att leveransen är på väg med UPS så kanske jag får bilen igång igen så man vågar sej litet längre bort.

En personbil fick vi också från Mickes verkstad så vi klarar oss men det var nyttigt att fundera på vart man kan fara med traktorn. Det tar tid att hämta mjölk med den från kyrkobyns butik. Jag borde säkert se över cyklarna …

Fläktresa

Tröskan ställdes undan förra veckan och så for vi till Sverige som avslutning på årets odlingssäsong. Höstarbetena var undanstökade (alltså glyfosatbesprutningen). Och vi skulle hämta två 11 kW torkfläktar från Övergrans jordbruk utanför Stockholm. Jag har länge sökt automatiska startanordningar för den nya torken så den kan fjärrstyras men de är dyra som nya och nu hade jag på Blocket hittat två startanordningar med vidhängande fläktar.

Egentligen behövde jag inte fläktarna ansåg jag men då priset för hela satsen var lägre än en ny automatisk startanordning så slog jag till. Och tur var det. Den ena installerade fläkten hade gått sönder och var obrukbar. Plåten runt propellern var bara punktsvetsad och den hade böjt sej och hamnat i propellern som nu satt fast.

Den plåten är det svårt att räta ut på nytt. Men de nya fläktarna har en mycket bättre konstruktion med valsade plåtar runt propellern som är stabilare. Så fläktarna skall bytas ut. Det blir att bygga ny ram också för de nya fläktarna 127×127 cm är 6 cm större än de gamla.

Det är ingen brådska. En fläkt fungerar och den används för att kyla ned vetet över vintern. Men före det riktiga torkandet på våren skall fläktarna vara utbytta.

Som vanligt på våra ”semestrar” så har vi grymt bråttom att bygga och plantera. På hösten skall det långa gräset bort och det går bara med stora röjsågen och femkantigt 4 mm band. Med det så flyger det torvor och småstenar och det sega torra gräset stryker med det också. Man måste bara vara försiktig med fönstren. I fjol lyckades jag få sönder sidorutan på bilen med stenar som flög från röjsågens snöre.

Ovan ser man hur grundligt det femkantiga grova snöret tar bort allting (i mitten). Inte ett grässtrå som är längre än nån millimeter. Det går att köra sly också men det sliter ganska mycket på snöret. Huvudsaken är att få bort det långa gräset så att sorkarna vantrivs. Vi har en hel del rovfåglar så den sork som vågar sej ut på den körda ytan blir snabbt middagsmat.

Då vi kom var åkrarna nysådda men efter ett par dagar så kom det upp riktigt fin brodd.

Bilden ovan är från en åker nedanför Medåker kyrka men vi har grannens höstvete alldeles utanför knuten och jag tänker sitta och titta på den via det vridbara kameran på huset.

Det har varit en pina och en plåga med datanätanslutningen i Medåker. Jag har satt ned massor med tid och pengar på att få nånting att fungera. Två antenner, fyra olika operatörers kontantkort och närmare tio modem har jag försökt med. Men nu finns det möjlighet att nånting börjar fungera. På Djurberget bakom den lilla åkern finns nu en ny mast – men den var ännu inte inkopplad. Man får hoppas att det går bättre än med mastbygget. Grannen berättade att de hade en helikopter som lyfte upp mastdelarna – men så blev en mastdel upp-och-ned … Ny helikopterflygning för att plocka ned masten och sätta upp den på nytt. Det blev ingen billig mast.

I trappan till övre våningen testade vi en ny metod att tapetsera. Vi rev fyrkanter från en rulle grålumppapp och limmade upp dem på insulitskivorna som jag skruvat fast i stockväggen. Man får en tät och mönstrad yta som vi tänkte måla med Linus som är en emulsionsfärg bestående av linolja, vatten och cellulosa samt naturliga pigment. Det är en finfin väggfärg som vi målat med en hel del. Den torkar snabbt och blir helmatt. Men först skall tapetklistret torka. Givetvis använder vi enbart cellulosalim utan ”förstärkning” och utan kemikalier.

De mörka partierna är vatten från klistret och de försvinner då det torkat.

På lördagen var vi på julmarknad till Selma Lagerlöfs Mårbacka. Det är ganska lång väg dit – 220 km från Medåker – men det var värt resan. Att handla nånting var inte så lätt för det var alldeles smockfullt med folk men vi lyckades i alla fall köpa norrländsk hjortonsylt (min favorit) och skrädmjöl (rostad havre som malts). Intressant nog var Selma mycket intresserad av jordbruk och guiden berättade att hon en gång avböjde en inbjudan till Stockholms slott med anledning av att Theodore Roosevelt var på besök i Sverige (han var förtjust i hennes böcker). Men hon hade viktiga uppgifter i jordbruket … Och så hade hon äppelodlingar vilket gladde hälften av familjen.

Jag ids inte sätta in bilder av Mårbacka för det finns massor på nätet. Selma Lagerlöf är en av de mest kända svenskar som det finns. Nils Holgerssons underbara resa är översatt till 60 språk. För bönder kanske Jerusalem är mest intressant. Den handlar i mycket om bondesamhället och tänkesättet i Värmland vid sekelskiftet 1900.

Väl hemkomna har vi så småningom lyckats tömma bilen och vila ut oss efter ledigheten. Nu börjar städandet inför vintern. Värmesystemet skall sättas i skick och så skall det byggas så länge vädret tillåter. En hel del maskiner skall sättas i skick eftersom man inte tyckte sej ha tid med det på sommaren. Skogsarbetena får vänta på bättre (kallare) väder så vägarna håller.