Vååre i Pedesi

är en klassisk sång i våra nejder. Egentligen är det en dialektal variant på ”Vårvindar friska” med lite mer lokala element och ortsangivelser och de senaste dagarna har det verkligen funnits fog för att gå och nynna på den visan. Snödrivorna sjunker ihop tack vare värmen och lite regn med en hastighet är så hög att man nästan ser dem krympa med blotta ögat. Det innebär också att det är läge att lägga i en högre växel med de jobb som skall skötas innan menföret.

Min pappa ha åtagit sig att köra ut veden ur skogen. Skogsekipaget består av vår gamla bakhhjulsdrivna Ford, en Kronos skogslastare från 80-talet och en virkessläde som är ännu äldre. Släden är ett redskap som nästan helt försvunnit ur skogen och ersatts med vagnar, men släden duger när man har liten areal och obefintligt med vägtransporter. Dessutom är släden så lätt att man t.o.m. kan lyfta och flytta den med skogslastaren ifall man inte får den backad dit man vill ha den. Beträffande valet av traktor hävdar pappa att han han helst inte kör fyrhjulsdrivet i skogen eftersom bakhjulsdrivet är mycket smidigare. Ståndpunkten är väl inte helt oomtvistad, men var och en får göra på sitt sätt.

Jag koncentrerar mej istället på att köra ut en del gödsel i hög. I fjol kom jag så sent igång med gödselkörningen att allt fick köras efter snösmältning, men i år kommer jag att hinna få ut en del kubikmeter ännu så länge marken är frusen. Men det börjar bli i senare laget, där jag skottat bort snön har markytan redan börjat tina upp vilket smutsar både traktor och förare. Nån dag skulle jag ännu vilja ha för fekallogistiken, men oavsett om jag får det eller inte kommer huvuddelen av gödseln nog att köras efter snösmältningen även i år.

Ett lite oväntat vårtecken kom när arrendegivaren Max ringde och funderade om en del av mina rundbalar eventuellt stod lite farligt till om vårflödet blir riktigt rikligt. En del balar lagras nämligen rätt nära en bäck och vid riktigt höga vattenstånd kan de faktiskt hamna under vatten, vilket dels gör hemkörningen mer utmanande  och dels kan förstöra fodret. Vi kom överens om att det troligen går bra, men jag skall för säkerhets skull ta en runda i morgon och kolla hur det ser ut. Jag hinner ännu flytta dem till högre mark om det kniper.

En svanflock har också hittat till Östensö vilket påminner om att vi går mot bättre tider. Häärligt.

Tack för era svar!

Hela 129 personer deltog i vår användarundersökning förra månaden – tusen tack för alla uppskattande ord, åsikter och tips för vidareutveckling! Som utlovat har vi lottat ut lite Bondbloggengrejer bland de svarande. Sören, Michaela, Mikael, Catarina och Filip har fått post från oss, antingen hittade ni en mössa eller en tygkasse i postlådan – båda givetvis prydda med Bondbloggens gröna och sköna logo – i dem. Grattis, och tack!

Här bjuder vi direkt på några citat ur svaren:

En daglig skön läsestund!

Bondbloggen är rolig, uppiggande och verklighetsnära.

Intressant att läsa om hur det är att vara bonde. Drömmer om det själv, men vet inte var jag ska börja …

Jag läser Bondbloggen för att jag, som är fullständig asfaltsblomma, lär mig mycket om livet på landet …

Man blir beroende efter första bloggbesöket!

Här kan du ladda ner och läsa allt som kom fram i undersökningen!

Klimpsoppa och vårblommor

I går hade vi den traditionella klimpsoppsmiddagen på Hemborg i Hindersby (vanligen kallad Lokaaln). Om nån inte vet vad det är så handlar det om köttsoppa med klimpar (vetemjöl och russin tror jag).  En gammal traditionell rätt.

 

 

Här samlas folk från när och fjärran – nuvarande och tidigare hindersbyggar och folk från grannbyarna. Och ungdomsföreningen som sköter om Hemborg får ett välbehövligt tillskott i kassan i dessa dyrelektricitetstider. Man träffar folk och diskuterar viktiga och mindre viktiga saker.

