Författare: Nisse

Jag är bonde i n:te led på Bosas rusthåll i Hindersby som troligen är kring 1000 år gammalt - ingen vet så jag kan lika gärna påstå det. Nån vanlig bonde är jag inte för jag gick i skola och blev elektronikingenjör och forskare i teoretisk datateknik vid Tekniska högskolan - senare docent och professor. Men det var mest hobby och extraknäck för jag har bara missat en vårsådd och det var då jag var i Dragsvik. Sedan 2004 är jag heltidsbonde till 150 %. Allt är heimlaga och jag har bara skrotmaskiner som jag reparerar och bygger om själv. Med dagens priser är det inte möjligt att köpa nya. Dessutom bygger jag optiska fibernät på landsbygden. Det är inte alls mera så mycket arbete med sådd och skörd men desto mer med att bygga hus, reparera maskiner och ställa i ordning. Till det går numera 95% av all tid! Så jag bygger (sedan jag fick min första hammare och 10 kg spik till julklapp som femåring) och skruvar med maskiner, gräver i jorden och hugger i skogen på vintern. Och så måste fliseldningen skötas förstås. Mest hänger jag på nätet och diskuterar över hela världen.

Spårkörning

Det är inte bara att ta motorsågen och fara till skogs. Först måste alla sågar och maskiner repareras och skötas om – möjligen byggas om litet. Och allra först måste man köra spår så man vågar sej in i skogen. Annars blir det djupa hjulspår som egentligen aldrig går bort. På skogsvägarna finns nämligen långt gräs som isolerar mycket bra och marken fryser inte under det torra, tjocka gräset. Det allra värsta är om det kommer snö utanpå gräset. Då fryser marken inte alls på hela vintern hur kallt det än är. Så man måste köra spår och trycka ned gräset.

På den här bilden ser man bra hur tjockt och luftigt gräset är på vägen och hur hjulen gör stora spår i det. Det räcker inte med att köra en gång utan man borde köra minst två spår bredvid varandra för att det skall frysa ordentligt. Vanligen kör jag spår i spår tills det inte finns något gräs alls på mitten. Då får man bra vägar. Men det tar en hel del tid att köra över alla vägar i skogen så många gånger så vanligen kör jag bara huvudvägarna och sedan stickvägarna enligt behov. Man behöver ju inte köra överallt varje vinter.

Sedan gäller det att fundera ut hur mycket tid man sätter på att hämta vindfällen. Det är vanligen inte lönsamt att hämta ett träd här och ett träd där. Det går en massa tid men inte blir det mycket virke av det arbetet. Speciellt som vindfällen oftast är rötskadade träd som bara duger till flisved. Så vi har nu i två dagar traskat genom skogen för att se var det finns så många vindfällen att det lönar sej att hämta dem. I år är det inte så farligt men visst finns det alltid något träd här och där.

I alla fall verkar det vara viktigast att ta bort björkarna i Tallmosan där det kommit upp väldigt fin granskog som störs av björkarna. Beroende på vädret så kanske vi hugger en mängd stora aspar därefter. Och så borde man gallra litet överallt som vanligt …

Skogsvintern började

I dag var vi första gången till skogs. Vädret var strålande. Förra natten hade det varit -9 grader så det hade börjat frysa på. Men inte en flinga snö har det kommit – vilket är utmärkt. Vi gick till fots genom skogen men snart kan man börja köra med lätta MF165 för att trycka ned gräset så vägarna fryser.

Vi har haft litet blåst men inte egentliga stormar. Fem stora träd hade blåst omkull där vi högg i fjol så det var inte så farligt. Om det inte kommer mycket snö så fryser det nu på och det skulle vara utmärkt för gallring. Prognoserna visar på måttlig köld med -8 på nätterna men nästa vecka skall det bli kallare. Tyvärr lovar de också snö men man får se hur det blir.

Det gäller att sätta fart på skogsarbetet för det är bara lite på tre månader kvar innan våren kommer. Och det finns mycket att göra i skogen. Först och främst skall björkarna bort från en bit blandskog. De håller redan på att fila sönder grantopparna.

Före jul hotade prognoserna med plusgrader på nyåret men det var fel. Nu hoppas jag bara att prognoserna stämmer åtminstone ifråga om kölden. Bättre skogsväder än det här kan det inte bli.

