Bondbloggen – Sida 35

Slätten förändras

I dessa tider när Corona verkar förändra allt som kommer i dess väg kan man bara lite lungt konstatera att nog förändras saker även alldeles utan Cornahjälp också.

Min utsikt från åkrarna bland annat

Förra sommaren började dom sticka upp över skogskanten. Först lite blygt och bara lite, men helt plötsligt hade dom växt sig jättestora och dominerade utsikten norröver totalt.

Jag talar såklart om vindkraftverken, dessa verkliga elgiganter som börjat poppa upp lite här och var nuförtiden. I mitt gamla bussliv kom fyra vindkraftverk till Molpe och dit körde vi turister och andra nyfikna i hundratal för att titta på underverken, underverk som var väldigt blygsamma i storlek om man jämför med dom jättar som nu reser sig över skog och mark.

Så vad tycker jag om dom då?

Vindkraftverken är väldigt dominerande i sin miljö, det är bara att vända huvudet norröver från tröskan eller såmaskinen numera så finns dom i blickfånget, men mig stör dom inte dessmera. Nu är det dessutom så lyckligt för min del att man egentligen inte ser dom från gården utan mera ute på åkern, men som sagt mig stör dom inte. Avståndet från hemmanet till kvarnarna är väl ca fem kilometer fågelvägen och det gör att dom varken hörs eller gör sig påminda på annat sätt så jag har inte ett ont ord att säga om dom. Däremot är det väl lite som med kattungar att en eller två är riktigt roligt, får man 50 på en gång är det inte så kul längre. Jag tror nog ändå inte att jag skulle vilja vara omgiven av dessa kvarnar i fyra vädersträck. Däremot kunde jag faktiskt tycka att som nästan var lite som sällskap i vinternätterna med sin röda belysning. Varför vet jag inte och det låter en aning fånigt, men så var det.

Den stora frågan kvarstår ju hursom helst. Är utvecklingen bra eller dålig. El vill vi ha och nog känns det ju som om detta är ett av dom bästa sätten att skaffa el på. Det borde ju vara miljövänligt, även om det verkar som om miljömaffian också skulle ha problem med dessa, varför förstår jag inte riktigt. Om något är förnybart och utsläppsfritt så borde det ju vara blåsten, och blåst känns det nog som om vi skulle ha tillräckligt av på slätten.

Själv har jag inte lyckats bilda mig någon riktigt klar åsikt om hur framtidens energikonsumtion skall se ut. Jag är edsvuren vän av dieseln och har svårt att tänka mig ett liv utan den, även om det är en åsikt som inte är så politiskt korrekt i dag. Tyvärr kan jag inte sticka under stol med att jag älskar doften av en kallstartad riktigt sur diesel, troligen ett ungdomstrauma man får dras med hela livet. Visst har jag alltid varit elintresserad också, men elbilarna åstadkommer nog ingen större glädjeyttring från min sida. Däremot har jag gått över till batteridrift på många småmaskiner och bla den ”motor”såg jag använder mest per vinter är batteridriven. Eldriven gräsklippare och röjsåg har också intresserat och börjar nu vara ett möjligt alternativ. Eldriven generator faller väl däremot på sin egen orimlighet så den egna elen får väl nog under överskådlig framtid tillverkas med fossilt bränsle antar jag.

Vad gäller diesel kan jag inte riktigt förstå problemet. Som jag har förstått det kan dieselduglig vätska produceras ut etanol som i sin tur kan utvinnas ut vår egen skog. Varför den då skulle vara miljömässigt dålig har jag lite svårt att greppa, förnybart och närproducerat är ju positiva ord idag. Överlag har jag väldigt svårt att riktigt förhålla mig till fossila bränslen, man blir lite immun av allt som sagts under åren. Man har hört att det snart kommer att ta slut (oljekrisen 1973), att politiken gör slut på oljetillgången (Irakkriget 91) och numera då klimatpåverkan. Ändå har inget riktigt gjorts för att få fram ett alternativ, vilket får en amatör som undetecknad att inte riktigt förstå. Utvecklingen av eldrift har pågått i många många år, men ännu är man inte ens i närheten av ett batteri som skulle fungera i en så enkel sak som en traktor, och ändå är traktorn ett oumbärligt redskap i matproduktionen som i sin tur är central för vår överlevnad. Cirkel går inte riktigt ihop, åtminstone inte i mitt huvud.

