Man borde vara i skogen och såga för brinnkära livet nu då det går. Men här sitter man på (obligatorisk) sprutförarkurs hela dagen (i Borgå). Visst kan man enbart gå till examen men den är mitt på dagen så inte hinner man göra just nånting före den och inte efter. Nästa steg är väl att ordna kurs över nätet – och examen …
Här går man och trampar och vill ut i skogen. Men det är -30 grader kallt så jag riskerar’inte att köra sönder nånting – speciellt som det skall bli varmare i morgon. Men det har varit svinkallt i nästan hela januari nu och skogsarbetet är försenat. Vi har inte många veckor kvar till våren. Starten var bra och vägarna frös till också i Tallmosan men sedan blev det för hård köld.
I tisdags var det litet varmare så jag tog 165:an och körde upp skogsvägarna på nytt. Det hade kommit lätt snö som isolerade alldeles för bra. Bra för äppelträden men illa för skogsvägarna. Även om de var frusna så värmer det hela tiden nerifrån. Snötäcket är inte så tjockt än så det finns hopp om gallring den här vintern men få se om det kommer mer nu då lågtrycken börjar komma in från Atlanten. Det skall bli plusgrader nästa vecka. Från den ena ytterligheten till den andra.
Men mitt i den stränga kölden såg jag Aaltjärrs tjeeldån (Alkärrets källa) som var helt öppen. Den strömmar alltid och fryser aldrig. Till all tur kan jag köra runt den – man skall INTE försöka köra över diket från källan.
Tanken var att köra upp spåren på nytt före den köld som kom på onsdag och torsdag. Och tydligen fredag också. Det lyckades ju utmärkt. Men det blir litet att börja om på nytt med skogsarbetet från och med i morgon. Och nu blir det bråttom om jag skall hinna få nånting gjort den här vintern. Tyvärr måste jag på sprutförarkurs på måndag. Kunde de inte ha kurserna på natten så man inte förlorar en hel dag i skogen ? Visst kan man gå enbart på examen men den är ju mitt på dagen så man förlorar ändå den dagen.
Medan jag väntat på lite bättre skogsväder så har jag limmat pappersremsor på fönsterspringorna i hela huset (25 stora fönster). Det går fint och blir tätt och snyggt – mycket tätare än gummilister. Det har inte så stor betydelse nu då det är vindstilla fastän det är kallt men då det börjar blåsa så är tätningen viktig.
Vårt ”välventilerade” hus är grymt hälsosamt. Inget mögel och inga allergier. Jag har inte ens haft flunsa. Troligen har alla båbbår dött av frisk luft och köld … Jag blir lätt sjuk då det är varmt och fuktigt. Nu är det värsta att man blir så argsintär å ootålugär (argsint och otålig) då man inte slipper till skogs (slipper betyder ”kan fara” i Sverige). Jag misstänker att också andra gärna skulle se att det blir skogsväder så jag kan börja med skogsarbetet på nytt :-).
Trots att en hel del tid gått åt att elda och täta och isolera så vi klarar kylan så har jag hunnit ut i verkstaden för att laga skogstraktorn (Belarus). Ena stödfoten hade börjat läcka, avgasröret hade brustit och fläkten hade fastnat och luktade bränt då man försökte sätta på den. Allt annat hade gått an men utan fläkten så isar rutorna fast genast och man ser inte nånting. Så traktorn togs in i verkstaden.
Först måste i alla fall tröskans tömningsrör svetsas. Man kan tycka att det inte är någon brådska med det och det har jag tyckt i ett par års tid nu så det har varit osvetsat varje år då tröskandet börjar – och då har man inte tid mera. Så nu lade jag det i vägen för allting mitt i verkstaden så jag var tvungen att svetsa det. Före tröskandet …
Det har inte varit så lätt att värma upp verkstaden nu i kylan men jag fick luften över noll i alla fall. Ibland nästan +5 grader. Då går det an utom då man måste arbeta med bara fingrar. Handskar är ju helt hopplösa i vissa situationer som små skruvar och elledningar. Fläkten fick jag bort efter att ha skruvat bort en massa plåtar. Jag tror jag installerar en helt ny defroster i taket så man slipper det eländiga skruvandet med små skruvar. Och då jag tagit bort fläkten och testade den så fungerade den fint … Kanske den bara hade varit för länge oanvänd ? I princip borde man starta alla fläktar en gång i månaden året runt.
Den läckande stödfoten på lastarn var litet besvärligare men jag hade vanan inne efter det jag svetsat den andra foten för något år sedan. Det eländigaste är all hydraulolja som obönhörligen rinner ut då man tar bort en cylinder. Eller sprutar då stödfoten faller ned …Med hjälp av en massa tidningar och sågspån måste jag sedan försöka få bort det mesta från verkstadsgolvet. Visst hade jag bytta under och under den tidningar men eländet sprutade långt ut över tidningarna. Nutida tidningar är också alldeles för små. Att försöka täcka golvet med de ynkliga lapparna är ganska svårt.
Stödfoten i enkla delar.
