De hänger på håret.

Kanske föranledde rubriken er att tro att detta inlägg skulle handla om min tre år långa frisörsblockad för att få frillan i headbangingskick 🙂  Nää, här är det luggen / blasten på morötterna  det är frågan om. Dess skick är inte helt oväsentlig eftersom den maskin jag använder vid skörden lyfter morötterna i blasten liksom för palsternackorna som beskrevs i gårdagens inlägg.

En stadig och frisk blast underlättar skörden väsentligt men den får inte heller vara för lång som i palsternacksfallet. Och det var just vad som hände i år morotsblasten blev lite för lång så att morotsradens blast snärjde in sig i nästa rads blast som då kunde rivas loss och medföra att nästa rads morötter  lämnade kvar på åkern. Här spelar ju också radavståndet en viktig roll. Det ligger på 52 cm mellan dubbelraderna och brukar vara tillräckligt i normala fall men i år blev blasten ovanligt frodig och lång trots att jag inte gödslat mera än normalt. Jag antar att den varma försommaren medförde att jordens egna kväveproducerande förmåga mobiliserades så att det lösgjordes mera näring än vanligt.

Nu är det inte enbart blastens skick det hänger på, också ogräsförekomsten spelar in. På den första bilden är åkern relativt ren från ogräs medan det på den andra bilden förekommer en del vitgröe som är ett lågvuxet gräs som obetydligt stör själva moroten men gärna följer med upp tillsammans med morötterna vid upptagningen. Vitgröets rötter drar då med sig en hel del jord som gör att det lätt blir för tungt för remmarna att lyfta massan som då glider ur greppet och drar morötterna med sig.

Lite bilder som beskriver problemet:

Här är blasten i gott skick och morötterna lyfts jämnt och fint upp.
Här är blasten i gott skick, åkern ren och morötterna lyfts jämnt och fint upp.

 

Här är blasten i sämre skick och morötterna vill inte riktigt följa med upp.......
Här är blasten i sämre skick, ogräsförekomsten större och morötterna vill inte riktigt följa med upp…….

 

...... vilket leder till att det blir lite morötter kvar på åkern.
…… vilket leder till att det blir lite morötter kvar på åkern.

Bilderna ovan är tagna samma dag men på olika platser på åkern så det kan variera en hel del. Skördeförlusterna uppskattade jag till nåt mellan 5 och 10 % men jag tyckte ändå att det var lite harmt att lämna dem kvar så jag beslöt att vi kompletteringsplockar för hand efter maskin. Det var ju fint väder och torrt i marken så att det tog lite tid borde inte betyda nåt. Men nu råkade det sig så att den kalla måndagen för 2 veckor sen blev lite för kall så att en 2-5 cm av morötternas övre del frös lite grann. Morötterna är ändå användbara om man skär bort lite av övre ändan men lagerhållbarheten har nog farit. Så mitt beslut att plocka 5-10% spillmorötter förbyttes i att 25% blev oskördade. Det är lätt att vara efterklok men det hade faktiskt i detta fall lönat sig att köra ned skördespillet i stället för att handplocka efter maskin.

Men ibland löper det fint också (till skillnad från gårdagens palsternacksvideo), sätter in en videosnutt där det går som det ska. (Ljudet eller oljudet, beroende på hur man ser på saken, är lite högt så det kan löna sig att sänka volymen lite innan ni spelar upp klippet)

Ibland växer det…..

….nästan för bra.

Tänkte så här lite i efterskott beskriva höstens skördearbete. De vill inte riktigt bli tid till aktuella blogginlägg alla gånger, men bättre sent än aldrig sägs det ju 🙂 Nu är det mörkt och regnigt och bättre hälften njuter av värmen söderöver så det är bäst att ta tillfället i akt och blogga lite när man får ha datorn för sig själv 🙂

Helt smärtfritt har inte skördearbetet förlöpt i höst men det är inte vädrets fel i år, vi har ju haft en fin och torr höst fram till nu. En del är fortfarande kvar på åkern men palsternackorna har jag i alla fall skördade så jag kan ju börja med dem så får vi se var vi landar. Som jag nämnde i mitt inlägg om skördeutsikterna så har årets palsternackor sett fina ut hela säsongen. Och visst blev det en god skörd också till sist.

Palsternackorna växte sig nästan lika långa som odlaren själv.....
Palsternackorna växte sig nästan lika långa som odlaren själv…..

….och det visade sig ställa till lite problem vid skörden. Fram till den första nattfrosten i månadskiftet september-oktober var det inga problem då blasten hölls upprätt men efter köldnätterna lade sig blasten och snärjde in sig från rad till rad så att det blev stockning i maskin.

 

Öppningen där blasten ska igenom är inte särskilt stor..........
Öppningen där blasten ska igenom är inte särskilt stor……….
..... och det blir lätt lite för trångt när stora blastmassor skall igenom.
….. och det blir lätt lite för trångt när stora blastmassor skall igenom.

