Bondbloggen – Sida 131

Hur gick det sen….

…. egentligen?

Svar : Det gick JÄTTEBRA!

Oj vad roligt det var. Det tror jag de flesta tyckte 🙂

Jag pratar alltså om öppet hus-dagen/ öppna gårdar-dagen / skärgårdens skördefest dag två – öppna gårdar-dagen… kärt barn har många namn, men poängen är att jo, förra söndagen gick bra.

Ungefär 70 personer tog sej hit! 70! Kan ni tänka er att 70 personer satte sej i bilen, åkte till världens ände och sen promenerade den kilometer som ännu skulle gås för att komma hit! Ja, det kom några med båt också, det är också strongt gjort. Lite svårare med vägbeskrivning då, men jag tror att alla som kom med båt hittade hit, för vi har i alla fall inte hittat någon irrandes i skogen efteråt. Vägebeskrivningen åt båtfolk brukar vara, kör till Ytterholm, ta iland i en brygga, gå.

Jag är imponerad! Va duktiga ni va alla! NI bevisar att det är lika långt härifrån, som hit 🙂

Det är ju inte riktigt som på Åland där gårdar har några 1000 besökare, eller till och med så mycket som över 9000 besökare, men, skulle 9000 besökare landstiga på Ytterholm skulle nog holmen kantra. 😉 PÅ Åland skulle ingen bry sej om att ens fundera över att fortsätta hålla öppen gård om det inte kommit fler än 70 besökare. (Nu drar jag alla ålänningar över samma kam, förlåt, men lite så har jag fått feelis att det är, 70 besökare = ingenting) Nåja, här är det fantastiskt med 70 besökare. En stor skillnad till åboland är att åbolands skärgård är ett splittrat område, och få bosatta i förhållande till ytan. Kilometrarna blir hastigt många fast man bara skall till grannbyn. Ska man dessutom pricka någon färja tar det lite extra emot att röra på sej. Missar man färjan kan man hastigt sitta någon halvtimme och vänta. Det är trögt att röra sej i skärgården, ska man någonstans ska man nästan ha hela dagen på sej. Den här öppna dagen var på söndag. En av de veckodagar som i skärgården är förknippade med timslånga köer vid färjorna…

Men, det kom folk, och det kom folk både från när och fjärran! Kirjaisbor, nagubor, pargasbor och bromarvbor! Ja, till och med norrmän! Så kanske det inte är så långt hit 😉 De som tassade runt här och pratade norska var på släktbesök här i närheten, och kom ju egentligen inte mer än några km för att se på fåren, men lite roligt är det ju ändå att så många språk pratades denna dag.

Bra väder var det. Det var en otrolig tur att söndagen var när söndagen var, för skulle söndagen ha varit på måndagen skulle jag nog ha fått sitta ensam här. Måndagen var nämligen den dagen när det vackra vädret som varit i någon vecka byttes ut till rena rama höst-regnrusket.

Förberedelserna innan dagen D var många och tog otroligt med tid. Mitt måtto – ska de va, så ska DE! Ändå fick jag skala lite i ”idehögen” och valde att grejja med sådant som jag vet att kan bli bra, sådant som jag hinner, och sådant som jag själv vet att jag ägnat en tanke åt när jag varit någonstans. Som exempel, att dricka kaffe utomhus är ofta förknippat med kall rumpa. Därför skaffade jag lite filtar, så folk inte skulle frysa.

Det här är en bild tagen på fredagen, då jag lite prövade och såg hur allt skulle fungera. Nu, efteråt vet jag att det här fungerade helt utmärkt, men att ingen satt på de här stolarna… Barnen var som parkerade mellan kaninburen och lekstugan, så blir det öppet hus fler gånger skall borden placeras bredvid kaninburen. Nu satt de flesta småbarnsföräldrar på gräsmattan bredvid kaninburen. Helt ok, vädret var ju hyggligt och vått i jorden var det inte, men en annan gång kanske det inte är lika torrt och fint väder.

Inne i målarstugan kunde barnen färglägga bilder av får 🙂

Någonting som fungerade ungefär precis som jag tänkt mej var kaffetältet. Eftersom jag inte var där 😉 Nå, jag visste att jag inte kommer att hinna vara där också, så fick jag förhandlat med syster Alice och pappas flickvän Maret att de kunde sköta kaffetältet. De är inte bortkomna bakom kaffekokare och bullar, så det fungerade helt utmärkt. De visste vad de skulle ha, var allt skulle placeras på borden osv. Så det gick jättesmidigt 🙂 1000-tack 🙂

Mitt i förberedelsefunderingarna.

