Kategori: Bondbloggen

Is och Kyla

Morgonens temperatur, -19,8. Mycket medveten om att det på andra ställen i landet är betydligt kallare, så räcker det här bra för min del. Söderut är vattnet ännu öppet och när det blåser drar det in en bitande, fuktig luft som går genom märg och ben. Inomhusjobb finns så det räcker för flera dagar, men fåren skall ha sitt, även i minus 20, morgon och kväll.

Igårkväll sjönk temperaturen som en sten faller till bottnen. Små vädertokig som jag är har jag stenhård koll på väderkartorna som finns på nätet och har förberett mej på att inte behöva vålda igång någon traktor de kommande dagarna. 5 och en halv ensilagebal på fårhusvinden lär räcka ca 10-13 dagar. En bal i balhäcken ute och en bal som är uppskuren på tre ställen står på berget ute i fårhushagen, så de som går ut och in lär i alla fall ha ensilage att äta.

Värre är det med vattnet när tempen sjunker till 20 grader. Jag ger vatten åt fåren i baljor. Använder mej av såna där runda, svarta murarbaljor. Dom håller att böka om lite med. Har man vanliga plastbyttor och de fryser, säger det krack och så är det farit. Men de här murarbaljor håller att knacka lite på och i, men blir de bottenfrusna brukar jag vända baljan upp och ner, koka en tekokare vatten och hälla över bottnet. Då släpper isklumpen i ett nafs.

Vi far från holmen på is nu, med sparkstötting eller mönkkiä. För en vecka sedan gick det att åka båt och pråmen togs upp. Nu är det lock på. Sådär särdeles tjock är inte isen. Mellan Ytterholm och Kirjais ligger en så kallad flada, en ”vik”. Halva fladan är äldre is och andra halvan är det ”nyis” på. När det höll att fara på den äldre isen vattnade pappa den. Han hugger avlångt hål i isen och kör upp vatten på den med en liten 4hp snurra. På det viset växer isen ganska mycket över en natt, och så får man bort den isolerande snön, om det finns någon sån. Nu när det blev såhär kallt så gäller det att hålla isen bar. Då växer isen bra. Redan någon cm med fin pudersnö har stor inverkan på hur isen fryser. Eftersom vi gärna vill ha tjock is så fort som möjligt sopas isen. En luden granruska bakom mönkkiän fungerar som bra kvast 😉 Kör man fram och tillbaka någon gång när det snöat, där isen är vattnad har vi snart bilväg till holmen.

Bilväg till holmen är inget nödvändigt. Jag har för min del förberett mej, tänkt ett halvår fram, så jag har allt jag behöver hemma till våren. Mjölkpulver åt lammen, konstgödseln som skall ut på vallarna, stolpar och fårnät till vårens stängselreparationer osv… Man kan ju aldrig veta om det blir is över huvudtaget. Men eftersom allt är så mycket lättare att få hem om man kan komma med bil ända fram till trappan så är det tacksamt om det går att ordna redan för en månad/år.

Flunsan över?

Börjar kännas som om flunsan håller på att ge med sig nu. Och tur det för en månad har åter gått och det var dags att kontrollera snö- och tjälsituationen igen.  Se beskrivning av mätning i tidigare inlägg http://www.bondbloggen.fi/2011/04/snolinjematning/

Kände mig nog lite svag men det är fortfarande ganska lite snö så det var inte så tungt att röra sig i skog och mark. Snödjupet varierar nu mellan 9 och 40 cm och tjälen mellan 1 och 15 cm. Det betyder nog att skall man ha ärende till skogen på blötare mark så ska nog spåren trampas eller köras upp. Och väderrapporten lovar en kall vecka med temperaturer ned mot -30°C så nu är det tillfälle att fixa vägar som borde hålla hela vintern. Annars så var det ett underbart väder idag med ca -10°C, lungt och sol från en klar himmel. 🙂 Kunde ha stannat i skogen hela dagen men hade också en hel del morotstvätt på dagsschemat.

En ko på tallriken.

Vad för nåt???

