Bondbloggen – Sida 223

Vattenslang och snurra

Att en vattenslang kan vara så rolig 😉

För övrigt är det numer bara en tacka kvar att lamma, Anne. Hon verkar inte ha någon brådska…

Våren börjar kännas av ordentligt, har nämligen sjösatt snurran. Det regnade och snurran släpades tvärs över land bakom mönkkiän över stubbar och kottar för att få den i vattnet, men sen… Känslan man får när man drar iväg med snurran i fullt jehu är obeskrivbar! Man blir genomblåst av vårens vindar och känner att nu har man hela världen framför sej igen! Det är någon sorts frihetskänsla som infinner sej i kroppen och ger en ett lugn när man får svischa iväg över öppna vatten 🙂 HÄRLIGT!

Så vansinnigt bråttom skall man inte ha i alla vikar och fjärdar. Många ställen ligger isen som ett ruttet hårt lock och stoppar framfarten, blir det kallt om nätterna kommer den att ligga kvar en bra stund ännu. Även stora isflak flyter runt, och man måste vara på sin vakt för att inte kollidera med dem.

Bråka is var vad jag fyllde någon timme med på eftermiddagen. Att ta sej från holmen med snurra är så mycket enklare än att gå runt bron. Så jag körde runt, runt så nära isen som möjligt i halvplan så de små svallen lilla snurran gör, blev så stora som möjligt och bröt sönder isen så långt som möjligt. Vilket inte är så långt, men skulle jag vilja skulle jag kunna ta mej iland på Kirjais sidan.

Här är isen ca 5 cm tjock och uppblött, men längre in i fladan är isen tjockare och hårdare, där lär det ta någon vecka ännu innan det blir farbart med båt.

Vårbruket inlett.

Så var då starten gjord och de första fröna sådda för denna säsong. Första omgången purjo sådde vi idag efter att en del av morgondagens grönsaksleveranser avklarats.

Det är nog bråda dagar framöver nu då packning och leveranser av fjolårets lagergrönsaker och årets första sådder går ovanpå varandra och sen blir det ytterligare lite till när åkerbruket inleds. Att vi vred klockan en timme framåt i helgen är bara bra, man kommer igång en timme tidigare och det är längre ljust på kvällen. Just nu känns det som om våren kommer alltför snabbt då vi har haft några dagar med varmt väder och emellanåt lite regn också så har snön till stor del redan försvunnit på åkrarna. Grundvattenrören har också börjat flyta upp så det betyder att vattnet redan söker sig igenom det tunna tjällagret vi haft i vinter. Allt bådar för ett tidigt vårbruk och en lång säsong…..eller? Väderprognosen för nästa vecka utlovar lite kallare väder så vi får väl se…….

Wrestling…

De två duellerande i 65 kilos klassen ställer sej i varsitt hörn… Går lite från sida till sida… Stirrar varandra stint i ögonen… Spänningen stiger och hejjarklacken ställer sej på tryggt avstånd medan barnen till de fightande helst skulle hjälpa till, men blir undanfösta, det här är ingen situation för småbarn … eller smålamm 😉

I ena knuten står jag… i den andra en tacka, mor till tre lamm varav ett ”duger” de andra två smäller hon in i väggen så man hisnar. Vi är inte överens om den saken! De små liven föddes mitt i natten och när jag kom på morgonen låg en av dem och tuttade så sött med tackan. Va bra tänkte jag, ända tills jag såg att Agneta mitt i allt hade fått två extralamm! Det låg nämligen 5 lamm i hennes kätte och sov, tre var hennes, de två andra var bonusbarn som hon gav lov att få sova med hennes lamm, hur dom kommit in dit krånglandes har jag ingen aning om, kanske blivit instångade, trillat in mellan spjälorna, eller så har de farit via foderbordet där grinden inte ligger 100%tätt till foderbordsspjälorna. Det händer sej typ en gång vartannat år att någon krånglar sej in till någon annan den vägen, men då oftast när de är lite äldre och ute på matjakt. Nåja, hur som helst så dög inte dessa två lamm för denna maduska, dom luktade främmant, så hon ansåg att bara för att man fött dem inte måste ta något som helst ansvar för dem, hon vill inte veta av dem. Jag visste inte om de fått ätit någonting alls, men jag var minsann fast besluten i att se till att de får i sej råmjölk av henne.

