Kategori: Bondbloggen

Snöoväder igen

I går blåste det ordentligt. Det snöade inte men den lösa snön lade stora drivor över vägarna. Vi var i skogen men på ett par timmar var spåren över åkern försvunna. Teatern började klockan tre men det var omöjligt att komma fram med bil så byns alla slungor körde omkring och hjälpte bilarna ur drivorna. Grannen tog det säkra för det osäkra och kom till teatern med traktor och slunga.

Ett par minuter före föreställningens början kom den ”riktiga” plogbilen men det var för sent då. Snart börjar man undra om den statliga vägen lika bra kunde privatiseras igen. Det var inte första gången som plogbilen kom sent – ibland kommer den först mitt i natten. Det är väl ”konkurrensutsättningen ” som leder till att de som har för låga bud väljes och så har de inte tillräckliga resurser.

Jag tänker inte alls köra snö i dag för i slutet på veckan kommer det mera snö. Och så är vi bara i januari – man undrar hur mycket det hinner komma innan det blir april. Den myckna snön börjar ta på bakbenen. Där har jag hittat en massa muskler som troligen inte varit i bruk på länge – i fjol var snön så mjuk att man ”vadade” genom den. Men i år är det skare så man skall lyfta upp först benet på skaren (en ganska svår procedur), sedan sej själv upp på skaren – och då brister den och man får börja på nytt. Att bara gå hundra meter i skogen är nästan ett helt dagsverk – åtminstone känns det så.

Nu tar man gärna traktorn bara för att röra sej tio meter genom snön. Nån föreslog snöskor men hur i all världen skall man orka trassla sej ur bergen av kvistar med dem på fötterna ? Och man trillar omkull alldeles tillräckligt ofta också utan snöskor.

En liten Iikel

Vi har redan i ett par dagars tid väntat på att kvigan Aakel skulle kalva. Aakel borde egentligen ha kalvat redan för andra gången, men det här var alltså första kalvningen.
Det var nämligen så att hon blev seminerad och konstaterad dräktig i början av sommaren 2009. Hon hörde till ett gäng med kvigor, som vi förde till en närliggande holme för att beta där under sommaren. I samband med att hon skulle gå ombord på båten, hände något och hon föll i vattnet tillsammans med Antte. Tur i oturen var att ingedera skadades desto allvarligare, men eventuellt kan denna händelse ha lätt till att hennes dräktighet avbröts (dvs. hon kastade) under sommaren. Hon visade inga brunst symptom när vi var till holmen och tittade efter djuren, men på hösten då vi tog hem dem igen så var hon mitt i ens brunstig.

Efter ytterligare fem semineringar blev hon sedan dräktig. Antte seminerade henne för femte gången på vår bröllopsdag, så slutresultatet kunde ju inte bli annat än bra. 😉
Nå, nu tänker säkert någon vad det nu sen ska vara för idé att hålla en sådan där kviga? Hon är efter en bra släkt, så väl hennes mor som mormor har kalvat fem gånger och båda har mjölkat bra. Så vi får hoppas att hon blir mödan värd.
Efter alla dessa tjurkalvar vi fått, det kom en i går som döptes till Intigen, var lilla Iikel riktigt välkommen. Trots en lite trög start, har hon nu piggnat till och springer och skuttar kring mamma Aakel i boxen.

Blidsnö

Att den form av snö som uppstår vid nollföre kallas ”blidsnö” är egentligen konstigt. Den gör åtminstone mej allt annat än blid.

På lördagen skulle jag köra hem ett ballass för helgen. Rutten till ballagret går längs en skogsväg där någon dragit upp ett skidspår och för att inte förstöra spåret mer än nödvändigt försökte jag köra med ett traktorhjul på vardera sidan av det. Till att börja med gick det rätt bra eftersom spåret var ordentligt preparerat och underlaget skarpt. I en kurva kom jag dock för nära kanten av den preparerade zonen och framhjulet slant ner från den preparerade snön och hamnade i den mjuka och betydligt halare blidsnön. Tyvärr hade spåret där kommit så pass nära dikeskanten att framhjulet fortsatte glida och stannade först i bottnen av det nästan meterdjupa diket. Jag försökte backa upp ekipaget igen men det gjorde bara att bakhjulet kanade på den hala snön och hotade att glida ner i diket det också.

