Bondbloggen – Sida 136

De tre vise männen, och jag.

Stressssad, var jag i förra inlägget. Det berodde delvis på att jag försökte hinna stöka undan så mycket som möjligt innan jag skulle ta semester! Jo, det är sant, semester! 2 dagar! Och vad skulle jag göra då? Jo, jag skulle, som ni säkert redan har listat ut bege mej upp till Österbotten på bondbloggarträff 🙂

Det ville jag inte missa för nästan vad som hellst, så det blev lite drygt bråda och sena dagar, dagarna innan. Men sen kan man fara med ett litet lugn.

Att hitta Österbotten är ju inte direkt jättesvårt. Om man bara kommer sej av omfartsvägen någonstans i den västra änden av den, så kommer man nog dit på något vis. För att vara på den säkra sidan kan man ju använda sej av en gps. Finurliga grunkor när man ska börja söka bland buskarna, eller vill undvika så jätte många km i omvägar. Gps i telefonen… Jadå! Om det inte varit så att jag tappat min gamla hederliga telefon i bottenskvalpet i båten så den inte fungerar mer… Dagen innan avfärd var jag till Ekenäs, det handlade om slakteri och kött och jag mjukstartade resandet med 300km sådär som uppvärmning dagen innan. Ja passade också på att köpa mej en ny telefon då. I efterhand har jag konstaterat att det kanske var ett av de mest idiotiska köpen jag gjort. Mer detaljer om det senare… Om jag är på så bra humör att jag kan tänka mej förära den telefonen en liten, liten gnutta uppmärksamhet. Nå, den nya telefonen hade ju naturligtvis inte samma storlek på simkortet som min gamla telefon …. Det visste inte jag när jag köpte den, trodde ju att det bara fanns en storlek på sim-kort. Suck, hur skulle det gå med min möjlighet att ha gps på resan? Nåh, jag for på fredagen, på samma gång som jag gav mej påväg norröver, in till stan och fick bytt mitt kort till ett som passar. Då uppdagades det att jag har totalt 44 nummror på mitt sim-kort… I telefonen fanns ca 250. Hurra. Eller så inte. Nåja, inte gråta över filmjölk, nu hade jag min gps 🙂

Nöjd och glad styrde jag norrut längs den gamla, hederliga riksåttan.

Resan upp

Att resa. Det är ju kanske inte alltid sådär jättespännande att sitta bakom ratten, men jag har inget desto större emot det. Bilen jag har är rätt bekväm att köra och när man sprungit på en tid är det skönt att få vila benen nån dag. Solglasögonen hade jag glömt hemma, men jag köpte mej ett par som ser helt kollossalt gräsliga ut på en bensinmack, men, de var de enda som hölldes på mitt huvud. Så med solglasögonen på, senaste ESC-cdn i spelaren, och solen i ryggen var det rätt kul att köra de 400km jag samlade på mej den dagen.