Rond ett! Där stod vi i varsin knut. Tog jag ett steg till höger, tog hon två till vänster. Hon visste precis vilket ärende jag var där i. Jag gick två steg rakt mot henne. Hon kom schvishandes förbi, jag försökte ta tag i henne men ramlade omkull och allt jag fick var lite ulltossar mellan fingrarna. Kätten är ca 3×1,5 meter = tillräckligt stor för att jag skall tjonga in i en knut och tackan skena över lammen så dom rullar runt, ”upp via väggarna” till en annan knut. 1-0 till tackan. Lammen förflyttades till ett högt ämbar på utsidan av kätten…

Rond två! Jag beslutar mej för att ta det i hennes höjd, går ner på knä och med armarna ut åt sidorna går jag sakta mot henne. Tillika som jag tydligt känner att jag placerat knäet i en nysläppt hög av varma pärlor tar tackan ett språng mot mej, med siktet inställt på att smita under min högerarm. Där tog hon miste, i samma stund som tackan kommer med huvudet under min arm nappar jag till, tar tag med högerarmen runt hennes nacke och tar tag med handen om hennes högerframben. Jag ligger halvvägs över henne, trycker henne mot väggen och sätter upp knäet som spärr. Hennes fyrhjulsdrift är till ingen hjälp i det här läget, för nu är jag arg!!!

Tjudrar henne mellan knäna och lyfter in lammen. Hungriga men pigga börjar de söka di. Tackan hoppar och sprättar med alla ben hon har, lammen ramlar omkull och hon trampar på dem. Var jag arg förut, kan man beskriva mej som ursinnig nu!

Det fungerar tydligen inte så, då tar vi till nästa steg, för se äta ska dom, ALLA! Ställer mej brevid henne på knä,trycker hennes bak in i en knut så hon int kan backa, sätter upp höger knäet framför henne och tar tag med högerarmen framför halsen på henne i spjälorna, håller i hennes högerbakben med vänsterarmen och drar upp det bakåt mot spjälorna håller i en spjäla som stöd. Hon sparkar med benet som besatt, och det är svårt att hålla tag om ben och spjäla med bara en hand. Då jag inte har fler händer, ben eller armar att ta till får man ju använda huvudet 😉 så jag kör in huvudet framför hennes bakben och trycker henne mot väggen, drar bak benet och då står hon faktiskt stilla. Kanske inser hon att jag är snäppet envisare än hon.

Skulle inte det här fungera är följande att söka upp halsband och tåg och tjudra henne mot väggen för att lammen skall ha möjlighet att dia. Men hur gör man då när man har alla händer upptagna och skulle behöva få lammen att komma och äta?

Som tur var gillade hon ett av lammen, han hade fått äta och kom snart tassande för att söka sej mer mat, då följde de andra efter och började också söka åt sej 🙂 Småningom hade alla fått dia lite och jag kunde släppa hennes bakben. Lite bökade hon fram och tillbaka, men när jag placerade det lammet hon gillade framför näsan på henne och släppte ner hennes huvud så hon fick nosa på den så lugnade hon sej och de andra två fick äta en god stund.

När de ätit tillräckligt länge för att ha fått i sej ordentligt med råmjölk släppte jag henne. Hon skenade till knuten längst bort. Alla lammen följde efter men när de två hon inte vill veta av kom nära nosade hon på dem för att sedan smälla in dem i väggen igen. Jag lade dem under en värmelampa och där låg de rätt nöjda. Det är inte direkt roligt att böka med fåren såhär, men det är viktigt för lammen att få råmjölk. Med god tur kanske hon kan acceptera dem när de ätit av henne och på så vis börjar lukta mer som henne. Det är också viktigt att tackan får bort mjölk ur juvret att det inte blir så spänt, och så vidare…

Det har nu gått någon dag sedan vi drog våra ronder, tackan hatar mej, och jag är väl inte direkt överförtjust i henne heller. Men nu har hon vant sej med att när jag kommer och tar fast henne lönar det sej inte att sprätta runt och leka troll, utan stå stilla och låta lammen dia, hon har också slutat smälla in dem i väggen. Hon gillar dem inte, de får inte dia, men dom får i alla fall vara i samma kätte och sova med henne och det lammet hon godtar, alltid något. Jag kan ju inte stå där hela dagarna så de två utstötta lammens enda räddning är flaska och lammbar. Vi ligger i full träning med baren, knaggligt går det, så vi får se hur det går….