Ja, ibland kan ett barns ögon säga mer än en miljon ord på en gång.

Jag har alltid varit mycket öppen mot Mathias med vad det är för nånting som vi har på dagens tallrik. Är det en ko, ett får eller en gris, så hymlas det inte och kallas någonting konstigt. Utan är det kotletter från gris så heter det också kotletter från en gris. Kommer följdfrågan: va e en koklett för nått? Så är förklaringen att det är en bit kring ryggen på en gris som kallas så. Inget hymlande. Är det broilerklubbor, heter det att det är en höna som finns på tallriken. Ligger det en fransyska i ugnen så är det en ko. Om det bara går så berättas det också varifrån köttbiten kommer. Eftersom vi äter bara egenfiskad fisk så kommer det inga frågor på det. Men jag kan berätta en liten historia från i våras.

Isen for och jag och Mathias skulle ut på vattnet första gången för våren, naturligtvis skulle det läggas ut ett nät. Nätet lades ut och spänningen steg för varje timme som gick. På morgonen kom vi oss iväg att dra upp nätet efter att vi matat fåren. Mathias hade dagens meny färdig. Jag var lite mer skeptisk till alla ”abbon å gäddon” som vi skulle få, och önskade att vi skulle få någon fisk över huvudtaget, även en simpa dög i det skedet. Bara det hade fastnat någonting var det ok. Vi kom till nätet och började dra, halva nätet var tomt. Tomt som om det kommit upp ur dödahavet. Men så kom det i slutänden en simpa och två små braxar. Glädjen i båten var stor 🙂 Vi for iland och redde löst. Jag kastade upp fisken på land, så att om någon av holmens kissor ville ha fisk så fanns det bara att komma och ta för sej. Braxen hoppade och sprattlade på berget, Mathias skyndade sej dit och pajjade den tröstande och sa: Såja, såja lilla fiske… Jag stod och redde upp nätet och hann tänka, jamen jösses, lilla vän, hur ska de gå när vi börjar fiska och rensa, men så kikade han upp på mej och frågade: Mamma, ska vi koka den???

Jag skippade min tanke lika snabbt som den kommit, och förklarade istället att så små brax, de vill vi nog inte koka, men vi kan föra dem till moffas kissorna.

Att vara öppen med vad som finns på tallriken tror jag kan skona honom från att i framtiden mitt i allt själv komma underfund med att man verkligen äter djur. Jag vet inte, men jag tror, att det för många unga kan komma som en kollision i livet att mycket av det dom stoppat och stoppar i sej genom livet är djur. Då kan det vara sent att börja förklara varför det är så. Därför har jag valt, att från det att Mathias började äta kött också berättat exakt vad det är han stoppar i sej.

Flunsa

Kände mig lite svag och snorig under skidturen i går kväll, misstänkte nog att en släng av flunsa var på gång. Och mycket riktigt så har ”kran” varit vidöppen och ögorna vattniga idag. Att ”sjukskriva” sig har det dock inte varit tal om, SÅÅ  sjuk är jag inte. Dessutom hade jag lovat en beställnig  av kålrot och rödbeta till idag morgon så det var bara att pallra sig upp i arla morgonstund ty lovat är lovat. Jag kan ju inte låta Finland svälta bara för att jag är lite snuvig 🙂

Flislagret har också minskat raskt nu när det blev vintertemperaturer så jag blev tvungen att med kort varsel få ut flisningsentrepenören för att tugga lite ved idag också. Jag mistänker att det var tisdagens flispåfyllning som är orsaken till flunsan. Jag hade räknat med att fylla på flisen först på onsdagen men frugan kallade hem mig ur skidspåret på tisdagskvällen meddelandes att nu är silon tom. Jag bytte inte kläder när jag kom hem ute satte mig i traktorn våt av  svett och blev nog lite frusen innan påfyllningen var klar.

