Kategori: Bondbloggen

Hemmasemester

Efter att höet bärgats uppstår ett par veckor med lite lösare program innan det är dags för andra ensilageskörden. Kohage skall stängas och korna släppas ut, men jag skulle vilja ge grönfodret lite mer tid att etablera sig innan hårda klövar börjar trampa sönder markytan. Därutöver finns lite allmänt underhåll av byggnader, kanske lite urinspridning när det regnar och annat smått och gott på agendan. En del som skall göras alltså, men inget som riktigt är brådskande eller hårt spikat i almanackan. Följakligen skulle det vara läge att ta det lite lugnare och njuta av sommaren. Ha lite “fusksemester”, helt enkelt.

På pappret har vi det bra förspänt. Vi bor ute på landet och avståndet till närmaste grannarna är längre än många har till sin närmaste villagranne. Hela familjen är ledig samtidigt och väderprognosen lovar solsken och uppehåll. Grejen är bara att djuren skall skötas, foder köras fram o.s.v. varje dag. Räknat i timmar tar de arbetena inte så mycket tid i anspråk, jag skulle gott hinna med att ligga i hängmattan åtskilliga timmar efter att jag fixat undan de nödvändigaste jobben. Men att de här sysslorna skall skötas innebär att vi inte kan åka bort för nån längre tid en en halv dag eller så och det är ju så nedrans svårt att koppla av när man är hemma! Jobbet finns på en armlängds avstånd och man påminns kontinuerligt om alla  måsten och borden.

En av orsakerna till att folk åker ut till stugan eller på en resa är ju just det här att det är svårt att koppla av när man är hemma. Men jag undrar om man kan lära sig det? Finns det knep om gör att man kan åka på semester rent mentalt, trots att man fortfarande är hemma rent fysiskt? I så fall vill jag lära mej det.

Den här problematiken är nog inget unikt för lantbrukare, den drabbar nog de flesta ensamföretagare.

He va he o vi ti griina!

Med andra ord är höet bärgat, även hos oss. Under normala förhållanden, hade vi nog haft det undan för flera dagar sedan. Men p.g.a. salmonella misstanken, så kom jag med på åkern senare än vad jag hade räknat med. Pappa lagade ju nog undan så mycket han bara hann, men nog är det så att arbete utan tvivel löper bättre då vi är två.
Det har varit hett och svättigt och många liter dricka har gått åt, våra traktorer har alltså ingen luftkonditionering, men nog har det varit värt det. Trots en liten “tvätt” av höet igår, kan vi nog säga att alla balar är av prima kvalitet. Det uppskattar man minsann då man får arbeta med balarna på vintern!

Och ordet “griina”. Ja, det skrev jag i det här sammanhanget som en pernåbo, inte som en pargasbo. Skillnaden är märkbar. Då vi griinar “heimåt”, så skrattar vi riktigt ordentligt. Men hitåt gråter man. Det blev att skrapa sig i huvudet några gånger innan jag förstod detta..! 🙂

Höet bärgat

På tisdagskvällen balades det sista höet, vilket var mitt eget. Balaren har nog rullat både måndag och tidigare på tisdag, men det har varit sånt jag balat åt andra. Ur höbärgningens synvinkel har vädret de senaste dagarna varit snarast sanslöst bra. Termometern har visat mellan 25 och 30 grader och vinden har legat på 5-6 m/s. Mycket bättre än så blir inte. Enda smolket i glädjebägaren var att väderprognoserna envisades med att utlova regn på onsdag. Ju närmare onsdagen kom desto säkrare föreföll  regnet dessutom bli. Skall man då bala höet på tisdag med risk för att det inte är riktigt torrt eller låta det regna i det nästan torra höet och hoppas på fortsatt torkväder i slutet av veckan? Eller skall man fega ur helt, bala och plasta in på tisdag? Inplastat står sig höet även om det är lite fuktigt.

Vi beslöt att “vända brett”, alltså vända höet ännu en gång men göra strängen så smal att man i nödfall kan bala den också. Lite av en kompromiss mellan strängläggning och vändning. Pappa tog hand om den biten och hoppade av traktorn med jämna mellanrum och kollade hur torrt gräset var. Efter vändningen kunde han meddela att det mesta var tillräckligt torrt för att balas, det var bara längs skogskanterna där vind och sol inte kommit åt att torka lika bra som det ännu var lite fuktigt. Det är förefaller ju onekligen dumt att låta det regna i flera hektar därför att några strängar längs skogskanten inte torkat färdigt, så vi beslöt att bala det. För att slippa mögligt hö från de fuktiga strängarna körde jag dem först och lät Pea plasta in de balarna. Resten balades till torrhö. Faktum är att det blev c. 60 balar av vilka endast fem var så våta att de behövde plastas.

