Bondbloggen – Sida 112

Det går inte så bra nu

Gårdagen var ingen höjdare. När jag halvt uppgiven kom in lite efter nio funderade jag på att sammanfatta dagen i ett styckte text, men ansåg att det kanske var bättre att sova på saken och lugna ner sig lite – annars hade det blivit så jättenegativt. Nu har jag sovit på saken och konstaterat att det räcker nog bra med att vara saklig och konstatera att vissa dagar är bättre än andra – och således vissa sämre.

Det att jag sitter på efterkälken gällande sådden är intet nytt, så brukar det vara. Dels har det att göra med att jag nu inte är sådär supereffektivt konstruerad, dels med att jag inte ser nån riktig vits i att tvinga ut fröna i ogästvänlig jord. Detta har varit ett riktigt bra beslut i många år, men nu verkar trenden ha vänt. I fjol var det ett lyckokast för dom som sådde tidigt och det börjar verka så i år också.

Förutsättningarna såhär långt är alltså följande. Vårrågen är färdigt sådd – 6 hektar. Resten, dvs ryps, korn och landskapsträdan är osått. Någon direkt panik har jag väl inte känt av, men marginalerna börjar krympa.

Förmiddagen gick åt till småplock med såmaskinen. Kedjan till småfrölådan skulle kortas men det var nu inget större problem. Jag hade för avsikt att prova så ryps med småfrölådan trots att den nu inte riktigt är tänkt till det. Lite tidigt upplever jag nog det vara att så ryps, men det hade att göra med hur våt jorden var på olika ställen – så genom ett omfall blev det rypssådd istället för korn som stod på agendan. Ett dumt val tror jag det kommer att visa sig vara.

I väntan på att jorden skulle bli mera gästvänlig i solskenet tog jag mig för och åkte upp en sväng till skogen för att titta till en röjning som väntar. Det är en bit att gå – nästan över språkgränsen – så det har inte blivit att titta till det tillräckligt ofta – märkte jag brutalt. Det fanns inte bara ett röjningsbehov, det var nog betydligt värre än så. Det som väntar där är nog ett projekt som kommer att ta mest hela sommaren, om den nu ens kommer att räcka till. Tillväxt i skogen är nog bra, men fel tillväxt är bara ett bekymmer.

Ett begynnande dåligt humör började sprida sig bland gener och blodkroppar.

Hem och påbörja harvning. Jasså, var det verkligen så vått? Jodå, det gick överhuvudtaget inte att köra runt hela skiftet, på de blötaste platserna var det stopp. Inge bra alls. Det blev en halvering av skiftet och återigen en halvering av humöret. Harvade klart den bättre halvan med dåligt resultat.

Sen blev det aktuellt med vridprov. Letade en stund i gödsellagret efter de fyra säckar Y4 som behövdes. Hittade dock bara två. Tittade i odlingsplan. Behov 4 st. Tittade på vad jag beställt: 2 st. Hur har jag tänkt nu då? Fel uppenbarligen. Men varför och när? Konstaterade i samma sväng ett fel till i gödselbeställningen kontra odlingsplanen och var härvid tvungen att gå in och lugna ner mig en stund.

När ett falskt lugn lagt sig vridprövade jag rypset och det gick riktigt bra. 7 kg/ha blev det. Perfekt. Det var bara det att efter två sådda hektar var en säck förbrukad vilket betyder att det i alla fall gått ut 10 kg/ha. Ingen katastrof, men mera ved i irritationsbrasan för dagen. Det började vara på den punkten att det liksom inte var roligt längre.

Men mindre roligt skulle det bli.

Det är alltid en källa till ironisk glädje när man hittar såmaskinsdelar som ligger i åkern där man just sått. Så skedde i går kväll. Ett rör från frölådan hade fallit av, varför såg jag nog när jag tittade till platsen där den suttit.

På något sätt hade en sten lyckats rycka loss slangen med ovanstående skada som följd. Således hann jag så 0,8 hektar innan haveri med nya frölådan.

Efter detta slutade jag, åkte hem, drog täcket över öronen och hoppades att det inte skulle regna följande morgon

Det gjorde det…..