Svåra frågor, inga riktiga svar. Kanske något som större huvuden än mitt skall fundera på, under tiden nöjer jag med att mina kompisar på slätten säkert gör stor nytta i energiproduktionen, och som sagt, för mig får dom gärna snurra på där, det är faktiskt riktigt kul att titta på vad dom har för sig om dagarna.

Till sist en helt annan sak, bondbloggssamarbete har vi ibland snuddat vid i våra inlägg, förra lördagen fångade jag samarbetet på bild. Våra hästar får Christers morötter när dom uppfört sig väl och för några dagar sedan var lagret slut och skulle fyllas på, så det blev en tur till morotsproduktionen i Solf.

Bilden heter ”Katt föredrar husse” och föreställer mig i Finne Farms kafferum alltmedan husets katt använder mig som klätterställning för att komma närmare bilden på väggen.

Jag tycker bilden är rätt kul

När snålheten bedrar visheten.

Skogskransreparationen håller och jag har kört ut en del av det som avverkats i vinter, nu blev det ju till och med lite bättre före med snö och åtminstone morgnarna är kalla så det fryser till. Eller har gjort de senaste dagarna, nu verkar det åter bli varmare och vi får se hur länge det går att köra över plogtiltorna.

Jag kunde ha haft mera utkört men när kran fixats och fungerade så började traktorn krångla istället. Jag hade nämligen fått för mig att jag skulle städa ur farmartankarna inför det väntade prisraset på bränsle. Dom har stått mer eller mindre tomma sen i höstas i väntan på tid att fixas. Det är många år sen jag sist putsade dem och den ena började dessutom se lite rostig ut så en kontroll var kanske på sin plats. Man vill ju inte att de värdefulla dropparna ska läcka ut i naturen med en kostsam sanering som följd.

Så jag tömde de sista skvättarna i ett par oljefat och tyckte att det som fanns kvar inte såg så tokigt ut så jag beslöt tanka traktorn med det urtömda efter att det fått stå ett dygn så att eventuella partiklar sjunkit till botten. Men det visade sig inte vara så lyckat, jag hann bara till skogs innan jag märkte att traktorn blev orkeslös och gick ojämnt. Förstod att filtret satt igen, följande dag bytte jag filter och det blev bättre för en stund men sen blev det samma sak. Nästa dag åter ett filterbyte och så fyllde jag på tanken med friskt bränsle. Efter det började traktorn gå bättre vilket fick mig att undra om det var annat fel på bränslet än att det var smutsigt. Vatten fanns ändå inte i avskiljningsglaset men kanske hade brännoljan ”domnat”? Så där vill det bli då snålheten bedrar visheten.

Nå nu går traktorn hur som helst bra igen och tankarna har jag rengjort och den ena har jag slipat och målat. Rosten var sist och slutligen inte så farligt mycket och tankarna såg fräscha ut inuti, den ena innehöll dock närmare ett ämbar med vattenblandat skräp.

Det heter ju ”manlucka” men den nyare hade 10 cm mindre eller blott 31 cm öppning så det blev att kalla in barnarbetskraft i form av ett 15-årigt barnbarn för att få tanken städad.

Tankarna såg fräscha och fina ut på insidan, lite skräp på botten samlades upp.

Målade de svåråtkomligare platserna med pensel…..

Nytt underlag för att få tankarna upp från jorden.

Jag blev väldigt inspirerad av Mats’ tankhusbygge som han skrev om då i bondbloggens barndom och ett liknande projekt har jag också planerat men det får bli till ett annat år. Måste passa på att fylla nu då priset ligger på 62 cent litern. Det är ju svårt att sia om hur priserna utvecklas men Putin verkar börja få intresse av att diskutera med araberna så eventuellt går de upp igen.

Viktig säkerhetsuppdatering.

Fick en viktig och berättigad påminnelse om att man inte ska jobba i tankar, brunnar, silos och andra slutna utrymmen utan behörig säkerhetsutrustning då det är ett av de farligaste jobben man kan göra. Man ska egentligen inte överhuvudtaget göra dylika arbeten och därför hade den nyare tanken mindre lucka och numera har tankarna ingen manlucka överhuvudtaget för att förhindra att man går ner i tanken.

