Bondbloggen – Sida 134

Juli: Flyghavre, flis och byggande

Min semestermånad går i allmänhet till att svära över mygg och brömsar i flyghavreåkern, att skyffla flis så svetten rinner i strida strömmar och att bygga, bygga och bygga. Men även om arbetena återkommer varje år så är åren minsann inte likadana. I år sprutade jag 20 hektar mot flyghavre och visst minskade plockandet men tyvärr misslyckades sprutningen mitt på den värsta flyghavreåkern. Möjligen för att sprutspåren inte ännu fungerar med den nya såmaskinen.

Det var inte så stor fläck men det blev 20 sopsäckar i alla fall. Flyghavren grodde bra i år på grund av regnandet och det var bra för då tog sprutandet bort en hel del kärnor. Nyttan såg man direkt på den fläck där sprutandet misslyckades. Många år försökte vi få bort flyghavren med att plocka men det är svårt. Ett stort problem var elledningarna. Man såg bra att nya fläckar kom under ledningarna så det var fåglarna som spred den. Men nu är stolparna borta och kablarna nedgrävda så nu skall vi försöka få bort flyghavren på allvar. Översvämningarna gjorde tidigare att plockandet kändes tröstlöst men översvämningarna har också nästa försvunnit eftersom ån rensades. Kvar finns ännu älgarna – och möjligen vildsvinen ?

Jag bränner flyghavren i pannan men det går långsamt och så vill den bli för varm i det här vädret. Grön flyghavre brinner ju inte så jag måste ha torr flis inmatad hela tiden. Flyghavrens grobarhet förstörs vid ca. + 70 grader så den behöver inte direkt brännas men det är lättast så.

Flisandet blev också litet annorlunda i år. Då jag planerade den nya torken så köpte jag skivor för höga luckor (125 cm) men då jag byggde så verkade de för stora och jag sågade itu dem. Det var dumt för flisen rinner inte som säden utan den tornar upp sej allt högre då man försöker skuffa ned den i flislagret. Jag använde den stora Zetorn som är så tung att jag inte alls märkte att jag skuffade ut hela väggen med luckor och allt. Den var visserligen lätt byggd med hårdkartong men det blev att bygga om alltihop nu.

Här är de nya luckorna på plats. Det skall vara rejäla hål för att få ut flisen för den rinner inte. Höjden på de nya luckorna är 110 cm och det behövs. En del av hålet som jag körde upp i fjol är ännu inte lappad. För att öppna luckorna använder jag ett system av block och flätad polyesterlina. Den är stark och smidig medan en del plastlinor blir styva i köld. Ända sedan 1975 har jag byggt luckor och linor för att öppna dem så jag börjar snart vara specialist på området. Men de nya luckorna blev så stora och tunga att jag måste byta gångjärn till kraftigare doningar. Presenningen framför flislagrets öppning är också tung så där har jag en vinsch med vev. Den enklaste och billigaste varianten klarade ändå inte tyngden så nu köpte jag en ny med ordentlig utväxling.

Nu är första flisningen klar och torkar. Det blev så mycket att det lönar sej att torka i två omgångar. Ett problem var att de nya stora maskinerna inte riktigt ryms mellan flishopen och torken så nästa vinter måste jag flytta flishopen en meter utåt. Det är inte heller så lätt för den ligger vid en sluttning och kan rasa ned helt och hållet i värsta fall. Tills vidare har flisaren kommit med nya maskiner varje år så det har blivit ändringar hela tiden men så småningom skall väl systemet börja fungera. Men fort går det …

I år blev det mycket litet byggande utomhus. På grund av branden så har jag sysslat med inomhusarbete i närmare tre månader. Nu är i alla fall det mesta avklarat och det sista större byggprojektet är imkanalen från den nya köksfläkten. Den skall byggas av stålrörsprofiler och fibercementskivor. Inne i den finns rör av stålplåt som brandisoleras med bergull. Till yttermera visso har jag satt in ett brandspjäll som stänger då temperaturen går över +72 grader så nu skall det inte gå någon eld genom rören. Det gamla ventilationssystemet från 1980 var ju rena katastrofen eftersom det spred elden och röken till halva huset. Aluminiumrören smalt dessutom i hettan. Den som har ett gammalt rörsystem från köksfläkten borde bygga om det illa kvickt. Det är bland det farligaste som finns i huset. Här har bestämmelserna skärpts ordentligt och för en gångs skull riktigt av god orsak. Bränder på spisen är nämligen mycket vanliga och för ens egen skull lönar det sej att bygga om. Förrän nånting händer …