Så vad ser och upplever man på vägen upp till österbotten? Vägbyggen – naturligtvis. Men jag såg också sånadär saker man kanske inte tänker på när man har det bakom knuten. Alla åar och älvar som flyter fram, med växtlighet ända till vattenkanten. Här i skärgården finns det träd och buskage mitt på holmarna, men längs stränderna är det allt som oftast berg eller stenar innan växtligheten kommer emot. Ja, om det inte är röjvass, men då är det det, inget annat. Längs åar och älvar växer det stora träd och gräs ända till vattenkanten. Fint på sitt sätt för en som är van med några meter sten mellan träd och vatten. Nåja, jag såg fina potatisåkrar, sädesåkrar som var jämna och släta. På ett ställe bredvid vägen hade de lagt hö på stör på en liten åkerplätt intill en butik, de va så sött så jag utbrast högt för mej själv ett: Åååååå!!!!! Jag såg en jättestor grävmaskin, eller själva maskin va kanske inte så stor, det var ju på långt håll, men armarna var grymt långa i jämförelse med själva maskinen. Jag såg en överkörd hare … mindre kul, men i alla fall. Jag såg slagna höåkrar som låg som bruna fläckar längs vägen. Jag såg balmaskiner och nån som vände hö. Olkiluoto avtaget och enorma kraftlinjer som swishade över huvudet. Många fina kaffeställen såg jag, men jag stannade inte, jag var kanske inte stressad, men inte kunde jag stanna till varje gång jag såg någonting intressant, jag hade ju ett viktigt mål i sikte. Vidare såg jag en gubbe som höll på och klippte vägrenarna med den konstigaste gräsklippare jag sett. Klippaggregatet gick snett längs backen, medan han som styrde satte rakt. Nog har vi så fint skötta vägar i detta land! Tycker jag i alla fall. Ju högre upp man kom, ju mer blev landskapet olikt det man är van vid. Raksträckorna blev fler och backarna färre. Växthusen började komma fler och fler, både större som mindre. Och allt detta satte jag och upplevde genom en ruta som flera 10-tals skruttor och skråttår blästrat åt mej. Dum som jag var satte jag på vindrutetorkaren när jag fick en av de första lite större insektsträffarna på rutan. Vindrutetorkaren gjorde ett mycket effektivt jobb med att smeta ut skråttn i halva synfältet. Jag spolade och spolade, men limmet flygande skråttår är gjorda av är segt som utkletat tuggummi i en plyschsoffa. Jag kämpade med spolaren i ca 10km.

Så, att det tog ända till kl 18 på kvällen innan jag var framme gjorde ingenting. Man sysslesätter sej nog.

Första dagen i Solf

Av bondblogge kollegorna var jag den första som styrde upp på Christers gårdsplan och parkerade. Vi började med kaffe och funderingar vart Kalle och Nisse blivit. Det visade sej att Kalle satt på Facebook. … Nåja, nog kommer han snart tänkte vi, och visst gjorde han det, precis till lika kom Nisse. Och så var vi då samlade. MYCKET ROLIGT 🙂 🙂 🙂

Vi pratade en stund, men sedan begav vi oss iväg på rundtur i byn och i rundturen ingick en guidning av Christer på Stundars.

Vilket ställe. När vi gick omkring där fick jag ibland så kallade ”flashbacks”. Tanken, -har inte jag sett det här förut? For genom mitt huvud några gånger… Och visst kan jag ha gjort det. När jag gick i långstadie skola, (numera indragen) gick jag i en liten byskola som varje år for på skolresa till någon knut av Finland. Vi besökte Vasa, Åland, Villmanstrand, Helsingfors och Tammerfors. Första året i skolan ansågs man vara för liten för att komma med, men sen var det varje år en tre dagar lång resa i maj. Vi besökte inte bara själva städerna utan olika sevärda platser längs vägen också. Så antagligen har jag varit till Stundars, utan att direkt ha några större minnen av det.

Rundturen fortsatte till en del av Christers odlingar tills matbudet kom. Så styrdes fören på bilen tillbaka mot gårdscentrat med några små avstickare. MAT!!! Efter att vi ätit gick vi runt och kikade i alla knutar och vrår på Christers anläggning. Kväll blev natt, men diskussionerna bara fortsatte i princip tills ögonlocken ramlade ner. Alla sade god natt och Kalle fick köra hem med långljusen på. Han måste fara hem, för han skulle få främmande följande dag. Tack för husrum Christer och Eivor!

Andra dagen, Solf och Närpes

Frukost! Finns det något bättre än att bli serverad stadig frukost med gröt och kaffe ute i det gröna i goda vänners lag?

Eftersom Kalle farit hem och börjat invänta sina gäster, var det bara Nisse, Christer och jag som promenerade runt och inspekterade resten av Christers odlingar. Jag kan ju bara säga att det är som att vandra runt och titta på en redig grönsaksutställning med ordning!