Och visst hade jag beaktat farorna men tar det så naturligt att jag inte kom att nämna det då inlägget i första hand handlade om problem med bränslet i traktorn. Här hade tanken ventilerats väl och det var möjligt att rulla och vända tanken vid behov och vi var flera personer på plats. Men folk har faktiskt dött av att tunga gaser samlats i dylika utrymmen och trängt undan syret så en varning är utan vidare på sin plats. Det var dumt av mig att inte nämna saken i inlägget som får stå kvar som ett varnande exempel på saker som faktiskt kan ge rubriken ytterligare en innebörd.

Plattfötter i stenskogen

Jag har inte förut insett hur stenig vår skog faktiskt är. Men i år har det varken varit snö eller tjäle så nu märks varenda sten och grop. Hjulen sjunker in mycket mer än då det är tjäle. och det gör stödfötterna med.

Förut hade vi bara stödfötter som gick litet snett nedåt men det nya lastaren har breda plattfötter som går nedåt som vingar. De är stabila men det är problem i den steniga skogen.

Då man sänker stödfötterna så går de först utåt och nedåt men sedan går de nedåt och inåt. Det är allt väl så länge marken är någorlunda flat men om en stödfot kommer på en sten så kan det bli problem. Även om foten först hålls utanpå stenen så kan traktorn under arbetet kränga så att foten slinter ned från stenen och då har man problem. Då foten skall lyftas upp så går den inte rakt uppåt som på de gamla lastarna utan den går uppåt och utåt.

Det är vanligen så att stenen inte rör sej det minsta och då hydraulcylindern försöker lyfta upp stödfoten så blir belastningen så stor att cylinderfästet brister. Cylindern pressar vanligen ned foten och det går bra men då det blir stor dragbelastning så går det illa. Nu har jag svetsat fast cylinderfästet två gånger på ett par veckor. Första gången fick jag skruva loss hela foten eftersom jag inte fick ut tapparna till cylindern men vis av skadan så slipade jag ned tapparna och oljade in dem så andra gången gick det lätt att ta ur dem.

Hur som helst så är det inte alls en bra idé att köra med plattfötter i en stenskog. De gamla fötterna drogs uppåt och inåt så där var det aldrig problem. Plattfötterna stöder betydlig bättre men är också känsligare för stenar och rötter.

Då jag svetsat fast cylindern andra gången och for till skogs så räckte det inte länge innan jag kört sönder lastaren på nytt. Den här gången var det gripen som hamnade under en båla-asp (jättestor asp) som hade fastnat upp i en tall. Jag var litet slapp då jag sågade av aspen och beaktade inte att vinden förde den mot tallen. För ett dumt huvud får kroppen – eller i det här fallet gripen – lida.

Det var bara att komma hemgråtande igen … Det var dags att äta för det höll på att bli mörkt så reparationen fick vänta till följande dag. Som vanligt så kom jag på en strålande idé ungefär klockan tre på natten och följande morgon så slog jag ut en tapp som höll fast sidorna på gripen. Då föll den uppåtstående käften ned och det var bara att sätta tillbaka tappen igen. En slang måste jag också byta men underligt nog hade jag lagt upp ett lager med de vanligaste slangarna så den hade jag hemma.

Aspen var inte så liten. Vi har hittat en hel del båla-aspar som absolut måste bort. De konkurrerar ut alla andra träd på 5-10 meters håll. Då man tar bort de stora asparna så blir det en stor öppning men bort måste de så det kan komma föryngring. Kvistarna kan vara 10-15 cm tjocka och det blir ett halvt lass bara från ett träd.

Problemen med ruttna granar fortsätter. Jag börjar fundera på att gallra bort granarna och lämna björkarna i stället för tvärtom. Visserligen är priset på granstock betydligt bättre än på björk men då granen ofta är rutten så hjälper det inte. Dessutom växer björken fortare och tål bättre blåst eftersom den har bättre rötter. Nu då det inte är tjäle så står många granar och bara gungar. En ordentlig storm skulle ställa till med mycket elände. Det har varit problem med att sälja björkstockar men det kanske ändras.

Vi har i alla fall kunnat glädja oss åt tibast som blommar där vi hugger. För omkring tio år sedan så hittade vi bara två små kvistar med tibast men nu är det fullt av blommande tibastbuskar längs hela körvägen. Det är otroligt så den har spritt sej.