Den glada julen 2015

Som sagt så var det ingen fridfull jul i år men desto gladare. I dag på juldagen hade vi ett gammaldags kalas med all möjliga rätter – inklusive Sheilas trifle (med anor från Skottland, Irland och England). Det stora matbordet förlängdes med två tilläggsskivor och därtill sattes två mindre bord. Den stora stuvun var nästan för liten. Här ses juldagens vuxna (barnen kunde inte sitta stilla) – utom unga husbonden som slocknat tillsammans med sin yngsta dotter som förresten fyllde två år på julaftonen.

Litet före avfärd lyckades vi i alla fall få småkusinerna att sitta någorlunda på en rad i den gamla kökssoffan (tillverkad av min farmors farfar för 150 år sedan).

Livet på landet i helg och söcken fortsätter men under mellandagarna måste vi till skogs även om vi får gå till fots. Man kan alltid hugga upp skogsvägar i väntan på att det skall frysa på.

Det var den glada julen 2015 som nu börjar övergå till en mera fridfull jul :-).

Glad eller Fridfull Jul ?

I fjol hade vi en fridfull jul men i år verkar den bli ganska så glad. Orsaken är att vi har hela släkten här – inklusive 8 barn – och då är det stora huset fullt och livat. Men först skall jag sätta in en fuskbild (från 17 december 2012). I år ser det illa ut med bara plusgrader ända fram till nyåret, men det har funnits riktiga vintrar med snö och allt. Bara så ni inte glömmer bort hur snö ser ut.

Traditionellt har vi varit i skogen mellan jul och nyår för att få skinkan bortmotionerad men det ser illa ut i år. Nu har jag byggt och skruvat tak och just nu håller jag på med rörinstallationer i Ribackhuset. Det är nödvändigt arbete men inte får man motion av det. Jag har dragit nya rör i stallets arbetsrum också och burit låda på låda upp till bodvinden. Men ännu finns mycket kvar som skall flyttas till ”lagret”.

Snön sörjer jag egentligen inte men köld skulle jag vilja ha så skogsvägarna skulle frysa. Annars blir det inget av gallringarna jag tänkt sköta om den här vintern. Nå, det blir inte mycket gallrat om det kommer mycket snö heller. I värsta fall så kommer det massor med snö senare på vintern före kölden och då är det riktigt illa med skogsarbetet. Då det varit mycket snö på ofrusen mark så är det besvärligt att komma fram.

Men vi får se hur det går. Jag önskar alla en riktigt Glad eller Fridfull jul !

(Nästa år skall vi fira en fridfull jul alldeles ensamma 🙂

Bondens guldålder

För 70 år sedan byggde farsan den stora ladugården av tegel. Det var ett stort bygge på den tiden – den är 30 meter lång. Men då var det brist på mat och investeringar i jordbruket uppmuntrades på allt sätt för alla hade krigets knapphet i gott minne. Då var det inte ens tal om att importera mat för under kriget så såg varje land främst till sina egna behov och import av livsviktiga förnödenheter sågs som ytterst osäker. Det var raka motsatsen till dagens läge. Speciellt i Sverige där nyligen man kunde se rubriken ”Maten räcker bara en vecka” (bild i senaste numret av Landsbygdens Folk).

Jag minns inte bygget för jag föddes först året därpå men mina föräldrar berättade att ladugården var halvfärdig då kossorna togs in på hösten 1945. Det var i alla fall snabbt uppbyggt på en sommar med enbart mänsklig arbetskraft. Murarna bodde i gamla bastun för att inte slösa tid på resor och murade från morgon till kväll. Traktorer och maskiner fanns det inte tillgång till och det var dåligt också om hästar efter kriget. Men farsan berättade att folk verkligen ville arbeta efter åren av stillestånd. De unga männen låg vid fronten och gamlingar och kvinnfolk fick sköta det tunga jordbruksarbetet.

Allting var på 30-talsnivå men en fördel hade vi. I slutet på 30-talet hade farsan köpt en Opel som då uppfattades som höjden av onödig lyx på ett bondställe. Men speciellt min farmor var mycket svag för honom för han var enda barnet sedan systern dött i spanska sjukan 1919 inte fullt tre år gammal. Opeln stod givetvis under hela kriget men såldes genast efter. Då var det omöjligt att köpa bil och nån svarta börshaj betalade så mycket för Opeln att farsan kunde bygga hela den stora ladugården för pengarna.

Bilden är från 1937 eller -38 (farsan till vänster). Inom parentes kan nämnas att Opel Olympia 1935 var den första massproducerade bilen helt i stål. Helt nya metoder användes – bland annat punktsvetsning. Bilden visar en tvådörrars Opel OL38 som tillverkades 1937-40 (och 1947-49). Den hade en motor på 1500 kubik, 32 hk och toppfart 112 km/t.