Dags att dra vidare, mot Kalles knutar, och lunch. Det blev på Kalles (sambos) förslag lunch i växthus. Ett i princip helt vanligt odlingsväxthus där man sitter mitt bland växter, buskar och örter och käkar lunch. Ovanligt, udda och hur kul som helst 🙂 Gott var det också 🙂 Jag åt lax. … Den där norska odlade laxen kanske… Jag stod en stund och funderade vid det ”vandrande bordet” om jag skulle köra på köttlinjen, eller fisklinjen. Varför jag slog in på fisken förstår jag kanske inte riktigt själv, men det hette ”tomatlax”, och vad skall man äta när man är i Närpes om inte tomater? Så, vad det än var för lax, så körde jag på tomatlinjen med laxen som bonus 🙂

Efter lunchen fick Nisse och jag en guidad tur med Kalle vid spakarna. Det man ser får så mycket mer innehåll när det sitter en och pladdrar och berättar bredvid. Christer hade leveransuppdrag, så vi kom överens om att sammanstråla hemma hos Kalle efter rundturen. Så vad såg vi då? Jo, vi körde en sväng ut till Kaskö och kikade lite i knutarna på den staden och sen såg vi på allt det som finns att se på i Närpes. Högen av objekt är kanske inte jätteenorm, men visst finns det att uppleva i Närpes också. Kyrkan, till exempel. Fast i och för sej var det inte själva kyrkan man fäste blickarna vid, det var snarare kyrkstallarna utanför som vi studerade och fotograferade. Jag fick åter flashbacks och kunde nästan sätta huvudet i pant på att jag upplevt synen av de små stallarna förut.

Följande flashback kom när vi traskade mot vridläktaren och kikade lite försiktigt på den. När jag såg den stora läktaren skymta bland träden fick jag åter en gång en bild och en tanke upp i huvudet. Det här har jag sett förut…

Den gången, nån gång i maj, för längesedan när en liten skola for och tittade på den stora vridläktaren till Närpes hände det sej som så, om jag inte minns fel, att vi på området råkade träffa på nån som jobbade där med nånting. Han kunde berätta lite om vridläktaren, och så fick vi alla sätta oss på läktaren, och så startade han den och vi fick åka runt ett varv med den. Det som skulle spelas den sommaren var ”Rövarna i Kamomillastad”.

Vilka minnen det kan bubbla upp …

Nåja, efter vår titt på läktaren körde vi någon krok till och fick uppleva (antagligen?) den rakaste raksträckan i Österbotten, inte hela, men en del av den, vi vek av och tog retur till Kalles gård och där väntade kaffe och tårta. Fruktansvärt GOD tårta dessutom! Med hallon på. Vi fick höra lite om Kalles historia i korthet och sedan började synandet i sömmarna av Kalles gård. Åter en gång kunde man bli grön av avund över de österbottninska slätterna. Rakt och platt. Fler antal hektar än skiften. Hemma har många fler skiften än hektar.

Klockan blev 19. Eftersom jag visste att jag hade några 100km framför mej beslöt jag mej för att mitt i det roliga börja dra mej hemmåt. Man skall ju sluta när det är som roligast.

Körandet hemåt gick bra. Jag stannade till i Kristinestad för att tanka både mej och bilen och sen rullade jag sakterligen hemmåt. Fortare gick det att köra hemmåt tyckte jag. Kan ju bero på att jorden är rund och att jag borde ha åkt i ständig nerförsbacke. Eller så kan det bero på att jag när jag körde upp på omfartsvägen kring Åbo nästan kände mej som i hemknutarna fast det ändå återstod många tiotals kilometrar. Jag prickade en passlig färja och snart var jag hemma och lade huvudet på min egna hårda nackstödskudde som egentligen inte är mjuk och bekväm det minsta, men som jag inte kan vara utan. Jag prickade av totalt 793km på två dagar, och insektträffarna på bilen var antagligen lika många, här nedan en bild på registerskylten, då sägs det ändå finnas väldigt lite mygg i år …

Någon dag senare

Nu, såhär någon dag efter hemkomsten har jag lite hunnit smälta allt jag upplevt. Skulle jag sammanfatta allt med bara några få ord skulle jag säga att bondbloggsträffen ur min synvinkel varit enbart positiv. Trevlig, givande, innehållsrik osv. Mina konstateranden är däremot ganska många, men de viktigaste jag kan sätta ner till text är att alla som läser kan ta det lugnt, Kalle och Christer har Heimani i skick!