Det jag egentligen inte förberedde så mycket var själva fårklippningen. Jag hade sparat 6 får att klippa. Ett för varje utlovat klockslag att klippa, och ett i reserv ifall någon skulle missa sista fårklippningen, och ändå ville se hur klippning går till. De stod färdigt i fårhuset sen tidigare, klippstolen var på plats och … ja, det sitter i hur man klipper får, så det var bara att klippa när klockan visade jämna slag. Lite extra hade jag lagat i fårhuset. Jag plockade fram alla grejjer man behöver till fåren. Allt från nappflaskor, öronmärkestången, lediga öronmärken, till saltstenar, ensilage, hö osv… Jag hade också skrivit ut lite faktapapper, och samlat ihop lite roliga ”visste du…?” om får, som folk fick gå omkring och läsa om de ville. Ja, jag försökte ge en så heltäckande bild av fåren som möjligt. Om jag lyckades skall inte jag säga, det får någon annan göra.

Hoppas alla som gick förbi den här välkomstskylten kände sej välkomna 🙂

Om det blir fler år vet jag inte. Kanske de som velat se holmen gjort det nu, och kanske de som velat se fårklippning sett de nu? Men kanske man hittar på någonting annat till ett annat år? Eller kanske finns det fler som vill se fårklippning, eller kanske man kunde ordna en öppethusdag på våren då alla lammen ännu är innomhus, kanske någon skulle vilja komma och se på små, små lamm? Fast då kan det vara riktigt kallt… Ja, frågorna är många. Ingen har ett svar, ännu, det kanske kommer småningom…

Bråda dagar.

Noterar att mina kollegor Nisse och Kalle så smått börjar sammanfatta odlingssäsongen ……. det skulle jag också gärna göra för jag börjar känna mig lite trött. Den varma sensommaren satte spår som jag ännu inte återhämtat mig ifrån. Dessutom är hösten en väldigt jobbig tid på året, sommargrödornas skördande börjar vara på slutrakan men samtidigt är det bråttom med att börja få in lagergrödorna medan någorlunda hyffsade väderförhållanden råder. Värmesumman har växt stadigt under sensommaren och förhösten så allt börjar vara moget för skörd så det som gäller nu är att få tiden och orken att räcka till.

Det här är också orsaken till att det varit lite tyst härifrån även om det skulle ha funnits hur mycket som helst att ”rapportera” om. Det känns dessutom lite dumt att sätta ned tid på bloggande samtidigt som de övriga här jobbar långa dagar…….. noterar att Rosmarie (äldsta dottern) har 105 arbetstimmar bokförda förra veckan så det börjar närma sig ett heltidsjobb också för hennes del. Eftersom hon visar intresse för att fortsätta med driften av gården är det ändå bra att hon vänjer sig vid långa dagar under säsong. Jag undrar ändå om jag kanske kört lite hårt med henne för en kväll när jag var borta hemifrån anställde hon 2 nya arbetare, det hjälpte nu inte mycket trots att de visade sig vara riktigt duktiga. Jag har ju en hel del jobb på lager 🙂

Mycket att ”odla”.

Förutom de odlingsrelaterade sysslorna så innebär också årstiden att det finns en hel del produkter att marknadsföra och jag brukar delta i några marknadsdagar som också kräver sitt. Trots att det är tröttsamt är det ändå roligt att få lite direktkontakt till konsumenterna och det ger en hel del matnyttigt att få höra om trender och önskemål och kommentarer på det man har att erbjuda. Därutöver har REKO-utdelningarna svällt till så att de också måste börja organiseras för rationellare hantering, så det finns att fundera på.

Anslagstavlan håller sig fulltecknad den här tiden på året.