Igår förmiddag var jag annars på en intressant föreläsning om betydelsen av växelbruk och kvävefixerande grödor, hade gärna tagit del av programmet på eftermiddagen också men hade styrelsemöte med Frilandsodlarna inbokat.  Får väl idka lite självstudier i ämnet när nu föreläsningen gett lite att fundera på. Tar ”laptåppen” kryper under täcket och surfar vidare…….. jag har nog gjort mitt för idag……….prosit 🙂

Ett svar

Nu har jag ett svar.

Många gånger får jag frågan: Hur gammal kan ett får bli? Nu har jag i alla fall ett svar, ca 14 år, det vet jag eftersom Breda har gått ur tiden. Hon var en av de första fåren jag köpte när jag började med får. Jag köpte fem får, och tackorna som idag står i fårhuset har alla, någon av dessa fem som urmoder. En av de fem jag köpte, Blacka, fick framfall, så henne sparade jag inga lamm från efter att det uppdagades, men av de andra är hela besättningen uppbyggd på. Jag köpte då, i tidernas morgon också några andra tackor, för att komma över den magiska gränsen av 12 tackor för att kunna söka tackstöd, men dessa tackor visade sej inte vara någonting att avla på, de var hispiga, mindre, tokiga med lammen osv, så de slogs ut vart eftersom åren gick och de ersattes av lamm från dessa 5.

Nu har då Breda gått ur tiden. Hon var en fin tacka som lämnat efter sej massor av fina lamm som blivit nya avelstackor. De flesta av hennes lamm har varit stora, starka och överlag lugna. Hon lammade inte på senare år, men på den gamla goda tiden när hon var i sina glansdagar fick hon flera år fyra lamm, inget att längta efter egentligen, de blir ofta små och behöver flaskmatning för att över huvudtaget överleva, men inte Bredas lamm. Hon hade ordning på sitt. Hon stötte aldrig bort lamm, däremot kunde hon tro att alla lamm var hennes, vilket inte var bra sen när man skulle försöka få lammen till sin riktiga mor, när Breda varit och putsat och tagit hand om andras lamm ville inte de riktiga mödrarna ha sina lamm… Men sina egna lamm tog hon vara på mest helt själv. Hade hon fyra lamm såg hon till att alla fyra åt, putsade på dem alla, ingen blev lämnad. Det kan tackor göra ibland. Lämna lammen, klarar de sej inte så får det vara. Punkt. Men inte Breda, hon pysslade om sina lamm så hon inte riktigt hann med sej själv. De sista åren jag hade henne att lamma märkte jag att hon var för upptagen med sina lamm för att hinna med i svängarna. Hon missade ofta havren, tappade ull och blev allmänt stressad av alltihopa. Då fick det vara slutlammat för hennes del. Men skicka henne till slakt för det nändes jag inte. Hon fick bli ”barnflicka”. De första åren hon inte lammade kunde hon skena omkring och småsöka sina egna lamm ute på betet, ibland har det funnits något litet flasklamm som hon har lagt sina änglavingar runt, tagit hand om, väntat på när de andra gått osv. Senaste sommar har jag haft ett lamm som haft problem med andningsvägarna, hon får inte upp huvudet. Anstränger hon sej tutar och tjuter det om hennes lungor och hon orkar inte skena som de andra, hon har därför varit den utmärkta kompisen åt Breda, när de andra gått på långpromenad har de två ”stannat hemma”.  Nu är det dock slut med fårens promenader kring holmen. Isen håller på att lägga sej, så nu är det endast fårhushagen de har att gå runt i. Men nu har bredas dagar tagit slut. När benen inte längre bär, kroppen säger stopp så finns det inga många utvägar kvar.

För mej är det en lång bekantskap som gått bort, men så är det, bara att konstatera att för varje dag kommer den dagen närmare när somliga inte längre finns. Så är det, och det går inte att ändra på. Jag har en hund också, Smile, en svart New Founland, hon är nu snart 12 år, hennes ben är inte pigga mer och hörseln snudd på borta, men det är samma med henne som med Breda, hon får vara kvar så länge hon orkar. Men en dag kommer den dagen när hennes tid här på jorden tar slut. Frågan är inte OM, utan NÄR… Det är ”bara” djur, men även mina djur, är mina vänner.