På bilden syns fjädern som stänger spjället. Mässingsskruven till höger håller det öppet men den är känslig för temperatur och släpper då det blir för varmt. Sedan kan det vara bra att akta fingrarna då man ställer in den. Jag har plåster på pekfingret som bevisar det :-). Fjädern är stark och stänger spjället snabbt. Kunde jag konstatera. Dyr grunka men enligt min mening värd pengarna. Man vill INTE ha rör som sprider eld och rök …

I dag skall vi åka till Billnäs till Byggnadsapoteket för att köpa tapeter och målfärg. Jag har efter 60 års byggande blivit extremt misstänksam mot vanliga bygg- och färgbutiker. De säljer bara skräp som förstör huset. Plastfärger som får det att mögla och ruttna. Jag litar inte ett smack på tillverkarnas ”linolje”färger utan åker heller 150 km till en specialbutik som har färger från en liten tillverkare som fått äran att restaurera Versailles i Paris efter hård kvalitetskontroll. Dessa färger är inte ens nämnvärt dyrare.

Men det allra värsta med ombyggnaden är valet av tapeter. Vi har kollat in mängder med provbitar men de har alla avvikit från katalogernas färger så mycket att nu åker vi för att se på alla tapeterna i verkligheten. Vi får hoppas att vi kan komma överens om en tapet för den skall snart limmas upp. På tisdag kommer den nya spisen och köksfläkten. Men det kan löna sej att välja noggrannt för det har visat sej att det inte blir omtapetserat de närmaste 34 åren. Då vi kan flytta in i stuvun på nytt så blir det bråttom att renovera alla uthusen och där finns mycket jobb i många år.

Hjärnsläpp som spårar ur

Att läsa nyheter… Då ska man vara på bra humör när man börjar, annars äter man depressionsmedicin innan man är färdig.

Sitter på båten, påväg över till Åland. Läser nyheter på internet. Först kan jag inte låta bli att fundera hur man kan gå och skjut ner ett flygplan ”i misstag”. Typ: ”de va vi som sköt, men de va i misstag!” Skulle det handla om en pojkspoling som skjutit sönder ett fönster med slangbella, då kunde man godta förklaringen. Men när det handlar om ett flygplan är det lite annorlunda. Må det sen än va vilket plan som helst. Voi voi, som dom härjar.

Jag flippar vidare och läser att Beyonce ska ställa ut alla sina scenkläder, och att prins George är senaste stilikonen… för ett-åringar. – Jaha.

Vattenbrist i Korpo. Nu igen… Börjar riktigt fundera vad som hänt, egentligen. Rouda vatten längs vägarna. Skulle det inte gå att laga tesil av korpo istället? Alltså borra borrbrunnar? Det kostar som —, men, vad gör man? Sådär kan dom ju inte hålla på? Eller? Nä, egen brunn, då vet man vad man har, och tar vattnet slut, då är man utan. Eller så går man till grannen och hämtar dricksvatten och duschanvatten finns det hos pappa, den brunnen ger mer än man hinner pumpa därifrån en skållhet sommarjulidag.

Jag fortsätter och kommer till nyheten om algläget som är en katastrof. Ja, det är det varje sommar.. Östersjön mår kakk, och det är främst bönderna fel om man läser kommentarerna när man skrollar neråt. -Jaja, men då ska vi väl sluta då odla då? Eller kanske alla skall bli ekologiska imorgon. Se fram emot en vinter med rötter av kål, det enda kållarven inte riktigt vill ha, morötter med tunnelbanesystem, och potatis med bruna ringar i. Nån brödsäd lär det inte bli tal om. Skruttor, skråttor, mögel och alla världens sjukdomar som härjar i sädesfälten. Kanske går det att baka på målla-frön? Eller så importerar vi rubbet, för de smutsar ju inte ner? Eller? Det är ju bättre om det smutsar ner någon annanstans än just här. Precis som med det mesta, så fungerar människan. Visst ska vi ha vindmöllor, men inte så att jag ser dem! Visst ska vi ha allemansrätt, men det här är min mark!!! Och visst ska vi rena Östersjön, bara det inte kostar mej nånting…

Hmm… mitt humör var närmast på topp när jag öppnade datorn. Men sakta dalar mungiporna neråt… Tills jag läser följande nyhet och får fnatt…

Jag läser, ”Svenska grönsaker ruttnar på fälten”.

