Bondbloggen – Sida 65

Glad Påsk

I år kan man inte annat än vara glad under påsken, för vädret och solen lyser från sin bästa sida. Många har förbarmat sig över att vintern aldrig verkar ta slut men jag tycker det är riktigt bra så här, jag längtar inte efter långa slaskperioder i alla fall. Speciellt lång vinter tycker jag inte att vi har haft heller, den kom ju ganska sent. För 4 veckor sen befarade jag att vintern var över men den kom igen, bra så.

Fint i skogen idag men det börjar bli lite i varmare laget och inte vågar man flika av sig för mycket heller, det är nog bättre att svettas lite än att dra på sig nån vårförkylning för dom brukar vara svåra att bli av med. Noterar att de flesta av mina fb-vänner som deltog i Bondebåtskryssningen tycks ha ådragit sig nån form av influensa, själv behöll jag långkalsongerna på och undvek allt för mycket frotterande i baren och på dansgolvet så hittills har jag klarat mig, peppar….peppar.

När nu föret ser ut att hålla i sig ännu en tid så hugger jag upp ytterligare ett stickspår för att gallra vidare, det behövs som synes.

Dagens solvärme fick isen på vägarna att smälta lite och någon enstaka grusfläck uppenbarade sig men det ser i alla fall ut att hålla sig på minussidan nattetid en tid framöver. Man vill ju inte smutsa ner flisveden med grus under transporten hem då det gör illa åt flisentrepenörens bett så jag brukar försöka få hem den körd innan snön smälter på vägarna. Jag borde egentligen ta itu med granstocksavverkningen nu men då föret på mossen ser ut att hålla i sig så beslöt jag idag att hugga upp ytterligare en stickväg där så att jag kommer åt att gallra vidare. Jag brukar annars inte vara så förtjust i dessa högtider då de bara råddar bort rutinerna men nu får jag i alla fall jobba ifred i skogen några dagar.

Så GLAD PÅSK på Er alla!

Påskhäxan vid postlådan verkar redo för Blåkulla 🙂

Säsongstart.

Almanackan meddelar att det är hög tid att inleda odlingssäsongen så trots att det är kallare än -20°C på nätterna så ska växthuset igång. Dagtid värmer vårsolen riktigt fint så då är det varmt och skönt i huset men nattetid behövs det rejält med värme.

Först gäller det ändå att ta sig fram till växthuset som stod inbäddat i en halvmeter snö. Långsidorna har jag varit tvungen att skotta fram några gånger under vintern för att minska på trycket på plasten men gaveln har inte röjts tidigare.

Så där bara att knäppa på värmen är det dock inte i ett hus som stått med värmerören tömda sen hösten. Diverse reparationer som man vetat av sen hösten är förstås ogjorda trots att jag vid nyår satte som målsättning att reparera en sak per dag under vintern. Bland annat så hade jag ett litet läckage på den större cirkulationspumpen som jag kör under de tider som växthuset är i bruk. För cirkulation till bostad och packhall räcker det bra med den mindre pumpen som förbrukar mindre energi. Det lär väl också finnas pumpar som reglerar effekten enligt behov men såna rackerier blev inte monterat då för närmare 15 år sen då pannrummet byggdes.

En bild på trådarna sparar kanske lite jobb sen när det ska monteras 🙂

Den större pumpen till höger losstagen…..

…..och motorn dissekerad i väntan på mera delar.

Jag hade i alla fall beställt hem nya tätningar direkt från fabriken så dom plus en faktura på närmare 70 euro damp ner i postlådan för nån vecka sen. Riktigt bra betjäning på Kolmeks och reservdelssatsen innehöll bra monteringsanvisning på både finska och svenska, sånt är man inte bortskämd med nuförtiden. Hemkommen från dagens ÖSP förbundsfullmäktigemöte tog jag sålunda itu med reparationen. När jag väl öppnat pumpen kunde jag ändå konstatera att lagren inte heller mått så bra i fukten från den läckande pumpen så det var nog bäst att byta dem också när pumpen ändå var öppnad. Trots att jag har en del lager på lager så hade jag inte rätt typ i hyllan och det hade redan passerat stängningsdags i lagerbutiken. Hörde med lokala verkstaden en kilometer nedåt vägen och dom påstod sig ha dylikt i lager så jag tror jag tar mig dit i morgon bitti.

Bondbloggens miniträff i snöyra

Bondbloggs-Christer var i Lindkoski (grannby till Hindersby) idag med SLC:s trädgårdsutskott för att bekanta sej med Robbes ”lilla” trädgård. Jag har installerat fibernät där och åkte dit för att fixa en grej. Jag blev litet försenad då jag hade svårt att komma ut ur skogen med traktorn men då jag ringde Christer så hade deras bil stannat i snöyran som gått över i rena ovädret. Vi hann prata en liten stund så det var en verklig miniträff men funderade på att vi borde ha en ordentlig träff på sommaren då det hoppeligen inte är lika dant illväder …

Christer hade frågat mej i går om han borde ta med ludiskoffon men i går var det fint väder så jag skrev att våren började komma till våra trakter. Och ännu i morse såg jag solen – sedan slog vädret om och det blev ett eländigt snöoväder. Stackars Christer som hade bytt ludiskuffon till Bondbloggens skärmmössa …

Det var i alla fall kul att prata en stund med Christer även om vi inte han med så mycket. Visst läser vi vad de andra skriver i bloggen men det är i alla fall en annan sak att träffas och prata. Det blir inte så mycket monolog då vilket lätt är fallet då man skriver bloggen. Men bättre väder skall vi beställa till den riktiga träffen.

Tar vintern slut nu?