Och sedan då man börjar svetsa oljeröret så blir man olje- och eldkastare. Tidningar kan man ju inte ha på golvet då man svetsar så det kom mera olja på verkstadsgolvet. Nåja, efter många kaffe- och uppvärmningspauser fick jag i alla fall allt svetsat. Både oljerör och avgasrör är nu i skick och nästan ihopskruvade. Fläkten går också.
Nu skall ännu tändlåset bytas. Det fuskar ibland med glödgningen och det är inge bra då det är kallt. Jag beställde i förrgår ett nytt från Estland. Det kostade bara två euro så jag tyckte jag måste beställa två – frakten gick på 10 euro. Idag kom tändlåsen. I allmänhet har priserna varit mycket låga och leveranserna snabba. De har massor med billiga Belarusdelar så det passar mej utmärkt. Här i landet är priserna tio gånger högre – om det ens räcker.
Just nu sitter jag åter och eldar. Ute är det -25 grader och sjunker … Man har inte velat plocka fram kameran så ofta i den här kölden men jag tog i alla fall en bild från vedlidret då jag kom in.
Och nu skall jag lägga mej under fem filtar.
Här gnäller vi om hur dåligt allt blivit och hur vädret är ur led. Men under de kalla dagarna så satt jag och läste Riksarkivets digitaliserade sidor från Boendearkivet från min mammas hemby Kungsböle i Strömfors år 1699 (som då var Pyttis). Då jag stötte på den tredje anteckningen om grannarna ”Hemmanet ödhe, åbon dödh af hunger” så började jag se på den stora hungersnöden 1695-97. Zacharias Topelius beskrev den mycket målande i Fältskärns berättelser s.388-399. De finns på nätet i projekt Runeberg om ni inte har boken.
Det är milt sagt ruskig läsning. Och om vi tror att vädret är ur led så är det småsaker mot vädret från 1688 framåt. Till exempel år 1691 kom våren så brådstörtat att man kunde plocka mogna smultron i Stockholm den 28 april ! De följande åren hade turvis milda och hårda vintrar och kalla eller heta somrar. År 1693 kom det god skörd – så god att den inte gick åt. Men det fanns inga spannmålsmagasin och då det allra hemskaste året 1695 kom med fullständig missväxt så fanns inga lager.
Hungrande människor drog omkring på vägarna och svalt och frös ihjäl i tusental och tiotusental – bara i Finland lär 150 000 ha dött av svält. År 1696 var vintern så mild att det fanns långt gräs i början på februari och man började med vårsådden. Den 7 mars kom en hård köld och isarna lade sej på sjöar och vikar. Vårsäden var förstörd och likaså höstsäden. Det som man fick i jorden frös helt vid den hårda frosten den 8 augusti och fyra dagars frost efter den 22 augusti. Men hösten blev så mild att man åt smultron i september och hallon i oktober. Så det nutida vädret är ett rent under av stabilitet i jämförelse.
Märk väl att det inte bara var i vårt land som det var ett alldeles rubbat väder utan i hela Europa. Nånting att fundera på för alla som tycker att vi bara skall importera vår mat. Då det kommer naturkatastrofer så finns det ibland ingenstans att importera ifrån.
Känner ni till bakgrunden till ”Den blomstertid nu kommer” ? Den skrevs år 1695 av Israel Kolmodin för att ingjuta hopp om en bättre framtid efter svårigheterna under 1688-94. Och då började den stora hungersnöden på allvar 1695 …
I morse hade vi -25 grader här och det kommer två dagar som lär bli ännu kallare. Visst önskade jag mej köld så att skogsvägarna skulle frysa men nu är det litet för mycket av det goda. Det hade räckt till med -10 grader i en vecka på barmark. Men man får aldrig önskeväder med sådan precision. I alla fall torde det inte bli bekymmer med skogsvägarna i år eftersom den här kylan kom på nästan bar mark. Vi har bara nån centimeter med snö.
Nu blir det paus i skogsarbetet och jag sitter inomhus och eldar i alla eldstäder. Inte sprängeldar utan håller elden vid liv så gott som hela dagen. Det hjälper bra till att hålla husert varmt. Och jag behöver få vedlidret tomt på skräp. Vi kommer att ändra vedhanteringen i framtiden. Troligen så att vedbacken flyttas till Rööledun för den gamla vedbacken blev sågbacke då jag ställde upp sågverket där. Systemet för ved har ännu inte riktigt tagit form men blir troligen nån sorts pallar som vi kör hem en åt gången fråån Rööledun.
Troligen sågar vi torra stående träd till knåbbar som får torka under ett tak – helst i ett par år. De stående torra träden är redan i sej så torra att man kan elda med dem men inget slår överårs ved. Den vi nu bränner har torkat närmare tio år och man kan nästan sätta tändstickan direkt till klabben. Det jag absolut håller kvar av det gamla systemet är huggkubben och yxan. Man får riktigt varmt då man hämtar in ved och hugger ett par tjocka knåbbar. Ofta är roten till en stor gran litet rötskadad men det kan räcka med att man sågar av en eller ett par 30-40 cm:s knåbbar för att man skall få fram friskt virke. Detta gäller bara den svarta rötan som sällan går långt upp i stammen medan det bruna rötan lätt tar bort en eller flera stockar.