Det var eländigt väder i januari och februari men i slutet på mars så torkade vägarna upp. Nu har det kommit litet snö men det skall komma två frostnätter följda av torrt väder så vi hoppas på skogsarbete ännu långt in i april. Mot mitten av april skall det bli kallare så det verkar inte bli någon tidig vår. Och vem vet hur kallt och regnigt maj blir …

I morgon far jag i alla fall till skogs igen och försöker gallra så mycket jag hinner. Det blir sol och litet blåsväder men det märks inte så mycket inne i skogen – bara då man kommer ut på åkern. En blåsippa försökte titta upp för ett par dagar sedan men snön tog den. Snödropparna däremot hukar sej i snövädret och slår ut igen då solen börjar värma. De blommar länge den här våren.

I skogen är allt som vanligt och vi märker inget av korona och sådant. Vi måste köpa mera kaffe och röd mjölk men har havregryn och lingon i frysen så vi klarar oss länge än.

Enkelt, enklare, jätteenkelt

Jag tycker om när saker går enkelt. Bland det värsta jag vet är när man krånglar till en sak mer än vad nöden kräver. Det spelar inte så stor roll om det handlar om ren byråkrati, eller kontakten med människor. Det skall vara enkelt – annars blir jag vrinulig som salig far brukade säga. Om detta beror på lathet eller bara inbyggd irritation mot allt invecklat, det vet jag inte men, så är det.

Tyvärr har det ju gått troll i reservdelshandeln också. Inga delar finns i tydligen någonstans i lager mera utom i något centrallager i Hottahejti där ingen dator startar utan en tillverkningsnummer för det är ju olika delar beroende om maskinen tillverkats före eller efter lunch – tydligen, och varje del finns i en massa olika varianter och delar är förändrade och utgångna och jag vet inte vad. Utan tillverkningsnummer brukar man stå sig slätt, och ibland kommer man ingen vart fast man har den magiska nummern. Svaret kan vara att dendär maskinen är ju flera år gammal, till den fås inga delar mera.

Ibland går dock allt över förväntan

Jag är sedan många år tillbaks ägare av en vedklyv. Tillverkad i milenniets början i Haapajärvi. Hakki heter den om nån är intresserad. Nu gör inte jag ved i några stora volymer så maskinen är i bra skick fortfarande, men, men tyvärr brukar det sluta på ett och samma sätt med gamla trotjänare. Förr eller senare behöver man någon del som man inte får. (Undantag är väl Fordson Major och Volvo 240, till dessa finns nog delar)

Huvudpersonen i storyn. Några år yngre än idag

Häromdagen fick den ett lite irriterande fel. Klyvcylindern stannade inte utan gick oavbrutet fram och tillbaka utan att göra desto större nytta. Detta har hänt några gånger förr men alltid gått att avhjälpa med att ta bort värsta spånhögarna under maskinen. Så icke denna gång. Sen blev ju inget heller bättre av att maskinen inte var i mitt bruk när den krånglade, utan uthyrd till en kille som hellre klöv ved än inte gjorde det.

Det fick bli ett samtal till Haapajärvi, av tidigare erfarenhet vet jag att servicen funkar bra där, det gör däremot såklart inte svenskan. Så det blev att vända tungan och byta språk. Nog klarar jag mig på finska, men ibland blir det lite kärvt, speciellt vissa facktermer kan köra ihop det i huvudet på en.

Döm om min förvåning när samtalet till totalfinska Haapajärvi flöt på nedanstående sätt:

– Maaselän Kone, päivää

– Puhutaan Närpiösta huonolla suomenkielellä. Minulla on vanha Hakki 1×37 missä halki…..halko….siis sylinteri, puuntyöntösylinteri…äh…vaikea kun suomi ei ole äidinkielini.

– Jaha – men tå kan vi noo taal svensk å om e passar beter, sa personen i andra ändan på något som jag identifierade som kokkoladialekt. Det gjorde att samtalet fortsatte på Närpes- repektive Kokkoladialekt och smidigt gick det. Killen -Hagström hette han- berättade omgående vad som var fel och upplyste mig om att delarna kostade ca 15e och att leverans kunde vara möjlig redan i morgon. Imponerande, men det blev bättre.

Jag attackerade klyven med hylsnyckel och gott humör och noterade att det visserligen var precis den delen som visats mig som bråkade, men inte pga slitage utan den hade helt enkelt placerat sig fel efter att en bult lossnat. Snabbt fixat, speciellt eftersom jag fick en bild på mail som visade hur det skulle se ut. För säkerhetsskull gick jag dock in igen och beställde delen för 15e, den kan ju vara bra att ha, och dessutom ville jag ha lite remmar till lager. Sen gick maskinen bra nån timme och sen kom följande bekymmer. Transportörsmattan tvärstannade. Denna gång var det splinsen i remskivan vid kraftöverföringstappen som gått till Gud, så efter akut servicebesök kastade jag mig på telefonen igen och ringde Maasselän Kone andra gången denna dag.

