Vad behöver man? Mat, tak över huvudet, och så kanske möjligheten att röra sej. Kanske en förbindelse av något slag? På en ö handlar det om en bro eller en förbindelsebåt. Vi har ingetdera. Sedan jag började mitt bondeliv här på Ytterholm, har allt fraktats hit och härifrån för ”egen maskin”. Med egen båt, egen pråm, eller i händerna på gångbron vi har. Fodersäckar, gödsel, utsäde, balplast, mjölkpulver, varenda spik och skruv, maskin och … ja, allt. Titta på närmaste bondgård vad där finns och föreställ dej att du skall frakta det till en ö. Du får ingenting. Ingen förbindelse eller bro, du har kanske lite pengar på banken som är sparade från mor- och farföräldrar sedan födelsen. Det var starten det.
Ja, valet är eget. Jag måste ju inte bo här. Jag kunde ju bo någon annanstans. Men då gården ligger här, och det är så svårt att flytta åkermark, så blev det så, riktigt som för vilken annan bonde som helst. Det är ett arv som skall förvaltas. Det finns en ny generation på Ytterholm, 3 små barn som skall kunna tänka att här började mormorsfarfars… Och nu är det vi som får förvalta det här paradiset. Förhoppningsvis tänker dom också så, att det är ett paradis, precis som jag och min syster alltid tyckt att det är och varit.
Men någon förbindelse har det aldrig funnits hit. Förr fanns inte förbindelsebåtar. Om man skulle ut till en holme då fick man ta sin egen båt, eller åka med postföraren. I huset jag bor, bodde postföraren. Min morfars far var postiljon. Han sålde mark för att kunna köpa sej en maskin till båten, för att lättare kunna föra posten. Före det var det ro och segla som gällde. Men, då postföraren hade båt fick den som behövde ut till holmar åka med postföraren. Det var ju inte så många som behövde det på den tiden, de flesta hade egen båt, det var när sommarfolket kom som de var enklare att åka med, än köpa sej egen båt som skulle tagas vara på. Behovet av förbindelsebåtar växte fram och när dom kom, behövde Ytterholmarena inte förbindelse, dom stod inte på stranden och snarvlade och skulle åka nånstans. Ytterholm var en holme med några få invånare så det blev så att ingen förbindelsebåt behövde köra hit. Dom som bodde här cyklade, gick eller åkte egen båt för det lilla dom behövde. De som bodde här blev äldre, ingen yngre generation siktades då, och man ville inte vara till besvär. Ni vet, sådär som endel äldre, ödmjuka personer kan vara. Behovet tyckte dom inte fanns. Det fick gå ändå. De levde av sina små jordbruk, där egenhushållningen med morötter i källaren och fisk i sjön var vad det var. Men nu är världen lite förändrad. Man behöver förbindelse för att kunna leva och bo som en vanlig människa.
Min syster och hennes familj åker dagligen till och från holmen. Hon ska på jobb till Nagu kyrkbacken, och hennes sambo skall till Pargas på jobb. 2 små barn skall till dagis och de får åka båt och mönkkiä, mjölkkärra, vattukälka och diverse olika ”fordon” för att komma till och från dagis dagligen. Kläder på, flytväst på, bäras eller gå ner till båt, lyftas ner i båten, sitta på en kall bänk, åka några 100m lyftas ur båt, gå till bilen, krångla av en flytväst, åka bil en halvtimme, för att sen äntligen komma fram till dagis, där de skall vara klockan 08.00 på morgonen. Det blir att börja tidigt. Den som klätt på två trotsiga barn, och dragit iväg med dem genom kyla och vintermörker vet att det inte är en större höjdare. Regnar det är det inte alltid bara regnet som väter kinden.
Det är inte konstigt att man börjar fundera, om det inte finns någon som helst möjlighet till ett enklare liv. Nyckeln till ett liv som alla andra, där man kan lasta bilen vid butiken, och åka enda hem med handelskassen, eller lyfta sina barn ur bilen invid trappan där hemma, kallas bro. Sundet är litet, ingen större bro behövs. Väg ner till bron finns snart, den är till 80% färdig och det jobbas på den vägen lite nu som då. Eftersom det arbetet görs främst av pappa så tar det lite tid, han har den här årstiden också 150 båtar som skall upp, + en förstoring av en av sina båthallar på gång. En bro som klarar brandbil, traktor och vagn är vad som behövs. Men, att bygga bro kostar. Någon guldgruva har vi inte på Ytterholm. Här bor vanligt arbetande folk som alltid betalt skatten och varit tysta och snälla, inte skavt på någon eller marrat för att vi inte haft förbindelse. Men nu, nu önskade vi oss en förändring. Efter 13 år på holmen för mej, något mindre för de andra, önskar vi oss nu en bro. Eftersom staten understöder olika sorters vägar, förbindelser och färjor så undrade vi, om inte vi kunde få ett bidrag, till att förverkliga en fast förbindelse. Planerna fortskred. Alla krav på väglag och papper ordnades enligt konstens alla regler.
Så kom den, kallduschen. 76 ton. En siffra som snurrat i mitt huvud.
76 ton!!!
Hur mycket är det egentligen? Jo, det är så mycket som bärigheten för en bro till Ytterholm måste vara, för att vi skall ha någon möjlighet för att få bidrag till en bro. 76 ton!!!
När jag hörde det visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta. Vad i hela fridens namn ska vi med en bro med bärighet på 76 ton till? Ingenting som väger så mycket kommer ens någonsin att komma i närheten av Ytterholm. Inga andra broar längs de små vägarna hit klarar av det. Dessutom kommer vi aldrig att behöva någonting fraktat till Ytterholm som kan tänkas väga så mycket som 76 ton! Man skall visserligen aldrig säga aldrig, men 76 ton! Jag förstår ingenting. Hur är det tänkt egentligen? Att alla broar som byggs för mindre bärighet får folk bekosta själv? Men bygger man för 76 ton så får man bidrag.
Man undrar ju. Orkar jag? Jag har hållit på och bökat på sjön, i och ur med allt i 13 år, orkar jag 13 år till? Eller ska man ”skita i allt” och sätta lapp på luckan? Sälja får, maskiner, traktorer, rubbet och hyra sej en etta inne i stan. Jobba med någonting 9-5 och hålla huset som sommarbostad. Man blir så … suck. Matt. När äntligen ett ljus och en lättnad i det vardagliga syntes långt där borta i fjärran, så kom det en liten petig tant eller gubbe, drog i lampsnöret och så va det släckt. Dagen blev lite som Uno Svenningssons låt, ”-mitt huvud säger spring, men mina ben gör ingenting”… …. ..
På ren svenska skiter jag i resten för idag och går och lägger mej.