Tack ni tre vise män, det var toppen att träffas igen en gång 🙂

Solf älv.

Mitt i guidningen av mina värderade bloggkollegor genom Solf centrum fick jag en olustig känsla av att allt inte stod rätt till med bevattningen. Jag lämnade sålunda kollegorna att utforska byn på egen hand för att bege mig till åkern och när jag kom fram konstaterade jag redan på håll att det inte kom något vatten ur rampen. Jag hann befara att något havererat och skulle komma att kosta mig multum euron att reda upp. När jag klev ur bilen hörde jag traktorn brumma snällt så det var inte den som havererat i alla fall tänkte jag något lättad. Men vad nu då sa jag halvhögt för mig själv då jag efter att ha stannat traktorn såg att ån eller numera älven var tom på vatten. Det var något som jag inte trodde var möjligt, men tydligen så har den långa frånvaron av nederbörd lett till att flödet är närapå obefintligt.
Platsen där pumpen är placerad ligger ungefär 2,5 m över havsnivån så jag har alltid räknat med att ån skulle fyllas på bakvägen från den närliggande stadsfjärden vid lågt flöde. Tydligen så är nu också havsnivån lägre än normalt på grund av högtrycket.
Intuitionen att det inte stod rätt till räddade nu mig från extra kostnader. Bevattningen fungerade när vi passerade åkern på väg till byns centrum en stund tidigare så torrkörningen av pumpen hade på sin höjd pågått högst någon minut då inte ens den vattenkylda hundskitspackningen hunnit gå varm. Nu på morgonen hade vatten runnit till så pass att jag kunde slutföra bevattningsdraget och allt verkade fungera som det skall 🙂

Under natten hade så pass mycket vatten runnit till att bevattningen kunde slutföras.

Vadå Solf Älv?

Någon tycker säkert att det är att ta i att kalla det där diket för älv. Faktum är vad jag förstått att det utrycksfulla finska språket saknar ord för å och i och med det så kallas Solf å för Sulvanjoki på finska vilket på svenska blir Solf älv. Ån som jag fortfarande föredrar att kalla den lär hur som helst uppfylla storleken på avrinningsområdet för att kallas ”joki” när klassifieringen förenhetligades för några år sen. Att en älv torrläggs med en lite traktorpump har jag inte hört om förut.

2006 hade vi också ett rekordtorrt år med fiskdöd som följd och att torrläggningen av vattendragen nu sker så pass tidigt som under förra halvan av juli är oroväckande. Om inget regn kommer hur kommer det då att se ut om några veckor?

Heimane i skick…..

….vore ju bra att ha nu då några av mina värderade bloggkollegor kommer på besök. Man har ju här på bloggen målat upp en bild av ett mönsterjordbruk målmedvetet drivet av en skötsam och energisk grönsaksbonde. Med utvalda texter och bilder är det lätt att få det att låta bättre än det är men nu då kollegorna kommer till ort och ställe kan de med egna ögon se hur det egentligen är ställt 🙂

Nåjaa, skämt åsido, de är ju själva bönder och vet hur det är i praktiken. Tack och lov för det.

Senaste sommar hade vi en givande träff hos Charlotta och Sonja som gav mersmak och därför beslöt vi att åter träffas i en annan landsända i sommar. Så nu är det jag och Kalle som står ”värdar”. Jag ser verkligen framemot att träffa de andra för att på bönders vis diskutera och utbyta erfarenheter och givetvis hoppas jag att de ger synpunkter och ifrågasätter rörelsen här på gården. Själv blir man lätt gårdsblind så det är välkommet med nya ögonpar. Kanske kan det också stimulera aktiviteten med skrivandet här på bloggen då de ser vad som kunde intressera dem som följer med vad vi håller på med.