– Hej igen Kalle, svarade Hagström i andra ändan. (Naturligtvis hade han sparat uppgifterna från dagens tidigare samtal, men ändå lite kul) Denna gång gick det precis lika enkelt och förhoppningsvis har jag ett paket med reservdelar i handen på torsdag.

En sak som är säker är att sån här kundbetjäning helt avgörande för mig när det gäller att välja märke nästa gång, svenskan var bara en bonus, det var nog servicevilligheten och tillgången på reservdelar som var det riktigt viktiga i detta fall.

Tänk om bara alla maskinleverantörer skulle fatta vikten av det.

Att inte skriva om Corona…

går ju helt enkelt inte nu.

Jag har sparat mig några veckor helt enkelt för att jag helst inte skulle ha velat beröra Coronaproblematiken överhuvudtaget i denna blogg, men nu har ju hela soppan tagit över en så stor del av vår vardag att det liksom inte går att förbise.

Först vill jag göra klart att jag vet ingenting. Jag är ingen smittexpert så jag avhåller mig helt och hållet, både på bloggen och i vardagslivet att marknadsföra nån åsikt i frågan – helt enkelt för att jag inte har någon. Kanske är alla dessa sanktioner totalt skjutna över målet, kanske är dom helt nödvändiga för vår överlevnad. Jag vet inte – således håller jag käften för en gångs skull.

Klart är därmot att ingenting av det som nu sker har drabbat mig personligen, min vardag rullar på nästan som om inget skulle ha hänt, eller egentligen är förändringarna bara en förenkling av tillvaron. Nu har jag nämligen helt plötsligt fått nånting som jag saknat i 35 år – tid. Nu skall inga barn sjussas hit och dit, inga kommunala möten stjäl tid från en och inga fritidsintressen utanför gården pockar heller på uppmärksamhet. Fast när jag tänker efter hade jag inga sådana innan heller, men ändå.

Nu fördelas min tid mellan jobbet, familjen, hästarna och jordbruket. Precis som jag egentligen vill ha det. Få nu bara se hur länge detta är kul, det brukar nog komma en grå vardag emot i något skede men just nu känns det bara bra. Visst finns det gråa moln i bakgrunden, vi har flera nära som passerat den magiska gränsen 70 år och själv är man ju inte heller den ungdom som man oftast inbillar sig att man är. Så själva grundproblemet Covid19 är säkert ett besvär som får hållas borta, men följderna av förebyggandet, det är inget problem för mig.

När man rannsakar sig själv kommer man ganska snabbt på att det egentligen inte är så mycket i livet som man faktiskt behöver, får man bara bo på landet sådär passligt avsides och ha sådär passligt med pålitligt folk runt sig, tillgång till favoritmusiken i lurarna och nån motor som snurrar i bakgrunden är nog livet ganska fullständigt. Nu har ju dessutom första tofsviporna anlänt och bara det höjer ju livskvaliteten med flera grader. Sekundärt är förstås hälsan och ekonomin viktiga också, men dom är mera stödfunktioner för att livet överhuvudtaget skall funka.

Nåja, hur som helst, framtiden lär väl utvisa vad framtiden har med sig, men just nu lever jag i alla fall i den trygga förvissningen om att samtidens förändringar knappast är till harm för oss jordbrukare. Snarare tvärtom.

Så vad gör jag då med all överlopps tid? Tja, nån brist på sysselsättning finns ju såklart inte, speciellt inte med tre hästar på tomten, dom ser nog till att sysselsättning finns att tillgå. Utöver detta har odlingsplaneringen satt lite myror i huvudet på mig de senaste dagarna. Hur blir det nu, enligt alla tänkbara teorier borde ju lönsamheten öka detta år, och det skulle ju borda betyda att hela arealen borde användas till nyttogrödor, men ho vet, konstigt har det ju varit förr, konstigt lär det väl också bli. En sak som däremot skiljer från tidigare år är att jag tänker se till att jag har alla årets förnödenheter i eget lager innan säsongen inleds, för så mycket som har varit konstigt fram till idag, det gör nog att man inte riktigt litar på framtiden. Reservdelar har jag ganska bra i lager, men det är närmast bekämpningsmedel som behöver bunkras för det är inte roligt att se på när rapsbaggarna attackerar och sprutmedlen är slut i landet och importen är nerlagd. Samma sak gäller även för andra förnödenheter.

