Kategori: Bondbloggen

Måste väl pröva en rubrik på eget hemspråk också ibland. Jag tror nog ändå dom flesta vet att ovanstående betyder ”elström” och elström är det som detta inlägg till största delen skall handla om.

Efter att ha läst Nisses inlägg om att kölden kunde få pågå tills april kunde jag bara konstatera att våra utgångslägen är lite olika. För mig får kölden gärna försvinna omedelbart. Allt under -5 är olidligt.

Idag knäpper dock kölden i knutarna, det ligger väl runt en drygt -20 grader så det är allt annan än gästvänligt. Långt under dom temperaturer då saker och ting kan frysa sönder. Kanske närmast då saker som innehåller vatten har ju nog sedan länge passerat ”bäst före” om dom utsätts för kyla i denna mängd.

Således behöver saker och ting värmas upp, och det kan ju ske på olika sätt, men för det mesta är el inblandat på ett eller annat vis. Tyvärr kan ju elen bli en rejäl brandrisk under sådana omständigheter och det är väl närmast det som jag skall skriva några rader om nu.

Iden till inlägget kom för bara en stund sedan när jag drog ur en värmare ut uttaget. Kontakten kändes varm och vid beröring av själva stiften blev det nog att doppa handen i snön, så varm var den. Och så skall det inte vara.

Nu är det skäl att påpeka att jag inte är elektriker, jag har inte någon som helst behörighet på elområdet, men elintresse har jag alltid haft och via mitt jobb har jag också varit tvungen att skaffa lite elkunskap för att använda brandförebyggande eller -tyvärr- också vid brandorsaksutredning, så lite kunskap har väl kommit med åren. Tyvärr har också en del kunskap kommit bakvägen, dvs av fel och misstag man begått med sitt överstora självförtroende. Dock har nog det självförtroendet falnat rejält med åren och numera gör jag nog egentligen ingenting annat än tillverkar en och annan skarvsladd själv – om ens det.

Alltså vill jag påpeka att de råd som jag ger nedan är amatörråd, finns det minsta tvekan om att det svajar lite så verifiera med en riktigt elektriker, detta för allas säkerhet.

Det första missförståndet som man brukar ramla över är ”Vi har jordfelsbrytare så vi behöver inte vara rädda för kortslutningar” Men riktigt så är det inte, jordfelsbrytaren är i huvudsak ett personskydd som skall skydda från elstötar, dvs när utgående och tillbakakommande ström inte ”stämmer” så slår jordfelsbrytaren ur och skyddar användaren från en elstöt.

Gammaldags proppar eller mera moderna snabbsäkringar är det som skall skydda från kortslutning, och det gör dom nog, om tex en mus eller råtta tuggar sig igenom båda ledarna och dör tvärsöver så skulle det ju omedelbart starta en brand (om det finns brännbart material), men i de flesta fall tar säkringen hand om det hela och problemet är löst. Överlag är inte möss och råttor så ofta inblandade i bränder som man kunde tro, just av den orsaken.

Egentligen skall också säkringarna ta hand om överbelastning, och visst gör dom det, prova anslut en 5kW värmare till ett enfas 10A uttag så ser Ni – pang. Dit for säkringen direkt. Men det som är riktigt farligt är lätt överbelastning under lång tid. Då är det inte alls säkert att säkringarna löser ut, men mera värme utvecklas än vad installationerna klarar av och så småningom är branden ett faktum. Detta var ju precis vad jag höll på att uppnå med min sladd idag. Största antalet elbränder jag har haft att göra med härstammar från just detta, man kanske kör en 2500W värmare några dagar eller veckor över en underdimensionerad skarvsladd. Det kanske går bra i två veckor, men sen nån gång över tid utvecklas tillräckligt med värme för att tända på den svagaste punkten. Själv hade jag eld i en skarvsladd via vilken jag värmde två små hönshus härom vintern. Jag körde alltför mycket förbrukning över en 1,5 mm2 sladd och som sagt, det gick bra en vecka, men helt plötsligt gick det inte alls bra. Den tog eld. Visserligen mitt ute på gräsmattan just när jag stöpslade i, så ingen fara, en omständigheterna kunde lätt ha varit annorlunda.