Jag tänker inte alls fara till skogs med traktor även om vägarna nu håller. Traktorerna startar nog om man värmer dem ordentligt men sedan jag startade Belarusen vid -25 grader och hydrauloljan var så stel att den inte gick genom filtret som exploderade så har jag varit försiktig med att köra i hård köld. Metall och slangar blir sköra och allting är styvt och stelt så man lätt kör sönder maskinerna. Och då förlorar man långt fler dagar än om man tar det lugnt. På fredag lär det bli varmare igen så det är inte hård kyla så länge.
Kälden är nyttig på många vis även om den inte behövde vara så här hård. Man hittar lätt springor och dålig isolering även utan värmekamera. Och så tar den livet av en massa skadedjur och tjälen bearbetar åkrarna. Jag har en hel del verkstadsarbete som bör göras. Fast det kan bli litet svalt i verkstaden också med -25 grader. Nu behövs den 100 kW radiator som jag satte upp i verkstaden. Det finns en fläkt bakom den som blåser varm luft över hela verkstaden. Men bara korta stunder för flispannan är bara 60 kW så den orkar inte mata den stora radiatorn hela tiden. Nu skall en betydande del av energin också in i huset. I verkstaden vill man inte ha alltför varmt utan +5…10 grader räcker bra till. Vissa delar som man måste arbeta med utan handskar kan man lätt värma upp med en varmluftsfläkt.
Bilarna är nu ganska stela och man måste ha värme på dem i nån timme förrän man startar. En kallstart sliter hårt på motorn. Till all tur så installerade jag motorvärmare och laddare i Ducaton i somras. Nu behövs de minsann.
Det kan vara bra att minnas hur det var förr. Före början på 50-talet fanns det bara kakelugnar och det var en hel del vedbärande för att få dem varma på kvällen så det inte var iskallt på morgonen. På 20-talet var det rimfrost innanför väggarna på stugan på morgonen. På 1800-talet så värmde man bara upp ett rum och alla fick sova där. Då sov man gärna i samma säng under samma fäll för att hålla värmen uppe. Dagens utskämda och bortklemade människor tror att man skall kunna fjanta omkring i bara underkläder i hela huset mitt i smällkallaste vintern.
Före jul var det +6 grader och det såg ut att bli en sen start för skogsarbetet eftersom de till och med hotade med plusgrader till nyårsafton. Men det visade sej att temperaturen sjönk med nästan 20 grader på fem dagar. Men ingen snö. Så jag fick precis vad jag önskade mej: Köld på barmark. Och det fungerade bra. Skogsvägarna frös till ordentligt. Till och med mosaveein i Tallmosan var stenhård. Jag har nu kört flera dagar med gamla MF165 som har breda bakhjul och väger ungefär en tredjedel i jämförelse med de stora traktorerna. Den gör fina spår i gräset och mossan.
Vi började såga upp vägar i Tallmosan och kommer troligen att ta björkar som nu piskar de fina granar som växer upp. Det kommer att bli en hel del björk och asp i år om vädret fortsätter lika fint. Dessutom skall vi hugga upp nya vägar utmed dikena för de gamla vägarna går genom sanka marker. Den väg vi högg upp för tre år sedan utmed diket blev mycket bra och tanken är att bygga en likadan på andra sidan diket.
Till höger syns den väg som byggdes för tre år sedan och till vänster skall det bli en likadan. Det finns en gammal dikesvall också till vänster. Med en grävmaskin som jämnar ut den litet och sätter in fyra nya broar så kan vi få en bra vinterväg också för den skogsbit som finns till vänster. Men först skall det sågas en hel del- Tillväxten har varit mycket bra på vallen.
För övrigt är Tallmosan inte någon bra växtplats för skog även om den är dikad. På bilden nedan ser man fin tallskog men det är bara det att den är gammal. Årsringarna är täta men inte blir det något kvalitetsvirke av tallarna ändå för de är fulla med kvistar.
Jag sågade på prov en del tallar från mossen och även om det var tungt och tätt virke så var det krokigt och kvistigt. Möjligen kunde man använda det till mindre saker. Jag är rädd för att det tar hundra år innan vi får ut bra virke härifrån.
I alla fall blev det rivstart på skogsarbetet. Tyvärr så kom den första snön förra natten. Jag hade siktat på att få in Belarusen torr och fin innan snön skulle komma (i morgon) men den kom en dag tidigare än prognoserna lovat. Det är ingen katastrof men det blir blött i verkstaden då snön smälter och traktorn måste värmas upp en dag till förrän det blir trevligt att arbeta med den. Verkstadsarbetet blev litet försenat nu då vintern började så plötsligt. Jag hade satt tiden på att bygga utomhus då det var ganska bra byggväder ända fram till jul.
I alla fall har skogsvintern i år börjat på bästa möjliga sätt – hoppas bara att vädret i fortsättningen blir lika bra. Men man får ta det som kommer …