Vår… eller nåt sånt….

Ja, va e de här för en vår? Att det är kyligt och kallt, det är man ju van med på våren. Här är sjön länge kall och kyler bra ifrån sej, jämfört med hur det brukar vara inne bland stadens solvarma trottoarer. Efter en dag i staden brukar det kännas kylslaget att komma hem till kobben. Nu är det råkallt och kyligt var man än är. Och vatten, varifrån kommer allt detta vatten? Våren brukar vara sådan att man får hålla utkik i väderprognosen efter någon regnskur, sprida konstgödseln när det ser lovande ut och sen invänta det utlovade regnvädret någon vecka… För att sen kanske få konstatera att nähä, de kom inte heller…

Nu finns det vattenpottar överallt, och det har inte ännu dammat det minsta i potatislandet. Lite ogräshackande fick jag gjort när det torkade upp så mycket att man hölls på ytan…

Det är ju inte direkt ett av mina starka ben att stå på i detta yrke som tusenfoting/bonde. Men egna nypotatis är ju aldrig fel 🙂 Så lite ogräshackande blir det, om man hinner. Annars får det vara.

Det som mest fyller mina dagar är som vanligt fåren. Nu börjar det vara hög tid att skilja bagglammen från tackorna. Endel av de bagglammen som föddes först har växt till sej riktigt fint så för att undvika några oönskade ”hoppsisar” så förde jag de större bagglammen till eget bete härom dagen. De hade inte direkt något emot det, sämre kan man ha det…

På betesområdet nedanför hemåkern har stängslet varit nere på nu i två år, för nån dag sedan fixade jag upp det tillbaka, och med det samma var det nog dags att sätta några slybekämpare på plats! Se hur al-slyet har tagit sej på bara en sommar…

Som en riktig urskog som man snart har svårt att ta sej igenom har det vuxit upp ett ganska stort område sånt här metershögt sly. Om inte de bekämpas nu, i år, så kommer det att bli för högt för fåren att få bukt med. När man ser sånt här, det är då man blir påmind om hur exemplariska fåren är på att bekämpa sly 🙂 På bilden ser man också röjvass, betet som baggarna går på gränsar till sjön, det är alltid lika behändigt när man inte behöver stängsla i ring, utan man behöver bara dra stängsel ”ena vägen”. Nackdelen är dock att man måste vara mycket vaksam och noga med vattengårdarna. Det här betet har det effektivaste av stängsling på en ca 70 meter lång sträcka, ett stängsel ingen kommit igenom eller över ännu

Det är inte ofta som berg kan stoppa får. De kan klättra uppför de mest konstiga ställena på berg. Man tycker att de skulle vara klumpiga och ha halt under sina klövar, men jag tror de fungerar mer som sugkoppar, för de är helt fenomenala på att klättra, men här, där berget stupar rakt ner och dessutom till och med böjer sej lite inåt på sina ställen, där har de inte kommit upp ännu. I änden sej man vattengården. Nu är vattnet lite upp, vilket inte heller är ett direkt kännetecken för våren, utvatten så man kan gå torrskodd runt vattengårdarna brukar vara mer vanligt, än som nu, att man skall plumsa med stövlar för att komma nära dem.

Filosofbonden.

När åkern är svart av och dikena välfyllda med vatten och det inte är möjligt att bruka jorden på grund av vätan kan man ju alltid skingra tankarna med lite filosoferande. Det är ju annars något man också oftast gör när man har så kallat ”siiand arbeit” (arbete som löper av sig självt utan desto vidare tankearbete) men det är sällan att man sätter dom funderingarna i pränt. Jag skall nu göra ett undantag och skriva ner en sak som jag från och till funderat över och som alltid aktualiseras i samband med att man sliter med stödansökningarna.

Matprissubventioner.