Gällande skarvsladdars längd har jag kollat med många elektriker under årens lopp och man får lite olika svar, men rent generellt skall man försöka undvika skarvsladdar över 20 meters längd eftersom längre sladdar påverkar säkringarna känslighet negativt. Bra är också att minnas att skarvsladdar uttryckligen är till för tillfälligt bruk. Har man haft en skarvsladd nånstans ett par månader är det läge att tillkalla en elektriker som gör en fast och säker installation istället på stället. Här är också läge att påminna om att eventuella ”sladdkelor” alltid skall rullas ut i sin fulla längd innan användning.

Dagens installationer är säkra, till och med mycket säkra och elbränder har visserligen minskat rejält över tid, men fortfarande finns det fällor. Själva elapparaterna är också säkra idag såtillvida att dom användes rätt. Ett elektriskt element för inomhusbruk skall inte föras utomhus för ute i fukten kan det bli en fara. Så länge elapparaterna inte är urgamla så är dom nog säkra, det är återigen överbelastningen som är faran. Och just vid köld lurar den runt hörnet redan efter nån enstaka grendosa. Överlag är det elapparater som alstrar värme som är dom stora bovarna, detta främst för att dom kräver ganska hög effekt, och för att hålla priserna nere används inte de bästa komponenterna. Ett bra exempel är vattenkokaren, som är en stor brandrisk, men som sällan utveklas till byggnadsbrand eftersom man ju per automatik sgs att alltid har vattenkokaren under uppsikt när den används.

Ibland önskar man nog ändå att man valt en annan yrkesbana så man inte skulle behöva se brandrisker överallt. Jag brukar ibland tänka på forna dagars värmelampor man hade åt smågrisarna här i huset, brännheta lampor mindre än en meter ovanför halmen. Skulle jag vara tvungen att leva med en sån installation lämnade jag nog inte grishuset för ett enda ögonblick. Ändå gick det oftast bra. På samma sätt blankvägrar jag att köra in ett fordon utan huvudströmbrytare i stora uthuset från 50-talet, detta trots att det nog stod både personbilar och traktorer med och utan motorvärmare påkopplade där hela 60- 70- och 80-talet, ja en bra bit in på nittio. Utan att något hände. Men som sagt, är man nojig så är man.

Hur som helst, man kan ju inte sluta leva, och ett liv utan risker finns inte, men vissa saker är ändå bra att tänka på.

Här kommer någon sorts kontroll/minneslista som jag åtminstorne själv lever slaviskt efter.

1. Använd helst inte elapparater som är äldre än 15-20 år, oavsett apparat och oavsett ställe.
2. Beställ en behörig elektriker minst vart 10.de år till gården och be han/hon gå igenom all el, även fast allt skulle fungera. Bara genom att upptäcka löskontakter i elskåpen kan rädda gården undan katastrof.
3. Räkna alltid snabbt över belastningen på uttag och skarvsladdar, undvik om möjligt grendosor som går hit och dit.
4. Är installationerna från tidigt 60-tal eller ännu äldre. Renovera i morgon!
5. Lämna inte värmare eller andra elapparater oövervakade under en längre tid, speciellt inte om det handlar om bostadshus eller djurstall.

Själv har jag bytt alla gamla elskåp till nya under de senaste 10 åren, dessutom har jag bytt ut varenda fast installation som är utförd med annat än MMJ kabel (dom vita styva) och framför allt dom som är utförda av icke behörigt folk.

Och ändå, fast jag gjort allt jag kan så är jag paniskt rädd för en elbrand, 365 dagar i året. Som sagt, man borde kanske valt ett annat yrke….

PS Visst drog du ur telefonladdaren i morse när du slutade ladda i morse?

Tiden lider och åren går. Många av Er har säkert undrat vart jag tog vägen, eller kanske bara varit glad åt min frånvaro, vad vet jag. Nått bra svar finns inte på frågan, men mest har det väl att göra med att jag fortfarande är lite sur över tredje ganska misslyckade odlingssäsongen på raken, dels och mest har det att göra med att den tid jag tidigare använde till bloggen numera går åt i stallet. Men kvar i tillvaron är jag, kanske ännu mer än förr faktiskt.

