Bondbloggen – Sida 248

Inte nu!

Nej tack! Inget vatten! Stop! Det räcker!

När till och med daggen är för mycket, då är det inte roligt mera. Åkrar förvandlas till sumpmark, men för Mats och många andra potatisodlarkollegor finns det i denna vatten/jord-välling, potatis, och den skall upp… NU!

Det går tungt, maskinerna slits, potatisodlarens nerver blir uttänjda som gummiband på en slangbella, och mera vatten är det i antågande. För varje dag som går, för varje mm vatten det landar i potatisåkern betyder det ett steg närmare en katastrof.

Katastrof är det inte ännu, men fortsätter det länge vågar jag inte tänka på hur det skall gå för den lille åländska potatisodlaren. Mats har leveransveckor vecka 36 och 39. Roliga, hatade vecka 36 har varit och farit. Det är roligt att äntligen komma igång med upptagningen, och få ett resultat på årets arbete, men tillika är det inte det minsta roligt när mattorna på maskinen slirar i den tunga jorden, stenar fastnar och sliter sönder, men han har med milt våld fått upp sin saturna som han hade på ca 4-5ha och utskiftningen, sättpotatisen till nästa år, så nu är det bara resten kvar… 6ha Asterix…

Grannen

Hur långt är det till grannen? 10meter? 100meter? 10 kilometer…? Svaren är många, beroende på hur man räknar, på Ytterholm är vi alla grannar vi som bor här, sedan har vi grannar på grannholmarna, och sommargrannar, de som bor här endast sommartid. Hela holmen är totalt ca 100ha och eftersom de som bor här har husen på den norra delen, har vi inga grannar i söder…

Ja, förutom ”Sjöberg”…

Det är en knepig en, ”Sjöberg”, han gör precis som han vill. Ibland kan han i lugn och ro gå och lägga sej till natten, för att följande dag vakna med det hiskeligaste humöret han har. Då går man inte gärna i närheten. Om man på morgonen hör ända hem att han inte är på humör, är det bäst att gå ner till stranden och kolla att han inte tagit någonting. Han tar saker också, eller snarare lånar… Men han lämnar inte tillbaka sakerna där han tog dem. Ofta har det hänt att han hivat iväg ämbar, bräder och tomma kanistrar långa vägar in i nån röjvasse. Ibland hittar man det, ibland inte. Det värsta är ändå när han ger sej på båten. Min lilla snurra är varken fin, hel eller stabil och bra, men jag tycker ändå att Sjöberg skall låta den vara. En gång hade han lirkat löst förtåget så den hängde i bara aktertåget när jag kom till stranden och kom på honom, en annan gång fyllde han hela båten med vatten, så endast bettarna höll den flytande. Den gången låg jag på knä på bron och öste med ett ämbar i 20 minuter innan jag kunde stiga ner i båten. Då var jag arg, men efter den gången har jag gjort det lite knepigare för honom och svänger alltid fören utåt när jag hör att hans humör börjar bli mot det mer otrevliga hållet.

Nej, det är sannerligen inte alltid lätt att leva med Sjöberg som granne. För tillfället bråkar han med mej och min planering. Jag skulle så gärna vilja ha hem mina får från holmarna nu, men se det tycker inte Sjöberg, han ”lever ann” någonting helt otroligt där på södra sidan. Jag smög mej dit en dag för och ta en bild…

Jag tog en bild, jag tog två, och så några till… Men mitt i allt visade nog Sjöberg att han minsann inte tålde hur mycket som helst, utan strittade en ordentlig dusch på mej, han tyckte väl jag blev lite väl närgången, men det är ju nog sant. När ”Sjöberg” är på det humöret skall man hållas på land. 😉

Skärgårdens fårklubb

Skärgårdens fårklubb. En klubb som legat i dvala i 13 år, nu är den återupplivad 🙂 Vad är då detta? Ja, det undrar ibland jag också, faktum är att det att det inte finns några svar på den frågan ännu, men jag har blivit vald till ordförande…

”Not my cup of tea” som engelsmännen säger … Ibland undrar jag om jag var vid mina sinnes fulla bruk när jag lovade ta på mej det ansvaret, jag är inte direkt den mest organiserade personen. Jag är tankspridd, slarvig och är ofta alldeles för upptagen med ingenting för att engagera mej i någonting annat än det som finns och rörs här på holmen.