Jajjamen. Egentligen inget nytt under solen. Orsaken är inte några väderfenomen utan tydligen helt enkelt det att grossisten köper in billigare från Holland. ’

Låter bekant… Har jag hört det förut? JADÅ!

Är man insatt i jordbrukets villervallor har man hört om det förut … mååånga gånger. Och lika förvånade blir folk ändå när mitt i allt en sån stor nyhet slår ner!

Näe, ingen nyhet. Sånt händer nästan alla dagar. Inhemskt ska det vara!!! JAAADÅÅÅ!!!! Men när konsumenten sen står där i butiken och köper sina lammkotletter från nya Zeeland, för dom är billigare… Hur tänkte hen då?

Först står man på barrikaderna och kör hård propaganda att inhemskt, det är grejjor det! Men, varifrån kommer din ost? Danmark? För den är billigare? Varifrån kommer din yoghurt? … Vet du ens det? Kanske den är ihopvispad i Finland, med mjölk från Estland…

Jag har själv råkat ut för problemet.

-Vill du köpa? Jag har nu fårkött hemma, kotletter, stekar m.m, dom är djupfrysta och hållbarheten är ca ett år. (Alltså borde det inte vara någon risk för en köpman att våga ta in lite närproducerat fårkött för att datumen hinner gå ut innan det är sålt, för nog borde det väl gå att sälja några färska frusna stekar?)

Men, nä.

Nähä. Inte det inte. Till lika ropar konsumenterna att det inte finns att få tag på inhemskt får- och lammkött…

Jammen hur ska bonden göra då? Ena säger si, andra så, och där står man vilsen som en treåring första dagen på dagis.

Nå, nu är inte alla grossister och butiker av samma skrot och korn, undantag finns. Och tur är det. 🙂

Men, visst, money talks. Och en bonde SKA inte köra skåpbil från 2013. Näe. Det ska inte vara så. En bil från tidigt 90-tal är ungefär lagom. Den feelisen får man av snack som går krokvägar förbi ens öron, men som ändå kan träffa en mitt i pannan ibland. Men, varför skall det vara så? En person som försöker se till att det finns mat i världen, är inte den personen värd någonting?

Jooodå, nog nånting, men så lite som möjligt. För, hen är ju ”bara en bonde”…

När man hör sånt skulle jag ibland vilja säga ”censuuur”. (Detta skall också kunna läsas av barn och språket jag skulle vilja använda lämpar sej inte i dagsljus)

………………………………………………..

I det här skedet lyser öronen röda och jag inser att jag blivit alldeles för arg och gnällig. Det ska jag ju inte vara, jag ska ju vara kärringen som kämpar mot strömmen även om nån drar krokben på mej! Bära eller brista, huvud före rakt fram! Fundera på ngt annat och var glad, världen går inte att ändra på de tre timmar jag ännu kommer att sitta på detta flytetyg. Jag ska ju på Mathias simskoleavslutning imorgon! Han som äntligen lärs sej simma ”ända till pappa”. Hur långt det är har jag ännu ingen aning om, men det gör ingenting, killen är stolt som en tupp och jag antar att jag skall få världens förevisning så fort vi kommer i närheten av en strand 🙂

Jag stänger av nyhetssidorna, men håller facebook öppet. Där brukar det finnas nån som har någon glädjande nyhet emellanåt, det som främst stillar mitt humör denna dag är alla ”om du klagar på värmen, titta på dethär hehe…” – statusar, med bilder av insnöade bilar, snömådd och trafikstockningar. Ja, säg vad ni vill, men jag är tyvärr så pass mycket vän av vintern att jag nog lite längtar till den dagen första snön faller. Ombyte förnöjer, och jag anser att nu kan jag det här, jag har svettats färdigt.

Värmerekord i Korsholm

Det är från och till i sommar ………. under midsommar och veckan efter hade vi flertalet frostnätter och nu meddelar nyheterna att sommarens värmerekord har satts här i Korsholm. Att det är varmt känner man minsann av i skörde- och skötselarbetet ute på åkern. Vi försöker skörda tidigt på morgonen då växterna har kvar lite av nattfukten och det är en aning svalare och lättare att jobba. Men det är bara ett par timmar innan det är olidligt varmt och arbetet måste fortgå annars växer grödorna och ogräsen en ur händerna och växer gör det trots allt ännu. Hur länge till är ett stort frågetecken för regnen lyser fortfarande med sin frånvaro. Ja ett 10 millimeters åskregn på 20 minuter med sockerbitsstora hagel fick vi förstås under veckoslutet. Visserligen fuktade det på lite men haglen slog också sönder en hel del sköra växter. Tack vare åskregnet kunde vi i alla fall få årets nästsista plantering i jorden för bevattningsvattnet är slut. Försökte mig på ytterligare en bevattning vid ”älven” i byn men efter en timmes körning var också den tömd.