Nu är det ”riktigt” vinter i Svedjebäcken och vad jag tycker om det vet jag inte. I vanligt fall är jag ju superkinkig när det gäller vädret, de som följt med bloggen vet ju att jag egentligen bara är nöjd i april, övriga månader är det för varmt, kallt, blåsigt, mörkt, vått, snörikt, insektrikt och jag vet inte allt vad man kan kan klaga på.

Men nu har vi snö och minusgrader. I vanliga fall skulle jag ha spytt galla över bådadera, men tillvaron ändras och jag ser ju hur mycket bättre hästarna mår i detta väder än i snett vinterregn och bra så. Ännu viktigare är ändå att man på något sätt ser att nog kan vädret vara ”normalt” ännu och bra så.

Det som jag däremot inte kan fördra, inte på mina utmarker är köld. För varje grad gradstocken tuffar iväg under -10, desto värre känns det. Nu medger jag nog utan omsvep att det beror på att jag bara har ”sommarutrymmen” att hålla till i och när både djur och vatten skall hållas varma blir det lätt en kamp mot Goliat. Dessutom är jag rejält miljöskadad av mitt brandkårsliv så jag ser ju brinnande element och överbelastade elledningar överallt när kölden sätter in. Detta gör att jag egentligen inte vågar ha på några extra värmekällor nattetid och när man då betänker att bla vattencentralen med mätaren är värmelös så säger det sig själv att nätterna blir oroliga. Men som sagt – till stor del självförvållat.

Hönsen har också haft lite betänkliga utrymmen under de ”vintrar” som gått, men det har ju gått på något sätt eftersom ju vintrarna varit ickevintrar ända sedan dom flyttade in för fyra år sen.

Nu kom jag mig dock till -ivrigt påhejad av resten av familjen- att fixa ett ordentligt vinterhönshus och det blev bra. Den kallaste natten när det var -24 ute hade hönsen +20 på kvällen och +7 följande morgon. Utan värmekälla på natten. Man blir imponerad över hur gamla stockväggar kan hålla värmen. Isoleringen består bara av diktade (tätade) stockväggar med 60 år gammal kartong på insidan. Ändå skall det nog vara kallt ute för att temperaturen skall falla under noll oavsett utetemperatur.

Hästarna har inga problem alls med kölden. Med tiden har man lärt sig att köld och massor med snö håller dom på gott humör, det är blåst och riktig värme dom inte vill ha att göra med. Två dagar har vi ju haft riktigt gammaldags snöstorm här och då var det nog lite knöligt, men det gick.

Vintertid är ju sen urminnes tider skogsarbetets tid, men skogsarbetet har jag definitivt gett upp åtminstone tillfälligt. Det beror på flera saker, det är inte bara så enkelt att jag är lat och hatar snö i nacken (vilket förstås är sant) utan mera som jag skrivit förr, jag saknar lämpliga maskiner och kunskap till jobbet. Sen finns inte heller tiden att lägga på detsamma, och lägger man sen till att en gammal skada i en fort börjar ge sig tillkänna som begränsande i mitt terränggående så då blir slutresultatet bara ett.

Ingenting.

Som tur är har jag hittat en entreprenör som sköter detta för mig, det enda jag behöver göra är att säga ja till hans förslag och sedan går resten av sig själv. Bra blir ännu bättre av att det inte är nån jättePonsse som bökar på utan han jobbar nästan uteslutande med motorsåg och handkraft och det gillar jag.

Däremot lever drömmen om att arbeta med häst i skogen och där skulle jag väl nog ha varit redan om inte foten börjat krångla. Vi har nog kört lite i skogen redan Otto och jag, men bara i barnskorna och utan stock efter. Några steg i taget när vägen är lång. Jag hoppas kunna återkomma i detta ämne så småningom.

Nåjo, detta som någon slags lägesrapport från januari 2021 i detta nådens coronaår. Corona, hästhö och dåligt fjolår skall vi återkomma till snarast.

