Kategori: Bondbloggen

Ja, precis så känns det ibland. Som att man kanske ändå hamnat lite fel. Har nyligen läst Christers blogg om reparation av hydraularm och följt med Nisses akrobatkonster med skivristerna på Väderstad.

Så vad kan jag ta mig för något som skulle motsvara? Jo, exempelvis misslyckas totalt med ett oljebyte. Just det – så gör vi.

Ett oljebyte i en ”normal” motor är inget som man går och drar sig för. Varmkör – en burk under motorn – ur med oljepluggen – byt filter – fyll på olja. Ingen raktetforskning precis.

Eftersom det regnade i går mest hela dagen så kom jag på att jag skulle byta oljan i Valtra på kvällen. Jag byter olja och filter samt smörjer framaxelkorsen var 250 timme – var 500 timme får märkesservice ta över och serva. Så har jag gjort sen Valtra var ny och det har fungerat bra.

Jag hittade en passlig 10 liters burk att tappa oljan i och filternyckeln för att ta loss oljefiltret. Valtras oljefilter är placerat liggande omgivet av slangar och lite trångt men annars ganska gästvänligt. Denna gång satt filtret så att det blev att åberopa våld för att få loss det, men loss kom det. Samma sak med oljepluggen och sen var det vara att tappa ur 11,5 liter motorolja. Varm och kolsvart motorolja. Nån som ser missen? 11,5 liter olja ner i en 10 liters burk är inte övertänkt – överhuvudtaget inte nått.

Som tur var hade jag en stor skiva kartong under så ingen olja kom ut på marken. Det mesta av överloppsoljan kom på min arm när jag panikartat försökte skruva i pluggen igen efter att hinken runnit över. Facit blev att verktygen badade i olja, så gjorde även min arm – och förstås stora delar av övriga överkroppen innan man hasat sig bort ur oljebadet.

Vid det laget var det olja lite överallt och olja har en tendens att föröka sig så det var ganska kladdigt överallt innan jag tog mig in till tvättvattnet och kunde börja reda upp sörjan.

Efter en paus tog jag loss filtret, lät det falla ner i en halv hink med motorolja, oljade in packningen på det nya filtret och satte dit det. Fyllde sen i olja, 11,5 liter fin brun Valtra orginalolja. Startade och väntade på att oljetryckslampan skulle slockna.

SPLASCH!

Så kan man beskriva ljudet som uppstod när oljan kom flygande ur filtret och träffade vindrutan. Först kom oljan, sen kom paniken. Känslan som bara uppstår när man just upptäckt att man tydligen dragit sönder filterfästet på gårdens enda jordbrukstraktor dagen före vårbruket börjar. Klockan 22.00 på kvällen. Just då är det en bagatell att hela jäkla traktorn är inoljad och att olja rinner i små rännilar långsmed vindrutan.

Tack och lov var i alla fall nästa tanke helt rätt. Kan packningen från det gamla filtret ha blivit kvar i filterhållaren när jag demonterade gamla filtret?Mekanikerskolan – kursdag ett.

Gamla filtret låg på botten av en hink full med spillolja, men det var liksom bara att dyka ner i den – fortfarande med en puls farligt nära kollaps. Var hittar jag en traktor, hur tusan löser jag det här var tankarna som tävlade om utrymme i huvudet.

Det kändes dock bra när jag fick upp gamla filtret och inte såg till någon packning. Sen var det inget större bekymmer att lossa lite på filtret skära av den överlopps packningen, dra fast filtret. hålla andan och provstarta ————- det höll tätt.

Nu hade jag då haft tur andra gången i oturen, alla olja som filtret sprutat iväg fanns antingen på vindrutan, motorhuven eller nedanom dessa. Alltså inget på marken. Och tur var väl det. Annars hade jag fått ringa brandkåren – och det hade varit pinsamt.

Det skyldiga filtret är det nedre vita.

Inte ser det ut att bli annorlunda i år heller. Det enda avvikande i år är att allt är precis som vanligt. Runt mig jordbrukas det för fullt, själv håller jag på med markservicen, som precis som alla andra år upptar mera tid än jag räknat med.