Ogräshackning

Rena välskötta fält vill jag ju gärna visa upp, odlandet och odlingarna är det som jag enligt vissa andra satsar alltför mycket tid på. Tyvärr har det kalla blåsiga vädret lätt till att jag för att inte stressa växtligheten i onödan varit ytterst sparsam med växtskyddet och det har satt sina spår. En del åkrar är inte i det skick som jag skulle önska men det varma torra vädret de senaste dagarna har passat bra för radhackning. Effekten på ogräsen är god då de snabbt torkar ut bara man får dem lösryckta ur myllan. Traktorhackningen är ett precisionsarbete men jag gjorde ändå ett försök att samtidigt som jag körde få videofilmat lite av hackningsarbetet en lite ryckig videosnutt men det gäller att hålla traktorn på rätt kurs om det skall lämna några broccoliplantor kvar.

Hälsar på detta vis bloggkollegorna välkomna till FinneFarm och Långmossen.

Tärningen är lastad

Tärningen är lastad … Jag menar tanken är kastad … Äsch, tanken är lastad.

I morgon bär det av till Härmä och sedan till Bondbloggarträff med de österbottniska bloggarna. Men det är lång väg så hela dagen går innan jag kommer fram. Litet mulet väder önskar jag mej eftersom det inte finns någon kylmaskin i Ducaton. Till alla tur har jag i alla fall solen i ryggen.

Som Ledin.

Om nån kommer fram och drar mej i örat och sjunger som Tomas Ledin blir jag inte alls förvånad.

-Vad gör du nu för tiden… Varför hör du aldrig av dej??? Det var alldeles för länge sen vi sågs…

Ja, det kan så vara, men nu hinner jag inte! Dessutom krånglar det och humöret kan ibland vara käpp rätt åt… ”censuuur”!

Men vad gör jag då?

Jo, jag slaktar (inte själv, utan har skickat får till slakteri), skruvar, fiskar, hackar upp potatis, klipper gräs, byker, tvättar mattor, slår ensilage, flyttar maskiner, skruvar lite mera, tappat telefonen i båten som inte (!) var tom på vatten, kör på släpvagnsdäcket jag fått skruv i till verkstad för att få det lagat, sparkar boll med sonen, föser tackor som envist hellre vill vara på åkern och äta av det spröda nya gräset, än vara där de borde och sköta sin deal av naturbetesvården, drar elstängsel, röker fisk, simmar, deltar i byaföreningens talkon, handlar och kokar mat, rensar ogräs, vattnar tomatplantorna i växthuset…

hmm… Ja, kort och gott, det är sommar, och man borde göra lite mer som Ledin också sjunger, det där med att sommaren är kort. Hela juni var lite småkall och någon sommarfeelis med 9-10 grader får man inte, men nu är minsann sommaren här, solen skiner, kanske bara idag? Även om prognosen ser ganska bra ut ur solsynvinkel, önskar jag mej snart vatten igen. Nu börjar det bli torrt. Aldrig är det bra…

Nå, jag har gräset skördat och mer än det jag fått, vill jag egentligen inte ha. Behovet är fyllt. Så det kan hända att jag inte slår någon andra skörd i höst … hmm, måste fundera lite på det.

Två månader efter branden

I dag är det två månader efter köksbranden. Jag började måla golvet och nu känns det som om det skulle kunna bli till nånting ännu den här sommaren. Taket är redan målat och väggarna fixar man till och med i vinter ifall det blir bråttom. Det har varit tuffa månader. Förutom vårsådden och sprutandet har all tid gått till att få stuvun (=köket) beboeligt igen.

Även om det varit en hel del jobb med att riva sotiga och vattenskadade delar så är det inget emot att välja tapeter (de gamla är ganska sotiga). Vi har gått igenom tapetkatalogerna flera gånger om men av alla tusentals tapeter så finns det ingen som vi kommit överens om. Stuvutapeten är klar men den täcker bara övre delen eftersom det kommer pärlspunt upp till 130 cm höjd. Men tamburtapeten är ett hopplöst fall.

