Kategori: Bondbloggen

Avverkning inledd

På tisdag eftermiddag påbörjades avverkningen av skräp…- jag menar, energiskogen jag sålde häromveckan. Tyvärr var jag inte hemma när maskinen körde igång så jag kan inte visa bilder av pågående arbete, det får bli en annan dag.

Avverkningen görs med en bältgrävmaskin med ett specialredskap för ändamålet. Bältmaskiner tar sig fram lite överallt och fungerar rätt bra i kalavverkningar. Redskapet som sköter själv ”klippningen” består av gripklor med en vass giljotin längst ner. Det finns alltså ingen motorsågskedja eller liknande, giljotinen klipper av växtligheten precis som en sax. Följaktligen blir stubben som lämnar kvar rätt så söndertrasad och inte lika snygg som när man avverkar med såg, men det borde å andra sidan också innebära att den ruttnar ner desto snabbare.

Maskinen kör framåt, tar en näve sly, klipper av och lägger slyet i högar bredvid körspåret. På så sätt får skotaren som senare skall köra ut veden använda samma spår som grävmaskinen vilket borde minska risken för fastkörningar.

Krasch

I dagarna tre har jag igen kämpat med deklarationen. Enligt gammal god tradition så lämnas förstås allting till sista stund. Och så krånglar nånting  så klart. I år blev plötsligt minnet fullt på systempartitionen på min nya datamaskin. Den var felkonfigurerad – och det visste jag. Det finns hur mycket rum på hårdskivan som helst men jag hade satt roten (jo, det kallas faktiskt ”rot”)  till hela systemet på en alldeles för liten partition (hårdskivan delas upp i partitioner eller delar för att göra det lättare att ändra systemet). Och det hade jag tänkt ändra på – nån gång. Men det blev aldrig av och i går hade jag inte tid att börja ändra systemet mera.

Så där satt jag med en oduglig maskin och deklarationen på hälft. Men det fanns ju gummans datamaskin som ännu fungerade så jag fick använda den i stället. Förstås fanns där inte de program jag var van att använda men det gick i alla fall så deklarationsblanketterna åkte iväg i god tid 23:41 över nätet.

Det elektroniska systemet har blivit litet bättre i år. De har slutat med det helt huvudlösa system de hade tidigare där det fanns en mängd helt hopplösa datasystem som var olika sinsemellan – nån sorts konkurrens kantänka. Jag börjar snart bli allergisk mot ”konkurrens” – den bara gör allting riktigt hopplöst och uselt och så skall vi sedan försöka reda upp eländet. Konkurrensextremisterna borde skickas till samma ställe som Khadaffi snart hamnar i.

Men nu skall jag till skogen där det varken finns blanketter eller krångliga system. Ingen skattebjörn heller – får man hoppas.

Sista resan

På måndagen svängde slaktbilen in och tog med sig Trisse på hans sista resa. Avfärden skedde med en statsmans värdighet, lugnt och utan minsta spår av rädsla för varken lastbilen eller chaufförena. Det var trots allt tredje gången han åkte bil, så det var ju ingen amatör som gav sig iväg. Bilen var helt tom så han fick trona i ensamt majestät åtminstone den första delen av färden.

Lite ledsamt är det onekligen att göra sig av med honom. Trisse hade en gammal tjurs lugn och sävlighet, dessutom kombinerat med ett sagolikt gott lynne, och det har varit väldigt trivsamt att ha honom i ladugården. Hursomhaver, oavsett hur trevliga de är och hur mycket man gillar dem måste alla tjurar bytas ut förr eller senare och i Trisses fall var det dags nu. Men hans personlighet lämnar helt klart ett tomrum efter sig.

Det löser sig

Chills problem börjar lösa sig, bokstavligt talat. Efter några kaffekoppar paraffinolja och en joggingtur på lördag morgon började magen fungera igen. Mitt framför vår postlåda, för att vara exakt… Trots det fick hon stanna kvar i sjukstugan för att jag skulle kunna följa upp henne ännu lite till. På eftermiddagen tog Hannes och jag ut henne på ytterligare en promenad och sen fick hon återförenas med sin mamma.

Genast Chill kom innanför ladugårdsdörren råmade hon till och i nästa sekund formligen kokade det i ladugården. Precis vartenda djur kom rusande för att se den ”förlorade” kalven som återvänt. Det är fantastiskt hur de kan känna igen varandra. Cheryls pysslande och slickande var inte heller att ta miste på.

Traktorfabriken

Jag har varit lite bloggfrånvarande en tid nu. Detta har inget att göra med bloggtrötthet eller annan avmattning utan helt enkelt att jag tillfälligt har fått ett återfall av min ”åksjuka”

Jag har varit kilometerdammsugare nu i några dagar och sett ett flertal finska städer. Först var det midvintersemester på Eden i Uleåborg med familjen och efter byte i kappsäcken en tredagarskurs på Räddningsinstitutet (eller Alcatraz) i Kuopio. Till saken hör ju att jag trivs lika bra på vägen som på åkern så veckan har varit rolig, ut och in.

På vägen mellan Kuopio och Närpes finns mest skog. När man börjar bli skogstokig och börjar tro att hela världen består av tallar och barr så händer något överraskande. Man kommer till Suolahti och Valtras fabriker. Mitt i skogen längs en relativt liten väg ligger hela rasket och ser intressant ut. Motortillverkningen och hyttillverkningen sker på annan ort, men annars är detta hela Valtras blodomlopp med reservdelslager, fabrik, affär mm.

Direkt jag snavade in över tröskeln där på fredagseftermiddagen så märkte jag att världen är liten, och Närpes stort. Det var en hel busslast med folk från NTM som vimlade mellan hyllorna, och det hade jag förstås inte väntat mig. Det är ju så att man både som traktorkund, men även annars kan besöka fabriken och titta på tillverkningen. Det var faktiskt så jag kom att bli Valtra-ägare, jag körde ett gäng dit och blev imponerad av fabriken och fast.

Till saken, jag är nämligen sur på hela Valtra-etablissemanget. När jag besöker Valtra så gör jag det för att jag vill se nyheter, lite traktomanisk ögonfröjd och kanske botanisera i tillbehörshyllan. Inget av detta lät sig göras, inte en traktor, inte ett tillbehör och inga nyheter att beskåda. Bara som på Halpa Halli, kläder och leksaker. Leksaker är okej, det är kul att barnen kan leka med märkestrogna modeller och riktiga redskap och vissa av den funkar t.o.m som samlarobjekt, men alla dessa kläder går mig på nerverna, av ren marknadsföringsprincip. Arbetshalare, finskjortor, jackor, slipsar, babykläder, fleecetröjor, you name it, alla förstås med Valtras logo väldigt synligt. Det är något i hela iden som stör mig, kläder med reklam skall man få som gåva, man skall väl inte betala för dom. Varför skulle jag vilja betala för att få göra reklam för Valtra? Om dom därmot vill ge mig som traktorkund en jacka så skall jag med nöje och stolthet bära den. Men betala? Nej, där kör min logik av vägen. 

Under skrivandets gång kommer jag färresten på att det inte bara fanns kläder och leksaker där. Om man ville se 20 liters oljeburkar fanns det en hel del ögonfröjd framställd.

Jag gick ut lika klädlös som jag kom, ingen xenoninfo som jag var ute efter hade jag heller och framför allt hade jag inte sett någon ny Valtra A-serie, en traktor som verkar intressant.

För traktorer, det kan klädhandlarna i Suolahti bygga!