De flesta känner säkert till att lantbruksstöden är till för att sänka matpriserna så att alla ska ha råd att äta sig mätta av näringsriktig mat. Det finns ändå en oftast ”högljudd” skara som åtminstone i samband med publicerandet av stödutbetalningarna och nu när bönderna ondgör sig över byråkratin brukar aktivera sig i sociala media. Deras kommentarer och inlägg brukar ofta signeras med ”skattebetalare” och andemeningen är att deras skattemedel inte ska gå till ”socialbidrag” åt lata bönder som mest är ute och finkör i sina nya stödfinansierade traktorer och blockerar trafiken. I stället borde vi antingen skaffa oss ett riktigt jobb eller sätta produktion i marknadsmässigt skick.

Deras kommentarer har fått mig att undra om det faktiskt skulle finnas en marknad för marknadsmässigt prissatta produkter? Man får ju den bilden att dom hellre betalar för produktens egentliga värde i hårdvaluta än att subventionera produktionen via skattesedeln. För den som säljer mer eller mindre direkt åt konsument är det inte så svårt ordnat men det som går via parti- och butiksledet borde kanske förses med nån form av märkning så att dessa ”skattebetalare” skulle hitta de produkter de önskar sig. Så hur är det? ”Upp med handen” nu den som önskar sig ett dylikt system!

EU-stöd.

Det finns faktiskt odlare som inte söker odlingsstöd. När vi gick med i EU, eller EG som det hette då, fanns det grönsaksodlare som menade att då de inte fått stöd tidigare så nog skulle dom klara sig utan stöd i fortsättningen också . Det rörde sig oftast om äldre odlare med mindre arealer som avskräcktes av den byråkrati som ansökningarna medförde och den oro som eventuella granskningar skulle innebära. Hur väl dom klarade sig vet jag inte, många har säkert slutat om nu inte av lönsamhetsskäl så är dom antagligen pensionerade vid det här laget.

Jag skrev finns i det här kapitlets inledning av den anledningen att jag idag fick höra om en kollega som nu i år avstod från att söka stöd. Han menade sig ha så små arealer att det inte var mödan värt med all byråkrati och begränsningar som systemet medför. I stället försöker han ta ut ett merpris från produktionen. Jag hoppas att han hör av sig hur ekonomiska utfallet blev när året är slut. För jag ska inte sticka under stol med att jag också funderat i samma banor. Kanske kunde jag uppnå samma resultat med att sätta ner motsvarande tid på marknadsföring som på den byråkrati som stödansökan föranleder?

Det var ändå inte många bönder som röstade för medlemskapet i EG så varför skulle det falla på vår lott att söka tillbaka de medlemsavgifter som landet betalar till unionen? Borde det inte varit ja-röstarna som skulle tagit sig an den uppgiften? Sällan får vi tack för vårt återbördande av medlemsavgifterna. I stället har vi fått höra att det är vårt fel att landet blivit nettobetalare inom unionen, att vi inte söker EU-finansiering i tillräcklig hög grad.

Det är en sak som jag tror att många av de så kallade ”skattebetalarna” inte tänker på då de hävdar att vi lika bra kunde lägga ner det i Finland olönsamma jordbruket. Jordbruket stöds nämligen i en eller annan form jorden runt inte enbart i Finland. Så de får nog också i fortsättningen eller åtminstone så länge vi är med i EU bidra till matsubventionerna, skillnaden är bara att skattemedlen går till bönder utanför landets gränser. Oftast är också stöden större där, därför är också deras pris ibland lägre.

Vilket som är nationalekonomiskt bättre tror jag dom flesta kan räkna ut.

Virtuellt jordbruk.

Jag har oroat mig över hur framtidens jordbrukare skall klara sig då barnen inte längre så aktivt deltar i det praktiska arbetet utan mest sitter framför sina datorer. Jag har ansett att det är genom att plocka sten, rensa ogräs och i övrigt likt Nisses barn jämsides med oss vuxna delta i de dagliga sysslorna som man lär sig hur jorden framgångsrikt skall brukas. Så har också mina barn gjort, och oftast av egen fri vilja, låt vara att jag av princip inte delat ut sekiner utan motprestation. Har man behövt pengar så har man fått göra sig förtjänta av dem.

