Kategori: Bondbloggen

På torsdag kväll skickade jag iväg årets stödansökan. Den for iväg efter några kvällars funderande och ganska många ”måste-bara-bort-från-detta-en-stund” pauser. Egentligen är ju VIPU-programmet riktigt bra, och det är ju självkorrigerande så slarvfelen elimineras ganska långt, men årets nya bestämmelser (läs; dumheter) har ju ändå gjort att man känner en viss skräckblandad vördnad inför hela systemet. Det är ju lindrigt sagat ganska många pengar det rör sig om, man står ju och faller med stöden, det är inget att sticka under stol med. Dock måste jag säga att jag är glad över att jag inte behöver fylla i blanketterna manuellt, för då hade nog ganska många fel lyckats smyga sig in. Detta gäller dock inte kartritningen, den är ganska bökig i Vipu programmet.

En tanke slog mig när jag klickade ”sänd” på musen. Min dator är placerad så att om jag höjer ögonen från skärmen ser jag skymten av åkrarna bakom uthusen. Åkrar som en gång i världen har varit något annat än åkrar. Sjöbotten från början, men nu var det ju inte precis så att sjöbottnen var färdig odlingsmark genast det torkat upp, utan många många generationer har slitit med att bereda det som idag är den odlingsmark som hela systemet leker med. Med systemet menar jag Marknadskrafter, EU, MaVi, vår regering och även till en viss del vi landbrukare.

Det var precis det jag kom att tänka på. Låt oss gå tillbaks till en tid som inte ligger så långt borta. Låt oss säga slutet på 1800-talet. Då slet man formligen ut kroppen på jordbruket. Det slogs gräs med lie, stenar bröts med hävstång och kördes iväg med häst i bästa fall, kanske tom för hand från åkrarna. Det var nyodlingar som började med svedjebränning och en ändalös stubbrytning som kunde ta kål på en hel generation. Sällan blev husbonden över 50 år för då var man redan så slutarbetad att det bara var slutet kvar.

Det som vi nu sitter och för in i våra dataprogram är resultatet av allt detta slit. Det blir helt enkelt en absurd ohanterbar tanke när man gör en liten rörelse med höger pekfinger och trycker på ”sänd blanketterna” och vet att det är härifrån min lantbruksinkomst skall komma. För all del, den kommer inte bara av klicket, men låt oss säga tvärtom – ett uteblivet ”sänd blanketterna” klick skulle betyda att lejonparten av årets inkomst inte skulle uppenbara sig alls.

Dröm eller mardröm?

Visst kan det tyckas som ett drömläge för någon. Bara ansöka om stöd och få det. Nåja, så enkelt är det ju inte, visst måste jobbet utföras precis som förr, kanske inte med stötting och hävstång, men alla arbeten har ju blivit enklare så såklart även lantbruksarbetet. Skillnaden är det att idag är vi odlare närmast statsanställda. Systemet spelar och vi dansar. Visst kan man hoppa av dansen men då sågar man också av alla möjligheter att verka vidare i branschen.

Ett bra exempel på detta att verkligheten skall anpassas till teorin märkte jag av gällande mina dikesvallar som uppstod i fjolhöstas vid utfallsrensningen. Jag hade tänkt låta dom ligga över sommaren och köra bort dom i höst då det finns mera tid. När jag började studera stödvillkoren såg jag att odlingsmarken under vallarna måste anmälas som skilda jordbruksskiften, som såkallat ”tillfälligt icke odlat” Det betyder att stödet uteblir för all areal som ligger under  vallarna, och så långt kan man vara med och leka, men när man sen kommer underfund med att det skall ritas kartor över var vallarna befinner sig och att dessa kartor på en meter när skall stämma med verkligheten och att det berör alla mina basskiften och att det skall göras i ett komplicerat dataprogram och att man erhåller stödavdrag om kontrollanternas måttband inte stämmer med den teoretiska verkligheten på åkern så då passade inte dansen mitt taktsinne mera.

Jag anlitade entreprenör med bra jordvagn och grävmaskin som jag lät köra bort vallarna på några dagar. Själv har jag nämligen varken tid eller jordvagn. Det kostade förstås en del, men ändå betydligt mindre än vad det hade gjort om det kommit sanktioner för att jag inte fått vallarna rätt inritade i den virtuella verkligheten som går under namnet VIPU.