Kursdag.

Idag har jag åter suttit på ”skolbänken”. Det var dags att uppdatera nyheterna i årets stödansökan för blankettombuden.

Blankettombuden är en serviceform som producentförbundet och lantbruksrådgivningen grundade då vi gick med i EG 1995. Pappersexcersisen växte då till den grad att många jordbrukare behövde hjälp för att orientera sig rätt i paragrafdjungeln. Jag var då ordförande för det lokala lantmannagillet och det föll sig naturligt att jag ställde upp för medlemmarna. Jag räknade med att det kanske skulle ta ett par år för ortens jordbrukare att lära sig att själva fylla i blanketterna, men det visade sig att de årliga förändringarna medförde att behovet växte de första åren. På senare tid har dock ”klienternas” antal minskat betydligt i takt med att de äldsta jordbrukarna upphört med sin verksamhet. Den elektroniska stödansökan förenklar också ansökningsförfarandet för dem med datorvana, men ännu finns det behov för rådgivning och ifyllningshjälp.

Efter att ha hållit på med stödblanketterna i flera år börjar största problemet bli att rensa minnet från gamla regler som inte längre gäller och ersätta dem med gällande. Dagens största ”nyhet” var dock kravet på räddningsplan som jag till först trodde att gällde alla jordbruksfastigheter men efter en koll i lagtexten förstod jag att den gäller djurgårdar och produktionsanläggningar över 1500m². Om jag nu tolkade lagtexten (Statsrådets förordning om räddningsväsendet 5.5.2011/407) rätt? Det som också förvånade mig var att man numera skall uppge koordinaterna för nordlig bredd och ostlig längd i stället för adress när man rapporterar en olycka. Antagligen är det centraliseringen av nödcentralerna som medfört att adressen inte längre duger. Konstigt nog frågade brandinspektören inte efter nödcentralsinformationen med koordinaterna vid senaste brandsyn, däremot påpekade han att gårdsnumret inte syntes till vägen.

Jag har nu med hjälp av www.112.fi fixat till infoblad att hänga upp i byggnaderna, så här har jag idag blivit informerad att det skall se ut: Nödsamtalsinfo

Apostrofens tidevarv

Björnfeelingen börjar infinna sig i takt med att senvintersolen stiger högre på himlen. Nu börjar vinteridet känns obekvämt och borde börja bytas mot nya fräscha idéer. Ide mot idé alltså.

Vintern här hos oss har varit fullständigt sagolik, precis allt man kan önska sig. Hela hösten var snöfri och inte en minusgrad så långt ögat nådde. Julbelysningen kunde sättas upp i snöfritt land, och det är en nåd bara det. Stormen på julannandagen var väl lite väl häftig, men orsakade inga större skador varken på skog eller byggnader. Ett strömavbrott på 13+10 timmar var nästan bara lite rogivande när det inte var kallt ute. Dessutom har jag en liten generator som snällt drev kaffekokaren och lite belysning och vad mer behöver man en annandag? Vid inspektion av skogen efteråt framgick att det gått bra. Vindriktningen hade varit sådan att ekonomiskogen klarat sig bra, inga plåttak hade heller fått nådastöten.

Sedan i början på januari kom snön och kylan, och för en gångs skull kom båda som en vän. Kölden är absolut oumbärlig på vintern för att inte lerjorden skall vara hopplös på våren. På köpet fryser en massa oknytt ihjäl och stör inte växtligheten på sommaren. Snön var också välkommen när man visste att den bara kan bli kvar ca två månader.

Under hela denna vinter har jag dock inte uträttat ”ett skapandes grand”, förutom att flytta lite ved och bära in den. Detta tillstånd har dock avslutats nu och nu är planeringen av det nya året i full gång. När man egentligen funderar lite så är inte bondeåret så oenahanda som man vill tro. Det är en cirkel som snurrar på. Sådd-besprutning-skörd-plöjning-planering-sådd, och så håller man på.