Min son var speciellt intresserad av att följa med i arbetet och jag minns så väl kommentaren han fällde efter att ha börjat i skolan. Han som var van med praktiskt arbete och att genast se resultat av sina handlingar tyckte trots att han sett fram emot skolstarten att han efter några veckor på första klass inte lärt sig något av värde. Eller som han uttryckte sig ” va jäär ja ga tide? Ja kann ju allt såm tö kann så va nytta je e me ti gaa i skoLan täär int e hiendär elå gaar framåt naa?” (vad gör jag där? Jag kan ju allt som du kan så till vilken nytta går jag i skolan där det inte händer eller går framåt?). Förväntningarna var högt ställda och tydligen gick det lite för sakta framåt under inskolningsperioden. Att det senare skulle konstateras dyslexi och en inte alltför lätt skolgång är en annan historia.

Virtuellt jordbruksskifte.

Som sagt så har jag varit orolig över framtidens jordbrukande ……. men det är jag inte längre.

Jag har som många andra jordbrukare de senaste dagarna slitit med ritande av kartor för stödansökan, varit ut och mätt i terrängen och bannats över att de gröna prickarna inte fastnat där jag önskat placera dem. Speciellt att dela skiften med åkerholmar och att få in mina små jordbruksskiften har föranlett problem. Att dela basskiften rätt av från kant till kant var det inga problem med och antagligen är det så kartritningsprogramskonstruktören tänkt sig att dagens jordbruk görs. Och så görs det kanske också, men inte i mitt fall. Med många grödor i många omgångar på odlingsschemat så blir det onekligen att dela upp basskiftet i många små rutor som inte alla gånger ens når skifteskanten. Och inte var instruktionsvideon som dessutom var enspråkigt finsk till någon hjälp i detta fall heller. Det var verkligen synd att kartprogrammet inte kunde demonstreras i samband med blankettskolningen, det hade varit mycket värdefullt att få se hur det egentligen var meningen att det skulle gå till.

Jag anade redan tidigare då jag bekantade mig med de nya reglerna att detta skulle bli ett problem för oss grönsaksodlare med rikt sortiment, därför försökte vi också få lindring i kraven på detaljerna i ritandet. Jag tycker nämligen att jag får det att fungera någorlunda väl med odlingen som den är, inte ska något byråkratiskt påfund styra mina odlingsplaner.

Att vi gavs rätt att slå ihop små skiften (under 5 ar) och meddela dem som övriga grönsaker underlättade en del men ändå uppstod det problem i de fall att grupperna med små grödor inte låg intill varandra i och med att ordningsbokstavsgivningen inte gick att påverka utan gavs av kartprogrammet. Då jag frågade om råd gavs jag rekommendation att bilda ett virtuellt jordbruksskifte dit jag samlade dessa små grödor. Detta virtuella jordbruksskifte kunde jag placera var som helst på basskiftet. ???? Visserligen har jag redan tidigare meddelats att noggrannheten i kartritandet inte är första prioritet blott arealen stämmer men nog måste jag erkänna att jag lämnade med munnen öppen för en stund. Att ge efterkall på noggrannheten vid kartritandet skulle ändå komma att ge problem med att få rätt areal i och med att det var ritandet som bestämde arealen. Konstaterade samtidigt att virtuellt jordbrukande nog inte passar mig – till det har jag nog för mycket jord under naglarna -.

Men samtidigt kände jag även lättnad över hur framtidens jordbrukare skall klara sig. Den generation som nu växer upp och som ägnat sig åt virtuellt jordbrukande via FarmVille och dylika program kommer antagligen att klara sig ypperligt.

Hur det sen blir med livsmedelsförsörjningen är en annan sak ……… men det finns ju mjölkmaskin och mat i butiken. 🙂

Del av min odlingsplan som borde fås inritad i Vipu kartprogrammet....... — Del av min odlingsplan som borde fås inritad i Vipu kartprogrammet…….

..... vilket sen i praktiken kan leda till följande lista med felmeddelanden.......... — ….. vilket sen i praktiken kan leda till följande lista med felmeddelanden……….

..... eller nåt som mer påminner om abstrakt konst än odlingsskiften. — ….. eller nåt som mer påminner om abstrakt konst än odlingsskiften.

Praktiskt jordbrukande.