Carpe Diem. Fånga dagen!!!

Redovisningstider

Summeringen av fjolåret tog så pass mycket tid att Bondbloggsuppdateringarna i övrigt över de dagliga görandena har lämnat lite på slarv. Man fastnar ju så lätt i olika ämnen och hamnar på sidospår när man går igenom gamla anteckningar och tittar på fotografier som tagits under året. Ska nu därför ge en kort resumé som information över vad som pågått de senaste veckorna.

Precis som hos Nisse så har snö fallit här i Solf så lite snöarbete har det blivit här också, ett par dagar har det dessutom blåst så pass kraftigt att snön på de öppna fältena flyttat på sig så det känns som om man fått skotta samma snö flera gånger. Av någon anledning blåser snön bort där den gärna kunde ligga kvar och samlas precis där man som minst önskar snö det vill säga framför hustrappan och på uppfarter. På åkrarna kunde däremot snön få ligga kvar orörd om det nu skulle råka bli så kallt att tjälen börjar växa. I vinter är marken våt och fryser säkert hårt ifall det blir kallt. Måttlig tjäle till en 30-35 cm djup kan många gånger vara bra för uppluckringen av jorden medan en tjäle på mer än 50 cm ofta leder till ett försenat vårbruk som då också ofta utförs för tidigt varmed tjälens uppluckrande effekt går till spillo då de tunga maskinerna åter packar till den våta jorden. I skogen däremot skulle man önska sig att marken frös till så att den bär traktor och virkeslass. Snön som föll på så gott som  ofrusen mark har där effektivt förhindrat att marken frusit. Jag har nu försökt att med enbart traktorn köra spår i skogen för att packa till snön så att marken lättare fryser på de platser där jag ämnar gallra och längs några dikeslinjer vid planerade skogsdikesrensningar. Kunde konstatera att det nog är länge sen det varit så vått och mjukt i skogen så pass sent som i mitten av januari. Normalt brukar nog spåren frysa till efter några dagar men ännu har det varit så varmt och grundvattnet så rörligt att det inte lyckats, fick vid ett par tillfällen ta skopan på frontlastarn till hjälp för att komma bakåt till fast mark när traktorn hotade sjunka ner i mossen. På de platser där man gallrar är det ju möjligt att stabilisera körspåren med ris och toppar så att marken bär vid utkörningen. Längs transportsträckorna ut till skogsvägarna är det däremot svårare att på så vis få bärighet, man kan ju inte börja hugga från ändan vid skogsvägarna varje år.

I väntan på bättre skogsarbetsförhållanden så har jag ordnat till bokföringen, fördjupat mig i manualerna till nya installationer och lite smått startat odlingsplaneringen inför sommaren. Förutom årssummeringen i bloggen har jag också jobbat med sammanfattning av året för Frilandsodlarnas lokalavdelning av ÖSP’s räkning. Jag har också deltagit i grönsaksodlarnas årliga seminariekryssning som förutom information i aktuella teman också ger möjlighet till diskussion med yrkeskollegor öga mot öga. Det är ju lite glest mellan gårdar med grönsaksproduktion på friland så det blir inte ofta man träffas förutom vid dylika tillställningar. Odlarskaran har också en tendens till att krympa så det är oftast något färre deltagare för var år men en och annan ny bekantskap blir det också emellanåt. Blev lite extra uppmärksammad under årets kryssning då jag förärades titeln ”årets ansvarstagande odlare” för mitt arbete att trots motgångarna föra odlingen framåt både allmänt och på den egna gården samt för mitt engagemang i odlarföreningarna. Tycker nu inte att jag gjort något speciellt men har haft förmånen att samarbeta med duktiga ”team” så förhoppningsvis leder arbetet till att produktsäkerheten bibehålls och odlarnas arbete underlättas.

Snöandet har en god sida också, det har ju möjliggjort att jag kunnat ägna mig åt skidåkningen 🙂 Jag kom igång med träningen på allvar först den 6 januari så nu kämpar jag med att få ihop målsättningen om 300km på skidor innan årets första långlopp den 5 februari.