Ett praktexempel på det är det som varit dagens program. En småfrölåda.

Vår blankettälskande miljödepartement har ju i år kommit med lite nya otyg för erhållandet av miljöersättningen. Vissa saker är väl helt bra, skyddsremsorna tex kan jag smälta utan desto mera argumentering, värre är det med kartritande och allehanda kritstreckskonstigheter som skall lämnas in. Om detta har ju redan några hyllmeter skrivits här på bloggen så inte mer om det nu.

Bland de saker som är nya är sk fånggrödor. Det handlar om att man skall så en kvävefixerande gröda i botten under spannmålen och på så sätt binda kvävet i jorden. Huruvida det är så eller inte vet jag inget om, men jag har i varje fall hoppat på det tåget.

Hur man sedan genomför detta kan ske på flera olika sätt, själv har jag köpt en småfrölåda till såmaskinen så att jag kan så klöverfrö tillika med spannmålen – dock bara i försökssyfte i år, jag vet ju inte alls hur det fungerar.

Således har jag köpt en småfrölåda för montering på Simultan. Det är för övrigt den första anordning som kommit till gården av byråkratiska orsaker – inte av odlingstekniska. Bara en sån sak.

Lådan kom för två veckor sen och såg ganska oskyldig ut i sin leveransförpackning. Redan där borde jag ha tänkt till, för det är ju dom största problemen som ser oskyldigast ut i början.

De flesta andra hade ju givit sig på lådan genast, om inte annat så av nyfikenhet eller självbevarelsedrift. Jag väntade tills i går kväll. Då bröt jag förpackningen och kom ganska snabbt på att detta inte var gjort i en handvändning. Själva lådan vägde 95 kg och bara att lyfta den på plats och skruva fast den krävde grannhjälp, men var ändå rätt enkelt.

Själva frölådan monteras som en skild behållare bakpå maskinen och skall sprida klöverfrön genom fritt hängande slangar.

Vad som dock inte var enkelt var att fästa slangarna. Bruksanvisningen var värdelös, och hur jag än vände och vred på fästjärnen så ville det sig inte. Efter nån timme började det hela promenera på mina nerver och jag var tvungen att överge projektet en stund. Sen återkom jag gång på gång under dagen bara för att vrida och vänd på fästjärnen en stund och sedan gå därifrån.

Någonstans under dan började jag fundera på likheterna mellan en IKEA möbel och en Simulta såmaskin och kom på att dom var slående. Båda kommer i delar, båda är ett h-vete att sätta ihop och båda fungerar jättebra som färdiga.

Där upphörde likheterna. Vad gör man på en söndag när man inte får ihop en frölåda?  Jo, man ringer förstås killen som sålde maskinen som ju då är en gammal bekant. Han var på nån familjetillställning nånstans i norra Österbotten, men givetvis hjälpsam upp över öronen. Efter det samtalet gick det att komma vidare och sen var det faktiskt bara några timmar jobb kvar tills jag var halvfärdig. Kvar när kvällen faller är att fästa alla slangar i sidled, samt att fundera ut hur drivkedjan skall gå. Har tjuvtittat lite på det och vädrar nya problem.

Det var dom tre fästjärnen som står i vinkel på bilden som krånglade till 3. maj för mig. Enkelt när man kan det – hopplöst att fundera ut. Inte vet jag om fortsättningen heller var enkel för det var ett jäkla trixande innan alla slangar var där dom skulle, men det gick lättare när man visste hur det skulle göras.

Vad är då sensmoralen? Jo naturligtvis; Handla lokalt så finns hjälpen när den behövs. Som man ropar i skogen får man svar.

Det kan vara lite svårt att tro, men jag har faktiskt varit minkfarmare. Närmare bestämt i lite över en månad och det var 1989. Alltnog så har den historien en början som är helt oberoende av mig, det var min farbror, som var farmare från tidigt sextiotal till sin oväntade bortgång i maj 1989 som gjorde att jag fick ta hand om en pälsnäringskrisande minkfarm sådär bara hipp happ.

Om det kommer detta inlägg inte att handla.

De kommer istället att åter en gång fundera lite på tidens gång, i detta fall med betoning på elström.