Efter rådet om bildande av virtuella jordbruksskiften konstaterade jag att det nog mest är tänkt som tidsfördriv det här ritandet. Så efter att ha tittat i väderprognosen beslöt jag sätta mig i traktorn för att förbereda lite plantering, trots allt så är det nog fortfarande med att få plantor i jorden som mat fås till borden. Då rikliga regn som förhindrar jordbrukande för flera dagar framåt utlovas får man nog prioritera praktiskt jordbrukande. Kartritandet får jag väl göra ett nytt försök med då när ändringsanmälan skall göras i medlet av juni.

Det var lite för blött i åkern för plantering efter de senaste regnen men jag hade en del som var oplöjt och som kanske kunde fås att torka snabbare än det som plöjdes i höstas. Sagt och gjort så plöjdes och frästes bäddar för planteringen som sen trots att det var lite våtare än vad jag önskade fortgick till 23-tiden då jag fick lov att avbryta arbetet för att sätta mig vid datorn för att sända in stödansökan. Trots lite slö överföring, antagligen var det många andra som samtidigt belastade systemet, så lyckades jag få in anmälan med 25 minuters marginal. Låt vara att jag inte är nöjd med uppgifterna men dem får jag försöka frisera till fram till den 15.6. då ändringsanmälan skall vara gjord.

Dröm eller mardröm?

På torsdag kväll skickade jag iväg årets stödansökan. Den for iväg efter några kvällars funderande och ganska många ”måste-bara-bort-från-detta-en-stund” pauser. Egentligen är ju VIPU-programmet riktigt bra, och det är ju självkorrigerande så slarvfelen elimineras ganska långt, men årets nya bestämmelser (läs; dumheter) har ju ändå gjort att man känner en viss skräckblandad vördnad inför hela systemet. Det är ju lindrigt sagat ganska många pengar det rör sig om, man står ju och faller med stöden, det är inget att sticka under stol med. Dock måste jag säga att jag är glad över att jag inte behöver fylla i blanketterna manuellt, för då hade nog ganska många fel lyckats smyga sig in. Detta gäller dock inte kartritningen, den är ganska bökig i Vipu programmet.

En tanke slog mig när jag klickade ”sänd” på musen. Min dator är placerad så att om jag höjer ögonen från skärmen ser jag skymten av åkrarna bakom uthusen. Åkrar som en gång i världen har varit något annat än åkrar. Sjöbotten från början, men nu var det ju inte precis så att sjöbottnen var färdig odlingsmark genast det torkat upp, utan många många generationer har slitit med att bereda det som idag är den odlingsmark som hela systemet leker med. Med systemet menar jag Marknadskrafter, EU, MaVi, vår regering och även till en viss del vi landbrukare.

Det var precis det jag kom att tänka på. Låt oss gå tillbaks till en tid som inte ligger så långt borta. Låt oss säga slutet på 1800-talet. Då slet man formligen ut kroppen på jordbruket. Det slogs gräs med lie, stenar bröts med hävstång och kördes iväg med häst i bästa fall, kanske tom för hand från åkrarna. Det var nyodlingar som började med svedjebränning och en ändalös stubbrytning som kunde ta kål på en hel generation. Sällan blev husbonden över 50 år för då var man redan så slutarbetad att det bara var slutet kvar.

Det som vi nu sitter och för in i våra dataprogram är resultatet av allt detta slit. Det blir helt enkelt en absurd ohanterbar tanke när man gör en liten rörelse med höger pekfinger och trycker på ”sänd blanketterna” och vet att det är härifrån min lantbruksinkomst skall komma. För all del, den kommer inte bara av klicket, men låt oss säga tvärtom – ett uteblivet ”sänd blanketterna” klick skulle betyda att lejonparten av årets inkomst inte skulle uppenbara sig alls.

Dröm eller mardröm?

Visst kan det tyckas som ett drömläge för någon. Bara ansöka om stöd och få det. Nåja, så enkelt är det ju inte, visst måste jobbet utföras precis som förr, kanske inte med stötting och hävstång, men alla arbeten har ju blivit enklare så såklart även lantbruksarbetet. Skillnaden är det att idag är vi odlare närmast statsanställda. Systemet spelar och vi dansar. Visst kan man hoppa av dansen men då sågar man också av alla möjligheter att verka vidare i branschen.