Charlotta tog till "ollstråmpona" när hon sökte svalka på vattenskidorna medan jag försöker kyla ner "hjärnkontoret" med ett svalkande sallatsblad. Det är bara att byta blad när kyleffekten tynar, alla sätt att försöka hålla sig pigg i arbetet när temperaturen överstiger +30 grader är värda att pröva :) — Charlotta tog till ”ollstråmpona” när hon sökte svalka på vattenskidorna medan jag försöker kyla ner ”hjärnkontoret” med ett svalkande sallatsblad. Det är bara att byta blad när kyleffekten tynar, alla sätt att försöka hålla sig pigg i arbetet när temperaturen överstiger +30 grader är värda att pröva 🙂

De nyplanterade sallatsplantorna får lite första hjälp tills de rotat sig. Finns det inte bevattningsvatten i bäcken får man försöka köra dit lite vatten på annat sätt......... — De nyplanterade sallatsplantorna får lite första hjälp tills de rotat sig. Finns det inte bevattningsvatten i bäcken får man försöka köra dit lite vatten på annat sätt………

Kråkjävlar

Det är inte enbart trädgårdsbonden och växterna som lider av torkan och värmen utan också fåglarna söker vätska från saftigare växtdelar. Vill jag tro i alla fall. För inte kan det väl vara så att dom härjar i odlingarna enbart för att jävlas? De brukar vara problem den här tiden annars också då kråkfåglarna med årets ungar samlas för att göra upp rangordningen i flocken men torra somrar tycker jag mig notera större problem. Fast nog kan det väl också vara så att dom försöker demonstrera sin styrka och illvilja genom att riva upp och slänga omkring de av oss med stor möda planterade växterna. På den gamla goda tiden skötte småpojkarna i byn om att plundra kråkbona på ägg och flockarna höll sig av lite moderatare storlek men nu rör det sig om flockar på hundratalet individer och skadorna blir omfattande redan av en kortare tids vistelse i odlingarna. Hur som helst så är det inte roligt när man trött och svettig får se spåren av deras framfart.

Kråkorna fick nog söka sig på högre höjder när trädgårdsbonden anlände till åkern....... — Kråkorna fick nog söka sig på högre höjder när trädgårdsbonden anlände till åkern…….

....för gud nåde den kråka som jag fått tag i efter att jag sett vad dom ställt till med. — ….för gud nåde den kråka som jag fått tag i efter att jag sett vad dom ställt till med.

Rött verkar dom ha en speciell förkärlek till........ — Rött verkar dom ha en speciell förkärlek till……..

....men också kinakål...... — ….men också kinakål……

.... och broccoli går an. — …. och broccoli går an.

Tyst morgon

Det är inte enbart i odlingarna som kråkfåglarna härjar. Här hemma på gården brukar jag glädjas åt tiotalet häckande svalor -ja jag tycker inte illa om alla fåglar- men i år har dom också haft det motigt. Första omgångens ruvning stördes av det kalla junivädret och flera ungar strök med antagligen på grunda av bristande tillgång på föda. Men när värmen kom blev det liv i luckan och några dagar efter kläckningen var det under ett par dagar riktigt livfullt då ett par skatungar bestämde sig för att kalasa på de nyfödda svalungarna. Trots att de flesta svalbon var välplacerade utan möjlighet till sittplats för marodörerna lyckades de få hål på bona så att ungarna trillade ut. Två morgnar senare var det dödstyst på gården och alla 16-17 svalbon var tömda. Hussvalorna flyttade genast men några par ladusvalor sitter fortfarande nu som då på kroppåsen och funderar. Ett par ladusvalor som har sitt bo på farstuverandan har i alla fall bestämts sig för att göra att tredje försök i sommar. Få se om det reparerade boet får vara i fred denna gång?

Efter att svalboet tömts på ungar av skatorna för andra gången i sommar gav hussvalsparet upp och drog iväg.

Ollstråmpåna på!