Tamburen är ganska mörk så det borde vara en relativt ljus tapet men den borde ändå ha ett så kraftigt mönster att det syns. Den nuvarande tapeten var väldigt snygg men det bleknade (på 34 år) och nu ser mönstret mest ut som smuts. Visst finns det massor av tapeter med kraftigt mönster men man borde inte bli rädd eller yr då man kommer in i tamburen. Vissa mönster har litet de egenskaperna :-).

.Att välja tapet enligt katalogerna eller över nätet är hopplöst. Då vi tyckt oss hitta en bra tapet och beställt provbit så har färgerna varit helt annorlunda än i katalogen eller på nätet. Det blir att åka till Billnäs (Byggnadsapoteket har de gammaldags Limfärg&Handtryck-tapeterna som är de enda riktiga). Det skulle ha passat bra den här helgen för då är det antikdagar i Billnäs men jag kommer att vara i Österbotten på Bondbloggsträff. Och det är ju viktigare :-).

Vi valde skärgårdsgrått med en liten tillsats av grön umbra för att göra den mörkare. Förstås använder vi linoljefärg och av Allbäcks fabrikat som garanterat inte har några lösningsmedel eller ”förstärkt” med plastolja som alla de stora tillverkarnas ”linolje”färger. Också på byggnadsvårdssidan är lurendrejeriet vanligt och man får se upp så man inte målar med plastfärg med några droppar linolja i så de kan kalla det ”linoljefärg”. Speciellt inte Dickursby efter det att de lurade mej att måla huset med ”oljefärgen” Teho som förr var mycket bra men så bytte de ut linoljan mot nån billig plastolja och nu flagar eländet från halva huset och sitter stenhårt på andra halvan – ungefär varannan bräda. Enligt min mening var det rent lurendrejeri att inte berätta om ändringen – helst borde de ha bytt namn. Så Dickursby är portförbjudet här.

Linoljefärg torkar långsamt och det är BRA. Då hinner den tränga in i träet och man hinner lappa litet utan att det syns. De moderna färgerna är tillverkade enligt principen kvickt och dåligt. De moderna färgerna skall torka fort och täcka bra. Då flagar de också bra och blir för täta. Att linoljefärgen dras in i träet syns bra där jag skrapat fram rent trä. Därför skall golvet målas två eller tre gånger. Det stör inte eftersom det är sommar och vi bra kan vänta några dagar. Golvet skall i alla fall hålla i 30 år till. Det är mycket möjligt att det inte blir målat före det.

Det gamla golvet från 1930 är av 35 mm spont och i prima skick. En hel del spikhål finns där eftersom det sattes hårdkartongskivor utanpå i början på 50-talet och spånskivor 1980. Men det torde vara lätt att spackla de värsta hålen före nästa målning. Nu satte jag in en fris runt golvet och det blev ganska snyggt. Fris betyder i det här fallet att en golvplanka går runt hela golvet. Fördelen är att det är lättare att täta golvlisten tuntomkring och eftersom jag skruvade fast frisn så är den lätt att ta upp ifall man vill se hur det ser ut under golvet.

Och så satte jag in mössplåtar. 1980 försökte jag täta med plast (ung och dum som jag var) men den åt mössen hål i genast så rören frös första vintern. Nu går det fibercementskiva runt hela ytterväggen och innanför den tunn aluminiumplåt så mössen får jobba en hel del för att komma in. Med hydrauliskt kalkbruk i springorna i stenfoten skall det bli en hel del besvärligare för gnagarna. Farsan hade slagit cementbruk runt stenfoten men det var för hårt och sprack. Hydrauliskt kalkbruk håller bättre eftersom det inte blir lika hårt och klarar fukt (därför kallas det hydrauliskt).

Och plåtarna viker jag i min heimlaga maskin. Den består av tre stabila plankor, två gångjärn och ett par skruvtvingar.

Plåten sätts in mellan två plankor som skruvas ihop med skruvtvingarna och så viker man upp den tredje med det röda handtaget. Och så har man en fin plåtvinkel.

Men nu skall bränsletanken på den nya släpvagnen och i morgon kör jag norrut. Det kan ta 8 timmar med litet pauser och så skall allt möjligt uträttas på vägen. Det blir troligen den enda ”semestern” den här sommaren.