Lite sådär går böndernas vardag idag. Man läser regelverket, förstår långtifrån allt och accepterar ännu mindre, men gör sitt bästa för att uppfylla det. Jag  har verksamhet på ungefär 60 hektar (skog och jord) men ett missförstånd eller ett galet placerat musklick kan i värsta fall få oanade konsekvenser. Det gjorde det inte på stenbrytarnas tid.

Dröm eller mardröm?

Ja, precis så känns det ibland. Som att man kanske ändå hamnat lite fel. Har nyligen läst Christers blogg om reparation av hydraularm och följt med Nisses akrobatkonster med skivristerna på Väderstad.

Så vad kan jag ta mig för något som skulle motsvara? Jo, exempelvis misslyckas totalt med ett oljebyte. Just det – så gör vi.

Ett oljebyte i en ”normal” motor är inget som man går och drar sig för. Varmkör – en burk under motorn – ur med oljepluggen – byt filter – fyll på olja. Ingen raktetforskning precis.

Eftersom det regnade i går mest hela dagen så kom jag på att jag skulle byta oljan i Valtra på kvällen. Jag byter olja och filter samt smörjer framaxelkorsen var 250 timme – var 500 timme får märkesservice ta över och serva. Så har jag gjort sen Valtra var ny och det har fungerat bra.

Jag hittade en passlig 10 liters burk att tappa oljan i och filternyckeln för att ta loss oljefiltret. Valtras oljefilter är placerat liggande omgivet av slangar och lite trångt men annars ganska gästvänligt. Denna gång satt filtret så att det blev att åberopa våld för att få loss det, men loss kom det. Samma sak med oljepluggen och sen var det vara att tappa ur 11,5 liter motorolja. Varm och kolsvart motorolja. Nån som ser missen? 11,5 liter olja ner i en 10 liters burk är inte övertänkt – överhuvudtaget inte nått.

Som tur var hade jag en stor skiva kartong under så ingen olja kom ut på marken. Det mesta av överloppsoljan kom på min arm när jag panikartat försökte skruva i pluggen igen efter att hinken runnit över. Facit blev att verktygen badade i olja, så gjorde även min arm – och förstås stora delar av övriga överkroppen innan man hasat sig bort ur oljebadet.

Vid det laget var det olja lite överallt och olja har en tendens att föröka sig så det var ganska kladdigt överallt innan jag tog mig in till tvättvattnet och kunde börja reda upp sörjan.

Efter en paus tog jag loss filtret, lät det falla ner i en halv hink med motorolja, oljade in packningen på det nya filtret och satte dit det. Fyllde sen i olja, 11,5 liter fin brun Valtra orginalolja. Startade och väntade på att oljetryckslampan skulle slockna.

SPLASCH!

Så kan man beskriva ljudet som uppstod när oljan kom flygande ur filtret och träffade vindrutan. Först kom oljan, sen kom paniken. Känslan som bara uppstår när man just upptäckt att man tydligen dragit sönder filterfästet på gårdens enda jordbrukstraktor dagen före vårbruket börjar. Klockan 22.00 på kvällen. Just då är det en bagatell att hela jäkla traktorn är inoljad och att olja rinner i små rännilar långsmed vindrutan.

Tack och lov var i alla fall nästa tanke helt rätt. Kan packningen från det gamla filtret ha blivit kvar i filterhållaren när jag demonterade gamla filtret?Mekanikerskolan – kursdag ett.

Gamla filtret låg på botten av en hink full med spillolja, men det var liksom bara att dyka ner i den – fortfarande med en puls farligt nära kollaps. Var hittar jag en traktor, hur tusan löser jag det här var tankarna som tävlade om utrymme i huvudet.

Det kändes dock bra när jag fick upp gamla filtret och inte såg till någon packning. Sen var det inget större bekymmer att lossa lite på filtret skära av den överlopps packningen, dra fast filtret. hålla andan och provstarta ————- det höll tätt.