Jag tillkallade hjälp i form av min pappa och en traktor till och vi gjorde några fåfänga försök att dra upp traktorn som bara resulterade i att den gled ännu längre ner i diket och hade nu så pass rejäl slagsida att den hotade välta. Trots att snön säkerligen dämpar fallet innebär en vält traktor nästan garanterat krossade rutor och i värsta fall ännu värre skador.

Lösningen blev att ringa Söderlunds som är byns grävmaskinsentreprenör. Dels är grävmaskinen betydligt tyngre och starkare i såna här sammanhang, dels har man betydligt större chans att kompensera och räta upp en traktor som håller på att välta om man drar den med grävmaskinens bom än om man drar den med en annan traktor. Johnny dök upp senare på eftermiddagen och traktorn var uppe på vägen igen på under tio minuter. I vissa lägen av själva räddningsmanövern lättade dock bakhjulet från marken och traktorn stod och vägde på tre hjul. Hade det inte gått att hålla den tillbaka med grävmaskinsbommen hade den garanterat vält. Tur i oturen att vi inte försökte fixa det själva, det hade inte slutat väl.

Nu är traktorn i alla fall uppe, balarna hemkörda och det mesta återställt. Den enda bestående skadan är att skidspåret nog försvann spårlöst under alla hjulspår. Men snö finns ju gott om i år, så det är förhoppningsvis inte svårt att hitta ett nytt ställe att dra upp det på.

Extra mjölkning

Då en ko får juverinflammation, är det bra om man mjölkar ur den inflammerade fjärdedelen flera gånger om dygnet. Detta beror på det, att man på så sätt får ut de bakterier som förorsakar inflammationen. Då den kontaminerade mjölken kommer ut ur juvret, produceras det ny lite ”renare” mjölk i stället.

Speciellt viktigt är detta i början, då man märker att fjärdedelen har blivit infekterad. Om det är frågan om lindrig färgförändring och/eller enbart förhöjt celltal, kan man lyckas undvika att en inflammation uppstår genom att mjölka fjärdedelen ett par gånger extra om dagen.

Ibland hjälper inte det här heller. Avbytaren märkte på torsdag kväll att Umbra hade början till en inflammation i en fjärdedel. Trots att jag mjölkade ur den mycket noggrant efter denna observation och trots att hon blivit mjölkad en gång extra både i går och idag, så måste jag börja medicinera henne nu på kvällen. Beroende på hur mjölken ser ut i morgon på morgonen, så mjölkar vi henne extra ännu i morgon eller så låter vi medicinen sköta sitt.

I vissa fall är det dock befogat att fortsätta med tät mjölkning också under medicinering, som t.ex. vid en Coli-infektion. I teorin är det förstås bättre att alltid mjölka extra en inflammerad fjärdedel, men i praktiken tror jag det är ganska få producenter som sysslar med det.

Investeringar….eller så inte…det är frågan.

Många människor söker sina rättesnören från olika texter. Det kan handla om Den Heliga Skrift  för endel, kanske Kauppalehti för någon annan. Själv söker jag ofta svaren på livets stora frågor i – Koneviesti.

Tyvärr är inte svaren där heller alltid entydiga utan kan ge upphov till ännu mera funderingar. Förra veckans nummer var i alla fall en höjdare. Inte en höapparat eller grishusinredning så långt ögat nådde utan bara artiklar som intresserar mig. Renovering av ventilbordet på en gammal grävmaskin. Intressant! Test av en Case. Intressant att se att jag fortfarande inte är intresserad. En artikel om olyckfall under reparationsarbeten. Intressant. Test av Izuzu Pick-up. Intressant.

Efter att jag stavat mig igenom ovanstående facktidskrift på vårt främmande inhemska trodde jag det var aktuellt med en paus. Då föll ögonen på ledaren och då blev det först riktigt intressant. Den handlade om huruvida man skall grundreparera en maskin eller köpa en ny. Exemplet var en tröska, lite äldre än min som hade grundreparerats. I princip hade alla rörliga delar bytts ut samt hela skärbordets botten var förnyad, inkl skidorna under. Kostnaden hos märkesservice stannade på 13000 euro, eller ca 15 % av vad en ny tröska kostar.

Är detta vettigt eller dumt, och hur står det sig när det gäller andra maskiner. Helt klart, man får ju ingenting större eller modernare genom att göra som ovanstående. Har man ingen hytt på tröskan innan har man ju inte det efteråt heller. I princip har man ju en oanvänd 20 år gamma tröska, eller traktor, eller såmaskin. Börjar man sedan räkna in bytesvärdet på den maskin man har kan resultatet bli minst sagt förvirrande.