Just nu bekymrar jag mig mest för hur höstvetet har klarat vintern. Det ser nämligen dåligt ut för amatörögat. Åkern är brun men när man tittar närmare på bladen så är dom nog gröna på undersidan. Känns ju lite sådär om inte övervintringen lyckades med tanke på att det är ett treårigt projekt som nu skall gå i mål, men vad kan man göra åt vädret. Exakt ingenting.

Så jag ser nog med tillförsikt fram emot kommande odlingssäsong, kanske mer än på länge. Dock med det tillägget att ”om vi får vara friska”. Och det hoppas vi ju.

Under tiden finns det ju nog ett och annat att syssla med. Jag har fått lära mig av sakkunskapen att det inte är sådär bara att spänna saker efter en otränad häst. Därför håller vi nu på och tränar. Om det sen är jag eller Otto som behöver mera träning det vet jag inte riktigt, men vi får väl se vem som tappar tålamodet först. Hur som helst är målet satt. Han skall dra vagn, släde och stockar innan jag är klar med honom. Vem som vinner får vi väl se.

Om inget annat kan man ju körträna med Otto.

Ajöss, skräpbanker

Alla har väl suttit i telefonkö till banken. Så småningom blir man allt argare och argare – inte minst på den eländiga ”musiken” som tydligen införskaffats på loppis (eller från en soplåda). Om avsikten med ”kundservicen” är att reta upp kunderna och få dem att lämna banken så har servicekonsulterna lyckats utmärkt. Inte kan man skicka epost till banken heller och ett meddelande får svar först efter ett par dagar …

Jag klagade på bankeländet redan för ett par år sedan (se Bankeländet) men frågan var vad man kan få i stället ? Nu finns det nätbanker som inte har några avgifter alls. Men jag behöver en bank som har användbara kort och alldeles nyligen har den tyska digitala gratisbanken N26 börjat erbjuda Mastercard. Så jag öppnade konto där.

Det var en snabb procedur. De påstår att det tar 8 minuter men litet mera tid gick det – speciellt som jag måste ta en bild av mitt pass. Men visst var det snabbt i alla fall. Sedan var det bara att flytta litet pengar till kontot och ladda ned en N26-app. Och i dag fick jag kortet.

Får jag bättre kundservice där ? Den kan knappast bli sämre i alla fall. Nu vill jag inte alls klaga på de stackars bankanställda (som ännu finns kvar) utan det är de som byggt upp kundavskräckningssystemet som bör klandras. N26 har epost och man kan samtala (skriftligt) med dem 24 timmar om dygnet sju dagar i veckan. Man måste i alla fall klara av engelska (eller tyska som är mitt långa språk i skolan).

Kraven var förutom ett bra kort att banken var registrerad inom EU och har depositionsgaranti. Då föll alla engelska banker bort. Det finns Klarna i Sverige men de har inget kort. Däremot bryr jag mej inte alls om Apple Pay eller Google Pay eftersom de är spionvara. Men det är inte illa att få ett gratiskonto av Business klass. Om man inte behöver diverse tjänster utan bara vill betala från kontot så behöver man inte betala nånting alls. Förstås får man själv sköta om sitt konto via appen. En liten nackdel är att det kostar att lyfta pengar i annan valuta än euro – men det är sällan jag behöver den funktionen. Det finns en del jämförelser på nätet – sök med mobile bank eller digital bank eller online banking. Men med mina krav fanns det inte många alternativ.

Men det gäller att se hur det fungerar i praktiken. De här bankerna är inte så små mera. N26 har över 5 miljoner kunder och 1500 anställda. Och EU garanterar besparingar upp till 100 000 euro. Det gäller att kolla om kortet (Debit) fungerar med Paypal – vilket det borde. Och att man kan betala i alla butiker men det kan man inte kolla just nu med alla koronainskränkningar.

Det är ganska långt från den tid man gick in och pratade med Iris i banken bredvid butiken. Sparbanken är död och det som kom efter fyra namnbyten är så eländigt att jag föredrar en tysk digital bank. Auf kein Wiedersehen mehr banker.