 

En liten videosnutt kanske beskriver det bättre 🙂

Stockningarna i maskin ledde förstås till att det som jag hade tänkt att vi klarar av på en eftermiddag istället fordrade nästan två dagars arbete. Samt att flickorna fick lite styrketräning 🙂 Med facit i hand borde jag ha försökt konstruera någon form av blastskärare som skulle ha kapat bort lite av den överflödiga blasten innan den gick in till blastningsenheten. Men det fanns det inte tid till då längre och som sagt det fungerade fint så länge blasten stod upprätt och gav ett jämnt flöde av material.

Nåjaa, palsternackorna fick vi in till sist och det är frågan om om inte årets skörd av dem är den bästa jag haft under de närmare 40 år jag odlat dem.

De va de, palsternackshäran teiji :)
De va de, palsternackshäran teiji  🙂

 

Såhär blåste det idag på Ytterholm

Ja, hujeda som de blåste idag ett slag… Jag måste riktigt ner till södra sidan för att dra i mej lite av den styrka som havet kastade omkring sej…

Det var emellanåt lite svårt att hållas på fötter, så det är lite skakadarrigt och viftigt.

Regnbyxor och regnjacka, handskar, mössa, halsduk och, ja… påpaltad upp över öronen, men det var inte alldeles kallt om näsan, så det gick bra att stå någon halvtimme och se på spektaklet. Mäktigt och gratis 😉

Vilken kraft det finns i havet… Så mjukt, men ändå så skarpt!

Stormen är spännande, men ack så mycket extra den för med sej… Strömavbrott hade vi någon timme och båtarna måste kollas extra.

Högvatten i stranden
Högvatten i stranden

Här kan man se att lilla ”tvålkoppen” ligger till viss del uppe på låga bryggan … inte bra. Jag flyttade den och drog upp den på stranden istället, så jag får väl kämpa som en dåre sen när vattnet gått ut för att få ut den igen. Men, såhär kunde jag i alla fall inte lämna den. Man kan få en sönderslagen båt, eller om vattnet går ut och den hänger upp sej, kan man kanske ha en dränkt båt om det vill sej illa. Jag trodde inte vattnet skulle stiga så mycket, men tji fick jag. En annan företeelse som också kan förekomma när vattnet stiger är att repen som båten är fäst med kring pållarena, skakas upp eller halkar upp, och då kan man få leta efter båten i andra stränder. Jag hade dock fäst den lite extra i järnknaggen som också uttern sitter fast i.

Uttern, ja, senaste tillskottet. Har länge sökt någonting större än lilla tvålkoppen att åka med och på sensommaren kom den här mot mina ögon. Man skall ta det när man ser det, och inte sen när man behöver det, för då kan det vara farit. Inte har jag använt den till så mycket i år, men nu har jag stadig, bra båt färdigt inför nästa säsong. 🙂

Ett steg till för nästa generation

Idag blev unga husbonden officiellt insatt i LPA:s rullor. Och han har lyckats riva en hel del av Ribackhuset som jag började bygga 1977. Så visst är han på god väg att ta över. Det är snart 40 år sedan jag själv började syssla aktivt med jordbruket – före det hjälpte jag bara till litet. Men den nya kallufttorken på ladugårdsvinden planerade jag helt och med det kan man säja att jag tog över ansvaret. Den byggdes 1975 men planeringen började 1-2 år tidigare. År 1975 sålde vi kossorna och gick över till veteodling. Då jobbade jag för fullt i Otnäs även om jag var tjänsteledig nästan varje sommar.

Min pappa var litet skeptisk till sädodlingen – mjölken hade gett stabila inkomster men det började bli nödvändigt med stora investeringar i ladugården och varken jag eller brorsan kunde binda oss till mjölkning varje morgon och kväll även om vi kunde hjälpa till vid sådd och skörd. Nu efteråt kan man säja att det fungerade någorlunda. Inkomsterna sjönk en hel del men med små utgifter och mycket eget arbete med maskiner och reparationer så har det gått runt.

Då tyckte man ladugården var gammal men den var i bruk i bara 30 år (1945-75). Torken har varit i bruk nästan 40 år redan. Hur det går för nästa generation vete fåglarna så osäkert som allting är men farsan brukade säja att folk behöver alltid mat. Och klarar man av att själv göra det mesta så behövs inte så mycket pengar. Helt nöjd kan man konstatera att barnen inte alls har tummen mitt i handen så månne de inte klarar sej.

Ungdomarna har fullt upp med att bygga hus och skaffa familj så jag får väl sköta jordbruket ännu något år men några större beslut gör jag inte mer utan samråd. Att börja ta ledigt är inte att tänka på ens – det finns massor att göra så det gäller att ligga i allt vad man hinner och orkar. Nästa generation har så mycket att göra att de inte hinner ta över hela jordbruket ännu. Det börjar i alla fall finnas en mängd yngre bönder i byn nu så det där med åldrande bönder skall man ta med en nypa salt. Det är också så att äldre bönder orkar jobba mycket längre än då allting skulle göras med armkraft. Så länge vi orkar vrida på ratten och dra i spakarna kan vi få till stånd en hel del (också elände :-).