I ställer för den fick vi alltså ladugården nedan (nåja, åtminstone till stor del).

Då kan man jämföra med den gamla ladugården på andra sidan vägen mittemot huset.

Gamla ladugården är alltså det låga huset mellan ladan till vänster och bodan till höger. Bilden är huvudsakligen tagen av min farmor och farfar. På andra sidan vägen där den nya ladugården nu finns ser man ett enkelt skjul. Den stora dörren döljer Opelns garage.

Det var en tid av stora framsteg inom jordbruket som av bilderna synes. Min mamma var mejerska och hemma från stora Mickels i grannbyn Kungsböle. Hon var stark och slog de flesta karlar då det gällde jordbruksarbete. Farsan var bra på ekonomi och tillsammans arbetade de upp en stor ladugård med 25 mjölkande kor – vilket var mycket på den tiden. Men det gick bra för jordbruket och det var en glädje att arbeta då allt gick framåt.

Tiden fram till 70-talet var en ständig förbättring inom jordbruket. Mekaniseringen tog fart och det tunga arbetet blev lättare med maskinerna. På 40-talet var det mycket svårt att få tag i maskiner men på 50-talet kom det allt mer och man kunde till och med välja märke ! Farsan kunde köpa ny bil (en BMW från Östtyskland). Den krånglade en hel del och ersattes av en Borgward Isabella som var min första bil och ännu finns kvar i Röö ledun (röda ladan).

År 1957 började jag i Lovisa svenska samlyceum och efter mej kom det en mängd bondpojkar och -flickor. Tidigare hade skolning varit ett undantag för bönderna (utom Lantmannaskolan). Min mamma som var rätt så viljestark hade velat gå i skola men de var tio syskon och skolning var dyr. Hon ville absolut att åtminstone hennes barn skulle få gå i skola. Märk väl ”få” … På den tiden måste man betala för allting och om man var alltför bråkig så fick man sluta skolan. Gubbarna i byn sa åt farsan att jag aldrig tar över stället om jag får gå i skolan. Nå, jag har bara missat en såningstid i mitt liv och det var då jag var i Dragsvik.

Visst har mycket blivit bättre inom jordbruket men jag minns den framtidstro som fanns på den tiden. Arbetet var ännu tungt och det var dåligt med både det ena och det andra men allt blev bättre hela tiden och framtiden var ljus. Vilken skillnad till dagens läge då allt är ganska bra men osäkerheten och farhågorna stora.

Ladugården fungerade bara i 30 år som ladugård. År 1975 såldes kossorna och den nya torken byggdes på vinden (se Min första tork 40 år). Farsan var tveksam för mjölken var då en bra och säker inkomstkälla. Det var klart att inkomsterna sjönk men vi kunde arbeta på annat håll och det har gått i 40 år nu.

Inkomsterna har ständigt gått nedåt de senaste 30 åren och det måste kompenseras av annat arbete. En möjlighet är att arbeta utanför gården men så kan man också spara utgifter genom att göra allting själv och för oss var det lätt eftersom vi från barnsben blivit vana att göra allting själva. Men bondens guldålder varade i ungefär 30 år – åren då jag växte upp. Det har också varit en tid av fred i Europa. EU har också varit bra trots alla dess brister (jag röstade för). Det är ett misstag att tro att vi hade haft det bättre utanför EU. Norge har olja men jag såg hur det gick i Sverige då man före EU-inträdet höll på att helt köra ned jordbruket. Så hade det gått i Finland också – bara tio år senare.

Men ladugården planerades och byggdes för litet över 70 år sedan. Ritningarna kom från Nylands och Tavastehus läns lantbrukssällskap. Som vanligt så ändrades en del i byggnadsskedet och flygeln med svinhus lämnades helt bort. I det stora hela ser det i alla fall likadant ut som då även om stallet blev verkstad på 60-talet och nu är arbetsrum med datamaskiner.

Längan bakom garaget byggdes alltså aldrig men annars ser det ganska lika ut. Dörren till stallet är utbytt och där finns nu en farstu. Garaget har nu två dubbeldörrar för två bilar. Divatuutn (ventilationstrumman) till höger på taket är riven för den ruttnade ju kvickt i den fuktiga luften fran ladugården. Där släppte man också hö och halm från vinden rakt ned på bordet och det minns jag mycket bra för efter skolan på lördagarna då jag kom hem så blev det alltid att köra hö och släppa ned åt kossorna.