I går startade vi lilla Zetorn efter det att vi skruvat ihop den. Den startade utan problem men vi har ännu inte belastat den. En packning vid termostatens kåpa ser ut att läcka litet men annars verkar den vara i skick.

Bytet av kylare var däremot litet besvärligt. Den nya kylaren har en kant som går längre bakåt än den gamla och slangarna till luftintaget passar inte så bra. Den gamla kylaren var smalare därför att den har ett skilt expansionskärl medan den nya har inbyggt och därför är den bredare i övre kanten. Jag har beställt nya slangar men de har ännu inte kommit.

Så är det alltid. Om man börjar ändra på nånting så passar det sällan fastän det i princip borde göra det. Vi måste också slå ihop plåten till fläkttunneln därför att skruvhålen var en halv centimeter för breda. Sedan började plåten ta emot fläktremmen så jag klämde ihop den med två skruvtvingar – hoppas det räcker till för annars måste jag skruva bort den och skära bort litet plåt. Det är inte många millimetrar men det måste finnas ett mellanrum så att inte fläktremmen förstörs.

Förra reparationen för två år sedan blev inte riktigt färdig men nu fixade jag också mätarna för kylartemperaturen och bränslemätaren (som är ny). Ett misstag gjorde jag då jag köpte givare till bränsletanken. Givaren är nämligen amerikansk och passar inte ihop med mätaren som är europeisk. Annars fungerar det nog men den visar fullt då tanken är tom och tvärtom …

Givarna till temperaturmätaren är också ett bekymmer eftersom det tydligen inte finns någon standard alls. Till sist måste jag sätta dem i en skål med vatten som jag värmde upp och jämförde vattnets temperatur med vad mätaren visade. Jag hittade till slut en kombination givare-mätare som bara visade fem grader fel och det kan man leva med. Det är i alla fall viktigt att se till att man har rätt givare. Tydligen räcker det inte med rätt reservdelsnummer för givarna ändras med tiden. Nu har jag sex givare och sex mätare som visar mer eller mindre fel.

Jag har länge misstänkt att mätaren visat fel och nu är det bevisat att den gamla kombinationen visade 60 grader fastän den borde ha visat 80. Jordningen av givaren är också viktig. Man skall INTE använda gängtejp för då jordas givaren inte ordentligt. Bäst är det att använda givare som har två uttag och så drar man två ledningar från givaren till mätaren. Då behöver gängorna inte jorda alls. Tyvärr är givare med två uttag ovanliga.

Nu väntar jag bara på paketet med slangar. Jag beställde från Schlauchland (Slangland) i Tyskland för jag behövde en del specialkrökar och så beställde jag ett T-stycke för MF165 så att vi kan sätta in hyttvärme i den. Vi skall täta hytten på MF165 men då blir det problem med kondensation på rutorna så man måste ha värmefläkt för att se nånting. År 1970 då vi köpte MF165 så fanns det inga traktorhyttar med värme och heller inga uttag i kylsystemet för hyttvärme.

Det har varit slaskväder så det var bättre att göra verkstadsarbete men nu börjar snön ha kommit ned från träden och taken. Dessutom blir det fina skogsvägar nu då det är blidsnö.

Än blir det vinter i Norden. Förra vintern var snöfattig och åkrarna bara nästan hela tiden. Det kan man inte klaga över i år. Vi fick en massa snö förra veckan och blåsten förde in yrsnön genom varenda liten springa i husen. Det är svårt att säja hur mycket snö det kom för på sina ställen finns det metershöga drivor medan det kan vara nästan tomt på andra ställen.

Det var en varm jul och varmt nyår men det nya året började med en hel del snö. Då gick det ännu bra att köra till skogen men sedan blev det sämre och förra veckans snöfall på 40 cm gjorde att det blev paus i skogsarbetet. Därefter hade vi ett par dagar med -26 grader och då var det inte heller något skogsväder annat än att vi körde upp spåren på nytt. Men det var rent vatten under den tjocka pudersnön som isolerar så bra att det knappast blir någon tjäle alls mer i år.