Efter att ha kört dryga tio balar upptäckte jag plötsligt att jag tappat min mobiltelefon! Jag hade varit ur ett par gånger, dels för att kolla balaren och dels för att … tja, låt oss säga att jag bättrade på kvävegödslingen på skiftet. Telefonen hade endera trillat ur fickan i en dikeskant eller ramlat i själva hösträngen när kröp under balaren.  Jag letade i dikeskanten, men hittade den inte. Om den ramlat i strängen innebar det att den åkt in i balaren och då är oddsen rätt små att den klarat sig. Även om den mot förmodan skulle klarat sig hel genom snittaggregatet är det inte alldeles enkelt att luska ut vilken bal den finns i.

Jag balade klart, åkte hem, lånade min frus telefon och åkte tillbaka till åkern. Och när jag ringde upp mitt eget nummer hittade jag tack och lov telefonen i det höga gräset vid dikeskanten! Jag hade bara letat lite för dåligt. Ibland har man tur. 🙂

Geologi = läran om stenar

I serien om maskiner på bondgården har idag turen kommit till grävlingen:

För ett otränat öga kan detta se ut som en grävmaskin, vilket det också var från början, men på min täppa används den uteslutande till stenbrytare. Det är nämligen så att jag är stenrik. En amatörgeologisk uppskattning säger mig att ca 10-12% av alla stenar som inlandsisen släpade runt på stannade just här, just hos oss. Det spelar nämligen inte så stor roll vilken verksamhet man skall ägna sig år där jorden är ett element så kommer stenarna på köpet. Mina första stapplande steg som bonddräng var i femårsåldern när jag fick styra traktorn på åkern när förra generationen mangrant hade stenplockartalko. På den tiden skulle stenarna både kastas på vagnen och av densamma manuellt, så lite bättre blev det ju när kippvagnen anmälde sin ankomst. Dessutom finns det inga stenplockartalkon mera utan man får klara sig själv. Jag brukar försöka plocka stenarna i frontlastarskopan varefter jag harvar, det känns lite lättare, men varje år når man gränsen när man börjar fuska och låter dom ligga. Och jag lovar, dom knallar inte iväg själva.

Ett år försökte jag med den frässådd som Nisse en gång beskrev, men att använda en jordfräs på mina åkrar blir bara som ett plågsamt maskinförsök bland alla stenar. Den hoppade runt som en berusad groda, fräste desto mindre så jag gav upp efter ett försök.

Åkern är en sak, men dom finns som sagt överallt. När jag grävde gunden till terassen sorterade jag sten skilt från övrigt fyllnadsmaterial och när den skulle återfyllas hade jag bara 20% kvar av ursprungligt material. Resten var stenar större än ett kålhuvud.

Spelar ingen roll vad man skall göra, det finns stenar. När utejulgranen skall borras ner i marken eller när man skall gräva ner en prydnadsbuske. Klong! Efter tre försök kanske man får ner den smugen mellan några stenar. Nu väntar ett projekt med en tvättlina som skall ner i marken och jag gruvar mig och sneglar på grävlingen. Med spade brukar det inte gå.

Om det skulle vara någon som tror jag överdriver så kan jag åberopa två bevis. När täckdikesveteranen Riskula skulle till att täckdika hos mig varnade jag honom för stenar i åkern. Han log snällt och sa att han sett stenar förr under sina 50 år i grävmaskinen. När projektet var klart tillstod han att denna mängd stenar hade han bara sett en gång tidigare – och det var när han täckdikade hos grannen!

Det andra beviset har jag bild på. Som tidigare skrivet så får vi kommunalt avlopp så småningom. När stamledningen grävdes över min tomt blev det ett dike på ca 100 meter. På denna sträcka grävdes det upp tre dylika klimpar som finns på bild nedan. Jag ansåg att jag måste ställa dit några jämförelseelement så att man faktiskt ser att stenen är större än Afrika.

Förresten, att inte bilden i början föreställer någon grävmaskin, det är inte maskinens fel utan chaufförens. En gång prövade jag att dika ett dike. Det såg ut som ett spa för huggormar, så diken, det skall folk göra som kan.

Samarbete fungerar

Vända eller stränga? Bala eller inte bala? Där har vi dagens huvudbry i ett nötskal.
Jag åkte iväg till åkern lite före tio på förmiddagen. Körtiden är ca. 1 timme. Då jag kom fram funderade jag att jag först vänder allt, därefter strängar och balar det höet som pappa slog på söndagen. Så planen var ganska klar.