Eller, ja, yllesockor heter det väl på svenska 😉

Christer brukar vara en flitig skidåkare. Nu har jag också börjat skida. Yllesockorna på och så iväg! Och det går bra undan må ni tro! Full fart på bara… eller nåja, lite halvfart. När 60 hp drar iväg gäller det att hålla i sej. Det handlar alltså om vattenskidor. Ett stålleprov i sej, men ett rätt underhållande sådant 🙂 Har man en båt, ett par vattenskidor, och vattnet är 24 grader, och inte överdrivet fullt av algmattor, varför skulle man inte? Så värst långt orkar man inte fara, men man rundar en och annan kobbe och så turas vi om. Vi har åkt främst syster Alice, hennes sambo Tommy och jag. Dom andra får fötterna att hållas i, men jag har problem att få skidorna med mej. Man får spänna tårna någonting helt kopiöst om man är barfota. Men, ingen nöd på torpet, mommo stickar yllesockor… Så utrustad med yllesockor följde skidorna betydligt mycket bättre med. Det ser kanske inte direkt smart ut, men nöden har ingen lag. 🙂

Nöjena är inte många, men man få försöka hinna med något kul emellanåt, snart är sommaren faren och då är det roligt att minnas någonting annat från sommaren än bara jobb jobb jobb. Ett andningshål i vardagen 🙂

Mitt akvarium

När jag var 6 år fick jag ett akvarium. Det var 60 liter och fiskarna gick bra åt i det akvariet, men det var roligt att titta på de färggranna fiskarna så länge de levde. Pyssla, mata och tvätta. Tvätta, tvätta, tvättatvättavättatvätta!!!! Oj oj så många timmar det har gått åt till att tvätta det akvariet. När man hade tvättat det tog det inte så länge innan väggarna var gröna igen. Inte så konstigt egentligen. Fiskar bajsar också, och så all mat som de inte hann äta upp innan det föll till bottnet. Man gav sån mat som såg ut som smulade små löv, de flöt en liten tid på ytan för att sedan sjunka till bottnet. Om man inte var riktigt försiktig när man matade dem, sade det blumps när de kom ordentligt ur burken, då blev det rätt snabbt grönt längs väggarna. Det fanns vissa fiskar som var såna som åt från bottnet, men de hade än värre strykande åtgång i mitt akvarium än någon annan sort. Dyra var de också, dedär små och fula bottenfiskarna som skulle äta allt det som de andra inte hann äta. Sagan slutade alltid med att bottenfisken låg uppochner någon vacker morgon och så var bottnet och väggarna snart så fulla med skit att man inte såg fiskarna om man inte lyfte på glaset där uppe.

Vad i hela fridens tider har mitt akvarium med någonting bondbloggsaktigt att göra kan man ju fråga sej… Jo, se nu är poängen den att jag brukar jämföra mitt akvarium och östersjön med varandra. Det var bara duktigt uppspeedat förlopp i akvariet, men principen är ju ungefär den samma. En massa överflödig näring i havet och nu håller vattnet nedanför bryggan på att få ytan i likadan grön färg som väggarna i akvariet fick. Vi har ”ärtsoppa” i stranden. Akvariet gick att tvätta, men, Östersjön, går den att tvätta? Nja, det är nog lite knepigare det än att sätta fiskarna i en burk, medan man tvättar väggarna i badrummet. Ibland när man hör på radion hur många miljoners det sätts ner till tex rymdforskning, och turistresor i rymden, så undrar man om det inte skulle gå att knåpa ihop något megaenormt vattenreningsverk och pumpa östersjöns vatten genom det för dom pengarna istället. Men, är det så att yttre rymden lockar mer än den planet man bor på, så ok.

Jag tänker inte ägna så stora tankar åt pajkastning i någon riktning, vems fel det kan vara att ärtsoppan blir värre och värre. Jag tror, personligen, att INGEN (!) kan stå och peka ut skilda grupper med folk och säga – Det är nog dom!!! Må det sen vara bönderna, de dåliga reningsverken de har i ALLA ANDRA länder längs östersjön, eller kanske allas våra förfäder som gick ner till stranden med sina sopor istället för att samla dem i en hög någonstans… Nåja, jag tror att alla som bott och bor längs östersjön är en del i det hela, även jag och du som läser, för du bor kanske också i ett land längs östersjön, eller kanske har någon förfäder som gjort det. Ända sedan människan började promenera runt på jorden, har vi arbetat ganska flitigt med att förstöra den. Nåja, så är det, men vad gör vi åt det nu? Sätter oss med en nävermysså under en gran, väntar på undergången och läser några besvärjelser över jordens förfall? Ja, kanske skulle det bli bra då? Eller så inte… Nej, man ska inte ta till överdrift, men nog är det bara så att någonting borde man göra! Man kan ju göra vad man kan iallafall! Även om det är någonting så litet som att låta bli att kissa i havet, eller låta bli att kasta plast och papper omkring sej, så är det alltid någonting. Den som i detta skede tänker : Som om det är så stor skillnad med någon plastburk hit eller dit… Den skulle jag gärna vilja bjuda hem till mej på picknick. Vi skulle röka varsin abborre, sätta oss i solen och få riktigt varmt, sen skulle vi gå och simma … i ärtsoppan nedanför bryggan…

