Kategori: Bondbloggen

……sjöng visst Håkan Streng i någon sedan länge glömd låt.

Idag har den låten och dess innehåll verkligen gjort sig påmind. Ibland kommer det upp saker som man borde ha frågat den tidigare generationen om, men antingen inte kom att tänka på det, eller helt enkelt inte visste att man var intresserad.

Denna gång handlar det om dränering och rördragning. Som jag tidigare nämnt så har det största stölleprovet norrom ekvatorn slutligen hunnit ifatt mig. Nu skall då anslutningen till det gyllene kommunala avloppet göras. och det betyder två saker. Ett grävningsjobb utan förbarmande, och ett stort hål i plånboken. Sen efteråt har man då nya problem som man inte vetat av tidigare. För ingen skall inbilla mig att ett system bestående av pumpar drivna med ström och 10-tals kilometer plaströr fulla med skit kommer att funka lika bra som dagens egna brunnar.

Detta om detta. Idag började jag så smått planera jobbet med att titta ner i ett par gårdsbrunnar. Utgående rör var ganska lätta att fatta vart dom tog vägen, men inkommande var värrigare. Varifrån kom dom? Det var tjocka betongrör, gamla tegelrör, plaströr och en och annan gul dräneringsslang huller om buller. Klart var att det blandats hejvilt dräneringsvatten och gråvatten och avloppsslam i brunnarna. Nu skall då dessa separeras åt. Dräneringsvattnet kan jag visst få behålla, slammet och gråvattnet vill samhället ha av mig så dom skall skiljas åt. Men vad är vad?

Min salig far skulle ha berättat detta för mig på en minut. Han visste allt om alla gårdsrör och precis allt jag borde veta nu fanns i hans huvud. Jag är fullständigt säker på att han försökt delge mig denna kunskap, men jag hade väl förmodligen gäspat och tänkt på bilstereon. Men vänta nu….Någonstans i bakhuvudet började en tanke formuleras. Fick jag inte ett kuvert av honom engång? Sa han inte att det kommer en dag då jag kommer att behöva detta? Stod det inte dräneringar på kuvertet? In och söka i arkivet och mycket riktigt, 20 september 2013 var alltså den dag han syftat på. I kuvertet låg ritningar över alla avloppsbunnar och vattenledningar på tomten. Tack pappa!

Riktigt allt klarnade inte, för dräneringsrören var tyvärr inte inritade, men i värsta fall betyder det bara att det inte just finns några dräneringar runt husen, och i så fall borde dom fixas med det snaraste. Men det viktigaste, placeringen av alla nergrävda slambrunnar, och rördragningen fanns med.

Nu är jag lite längre, eller rättare sagt mycket längre på väg men nu skulle det då gälla att omsätta detta i praktiken när den moderna tiden slår till med full kraft. Det blir ca 100 meter dike som skall grävas på tomten, förmodligen skall något sprängas och betongrören ut från huset duger inte längre. Det är inte klokt vad bildat folk kan hitta på ibland. Hoppas dom i varje fall haft vett att lämna korrekt information till eftervärlden. För det hade i alla fall min far.

Den ser inte mycket ut för världen – men för den frågande är den en skattkarta

… än bondelivet handlar dehär om, men det är en rätt så vanlig dag för mej ändå. Att åka ”sverigebåt” hör till vardagen mer än det är ett äventyr.

Dra ur stöpseln. Lite det skulle man behöva göra känns det som. Så allt stannar, så man kan fara bort två dagar utan att fåren rymmer, far ombland, så de har mat och vatten och, och, och… Nu gjorde jag det på sätt och vis två dagar för att fara och hämta Mathias till Geta. Hemma var det att jobba ikapp för att kunna fara bort två dagar. Och så ringde klockan 05.00 på morgonen. Tidigt, båten går inte före 08.45, men annars hinner jag kanske inte ta mej till färjan som går halv 7 tiden, och där gäller det att helst vara med näsan på klaffen, i alla fall om man som jag inte har förtursskylt. Förturskön var mycket längre än ”vanliga” kön. Men, jag rymdes med. Tur det, följande färja går en halvtimme senare och då är det knappt med tid att hinna till incheckningen i tid. Dessutom brukar det kunna vara än värre med bilar till 7ans färja, missar man den… Ja, då är det inte roligt om man ska med båten till Åland. Nåja, jag hann och rymdes med, ca 8 bilar skulle det ha rymts till och jag konstaterade att det minsann nog är en levande skärgård vi har, i alla fall är folk aktiva, nästan dygnet runt. 🙂