Nu hade jag då haft tur andra gången i oturen, alla olja som filtret sprutat iväg fanns antingen på vindrutan, motorhuven eller nedanom dessa. Alltså inget på marken. Och tur var väl det. Annars hade jag fått ringa brandkåren – och det hade varit pinsamt.

Det skyldiga filtret är det nedre vita.

Inte ser det ut att bli annorlunda i år heller. Det enda avvikande i år är att allt är precis som vanligt. Runt mig jordbrukas det för fullt, själv håller jag på med markservicen, som precis som alla andra år upptar mera tid än jag räknat med.

Ett praktexempel på det är det som varit dagens program. En småfrölåda.

Vår blankettälskande miljödepartement har ju i år kommit med lite nya otyg för erhållandet av miljöersättningen. Vissa saker är väl helt bra, skyddsremsorna tex kan jag smälta utan desto mera argumentering, värre är det med kartritande och allehanda kritstreckskonstigheter som skall lämnas in. Om detta har ju redan några hyllmeter skrivits här på bloggen så inte mer om det nu.

Bland de saker som är nya är sk fånggrödor. Det handlar om att man skall så en kvävefixerande gröda i botten under spannmålen och på så sätt binda kvävet i jorden. Huruvida det är så eller inte vet jag inget om, men jag har i varje fall hoppat på det tåget.

Hur man sedan genomför detta kan ske på flera olika sätt, själv har jag köpt en småfrölåda till såmaskinen så att jag kan så klöverfrö tillika med spannmålen – dock bara i försökssyfte i år, jag vet ju inte alls hur det fungerar.

Således har jag köpt en småfrölåda för montering på Simultan. Det är för övrigt den första anordning som kommit till gården av byråkratiska orsaker – inte av odlingstekniska. Bara en sån sak.

Lådan kom för två veckor sen och såg ganska oskyldig ut i sin leveransförpackning. Redan där borde jag ha tänkt till, för det är ju dom största problemen som ser oskyldigast ut i början.

De flesta andra hade ju givit sig på lådan genast, om inte annat så av nyfikenhet eller självbevarelsedrift. Jag väntade tills i går kväll. Då bröt jag förpackningen och kom ganska snabbt på att detta inte var gjort i en handvändning. Själva lådan vägde 95 kg och bara att lyfta den på plats och skruva fast den krävde grannhjälp, men var ändå rätt enkelt.

Själva frölådan monteras som en skild behållare bakpå maskinen och skall sprida klöverfrön genom fritt hängande slangar.

Vad som dock inte var enkelt var att fästa slangarna. Bruksanvisningen var värdelös, och hur jag än vände och vred på fästjärnen så ville det sig inte. Efter nån timme började det hela promenera på mina nerver och jag var tvungen att överge projektet en stund. Sen återkom jag gång på gång under dagen bara för att vrida och vänd på fästjärnen en stund och sedan gå därifrån.

Någonstans under dan började jag fundera på likheterna mellan en IKEA möbel och en Simulta såmaskin och kom på att dom var slående. Båda kommer i delar, båda är ett h-vete att sätta ihop och båda fungerar jättebra som färdiga.

Där upphörde likheterna. Vad gör man på en söndag när man inte får ihop en frölåda?  Jo, man ringer förstås killen som sålde maskinen som ju då är en gammal bekant. Han var på nån familjetillställning nånstans i norra Österbotten, men givetvis hjälpsam upp över öronen. Efter det samtalet gick det att komma vidare och sen var det faktiskt bara några timmar jobb kvar tills jag var halvfärdig. Kvar när kvällen faller är att fästa alla slangar i sidled, samt att fundera ut hur drivkedjan skall gå. Har tjuvtittat lite på det och vädrar nya problem.

Det var dom tre fästjärnen som står i vinkel på bilden som krånglade till 3. maj för mig. Enkelt när man kan det – hopplöst att fundera ut. Inte vet jag om fortsättningen heller var enkel för det var ett jäkla trixande innan alla slangar var där dom skulle, men det gick lättare när man visste hur det skulle göras.

Vad är då sensmoralen? Jo naturligtvis; Handla lokalt så finns hjälpen när den behövs. Som man ropar i skogen får man svar.