Från början fanns det fyra minkhus, alla byggda i en tid långt före byråkratins slutliga seger över verkligheten, vilket gör att det naturligtvis handlar om omständigheter där man aldrig på tiden skulle kunna odla pälsdjur idag, och det är väl inte bara illa med det, mer om det längre ner.

Jag har under åren plockat bort lite av husen, eftersom dom är byggda så att man inte ser dom till gården har det aldrig varit riktigt prio ett att få bort dom. Som på alla andra byggnader har dom stått pall ganska bra, så länge bara taket håller tätt. Den dag taket ger efter är förfallet snabbt. Två hus har jag rivit under årens lopp och det tredje håller jag på med som bäst. Man kan tro att ett gammalt  minkhus är en ganska övergiven plats, men visst hittar man här också saker som får en att minnas.  Även som liten gillade jag djur så jag var ofta tillsammans med farbror Nils vid farmen, redan från kanske fem års ålder. Kvar i de övergivna husen finns finns konstiga verktyg, men också transportburar och stamtavlekort som lätt kan få minnets vingar att flaxa igång.

Hus nummer tre har ramlat ihop av ålder och det är det som jag nu plockar sönder och kör till återvinning. Burarna går till metall och resten av huset är träavfall, så att bli av med det är inte speciellt knepigt, men att sönderdela ett hus som är delvis förfallet tar sin tid. Visst skulle det gå lättare med en bandgrävmaskin, men nu råkar jag inte ha nån sån till hands så det får bli kofot och tigersåg som gör jobbet.

Det sista huset är så pass bra i skick så det får nog stå kvar som ett historiskt dokument över en svunnen tid. En tid då fyra små minkhus höll en hel familj på fötter.

Ett speciellt ”fynd” som jag gjorde fick mig lite mer häpen än andra. Det var en avlivningsmanick som jag faktiskt aldrig sett förr, och det är kanske inte så konstigt för det är väl nog inte en apparat som man sätter i händerna på en 10 åring. Än mer häpnadsväckande är det att något dylikt överhuvudtaget excisterat och använts.

Det är en hemgjord eldriven avlivningsmaskin som är byggd enligt följande princip. Ojordad ström kommer via en 100 meter lång skarvsladd. Skarvsladden är en icke gummiisolerad tvåledarsladd som ligger i snön eller på fuktig mark, och är som sagt över 100 meter lång. Längden på den sladden gör att proppen i andra änden knappast skulle lösa ut om något hände. Sen går då strömmen via en inomhusströmbrytare rakt ut i bottengallret på den lilla lådan som man då hanterar lite hur som helst.

Den enda säkerhetsdetalj jag kan se är att man faktiskt ritat ut om brytaren är på eller av – vackert så.

Hur denhär avlivningsmetoden var för djuren tänker jag inte ha nån synpunkt på. Det jag minns är att minkarna på denna tid oftast gasades med en vanlig bil med en slang kopplad från avgasröret till en låda. Vilket som då var mera skonsamt för minkarna har jag ingen aning eller uppfattning om och jag har inget minne av att jag skulle ha sett ellådan i funktion – kanske det bara var en prototyp, jag vet inte.

Vad jag därmot vet är att TUKES ganska säkert hade haft några synpunkter på användarsäkerheten även för användaren av densamma.

När och om denna mojäng nånsin använts på riktigt vet jag inte, om så är fallet pratar vi om 60- eller tidigt 70-tal.

Så återigen engång – allt har inte blivit sämre. Jag tror nog att vi både från farmarens och även från djurens sida kan tacka vår skapare att sådana konstruktioner gått till historien. Däremot är det en intressant tanke att det bland dagens skyddsjorningar, bestämmelser, felströmbrytare och kontroller och myndighetsbesök på gårdarna fortfarande finns folk som överlevde ovan beskrivna tider. Faktum är ju att de allra flesta gjorde det. Det kan ju ge en fingervisning om att kanske inte alla av dagens bestämmelser är så fruktansvärt nödvändiga. Ofta handlar det bara om normal försiktighet och respekt för det man hanterar.  Och tyvärr är ju den möjligheten bortbesluten för länge sen.