Trafiken in till Åbo löpte smidigt och väl ombord tog jag mej en kaffe och smörgås. Jag satt i allsköns ro och tittade på medan det nyligt ombordstigna bändet plockade upp sina instrument. Jag drack lite försiktigt. Nog var det Kaffe minsann nog. Med stort K! I priset ingick en påtår …

Medan jag satt och tuggade på min rågsmörgås tassade tanterna och farbröderna på med sina brickor, log och hade hur trevligt som helst. Någon träffade bekanta, i ett bord räknades det febrilt ut delningen av kvittot med papper och penna, och till och med några barn skymtade man emellanåt i bollhavet. I högtalarena började det ge an med love hurts. Ding dong… Bästa passagerare … välkomna…. osv. Ja, samlings platserna känner jag till, och tur är det, för blandat med love hurts blev det lite soppa och mer knepigt blev det att höra ens vilket språk nödsignalerna precenterades på när bändet tydligen fått ihop plockat sina instrument och började överrösta både love hurts och kaptenen med – Yksikaksiyksi, bombombom, tsetatsetaäxxäxx….

Nä, det här är nog annat än frukosten där hemma där man kan höra regnet falla på taket i farstun. Men jag sörplade ur min kopp, påtåren blev odruken… Jag gick för att uppsöka ett eluttag. Så passerade vi ”pissisgrund” och tuffade vidare ut på Erstan. ”Pissisgrund” har jag hört talas om sedan jag var liten, det är en liten holme just utanför inloppet till Åbo. Där steg utskärsborna förr,( på den tiden när man rodde och seglade,) iland för att uträtta sina behov före de for in till Åbo för att sälja och handla. Inne i åbo kunde man ju inte stå/sätta sej i vilken knut som helst, därför tog man iland i pissisgrund före man for in till stan.

Så har det då hänt igen. Det är egentligen inte ens värt att notera eftersom det händer ideligen, men ändå, man blir lika förvånad varje gång.

Redan när jag sådde kornet i våras hade jag en aning om att jag var för sent ute. Det var så in i norden torrt och kalendern visade 28 maj. Mycket riktigt kom inget korn upp på en lång tid. När andras åkrar var vackert jämngröna låg min kornåker som Sahara i solskenet. Ett ogräs här och var, annars inget.

Så där har då hela sommaren förflutit, det har varit en jeremiad av klagovisor i huvudet bara man tittat mot kornåkern. Jag försökte muta den med extra kväve men inget hände. Efter axgången gav jag upp hoppet. Visserligen var det fråga om tvåradigt Marthe, men axen såg ut som små förkrympta miniatyrer av kornax.

Nu i tröskningen sparade jag kornet till sist eftersom jag var så säker på att det var misslyckat att jag inte ville öda fina höstdagar på att köra bort det, utan gav mig på vetet före kornet, vilket egentligen är galen arbetsordning. När kornskörden inleddes tyckte jag nog att det kom ganska mycket i vagnarna med beaktande av den dåliga växten, och visst kanske jag noterade att vagnarna kändes ganska tunga efter traktorn, men ändå vågade jag inte tro på någon desto större kvalitet.

Ännu som så sent som när det var torkat stod jag och tittade på kornen i handen och funderade att detta är ju verkligen inte speciellt fint korn.

Idag fick jag då analysen som gav vid handen att det var det bästa korn som blivit odlat på denna gård under min tid. Hl vikten var över 68, att jämföras med 62 som brukar vara normalt för mig. Ha skörden kommer att stanna runt 5000 kg.