Allt och alla gör skillnad. Om 1000 personer tänker, vad gör det för skillnad med ett papper… Då har vi snart 1000 papper i naturen. Om en tänker inte är det så stor skillnad om jag kissar i havet, om du tänker det kan det finnas några X antal 1000 till som tänker precis som du!

Det är så lite som vi kan göra, men det vi kan göra, ska vi göra! Hur stort eller litet det än är.

Lycka till!

De tre vise männen, och jag.

Stressssad, var jag i förra inlägget. Det berodde delvis på att jag försökte hinna stöka undan så mycket som möjligt innan jag skulle ta semester! Jo, det är sant, semester! 2 dagar! Och vad skulle jag göra då? Jo, jag skulle, som ni säkert redan har listat ut bege mej upp till Österbotten på bondbloggarträff 🙂

Det ville jag inte missa för nästan vad som hellst, så det blev lite drygt bråda och sena dagar, dagarna innan. Men sen kan man fara med ett litet lugn.

Att hitta Österbotten är ju inte direkt jättesvårt. Om man bara kommer sej av omfartsvägen någonstans i den västra änden av den, så kommer man nog dit på något vis. För att vara på den säkra sidan kan man ju använda sej av en gps. Finurliga grunkor när man ska börja söka bland buskarna, eller vill undvika så jätte många km i omvägar. Gps i telefonen… Jadå! Om det inte varit så att jag tappat min gamla hederliga telefon i bottenskvalpet i båten så den inte fungerar mer… Dagen innan avfärd var jag till Ekenäs, det handlade om slakteri och kött och jag mjukstartade resandet med 300km sådär som uppvärmning dagen innan. Ja passade också på att köpa mej en ny telefon då. I efterhand har jag konstaterat att det kanske var ett av de mest idiotiska köpen jag gjort. Mer detaljer om det senare… Om jag är på så bra humör att jag kan tänka mej förära den telefonen en liten, liten gnutta uppmärksamhet. Nå, den nya telefonen hade ju naturligtvis inte samma storlek på simkortet som min gamla telefon …. Det visste inte jag när jag köpte den, trodde ju att det bara fanns en storlek på sim-kort. Suck, hur skulle det gå med min möjlighet att ha gps på resan? Nåh, jag for på fredagen, på samma gång som jag gav mej påväg norröver, in till stan och fick bytt mitt kort till ett som passar. Då uppdagades det att jag har totalt 44 nummror på mitt sim-kort… I telefonen fanns ca 250. Hurra. Eller så inte. Nåja, inte gråta över filmjölk, nu hade jag min gps 🙂

Nöjd och glad styrde jag norrut längs den gamla, hederliga riksåttan.

Resan upp

Att resa. Det är ju kanske inte alltid sådär jättespännande att sitta bakom ratten, men jag har inget desto större emot det. Bilen jag har är rätt bekväm att köra och när man sprungit på en tid är det skönt att få vila benen nån dag. Solglasögonen hade jag glömt hemma, men jag köpte mej ett par som ser helt kollossalt gräsliga ut på en bensinmack, men, de var de enda som hölldes på mitt huvud. Så med solglasögonen på, senaste ESC-cdn i spelaren, och solen i ryggen var det rätt kul att köra de 400km jag samlade på mej den dagen.