Jag har också svårt att säga nej när någon visar intresse för det vi håller på med och jag tycker att det är viktigt att ”odla” kontakterna till andra yrkesgrupper, konsumenter och beslutsfattare. Kanske kan våra bonderelaterade frågor få större förståelse om dom ser hur det går till på en gård? Då man läser kommentarerna på jordbruksrelaterade reportage i media så tycker man sig se ett stort behov av information i alla fall. :/ Här på gården är nu ingenting speciellt märkvärdigt eller hemlighetsfullt och ingen gård är heller den andra lik, jag tror mig våga påstå att vi bönder är den mest diversifierade yrkesgruppen i samhället, men kanske ger ett besök lite att fundera på.

I början var det mest besök från skolor, daghem, studerande inom trädgård och mat men på senare tid har också olika klubbar för diverse fritidsintressen frågat om dom får besöka oss och hittills har jag som sagt haft svårt att säga ”tack, men nej tack”, det var endast hösten efter Eriks död som jag avböjde några förfrågningar. Visst tar allt sånt här tid det också men oftast kan jag samtidigt ”kränga” någon påse grönsaker på besökarna 🙂

På tal om besök så hade vi idag besök av tre ryssar som ville se på vakuumkylen, att bondelivet på andra sidan gränsen har lite annan omfattning noterade jag då de började berätta om sin 12 hektars rosenodling, 200 anställda och en elförbrukning om 3 megawatt. Snacka om diversifierad yrkesgrupp, hmmm.

Det var det då – det

Odlingssäsongen 2014 är definitivt över. Sista rypsen kom hem till torken på onsdagen, dvs 17.9. Det är tidigt, men säg mig vad som inte varit tidigt detta år?

När man gör odlingsbokslutet är det väl värt att notera att hela säsongen i våra knutar varit så problemfri att den nästan varit tråkig. Inget regn störde sådden, växtskyddet gick att utföra precis då det var lämpligt, inget problem med liggsäd eller dålig bärighet i åkrarna. Visst – det har varit alltför torrt och både kvalitet och kvantitet har lidit av det, men av de två ytterligheterna för torrt eller för vått är nog det torra att föredra. Torktiderna har varit moderata, för att inte säga korta och det är en faktor som väl uppväger lite sämre volym, när man sätter dagens energipriser mot våra spannmålspriser.

Vad blev då resultatet av 2014. För alla Er som spänt väntar på siffrorna kan jag meddela att havren gick sämst. Där orkade jorden producera knappt 3 ton/ha vilket är närapå hälften för lite. Däremot var fuktigheten vid tröskningen 13,5% ungefär och det hör nog till domdär en-gång-i-livet värdena. Kornet gick betydligt bättre, knappt 5 ton ha och med en hl vikt som vandrar iväg mot 70 kan man inte vara annat än nöjd. Torktiderna på kornet var längre, egentligen ganska normala 5-7 timmar.

Rypsen var dock det som gick bäst – återigen. Ungefär 1700 kg ha och torktider på 3 timmar (tröskfuktighet 10-14%) är utomordentligt bra när man tänker på hur det såg ut runt midsommar, när kolleger frågade varför jag lämnat en så stor åker osådd. Noterbart är igen två saker, såmängden kan helt bra vara ner mot 5 kg/ha och rypsen mår under alla omständigheter bättre av sen sådd. 27.5 var sådag för årets ryps. Anmärkningsvärt var också att rypsen – som brukar krångla på alla sätt och vis i tröskan var så mogen och lättröskad att den bara flöt genom. Det var som att hälla vatten ur en flaska. 12% tröskfuktighet på rypsen är också riktigt bra.

I år behövde man inte heller går runt och sparka småstenar på tomten och förbanna sina felaktiga beslut. I absolut sista minuten fattade jag beslutet att skära av havren före kornet och det var ett litet genidrag, eller kanske mera en turlott. Nu blev det kornet som fick stå ute under de två regnveckor som störde skörden, något som kornet klarade, men havren skulle inte ha gjort det. Ibland är man rätt sida om staketet.

Spannmålspriserna är dock en stor källa till bekymmer. Med ton-priser som i vissa fall knappt orkar över 100 euro tonnet är det ganska klart att nettot i börsen blir litet. Om det ens blir något. Alla spannmålsslag är dåliga, men det verkar ändå vara kornet som är minst dåligt. Detta gör att när målfotot är taget så blev inte min odlingsplan riktigt galen i alla fall. Det har ju pendlat mellan hopp och förtvivlan hela sommaren och kanske främst gällande vetet. Först var jag säker på att det inte skulle sås vete, sen ångrade jag mig när den tidiga våren kom, sen ångrade jag ångret när försommaren var så kall. Sen blev det lappkast igen i juli eftersom ju vetet såg ut att bli riktigt bra och det till och med pratades om att det skulle bli ett riktigt rekordveteår. Till sist gick ju vetet riktigt i baklås dels pga av att regnet förstörde falltalet och marknaden förstörde priset. Någonstans i slutändan fick jag ändå rätt i att det skulle bli ett dåligt år, men jag måste väl erkänna att det var vädret jag inte litade på. Facit gav vid handen att det var spannmålsprisena som kraschade säsongen.