Själv börjar jag också stå lite i skamvrån vad gäller Valtran. Zetorn är enkel, den kommer aldrig att avyttras, vi skall åldras ihop, men Valtran börjar bli ett huvudbry. En ny Valtra till mig kostar ca 65000 euro och den 10 år gamla ger mig ca 40-50.000 i inbyte. För 20.000 har jag då en tio år nyare, lite modernare maskin. (På gott och ont). Men att observera, för kostnaden 0 euro har jag den maskin jag har idag och är nöjd med. Problemet är ju bara det att gapet till en ny maskin stiger för varje år. Dessutom har drivmedlet kommit in som ett orosmoln. Det kan vara dumt att köpa en dieselmotor idag, samtidigt som en ny diesel kanske kan drivas med framtidens bränsle, men inte den jag har. Om så sker kommer det ju att smälla på backen när priset faller på min traktor.

Utrustningsmässigt saknar jag inget idag. Det talar ju för att inte byta. Ett alternativ idag är ju att vänta flera år och sedan köpa en ny som direktaffär, men 70.000 är en tung utgiftspost, dessutom inte förankrad i något som helst vett, utan bara ett habegär.

Däremot vad gäller just tröskan (Claas 48S) så tror jag benhårt på alternativet grundreparation. Detsamma gäller flera andra jordbruksmaskiner, tex såmaskin och plog. Egentligen har ju detta i all tid gjorts på plogarna, man byter bara slitdelarna och så kör man igen. Det finns egentligen inget som talar för en ny plog om man inte vill ha en större eller lyckas få den gamla bortvindad.

Så egentligen skall ovantående soppa kokas på ingredienserna habegär, snålhet, vett, dumhet och en liiiten nypa kunskap. En liten del avundsjuka kan också bra bakas in.

Undrar då hur soppan kommer att smaka?

Premiär på Hindersby teater

I går kväll hade ”Inga feila he någa” premiär. Det blev succe direkt. Publiken var helt med på noterna i den humoristiska berättelsen om byns 50-tal. Den här veckans föreställningar är slutsålda men det kan finns biljetter kvar till nästa veckas föreställningar.

Här dricker Tåtti och Reenålt kaffi på andelstorken i väntan på att Simos Verner skall komma med ett lass. Det är verkliga personer och (nästan) verkliga händelser som pjäsen handlar om. Verner själv satt i publiken – numera som en pigg 90-åring.

Förutom Damklubbens möte om den hemliga tältresan till Punkaharju – som inte länge var så hemlig då pjäsens central-Sandra skvallrade åt Valter – så handlar det om skolan, ålderdomshemmet, doktor och död samt om då TV:n kom till byn.

Vår granne, Skoars Ruuni, var den första som hade TV och då samlades förstås bysborna där på kvällarna för att beskåda underverket. Det var bara Skoars som inte hade tid att se på TV för Dagmar kokade kaffe åt hela patrasket medan Runar bråkade med antennen så att det skulle synas något annat än snö i rutan. Programmen var ju på finska som inte många förstod men intresset minskade inte för det.

Dråplig var scenen med pastorn på ålderdomshemmet med den kärlekskranka köksan – som senare blev pastorska. I bakgrunden hördes gummornas kommentarer av välkänd sort.

Centralfröken som var pjäsens berättare och blandade sej i allting överallt blir i slutet bortrationaliserad då byns telefonförening överförs till statliga Tele och centralen automatiseras. 60-talet dansas in på lokalen i förväntan på en ännu bättre framtid – 50-talet var de stora framstegens tid då allting gick framåt, kriget började glömmas bort och – mycket viktigt – kafferansoneringen tog slut.

Jag är inte med i teatern i år men filmar den för eftervärlden. Så mycket arbete och tid har lagts ned på teatern att den absolut bör förevigas. En ny videokamera med HD och allt har införskaffats för ändamålet. Nu är problemet bara filmaren bakom kameran som är ganska dålig. Men jag tänkte filma alla föreställningar så kanske någon kan klippa ihop råfilmen till nånting sevärt.

Det blir nu en intensiv teatervecka för hela halva byn. På dagarna i skogen och på kvällarna på teatern. Inga större fritidsproblem.