Så vad ser och upplever man på vägen upp till österbotten? Vägbyggen – naturligtvis. Men jag såg också sånadär saker man kanske inte tänker på när man har det bakom knuten. Alla åar och älvar som flyter fram, med växtlighet ända till vattenkanten. Här i skärgården finns det träd och buskage mitt på holmarna, men längs stränderna är det allt som oftast berg eller stenar innan växtligheten kommer emot. Ja, om det inte är röjvass, men då är det det, inget annat. Längs åar och älvar växer det stora träd och gräs ända till vattenkanten. Fint på sitt sätt för en som är van med några meter sten mellan träd och vatten. Nåja, jag såg fina potatisåkrar, sädesåkrar som var jämna och släta. På ett ställe bredvid vägen hade de lagt hö på stör på en liten åkerplätt intill en butik, de va så sött så jag utbrast högt för mej själv ett: Åååååå!!!!! Jag såg en jättestor grävmaskin, eller själva maskin va kanske inte så stor, det var ju på långt håll, men armarna var grymt långa i jämförelse med själva maskinen. Jag såg en överkörd hare … mindre kul, men i alla fall. Jag såg slagna höåkrar som låg som bruna fläckar längs vägen. Jag såg balmaskiner och nån som vände hö. Olkiluoto avtaget och enorma kraftlinjer som swishade över huvudet. Många fina kaffeställen såg jag, men jag stannade inte, jag var kanske inte stressad, men inte kunde jag stanna till varje gång jag såg någonting intressant, jag hade ju ett viktigt mål i sikte. Vidare såg jag en gubbe som höll på och klippte vägrenarna med den konstigaste gräsklippare jag sett. Klippaggregatet gick snett längs backen, medan han som styrde satte rakt. Nog har vi så fint skötta vägar i detta land! Tycker jag i alla fall. Ju högre upp man kom, ju mer blev landskapet olikt det man är van vid. Raksträckorna blev fler och backarna färre. Växthusen började komma fler och fler, både större som mindre. Och allt detta satte jag och upplevde genom en ruta som flera 10-tals skruttor och skråttår blästrat åt mej. Dum som jag var satte jag på vindrutetorkaren när jag fick en av de första lite större insektsträffarna på rutan. Vindrutetorkaren gjorde ett mycket effektivt jobb med att smeta ut skråttn i halva synfältet. Jag spolade och spolade, men limmet flygande skråttår är gjorda av är segt som utkletat tuggummi i en plyschsoffa. Jag kämpade med spolaren i ca 10km.

Så, att det tog ända till kl 18 på kvällen innan jag var framme gjorde ingenting. Man sysslesätter sej nog.

Första dagen i Solf

Av bondblogge kollegorna var jag den första som styrde upp på Christers gårdsplan och parkerade. Vi började med kaffe och funderingar vart Kalle och Nisse blivit. Det visade sej att Kalle satt på Facebook. … Nåja, nog kommer han snart tänkte vi, och visst gjorde han det, precis till lika kom Nisse. Och så var vi då samlade. MYCKET ROLIGT 🙂 🙂 🙂

Vi pratade en stund, men sedan begav vi oss iväg på rundtur i byn och i rundturen ingick en guidning av Christer på Stundars.

Vilket ställe. När vi gick omkring där fick jag ibland så kallade ”flashbacks”. Tanken, -har inte jag sett det här förut? For genom mitt huvud några gånger… Och visst kan jag ha gjort det. När jag gick i långstadie skola, (numera indragen) gick jag i en liten byskola som varje år for på skolresa till någon knut av Finland. Vi besökte Vasa, Åland, Villmanstrand, Helsingfors och Tammerfors. Första året i skolan ansågs man vara för liten för att komma med, men sen var det varje år en tre dagar lång resa i maj. Vi besökte inte bara själva städerna utan olika sevärda platser längs vägen också. Så antagligen har jag varit till Stundars, utan att direkt ha några större minnen av det.

Rundturen fortsatte till en del av Christers odlingar tills matbudet kom. Så styrdes fören på bilen tillbaka mot gårdscentrat med några små avstickare. MAT!!! Efter att vi ätit gick vi runt och kikade i alla knutar och vrår på Christers anläggning. Kväll blev natt, men diskussionerna bara fortsatte i princip tills ögonlocken ramlade ner. Alla sade god natt och Kalle fick köra hem med långljusen på. Han måste fara hem, för han skulle få främmande följande dag. Tack för husrum Christer och Eivor!

Andra dagen, Solf och Närpes

Frukost! Finns det något bättre än att bli serverad stadig frukost med gröt och kaffe ute i det gröna i goda vänners lag?

Eftersom Kalle farit hem och börjat invänta sina gäster, var det bara Nisse, Christer och jag som promenerade runt och inspekterade resten av Christers odlingar. Jag kan ju bara säga att det är som att vandra runt och titta på en redig grönsaksutställning med ordning!

