Och så testar vi bilder med ett vykort:
Den nya ladugården på Bos-Sestu som är byggd 1945. Numera kallufttork (på vinden), arbetsrum (gamla stallet), elektronikverkstad, pannrum och skrotlager.
Till vänster det halvfärdiga nya flislagret på 10 kubik (kölden tog byggarna) och till höger den jättestora havtornsbusken från Åland (som man kantänka inte kunde flytta och få att växa). Hälften av bären finns kvar för skörden var stor i fjol.
Förr då vi hade kor (fram till 1975) så tog arbetet inte slut förrän man släppt ned hö åt kossorna på kvällen omkring halv nio – och så skulle man upp igen klockan fem på morgonen. Så jag är van att jobba sent också nu. Det är skogsarbete så länge det är ljust – plus litet till sedan vi fick de oumbärliga pannlamporna med lysdioder. Därefter äter man och sedan börjar kvällsskiftet i verkstaden eller som just nu ute i det nya flislagret där den nya flismataren skall installeras. Eller så planerar man nya maskiner eller byggnader vid datamaskinen. Papper är numera olämpligt för man vill lagra allting i elektronisk form – huvudsakligen så man kan söka fram det snabbt.
I dag kroknade jag i alla fall på soffan efter skogsarbetet så kvällsskiftet blev mera ett nattskift. Och så måste jag hämta barnbarnet från bussen och mera bensin till motorsågen. Det börja gå mot midnatt så efter en kopp kakao är det väl dags att somna framför TV:n. Och det brukar gå fort efter en dag i skogen …
Efter ett kallt januari (vi hade -30 grader som värst) har det blivit varmare – men alltför varmt. I dag var det bara -1,5 grader i skogen (jag har installerat termometer på traktorn). Nu fastnar snön vid kläderna och väter igenom. Och då det är mellan 60 cm och över en meter snö så blir man ganska våt. Vissa ställen finns det gropar fastän snön ser jämn ut och ibland sjunker man ned till midjan i snön …
Till all tur är det lös snö för vi har inte haft en enda blida. Man kan sparka snön åt sidan då man fäller (även om det är tungt) och behöver ännu ingen spade. Problemet med den lösa snön att den är otroligt hal – precis som att gå i ett hav av små hala plastkulor. Och man ser inte vad som finns under snön så ganska ofta ligger man på rygg med benen i vädret. Tur att man är ensam i skogen.
I dag lyckades (!) jag fälla en stor björk så att den hamnade rakt på en annan björk med tjocka och spretande grenar. Nå, det fanns inget annat håll att fälla åt heller. Den satte sej stenhårt i en klyka och det blev att fälla den andra björken som lade sej på en stor gran. Och sådant är verkligen farligt. Efter en timmes arbete med traktor och motorsåg hade jag äntligen bägge björkarna omkull.
Men då var jag helt slut och genomvåt så det var bara att komma hem och byta alla kläder.
Häromdagen sålde jag mina första halvårskalvar till förmedling. Jag hade föst ihop de tre kalvarna i en box precis vid dörren in till gamla ladugården. Tanken var att få in dem i gamla sidan eftersom det skulle gå lättare att få in dem i lastbilen därifrån. Jag öppnade dörren och gick igenom den själv för att visa att det inte var farligt. Trots det tog det bortåt 10-15 minuter innan de vågade sig igenom dörren. Väl inne tog det däremot max 15 sekunder att hitta en dörr jag glömt att regla, få upp den och rusa ut på gårdsplanen…
Förrymda djur skall inte jagas utan lockas hem, så jag hämtade ett ämbar kraftfoder att ha som lockbete. När jag väl kom ut var de redan dryga 100 m från gården, trots att de fick vada i knädjup snö. Något som jag också fick nöjet att göra. När jag nästan kommit i kapp dem kom de på att det nog var en dålig ide att springa åt det här hållet, så de vände och sprang förbi mej upp mot ladugården igen. Samtidigt som jag sprang tillbaka hemåt ringde jag min pappa och en granne för att få lite hjälp.
Kalvarna rundade ladugården och begav sig (förstås!) ut mot byvägen. Det är ju självklart mycket bekvämare att jogga där än i snödrivorna. Vid det här laget var jag rätt arg och svettig, kalvarna var väl bara svettiga. Upp på byvägen kom de och fortsatte springa, nu söderut. Byvägen slutar vid riksväg åtta och jag såg redan för min inre syn hur kalvarna sätter av uppför landsvägsviadukten i Bennäs med mej lunkade efter i överhalare och gummistövlar.
Undrens tid är dock inte förbi. Exakt när de kom till infarten till vårt hus kommer grannen jag ringt för att få hjälp körande och kalvarna viker in mot gården igen! Perfekt timing! Hade han dykt upp 30 sekunder senare eller tidigare hade vi inte lyckats. Jag vände om, brakade tillbaka genom skogen som en vansinnig älg för att genskjuta dem och tillsammans med min pappa lyckades vi bromsa dem när de rundade ladugården för tredje gången denna förmiddag och styra in dem genom en dörr. Känslan när jag drog fast dörren gick inte av för hackor. Kalvarna formligen ångade av svett, vilket väl jag gjorde också.
Min morfar brukade citera en bekant som sa att “husdjur och barn gör livet innehållsrikt”, och idag instämmer jag.