Då jag fick nya fläktremmar till stora Zetorn så blev det snökörning. Det är besvärligt att få bort snön mellan husen så det tog fyra hela dagar innan det var klart. Den ofrusna marken under snön gjorde det ännu krångligare. Om man vände skopan nedåt för mycket så blev det en stor grop och vände man den uppåt för mycket så gled den ovanför snön.

Det var ju inte första gången som det kom ordentligt med snö. År 2010 hade vi också en takskulptur av snö (se Taksnöskulptur) och år 2011 kom det sådana mängder med snö att garaget höll på att stjälpa (se Garaget höll på att stjälpa).

Tillsvidare är vi inte ens nära de snömängderna – men vi är först i januari ännu … Vi har kört upp skogsvägarna flera gånger nu och de börjar se hyfsade ut trots att marken under snön inte är det minsta frusen. Då man kör över Aaltjärri så sprutar vattnet upp i hjulspåren om man kör det minsta utanför vägen. Vägen frös nog ordentligt efter två dygn med -26 grader.

I dag började vi med skogsarbetet igen men det var svårt att hitta virket under snön. Troligen blir det en hel del kvar till våren. I år blir det knappast någon gallring på grund av den djupa snön men vi behöver i alla fall få bort en massa stora granar. Det har kommit fin ungskog i kanten men längre in finns det ingen förnyelse. Därför tar vi bort en remsa stora träd så att det kommer in ljus.

På tal om gallring så har skogen gallrat sej själv alldeles utmärkt. Visserligen blev en del propsträd till flisved men det behöver vi ändå. Intressant nog så stämmer faktiskt det som jag läste i Land Skog att gallring strängt taget är onödig om man räknar på totala tillväxtmassan. De hade jämfört olika gallringsmetoder och ogallrat hade mest massa. Det gillar förstås inte skogsindustrin som vill ha stockar men med de relativt goda priserna på flisved så lönar det sej för bonden att sikta på totalmassa i stället för stock.

Förstås finns det vissa problem med ogallrat också – speciellt långa klena träd som lätt bryts av vid storm och blötsnö. Men det är också ett problem på gallrade ytor. Vi försöker lämna kvar så mycket träd att de stöder varandra tills de blivit tillräckligt kraftiga. Därför tar vi bara bort smala remsor och låter kanten stärka sej i minst tio år till innan vi fortsätter att kantförnya. Men det är en kinkig sak. Det som absolut inte lönar sej är att lämna långa smala träd kvar då man hugger bort de stora. De blåser omkull eller bryts av på nolltid.

Däremot kan man bra plocka bort stora träd inne i skogen. De små gläntor som då uppstår är ingen risk för de kvarvarande träden runt omkring som gärna får stå kvar tätt intill varandra. Vägar måste man förstås hugga upp men de är också så smala att de inte just ökar risken för stormfällning eller snöbrott. Svårt att säja hur man skall göra men det märks väl om 50-100 år.

De två kalla dagarna satt vi bara inne och eldade – utom då jag klöv ved i vedlidret. Med fårskinnspäls och filttossor blev det ganska varmt vid vedklyvandet. Det går förresten mycket bra att klyva ved då det är kallt. Veden spricker lättare då den är frusen. Och då man burit in veden och eldat i vidahelln (spisen) så har man riktigt varmt. Tur att vi har kvar den gamla muren med stor bakugn . Det är en koloss på 2×2 meter som är lika hög som rummet. Där finns det tegel som magasinerar mycket värme.

Den lilla grunkan på plattan är en fläkt som sprider värmen i hela stugan. Fläkten drivs av värmen medelst den så kallade Peltier-effekten. Det betyder att värmen genererar elektricitet. Det finns också stora Peltier-element som jag funderar på att sätta in i pannan för att driva pumparna. De ger emellertid inte så mycket effekt så det kan vara att de ännu inte räcker till. Men det skulle vara utmärkt att använda spillvärme för att generera elektricitet. I Sibirien använde forskare Peltier-effekten till att driva radioapparater. De slängde bara ena ändan av Peltier-elementet i elden och den andra i snön och så hade de elektricitet mitt i taigan.