I dagarna har jag levererat fjolårsvetet. Priset är en långtifrån toppnotering men det får duga. Däremot är det såpass konstigt att nu är havren dyrare än brödvetet och med tanke på att flyghavren sätter käppar i hjulen för min havreodling så vet jag inte riktigt hur jag skall göra nu. Hur som helst så har 70 ton vete lämnat torken dom senaste dagarna, slutdestination Kinnusen Mylly i Utajärvi.

Just detta med priset råddar till planeringen ganska ordentligt. Meningen var att jag gör ännu ett hopp över rypsen i år för att kunna komma tillbaka med full kraft nästa odlingssäsong. Fyra år mellan ryps och ryps är bra att hålla och så blir det nu. Höstens planer gick alltså mot hälften havre, hälften vete, men nu har detta kört lite på grund pga av dom dåliga prisen på vete. En våt sommar kan ju bli rena katastrofen för vetet, 30 timmar i torken och 22 liter brännolja i timmen säger obönhörligen sitt med ett vetepris närmare 150e. Svaret blir mycket motvilligt: Korn

Kornet och jag kommer inte överens. Vete går bra, havre går bra, flyghavre går riktigt bra, ryps går bra, korn går inte. Dåliga skördar, framför allt dålig hl-vikt förföljer mitt kornodlande som råttor i mardrömmarna. Jag har väl odlat korn ca 15 säsonger och misslyckats med hl vikten i 15 av dom. I år blir sista försöket, jag lovar, jag har nämligen hittat en kornsort som jag tror på nämligen ”Marthe” och tänker bombardera den med spårämnen och kärlek hela sommaren. Lyckas inte det ger jag upp.

Men innan detta skall mycket göras. Nu är det toppsäsong att jonglera med motorsågen i buskar och snår och densamma har snurrat flitigt dom senaste dagarna. Ljuset har ju förlängt arbetstiden till 20.00 på kvällen så man hinner faktiskt få undan en hel del.

Det enda som saknas är själva idén. Produktutvecklingen på Torpet borde innebära att någon nyhet prövas varje odlingssäsong. Så kommer förmodligen inte att ske i år. Såkedjan borde utvecklas och en Väderstad Rapid ligger väl på önskelistan, men rent praktiskt har inget hänt. För att en sådan maskin skall kunna tas i bruk behöver jag revidera påfyllnads- och betningsmetoderna och dessa problem har ännu inte sett sin lösning. Utöver detta borde jag få mera rum i härberget, alltså möjlighet att få in mera maskiner under tak och ej heller detta har löst sig på planeringsbordet i vinter.

Men, kommer tid kommer råd. Nu håller jag utkik efter den första tofsvipan och när den landar så går livet in i sin positivare fas. Dvalan är över. Bonden vaknar!

Se det nyfödda lammet Hulda

Charlotta fick fram kameran och lyckades fånga det här nyfödda lammet på film!

Så här skriver Charlotta om det lilla lammet:

Tackan/mamman heter Dua, lammet heter Hulda. Det var många som hade föreslagit det som namn åt de förstfödda lammen, men tänkte att det skulle passa att döpa den här lilla ”trasselhulda” till Hulda. Hulda är lite rolig på sitt sätt, tackan är svart, baggen är brun och lilla Hulda blev vit. Baggens förfäder är bruna. Duas mor Tua är svart, men Duas far är vit. Så det är från morfar lilla Hulda fått sin färg. Eller från gammelmormor, gamla kloka Breda som jag tidigare skrivit om i bloggen, hon var vit. Hulda är ensamt lamm, hon föddes 12.3 2012 och vägde 3,4 kg i tredagars vägningen.

Den här filmsnutten är filmad när hon är ungefär två-tre timmar gammal. Hon har stigit upp och ätit en gång redan, så det här är andra gången hon prövar stadgan i sina långa, klena, vingliga ben. Huldas släktträd är bland det bästa jag har, så om vi bara kommer bra överens i framtiden också, och inga käppar kastas i hjulet, så kommer hon att bli en ”kanondam” här på Ytterholm.