I år har jag även haft en riktig otursfågel här på hemmanet. Nämligen lastaren på Valtra. I början på säsongen stod den i vägen för tröskan på åkern, lastaren klarade sig bra men inte tröskhackaren. Det blev en mera omfattande reparation som bla innehöll ett besök till Purkupörssi för att hämta en ny hackarplåt. Resten gick att fixa med hugg och slag och vinkelslip.

Nu räckte det tyvärr inte med detta för den stackars lastaren. Häromdagen hade jag besök av en lastbil som levererade lite material och denna gång gick en lastbilsskyddare till himlen efter närkamp med lastaren. Själva lastaren är däremot oberörd av alla närkamper, och tur är väl det.

Nu är då allt ”till hus bärgat”, torken morrar sig genom sista rypsen som bäst och vädret är höstligt vackert. Kvar på åkern står bara solrosorna som har gjort sitt som markförbättrare på trädan i år. Vackert står dom där till egentligen ingen annan nytta än ögonfröjd och lite mat åt fåglarna. När första frosten kommer är det slut med dom, men till dess får dom stå och den som vill ha är välkommen att hämta.

Skördefest

Nu fylls mitt huvud och mina dagar med skyltmålning, fårklippning, balplacering, kaffemuggsinköp, sortering i frysarna, potatisupptagning och mycket mer… Det är skördefest på gångs till inkommande helg!

Och det ska bli så roligt! 🙂

På Åland har skördefesten engagerat hela landskapet i många, många år redan, och alla vet vad det är. För några år sedan vandrade skördefest konceptet en liten bit österut, just över skiftet, och har nu funnits här några år. Skärgårdens skördefest. Jag tror jag varit med på marknaden alla, eller åtminstone de flesta åren. Det är ena dagen, men, andra dagen håller gårdar dörrarna på vidgavel, så vem som helst får komma och kika runt sej på gårdarna som håller öppet, och bekanta sej med bondelivet ute på bondgården, det ska jag göra i år. 🙂 I åboland är det få som missat Boundbirsen, som går av stapeln vartannat år mitt inne i Pargas centrum. Då drar landet in till stan, det här med skördefest fungerar lite tvärtom, det är en sådan dag då man vill dra stan ut på landet 🙂

Skylttillverkning på hälft, ännu fattas bokstäver, ben och en pil vart man skall köra 🙂

Så nu ska jag vara med i år och hålla öppen gård. Jag är full av ideer och har mycket jag skulle vilja göra. Men, mycket fungerar inte. Det faller på det ena eller det andra, men, jag skall i alla fall göra ett försök och se om det vågar sej någon alls ut hit till holmen. Jag finns ju inte direkt sådär jätte centralt, och är det så att någon tänker komma så långt ut som hit, så vill jag ju att den som gör sej mödan värt inte skall bli besviken och komma hem och säga ”där fanns nu ingenting att se…” Nej. Jag önskar ju kunna ge dem som kommer en liten upplevelse. Kanske inte en såndär ”WAOUDE”-grej, men kanske ett ”ahaa…”.

en rad med balar... vad ska de bli av det då? — en rad med balar… vad ska de bli av det då?

