Liv och död…
Så långt från varandra, och ändå så nära.
Tillika som det föds lamm i fårhuset nästan alla dagar har min följeslagare sen 12 år, Smile, min New Foundland hund har gått ur tiden. När livet fylls av obotlig sjukdom, matlusten försvinner och krafterna sviker är livet som hund, inte längre ”okay”.
När man skaffar sej hund skall och måste man alltid ha i bakhuvudet att den dagen kommer när ett hårt beslut måste fattas och verkställas. Det visste jag ju, och det har alltid funnits i bakhuvudet på mej, men tidpunkten för när beslutet skulle bli verklighet var allt annat än bra. Det har varit en tuff och lång vinter, med många tragedier och motgångar för mej och många i min vänkrets, så att till på alltsammans måsta ta bort hunden känns, på ren svenska, för jäkligt!
Men, våren är ju på väg, jag som brukar gilla vintern mer än sommaren ser nu i alla fall fram emot ljusare och varmare tider med allt vad det innebär… Vårbruk, vitsippor, längre dagar, lamm, sommargäster, ensilage, liv och rörelse i en salig soppa 🙂