Ända tills molnen dök upp. Nå, det blev ju lindrigt sagt nervöst för det såg ut som om molnen var på väg rakt över åkern.
Då ringde jag till Antte och bad honom att kolla på radar blid hur regnet rör sig och det visade sig att molnen hade en riktning lite öster om oss.
Då en halv timme hade gått, kunde jag konstatera att han hade rätt. 🙂

Efter att jag funderat och diskuterat om väder och vind med både pappa och Antte, så bestämde jag mig för att fortsätta med att stränga det som skulle balas och vända resten av höet. Om vädret skulle hålla upp, så tänkte jag åka hem en sväng efter att jag vänt höet.
Visserligen var det uppehåll, men då jag hade vänt färdigt började det igen samlas lite otäcka moln från sjön. Så jag kom fram till att det är bäst att bala direkt.

Jag lämnade de 5 yttersta strängarna bara för att vara riktigt säker på att de skulle vara helt torra då jag balar dem till sist. Vanligtvis börjar man ju utifrån och kör inåt.

Jag hör till den kategorin som vill ha breda strängar då jag balar. Jag måste givetvis köra lite långsammare, men jag räknar med att balarna blir jämnare än med smala strängar. Då man har smala strängar måste man köra lite sicksack över strängen för att få balen jämn. Men nu då jag hade berda strängar var det (nästan)bara att köra rakt.

Allt fungerade bra och resultatet blev 40 balar. En del av dem var pappa redan och hämtade hem.

Inget regn har ännu kommit över oss, så nu är det bara att hoppas på ännu en regnfri dag, så får vi allt hö in!

Sommarstiltje

Det känns riktigt nostalgiskt att läsa om höarbetet. Här i vår bydel har ju alla kossor försvunnit (men inte från hela byn) och höbärgningen som förr var sommarens viktigaste arbete börjar bli sällsynt.

Och jag sysslar mest med att försöka överleva hettan. Det är nästan +30 grader utomhus och närmare +40 i traktorhytten så nu sitter jag inomhus och planerar kylmaskineri. Jag körde ett par lass ved men kände på mej att det blir värmeslag om jag fortsätter så nu kör jag bara tidigt på morgonen eller på natten. Man kanske borde sova i tegelladugården på dagen och helt gå in för nattarbete – det är inte många timmar mörkt.

Men så har nätet krånglat. Underligt nog är det sällan strömavbrott på vintern men då sommaren kommer så börjar avbrotten. Vanligen riktigt korta men vi har haft ett par på upp till en timme. Då blir det att åka omkring och återställa nätets centraler. Och så bygger jag om ett par för att klara likadana vintrar som den förgångna.

Dessutom skall den gamla bybutiken säljas. Byabolaget Hindersby-Bäckby Service AB (med 59 aktieägare) har ägt butiken som byggdes 1939 och som bäst hade närmare 10 anställda. Man kunde köpa allt som behövdes i den. Och fanns det inte så beställde man och paketet kom med nästa buss och kunde hämtas från bussbordet. Då gick bussarna här nästan varje timme ! Inte har utveckligen gått mot det bättre egentligen. Till all tur har vi en hindersbygg som är intresserad av fastigheten – en duktig företagare som man kan lita på att inte börjar med skumma affärer. I en del byar har fastigheter sålts till mer eller mindre underliga företag.

Nu går det inga bussar utom skolbussarna. Folk har bil men det tar i alla fall en massa tid att åka till nån stad för att köpa en skruv. Jag har slutat med det och köper i stället det mesta på nätet – från Sverige eller Tyskland. Men visst tar det längre tid än då man köpte från den egna bybutiken. Så man måste ha ett eget lager. Skruvar och liknande har ju blivit mycket billigare och mitt lager är betydligt större än butikens förr. Men det blir mera jobb med lagerhållningen och jag måste snart köpa ett hundratal lådor till. Mest använder jag gamla avskurna mjölkbyttor som placeras i trälådor (ca. 7 cm höga). Det blir fin förvaring för småskruvar och lika bra finns inte ens att köpa. Men för litet större delar är mjölkburkarna för små. Att hitta bra förvaringssystem är inte lätt. De man kan köpa är ganska usla och de flesta är helt underkända på det här stället.

Det skulle finnas en hel del utomhusarbete men jag känner mej som ett korvskinn som man pressat korven ur och lämnat att ligga i solen en dag – så det blir inomhusjobb tills aftonsvalkan börjar … Vissa gillar solen men jag hör inte till dem. Norra Grönland skulle vara lämpligare semesterort för mej.