Så var det med det. Årsringarna hjälpte föga, igen en gång var dom mer fyrkantiga än runda.

Det är inte lätt att va bonde, men ibland är det rätt så lätt. Rätt så lätt har det varit nu en tid måste jag säga. Maken till problemfri skördesäsong har jag då aldrig upplevt, och någon enklare kommer jag heller inte att få uppleva, för det är fysiskt omöjligt.

Låt oss börja med vädret. En normal höst, vad det nu sedan är brukar man tröska en period, och sedan sitta i torken och titta på regnet ett par dagar, och så lite tröska och lite regn igen.  Ni förstår systemet. I år har det varit en (1) regndag under hela tröskperioden. Tiden har varit normal (24.8 -11.9) men vädret mångdubbelt onormalt. Jag minns så många höstar före tröskhytternas tid när man såg ut som en påpälsad eskimå vid ratten, omgiven av damm och en kall vind som inte ens enkla långkalsonger bet på. Så icke i år, temperaturen har legat långt över 20 grader alla dagar och solen har lyst med sin närvaro.

Sen kan vi nämna maskinerna. Både torken och tröskan har gått som schweitziska urverk. Inte minsta lilla antydan till problem. Mot slutet satt man nästan och höll andan för det är så osannolikt att inte ett enda verktyg förutom fettsprutan skall behöva användas under en skördesäsong. Eftersom det varit så torrt har det inte varit aktuellt med fastkörningar heller, något som tenderat att förekomma de senaste åren.

Till sist själva spannmålen. Den har också varit – perfekt. Lite korn gav jag mig på för fort, men det var inte kornets fel utan det var husbondens nerver som spelade honom ett spratt. Efter den läxan med en 13 timmars korntork lugnade jag ner mig och lade brådskan åt sidan. En tork (= en vagn) per dag har varit takten och det har för det mesta räckt till. De sista dagarna har dock farten skruvats upp lite eftersom meteorologerna har hotat med regn nu i flera dagar så nu mot slutet blev jag t.o.m tvungen att låna upp en vagn för att få logistiken att klaffa, men det gick bra ända in i mål. Tre vagnar har jag själv, i år behövdes alltså fyra. Kornets hl vikt var 67 vilket tangerar personbästa för mig.

En liten surprise har dock noterats, det var en liten överraskning för mig att det kommer tydligare fram att torken är någon nummer för liten sådana här optimala höstar, än krångliga höstar med många torktimmar. Detta beror på att vanliga höstar finns alltid regndagarna under vilka man kan ”torka fast” trösktiden, men nu har torken rullat oavbrutet och med vagnar i kö hela tiden. Vår tork är på 100 hl (10 kubik) och den betjänar två hemman om sammanlagt 54 ha.

Teorin är ganska enkel, jag tröskar en vagn på 10 kubik på drygt en timme, beroende på sädesslag. Sedan drar torken en vagn och tar ca 6 timmar på sig att få det torrt. Vi är två om torken och om vi då kan tröska en vagn per dag så kan vi båda torka varsin tork under den vakna tiden på dygnet. Detta gör att när kedjan tröska-vagn-tork är optimerade mot varandra spelar det ingen större roll att maskinerna relativt sätt är små, det klaffar perfekt. Det skulle vara helt huvudlöst att skaffa större tröska när torken ändå skulle vara flaskhalsen. Det är bra som det är.

Trots det stora nöjet med säsongen och trots att allt är ”till hus bärgat” så skulle jag gärna ta några dagar med uppehållsväder ännu, kanske mest för att hinna få tröskan rengjord innan den blir våt. Som det är nu kan hela tröskan rengöras med tryckluft på några timmar, att jämföra med fjolåret då rengöringen tog en vecka alla kvällar.

Avslutar med en bild från årets säsong. Bilden i sig själv är inte intressant. ”Gubbe på tröska” är inget toppmotiv, utan det är outfiten som det det heter på modern svenska som är motivet. Shortsen är en indikator. Om man kan ha shorts när man tröskar, då måste man vara nöjd med vädret. I år har det gått de allra flesta dagar.