Men. Jag skall försöka mitt bästa, då kan ingen säga att jag inte försökt, sen får vi se hur det går. På startlinjen befinner vi nu oss i alla fall och sådär kort skall det här vara en klubb för alla som är intresserade av får… i någon form. Fåret är så mångsidigt och ger ju tex. ull, skinn, kött, gräsklippning med mera, och vi skall i klubben försöka att inte fästa oss vid någonting speciellt utan försöka få till någonting för alla som gör det lättare och roligare att vara fårintresserad i den här delen av landet.

Dexter tider

Idag kom Haiku, Hupsu, Hippula och Heila till Heisala. De fyra damerna är av rasen dexter och de första av sin ras här i skärgården, överlag finns det bara en handfull gårdar här i Finland som har av dem.

Dexter djuren är väldigt små i, alla fall om man jämför dem med vanliga koraser. En fullvuxen dexter ko väger i genomsnitt 300 kg och mankhöjden är 100 cm. En medelstor dextertjur väger 380 kg och har en mankhöjd på 105 cm.
I Finland används de som köttdjur, men i grund och botten är de en s.k. dual-purpose ras alltså en kombinerad kött-och mjölkras. Sen då den dagen kommer att någon av våra fyra damer, som ännu är oseminerade kvigor, har kalvat så ska jag nog prova mjölka henne och laga ost av mjölken. De kan faktiskt uppnå en årsproduktion på 4000 kg!

Deras resa hit gick bra och nu får de njuta av det friska och lätt fuktande skärgårdsluften tillsammans med ett par av våra sinkor. Först måste de förstås reda ut det här med rangordning, men nu går de nog i lugn och ro och betar 🙂 :

Oanvänd ”garderings” utrustning

För några år sedan, jag tror det var 2008 var en fruktansvärd skördesäsong. Det var vått. Allting var blött och risken att köra in tröskan på åkern var stor. Första gången var det lätt att dra upp den, men andra gången visste vi inte riktigt i vilken ända vi skulle dra. Var vågar man sätta fast vajern, så att inte något skulle gå sönder? Tröskan satt djupt 🙁 som man brukar säga in till axeln. Allternativet var att dra sakta genom att koppla fast i bakaxeln på tröskan eller att börja gräva sig fram under tröskan till framaxel, för att kunna koppla fast den där :o. Den gången tog vi risken och kopplade fast den i bakaxeln och drog sakta efter några försök var den uppe.

Efter denna gång bestämde vi oss att gardera oss för sådana här situationer. Därför kopplade vi fast en vajer färdigt i framändan av tröskan som får hänga där för säkerhets skull 🙂 I år kom den ej heller i användning och det var jag mycket glad över. Tröskningssäsongen är över, vimpeln är halad och höstbearbetningen kan påbörjas.

Mammas lilla hjälpreda

Sommaren har blivit höst och då är det dags att ta den tredje och sista vallskörden för i år. Mängdmässigt blir det en riktigt hyffsad skörd, men de återkommande regnskurarna gör det lite besvärligt att få bort gräset från åkrarna. Nu har de lovat uppehåll i ett par dagar framöver, så vi får hoppas att det stämmer!

En del av gräset har vi redan fått balat. Eftersom vi har en sådan balare som balar och lindar allt i ett, betyder det att man måste åka omkring på åkern och samla ihop balarna som balaren ”spottar” ut. Här i veckan var det då äntligen dags för min och Kalles balfångan-premiär. 🙂

Kalle tog det lugnt, först tittade han nyfiket omkring sig och sedan somnade han. Han tog en liten tupplur på en knapp timme och efter det blev det en fältlunch varpå man igen kunde sitta lugnt i sin bilsitter och leka med sina leksaker 😀