Hurdå? Ja, egentligen skulle jag vilja säga, kom så får du se 😉 Men, nä, de fungerar kanske inte att komma pedandes från österbotten, eller helsingfors, eller var du än sitter och läser… Men, vad kommer den som kommer hit att få se då? Jo, den kommer att å se att det går att bo och leva lite på sidan av kanalen. För att komma hit kommer de att gå genom skogen, över bron hit till holmen. De kommer att få se hur betesmark, strandängar och hagar ser ut när det är skött och betat. De kommer att få klampa runt i mitt fårhus, och kanske få sej lite information om får sådär överlag. Jag kommer att finnas på plats och klippa får. Jag tänkte klippa ett får i timmen, så folk får se hur det kan gå till. Jag säger inte att det är såhär det SKA gå till, för det finns det mycket profetsior om, utan jag kommer att visa hur jag klipper. De kommer att få klappa och pajja får. Jag kommer att svara på alla frågor jag kan. De jag inte kan svara på kan jag försöka ta reda på. De som kommer hit kommer också att få träffa och klappa blinkers och floppsy. Kaninerna. Dom hann vara på rymmen redan några dagar och jag befarade att räven tagit dem, men de är nu, i skrivande stund i allafall, till rätta igen. Återstår att se om de hålls i sin bur ända till söndagen… Men i såna fall går det att få klappa kanin också.

Varför?

Varför skall man sätta en hel veckas arbete med förberedelser för en öppethusdag?

Jaa-a, säg det egentligen… Men, det handlar väl om en sådan enkel sak som att försöka sprida lite information om bondelivet. Det är inte så enkelt att förstå sej på. Vi bönder är ett svårbegripligt folk, men kanske någon som kommer hit, får en liten hint om vad det är jag håller på med här. Jag har bråttom nästan alltid och hinner inte det ena eller det andra, och ändå har jag bara några får… Som i alla fall sommartid dessutom går ute! Men, ska jag nånting ska det planeras långt i förväg, eller inte alls. Ibland ska det planeras i en månad, eller så ska det beslutas samma dag om någonting blir av eller inte. Rörigt- ja, men, det är så det är.

Vidare, bara en sån sak, hur många har sett ett får bli klippt? Hur många har klappat ett levande får de senaste året? Hur många har varit så långt borta från en landsväg att man inte hör bilar. Hur många har hört tystnaden en vindstilla dag i september… Nu kommer det väl att spöregna på söndag och kanske pappa får för sej att ösa på med vedkapen den dagen, och grannen köra motorsåg. Men blir det är sådan söndag som dagarna varit den senaste tiden, när vinden lägger sej, luften är fuktig och fräsch och allt står still. Inget ljud hörs, inget som rör sej… Kanske lyckas någon då höra stillheten … åtminstone när de kommit tillräckligt långt från fårhuset, för när jag klipper får, då kan det nog finnas ljud av både höga och låga decibell 🙂 Som bekant brukar det inte alltid gå som på Strömsö…

Torget

Köra från åkern och svänga upp till fårhuset med traktor och vagn. Ut långt till höger för att vagnen inte skall fara ner i diket då jag skall svänga till vänster, och så är dom där… Trafikdelarna.

Ploga snö på vintern, man vill ju gärna ta ut lite till sidan så man inte lämnar snön mitt på vägen, kommer det mycket snö fyller det hastigt upp inåt, och så är dom där igen… Trafikdelarna…

Köra med traktor och vagn längs vägen österut. Då ska jag svänga höger när jag kommer från fårhuset. Det blir att köra långt ut till vänster, lyfta frontlastaren upp ovanför stengården och så är dom där då igen, trafikdelarna…

Det känns ibland, som att vad man än skall göra i den knuten av holmen så är dom i vägen dom där trafikdelarna, som egentligen heter stenar. Men dom befinner sej mitt i en korsning, som egentligen inte är en korsning för vägar har vi ju inte alls här på holmen, vi har i princip bara stigar man eventuellt kommer fram på med traktor om man kan använda ratten, och vet på centimetern var man har sina metrar. Nåja, i vägen är dom… Har dom varit, skall jag egentligen skriva, för nu är dom flyttade 🙂 Hipp hurra för grävmaskin. Den är liten, men även smått kan åstadkomma stort!

Pappa kom med den för att gräva gropar där jag skall gjuta fast grindstolpar, men när han ändå var här med den passade jag på att be honom flytta stenarna, och så grävde vi ner ett rör under vägen, så jag kanske skulle slippa lervällingen i den korsningen i fortsättningen. Det rinner konstant vatten ner från backen ovanför och eftersom jag ofta kör och rörs i den korsningen, som är rakt nedanför fårhuset, så brukar det förvandlas till lerbad istället för väg om höstarna ända tills det fryser.