Dags att dra vidare, mot Kalles knutar, och lunch. Det blev på Kalles (sambos) förslag lunch i växthus. Ett i princip helt vanligt odlingsväxthus där man sitter mitt bland växter, buskar och örter och käkar lunch. Ovanligt, udda och hur kul som helst 🙂 Gott var det också 🙂 Jag åt lax. … Den där norska odlade laxen kanske… Jag stod en stund och funderade vid det ”vandrande bordet” om jag skulle köra på köttlinjen, eller fisklinjen. Varför jag slog in på fisken förstår jag kanske inte riktigt själv, men det hette ”tomatlax”, och vad skall man äta när man är i Närpes om inte tomater? Så, vad det än var för lax, så körde jag på tomatlinjen med laxen som bonus 🙂

Efter lunchen fick Nisse och jag en guidad tur med Kalle vid spakarna. Det man ser får så mycket mer innehåll när det sitter en och pladdrar och berättar bredvid. Christer hade leveransuppdrag, så vi kom överens om att sammanstråla hemma hos Kalle efter rundturen. Så vad såg vi då? Jo, vi körde en sväng ut till Kaskö och kikade lite i knutarna på den staden och sen såg vi på allt det som finns att se på i Närpes. Högen av objekt är kanske inte jätteenorm, men visst finns det att uppleva i Närpes också. Kyrkan, till exempel. Fast i och för sej var det inte själva kyrkan man fäste blickarna vid, det var snarare kyrkstallarna utanför som vi studerade och fotograferade. Jag fick åter flashbacks och kunde nästan sätta huvudet i pant på att jag upplevt synen av de små stallarna förut.

Följande flashback kom när vi traskade mot vridläktaren och kikade lite försiktigt på den. När jag såg den stora läktaren skymta bland träden fick jag åter en gång en bild och en tanke upp i huvudet. Det här har jag sett förut…

Den gången, nån gång i maj, för längesedan när en liten skola for och tittade på den stora vridläktaren till Närpes hände det sej som så, om jag inte minns fel, att vi på området råkade träffa på nån som jobbade där med nånting. Han kunde berätta lite om vridläktaren, och så fick vi alla sätta oss på läktaren, och så startade han den och vi fick åka runt ett varv med den. Det som skulle spelas den sommaren var ”Rövarna i Kamomillastad”.

Vilka minnen det kan bubbla upp …

Nåja, efter vår titt på läktaren körde vi någon krok till och fick uppleva (antagligen?) den rakaste raksträckan i Österbotten, inte hela, men en del av den, vi vek av och tog retur till Kalles gård och där väntade kaffe och tårta. Fruktansvärt GOD tårta dessutom! Med hallon på. Vi fick höra lite om Kalles historia i korthet och sedan började synandet i sömmarna av Kalles gård. Åter en gång kunde man bli grön av avund över de österbottninska slätterna. Rakt och platt. Fler antal hektar än skiften. Hemma har många fler skiften än hektar.

Klockan blev 19. Eftersom jag visste att jag hade några 100km framför mej beslöt jag mej för att mitt i det roliga börja dra mej hemmåt. Man skall ju sluta när det är som roligast.

Körandet hemåt gick bra. Jag stannade till i Kristinestad för att tanka både mej och bilen och sen rullade jag sakterligen hemmåt. Fortare gick det att köra hemmåt tyckte jag. Kan ju bero på att jorden är rund och att jag borde ha åkt i ständig nerförsbacke. Eller så kan det bero på att jag när jag körde upp på omfartsvägen kring Åbo nästan kände mej som i hemknutarna fast det ändå återstod många tiotals kilometrar. Jag prickade en passlig färja och snart var jag hemma och lade huvudet på min egna hårda nackstödskudde som egentligen inte är mjuk och bekväm det minsta, men som jag inte kan vara utan. Jag prickade av totalt 793km på två dagar, och insektträffarna på bilen var antagligen lika många, här nedan en bild på registerskylten, då sägs det ändå finnas väldigt lite mygg i år …

Någon dag senare

Nu, såhär någon dag efter hemkomsten har jag lite hunnit smälta allt jag upplevt. Skulle jag sammanfatta allt med bara några få ord skulle jag säga att bondbloggsträffen ur min synvinkel varit enbart positiv. Trevlig, givande, innehållsrik osv. Mina konstateranden är däremot ganska många, men de viktigaste jag kan sätta ner till text är att alla som läser kan ta det lugnt, Kalle och Christer har Heimani i skick!

Tack ni tre vise män, det var toppen att träffas igen en gång 🙂