 

Och så har de förutom klimpsoppan också god ”bussoppå” (plommomkräm med vispgrädde). Men till slut blir man tvungen att åka hem i alla fall – annars får man gå då familjen tar bilen. En promenad på tre kilometer är ju inget men just nu är vägarna isbanor och benbrott är inget roligt. Våren har försiktigt börjat men snödrivorna är ännu tjocka och det är rått och kallt. Det står en massa ämbar med fina blommor på verandan men de är för tidigt ute och ser lite dystra och slokande ut.

 

 

 

Vintervägen smälter

I går fick jag de sista asparna fällda men nu smälter vintervägen så det kan bli bekymmer. I morse körde jag ut ett lass men det började slå igenom och det var med nöd och näppe jag kom bort. Det skulle behövas ett par kalla nätter men det ser illa ut – bara plusgrader nästa vecka.

 

Tallar har jag inte alls fällt den här vintern men de har inte så stora kronor så det gör inget. Asparna däremot var både tjocka och breda. Jag hade bråttom eftersom det bara i två dagar var sydostlig vind. Den sista aspen jag fällde i går kväll höll redan på att stjälpa åt fel håll eftersom vinden kantrade mot sydväst men jag lyckades dra den med vinschen åt rätt håll.

 

Vinschen har varit till stor hjälp eftersom det blir mycket säkrare att fälla. Med den får man alltid trädet åt rätt håll – utom om det blåser alldeles fel. Radiostyrning är absolut nödvändig. Man kan inte börja springa till traktorn för att dra utan måste stanna vid roten av trädet för att såga det sista.

 

Men gå för allt i världen aldrig för att ”titta på” då någon fäller träd. Det är rent livsfarligt. Den som fäller har inget problem eftersom han står vid roten som egentligen rör sej ganska långsamt men toppen slår ner med våldsam fart.

 

Våren kommer men visst är det rått och eländigt just nu.

 

Mera hage

Som jag skrev i ett tidigare inlägg kommer jag att satsa lite extra på beteshagen sommaren 2012. Under årens lopp har strandbetet nedanför vårt hus betats till och från beroende på årsmån och stängselinspiration, men nu är tanken att betet skall bli bestående igen.

Betet består i till stor del av sankmark och våtmark, vilken hur oromantisk den än kan te sig är rätt viktig ur miljösynpunkt. Våtmarken är en av Finlands absolut artrikaste biotoper och bebos av en stor mängd insekter, fåglar och växter som är helt anpassade för den. När man växt upp brevid ett strandbete ser man det lätt som en självklarhet, men den uppfattningen försvinner senast när man upptäcker hur snabbt slyet tar överhanden. När jag var liten trodde jag att storspoven var Finlands vanligaste fågel (näst efter kråkan) eftersom det ju kryllade av dem i hagarna. Staren var lite mer ovanlig, men absolut ingen sevärdhet.

Förutom miljöaspekten är kött som produceras på naturbete klimatmässigt, ekologiskt och etiskt sett en höjdare, eftersom det betyder att växtlighet som annars hade gått till spillo används som foder. Eftersom vi bor i Finland kommer korna förstås inte att kunna hämta hela sitt årsbehov av foder från betet, men allt de hämtar är hemåt.

Själva stängslet som skall omge betet är i det närmaste en hel vetenskap. Det bästa som finns i stängselväg är något som kallas High-Tensile och innebär att man bygger stängslet av impregnerade stolpar och använder 3-4 galvantrådar som spänns som fiolsträngar. Om man bygger stängslet rätt skall det i princip hålla djuren inne i hagen t.o.m. fast det inte är ström i trådarna. Eftersom en stor del av mitt blivande bete är under vatten vissa tider av året måste mitt stängsel monteras upp och ner varje år och då blir High-Tensile lite för arbetsdrygt. Istället blir det rejäla hörnkonstruktioner med impregnerade stolpar och glasfiberstolpar däremellan. På de områden som översvämmas plockar jag bort glasfiberstolparna till vintern, i övrigt får de stå ute året om.