I genomskärningen ser man båsen och den moderna urinbrunnen som vi med brorsan tömde på sommaren. Man var mycket noga med att gödseln skulle var under tak och inte få urlaka. Då stadsbon snörpte på näsan ute på landet och sa ”Det luktar skit !” så sa bonden ”He luktar pengar !” Men takstolarna var rena katastrofen. De klarade inte alls av de tunga cementteglen men då fick man inte annat att lägga på taket. De ersattes med plåt 1975 vid torkbygget men bara ett år efter nybygget blev farsan tvungen att stötta upp taket med två rader stolpar för att det inte skulle rasa in.

Och så en bild av mej själv och min farfar utanför den nybyggda ladugården 1949. I bakgrunden ser man dörren till stallet. Min farfar var hästkarl och hästen på bilden hette Lyra – en mycket snäll och lugn häst även om hon var ganska envis.

Till flydda tider återgår
Min tanke än så gärna,
Mig vinkar från förflutna år
Så mången vänlig stjärna.

(Runeberg: Fänrik Stål)

Tak för virket

Förr åkte man med stockarna till sågen och kom hem med det sågade virket som staplades och så byggde man ett tak över stapeln av bakarna. Ein baka är alltså första brädan som man sågar ur stocken och som har ena sidan raksågad medan den andra är rund. Men det går inte att såga allt på en gång med min Logosol utan man sågar litet virke då och då. Så det blir att ligga utan tak och torkar alltså inte.

Jag har länge tänkt bygga ett fast tak för det sågade virket och nu satte jag igång. Våren 2014 hade jag kört hem en massa stockar som jag tänkte såga men så kom köksbranden i maj och de har legat där nu i två somrar. Litet börjar de ruttna men de duger bra till ett enkelt tak för virket. Jag sågade i alla fall litet grövre virke till taket än jag hade planerat.

Stockarna lyfte jag på sågen med lastaren och det gällde att var ytterst försiktig inte bara med sågens linjal utan också med taket över sågen. Jag måste bygga om taket så att det kommer längre ut men har en lucka i mitten som kan hissas upp då man använder lastaren. Det behövdes bara grovt virke så jag körde med motorsågen och tog inte det så allvarligt med måttnoggrannheten.

Taket placerades så nära sågen som möjligt på andra sidan vägen till växthuset så man kan hämta virket med släpvagn. Där har vi i alla tider haft virkesstaplarna och de torkar bra i blåsten från slätten. Först satte jag en bädd av fyra meters raksågade stockar med en meter emellan att stapla virket på. Längden på taket blev närmare åtta meter så litet längre virke också skulle rymmas. Därefter ställde jag upp fyra stolpar i hörnen som sträävadist (stöttades). Väggar kan man inte bygga för man måste få bort virket lätt och så skall det torka effektivt.. Även om jag troligen måste bygga en vägg av lösa bräder mot slätten för att hindra att det blir fullt med yrsnö – men det får man se …

Nu behövdes de över sju meter långa plankor jag sparat efter torkbygget. Taket är ett enkelt pulpettak och takskivorna är två meter långa Onduline skivor av skryttad (korrugerad) takpapp. Vi har haft sådana på rian och gamla bastun i snart 40 år och de är ännu i gott skick – utom där jag körde tröskans tömningsrör genom taket. Jag glömde fälla ned det. De nya skivorna har större vågor (85 mm) och är stabilare. Det är samma sort som jag satt på trädgårdsskjulets tak.

Jag lyckades igen bygga i regnet och då jag fick upp takskivorna så blev det sol och vackert väder. Men vår lera fastnade överallt på stövlarna, byxorna, stegen och taket. Nå, den torkar väl till nästa sommer. Dagarna är så korta och mörka att jag måste ha pannlampa hela dagen för att se skalan då jag ställde in sågen. Det gick delvis att bygga i mörkret men det går inte bra att sikta med pannlampa så det tog flera dagar att smälla upp taket. Nu är det nästan klart men jag måste hämta mera skivor för det blev litet större än planerat. Det tar inte mycket mera tid att bygga litet större så jag gjorde det så stort som bara ryms mellan björkarna.

Fem brädstumpar och litet skivor till så är det klart och kan ta emot sågat virke. Fast jag misstänker att det snabbt blir fyllt av allt möjligt annat också som man vill ha under tak men inte vill släpa in i husen – lastpallar till exempel. Så jag får väl snart bygga fler tak …

Förutom duggregnet och leran har det varit bra byggväder. Det har varit så varmt att man kunnat jobba utan handskar. Nu skall det bli litet kallare men inte så kallt att man vågar fara till skogs. Till det behövs -10 grader i en vecka på barmark. Men man kan alltid hoppas på köld :-).