Även om det är för tidigt med ett fullständigt generationsskifte så kan man inte vara annat än nöjd och hoppas på välgång för nästa släktled.

 

Praktikanter.

I mån av möjlighet brukar vi ta emot studeranden för utförande av praktikperiod här på gården. Jag minns ju själv från tiden som arbetslärare på trädgårdsskolan att det inte alla gånger var så lätt att hitta lämpliga praktikgårdar. Oftast har också praktikanterna kommit från trädgårdsskolan  på Korsholms skolor (eller yrkesakademin i Österbotten som det numera heter).

Under flera års tid har det varit ganska sparsamt med praktikanter men i år har vi haft hela tre stycken som under längre eller kortare tid deltagit i arbetet här på gården. Och dom har för ovanlighetens skull kommit från olika skolor och utbildningslinjer. Oftast har det varit fråga om trädgårdsmästarstuderanden som vi haft här på gården och på senare tid under enbart några veckors tid men i år hade vi för första gången en agrologstuderande här. Hans praktikperiod var också lite längre eller 100 dagar så det fanns möjlighet för honom att följa med hela produktionskedjan från sådd till skörd vilket jag tycker är värdefullt.

Det här med trädgårdsutbildning har annars strulat till sig nu då det inte längre finns möjlighet att direkt från grundskolan gå till trädgårdsmästare eftersom utbildning på svenska endast ordnas i form av vuxenutbildning numera. Det betyder att du antingen avlägger yrkesutbildning inom annat område eller studentexamen innan du har möjlighet att söka till trädgårdsmästarutbildningen. I och för sig så är inte kunskap tung att bära men faran är stor att trädgårdsintresset svalnar under gymnasietiden eller om du studerar inom någon annan bransch till först. Och den erfarenheten har jag från min tid som arbetslärare att de idag duktigaste företagarna inom trädgårdsbranschen är just de unga fördomsfria elever som då kom direkt från grundskolan. Några har förvisso också gått via gymnasiet men framgångsrika trädgårdsföretagare som i 35-45-års åldern omskolat sig är nog lätträknade. I många fall har målet med vuxenstudierna varit att ta sabbatsledigt från tidigare arbete eller att lära sig ta hand om den egna täppan. Och inget illa i det men trädgårdsbranschen behöver också arbetskraft, det är ju en arbetsintensiv bransch, och framförallt så behövs driftiga företagare / odlare. Risken är annars stor att produktionen marginaliseras så att den inte intresserar de stora handelskedjorna. En hög självförsörjningsgrad av trädgårdsprodukter har ju också betydelse för landets ekonomi.

Ojdå, det här blev ord och inga visor men faktum är att odlarkåren speciellt på frilandssidan börjar bli rätt ålderstigen.

Dagens ungdomar klandrades för en tid sedan i media och beskrevs, om jag minns rätt, som självupptagna och ansvarslösa men de ungdomar som jag haft förmånen att lära känna under deras praktiktid här hos oss har nog skött sig riktigt bra. Vill passa på att tacka årets praktikanter Linda, Lena-Maria och Oskar för deras insats under praktiktiden och önska dem god fortsättning på studierna och lycka till i livet.

En synbarligt nöjd Oskar tackar för sig och åker hem till Åboland.
En synbarligt nöjd Oskar tackar för sig och åker hem till Åboland.

Brukar i vanliga fall hålla lite distans till praktikanterna för att objektivt kunna bedöma deras kunskaper men vad gäller Oskar så blev det känslomässigt lite speciellt, dels så hade han många egenskaper som påminde mig om Erik och dels så var han så gott som på dagen lika gammal när han påbörjade praktikperioden som Erik var när han dog. Han tog på sätt och vis vid där Erik slutade. Saknaden efter Erik gör sig speciellt påmind nu så här i allhelgonatider……….

 

HEMMA!

NU är alla fåren hemma. 🙂

Vet ni hur otroligt skönt det känns?

Inget mer guppande ut på fjärdarna med fårlast för i år. Inget stenhårt kollande sjöraporten. Ingen klump i magen, hur månne dom har det när det regnat nonstop en vecka osv… nu vet jag hur alla mår varje dag. Jag kan gå ut, se på dem alla och se med egna ögon att alla är ok, och skulle dom inte vara 100% ok så kan jag snabbt åtgärda om det är ngt, ge dem extra mat, klippa dem, kolla hur det är med tua som är lite halt osv…

Puuussstt. Luften gick lite ur en när sista fåret hoppade iland. Nu är det bara att kolla alla papper, räkna noga och hoppas man inte glömt nån på nån kobbe nånstans… men enligt mitt minne, mitt huvud och mina papper så borde alla vara hemma. Måste kolla en gång till, så jag kan sova lugnt inatt 🙂

Påväg hem
Påväg hem