Idag körde vårbuket igång hos oss. Kan konstatera igen att alla vårar är olika. Fukten i backen är det ingen brist på och fast det var en vinter med mycket snö så gick inte tjälen på djupet.
Men något som är lika varje vår är våra vänner på åkern, nämligen Tofsvipan. Här är de i år igen. Fina bon har de byggt och i dem har de lagt ägg. Som jag skrev i fjol, så brukar vi väja för bona, men det är svårt att upptäcka dem om inte någon finns på plats och ruvar äggen.
Idag då jag satt i traktorn och harvade och spanade efter ett bo som Kenneth hade fått syn på, tyckte jag att jag fick en riktigt snilleidé. Kenneth hade satt en käpp invid boet så att jag skulle se det, men tyckte ändå att det var svårt att få syn på det.
Jag tog en vit tygbit som jag hade i traktorn och fick den fäst i käppen som var invid boet och tyckte att jag var fiffig, för nu skulle vi ju lägga märke till då skiftet skulle sås och vältas.
Men tji, fick jag, för tofsvipan tyckte annat, den trodde nämligen att det var en fiskmås och i den värsta striden och skyddande av boet var det 7 stycken tofsvipor som förde krig mot min vita trasa. Så efter en stund fick jag snällt stanna traktorn och ta bort trasan från pinnen och konstatera att min idé var urussel.
Min utvecklingsidé var inte bra, men hur skall man lösa problemet? Vi har inte hjärta att köra över äggen som redan finns i de många boen runt omkring på åkrarana.