När stenarna kom bort förvandlades korsningen till ett stort torg istället för en korsning. I alla fall i Ytterholm-mått. Allt är litet här. Holmen är liten, vägarna små, maskinerna små, korsningarna små, husen förhållandevis små, och själv mäter jag inte mer än 160cm. 🙂

Hydraulik och förkylning

Ja, de hänger helt enkelt ihop som så att jag sitter inomhus och mår pyton. Med nöd och näppe orkar jag i alla fall surfa på nätet och planera förbättring av hydrauliken till tröskan. Bordet och speciellt haspeln har krånglat i flera år men i fjol började det mot slutet bli så att man kunde köra ett par timmar och sedan slutade hydrauliken att fungera och man måste låta oljan svalna i ett par timmar. Så nu tänkte jag kolla in vad det allvetande Internet har att säja om krånglande hydraulventiler och planera för ett nytt system.

Nå, det är antingen själva ventilen som backar fast (på grund av skäp i oljan och hög temperatur) eller solenoiden som blir kraftlös vid hög temperatur. Jag har förstås kollat att spänningen vid solenoiderna är OK. Det är inte så lätt att byta solenoid eller ventiler för vår tröska är en testtröska från Björneborg och en hel del är absolut inte standard reservdelar.

Men det finns numera billiga ventilbord på nätet och ett dubbelverkande med tre ventiler kostar kring 350 euro. Inte så illa med tanke på att bara sliden till skogslastarens ventil kostade närmare 500 euro i tiderna !!?? Reservdelar skall man bara inte köpa. Nu är ju tröskans cylindrar enkelverkande men det borde fixa sej med att koppla B till T, dvs. det andra uttaget direkt till tanken.

Det här finns inte på standardtröskor. Det är heimlaga liksom mycket annat på vår tröska. Men det är ett ganska enkelt system med tre sektioner (bara två inkopplade) och en fjärde som öppnar till tanken då de andra ventilerna är stängda. Där hade jag litet huvudbry i början men det är ju lätt som en plätt då man kommer på det. den fyrkantiga grunkan är en övertrycksventil som släpper tillbaka oljan till tanken ifall trycket stiger för mycket – och tro mej: Det vill man inte ! Ett hydraulrör med het olja som spricker är inget roligt alls …

Egentligen borde jag skilja åt hela ventilbordet men det går inte nu i tröskantider. Jag hade planerat fixa tröskan i god tid men eldsvådan i köket gjorde att precis alla planer för sommaren gick i putten. Nu är frågan om man borde köpa ett ventilbord i reserv att koppla in om det gamla ger upp helt. Sedan är det alltid problemt men kopplingarna inom hydrauliken. Det finns stora mängder olika ”standarder” och Rosenlew har valt den eländiga JIC-typen. Så det skall skaffas adaptrar av all de sorter …

Mellan verserna hann jag också koppla in styrningen till pannrummet. Det är fråga om en enkel 1-trådskrets som över nätet kan styras så den kopplar på eller av ett relä. Det är den lilla grunkan på det bruna kretskortet. Men det är inga leksaker utan sparar mycket tid och pengar. En större relägrunka är redan på väg och skall styra torkfläktarna. Så jag kan sitta i Sverige och kolla in temperaturen i lårarna och då säden inte mera torkar så stänger jag fläktarna. Det kan Henrik göra också från Helsingfors. I stället för att köra tvåhundra kilometer …

I lådan på bilden finns alarmsystemet för flismatningen. Fyra givare är fästa kring matningsröret och då nån av dessa visar för hög temperatur så börjar flisövervakningen skicka små mängder vatten till röret genom två ventiler. Om temperaturen sjunker så återgår systemet till nolläge men om temperaturen bara stiger så stängs hela flismataren av och ett alarm skickas ut. Grunkan på det bruna kortet har också en ingång som övervakar larmutgången och ifall den ser ett larm så skickar den epost till alla mina maskiner och telefoner.

Vi tänkte också sätta in en kamera i pannrummet. Numera får man en HD-nätkamera för omkring 35 euro … Det är bra med mätgivare men bättre med videobild (och ljud) så man kan se vad som händer. Priserna har verkligen gått ned. Min första kamera var betydligt sämre men kostade nästan 500 euro. Nu finns det också ”appar”, dvs. program som skickar video och audio till telefonen.

Dags att lägga sej och hoppas att förkylningen gått förbi värsta stadiet i morgon …