Ett bra exempel på detta att verkligheten skall anpassas till teorin märkte jag av gällande mina dikesvallar som uppstod i fjolhöstas vid utfallsrensningen. Jag hade tänkt låta dom ligga över sommaren och köra bort dom i höst då det finns mera tid. När jag började studera stödvillkoren såg jag att odlingsmarken under vallarna måste anmälas som skilda jordbruksskiften, som såkallat ”tillfälligt icke odlat” Det betyder att stödet uteblir för all areal som ligger under vallarna, och så långt kan man vara med och leka, men när man sen kommer underfund med att det skall ritas kartor över var vallarna befinner sig och att dessa kartor på en meter när skall stämma med verkligheten och att det berör alla mina basskiften och att det skall göras i ett komplicerat dataprogram och att man erhåller stödavdrag om kontrollanternas måttband inte stämmer med den teoretiska verkligheten på åkern så då passade inte dansen mitt taktsinne mera.

Jag anlitade entreprenör med bra jordvagn och grävmaskin som jag lät köra bort vallarna på några dagar. Själv har jag nämligen varken tid eller jordvagn. Det kostade förstås en del, men ändå betydligt mindre än vad det hade gjort om det kommit sanktioner för att jag inte fått vallarna rätt inritade i den virtuella verkligheten som går under namnet VIPU.

Lite sådär går böndernas vardag idag. Man läser regelverket, förstår långtifrån allt och accepterar ännu mindre, men gör sitt bästa för att uppfylla det. Jag har verksamhet på ungefär 60 hektar (skog och jord) men ett missförstånd eller ett galet placerat musklick kan i värsta fall få oanade konsekvenser. Det gjorde det inte på stenbrytarnas tid.

Dröm eller mardröm?

Grönsaksplanteringen….

….kom igång fredag eftermiddag.

Efter att ha dragit andan lite efter att ha fått största delen av spannmålen i jorden och efter förseningen i och med hydraularmsbrottet kom vi så igång med grönsaksplanteringen. Det är 4 dagar senare än i fjol men trots att det inte är speciellt varmt så har det ändå inte kommit snö som det gjorde i fjol. Så vi tror att vi skördar i medlet av juni också i år om starten blir bättre än i fjol. Det är idealiska förhållanden för planteringen, inte för varmt, mestadels mulet och markfukten lagom. Jorden är dock ganska kall, ett resultat av det solfattiga vädret. Lite blåst men inte så att det stört planteringsarbetet. Däremot har jag fått vänta till kvällen tills vinden mojnat lite för att dra på täckväven. Idag lördag har vi så fått alla första omgångens kål- och sallatsväxter i jorden. Inga stora saker men alltid bra att ha början gjord 🙂

Nästa vecka blir en så- och planteringsvecka för då skall vi förutom att plantera andra omgångens kål- och sallatsväxter också försöka komma igång med lökplanteringen dessutom börjar det bli hög tid att få bland annat morötter och palsternackor sådda. Väderapporten utlovar en hel del regn och almanackan innehåller en röd dag så vi får se hur det går. Jag har också några jordbruksskiften att rita in ännu så det finns nog arbete även om det regnar. Blanketterna skall in på tisdag så jag blir väl tvungen att sitta inne med pappren även om det skulle råka vara planteringsväder.

Plantorna är lite mindre än de brukar vara på grund av att det varit kallt och mulet väder. Å andra sidan är små plantor lättare att få i gång efter planteringen.

Täckväven läggs på inte bara för att skydda för frost och för att få snabbare skörd i och med högre temperaturer under täcket. Den hjälper också till att hålla den bionedbrytbara plasten på plats tills plantorna blivit större.

Det blev tal om bildkvaliteten här tidigare och bilden ovan får visa ljusstyrkan i Lumia 830. Bilden är tagen vid 23-tiden och det började bli ganska skymt. Det är betydligt ljusare på bilden än i verkligheten, lite ”grynig” är bilden dock men för att vara en kameratelefon så tycker jag att det är fantastisk kvalitet.