Efter ett par veckor med kallare vinterväder ser det ut att bli varmare och det är nära noll nu ikväll. Med värmen blir det åter halare och svårare att ta sig fram med traktorn. Torr och kall snö har hyfsad friktion speciellt efter att den rörts om och frusit ihop, så jag har hittills lyckats ta mig fram utan kedjor. Men igår i takt med att det blev varmare så blev det svårare. I skogen bland ris och stubbar var det ändå inget problem utan det var när jag skulle ta mig upp på skogsvägen som det tog stopp. Hjulen behöver inte slå runt mycket innan det bildas is under däcken så det blev att lasta av halva lasset innan det gick vägen. Det är nu inte så stor sak egentligen då man har kran att lasta med och speciellt som det nu rörde sig om lite grövre virke.

Mina gamla iskedjor har jag inte hittat, jag har nog tydligen satt dom på en plats var jag säkert skulle hitta dem. Eller så har nån klåfingrig typ satt klorna i dem ifall jag nu ändå lämnat dem vid virkesupplaget senast jag tog av dem inför transport på bar landsväg. De e hårt när åderförkalkningen slår till 🙁

Jag har ändå ett par så gott som oanvända iskedjor som jag tog tillvara efter branden, visserligen så passar dom inte till de breda bakdäcken jag nu har på traktorn men efter lite avkortning så blev dom användbara för framdäcken så det blev mitt reparationsobjekt för dagen. Sen återstår det ju att se hur mycket av härdningen som återstår efter värmebehandlingen i uthusbranden.

För att se hur mycket kedjorna bör kortas satte jag den ena omlott innan kapningen.

….efter det kapades den andra med den kapade biten som modell.

Kedjorna kan nog komma att behövas för i veckan påbörjade jag en gallring på mossen då det nu ändå verkade vara läge (väder) för dylikt. Jag har några diken att passera på vägen dit och det gick bra på morgonen då isen höll för traktorn. Men det gjorde den inte på vägen hem, men med knapp nöd tog jag mig ändå över. Trampade ner lite snö i vattnet och hoppas nu att de två nätterna med kyla som följde får sörjan att ta ihop så att det håller för transport av virket jag hann avverka. Den långa väderprognosen utlovar en ny köldknäpp efter tövädret som väntas under de närmaste dagarna så kanske är vintern inte över ännu?

Jag fick också mig tilldelat ett annat reparationsprojekt idag eftersom yngsta dottern meddelade att ”handbromslampan” började lysa under gårdagens leveranser. En koll gav vid handen att bromsröret sprungit läck men det såg så otillgängligt ut så jag tror att jag överlåter den reparation åt den lokala verkstaden då dom har lättare att komma åt med hjälp av pelarlyften.

Ha ett trevligt veckoslut………..

Kräftgång och andra dumheter

Man skulle så gärna vilja skriva någonting positivt, och visst, allt det fina som fanns i det lilla lantbruket förr i världen finns väl kvar, snart kommer den första tofsvipan, och den bryr sig inte det minsta om jordbrukets lönsamhet, den kommer oavsett hit och glädjer oss, och mycket annat bra finns förstås kvar, mestadels sånt som inte myndigheterna kan besluta bort, men visst känns mycket krasst illa idag.

En sak som jag reagerade starkt på häromdagen var statistiken om jordbrukarkåren i Finland. För tio år sedan minns jag precis att medelåldern på lantbrukarna var 43 år (lika gammal som jag var då) och hade i medeltal 36 ha åker (precis lika mycket som jag hade då) så det var ju lite lustigt. Mindre lustigt var det att läsa motsvarande statistik i år. Gissa vad medelåldern på jordbrukarna var? Jo, precis, man hänger kvar ännu, 53 år. 53 år är medelåldern på lantbrukare i Finland 2018. Det låter inte bra, men ännu värre är väl det faktum att enda åldersgruppen som ökar är bönder över 65 år. Alltså sådana som egentligen borde njuta av sin intjänade pension och hejvilt blanda sig i vad nästa generation gör för galenskaper. Detta visar förstås brutalt på vad det egentligen är frågan om. Inga ungdomar vill satsa på en bana som lantbrukare. Nån som tycker det är konstigt? Jag gör det inte längre. Tyvärr.

Kollegan Nisse sa eller skrev för något år sedan att vi är den sista generationen idealister som sätter ett högre värde än pengar på vår åkermark. Kan så vara men visst är det synd. Tänk att det bara gått 30 år sedan en av mina gymnasielärare skällde på mig för att jag -som inte behövde bekymra mig om min framtid – väsnades och störde för dom mindre lyckligt lottade i klassen. Och det värsta var ju att hon hade rätt, där och då hade jag bara kunnat ta över våra 19 ha och några hundra höns och allt hade gått av sig själv. Visserligen inte så länge men just då hade det funkat. Nu finns det ju förstås ett ordspråk som säger att om något är för bra för att vara sant är det förmodligen för bra för att vara sant, men ändå, inte vill jag nu påstå att 400 höns skötte sig helt själva, dom skulle nog ha mat två ggr per dag (manuellt) och äggen skulle plockas dagligen (manuellt) och gödseln skulle kärras ut (manuellt) minst en gång per vecka. Således kom nog inte pengarna helt gratis in på kontot men det är inte heller poängen, utan poängen är att det gick att försörja en familj på det som den egna jordlotten gav.

Om vi gör en division och delar ut tillgänglig åkermark i Yttermark idag skulle ingen av de kvarvarande bönderna (cirka 1/3 av det dåvarande antalet) få en jordlott som räcker att leva på. På vilket sätt den utvecklingen gagnar någon, varken samhället eller befolkningen, det blir nog kvar som en fråga utan svar för mig. Sen måste vi förstås minnas att alla branscher som jag har insyn i har gått ungefär samma öde till mötes – det skall vara stort, stort och opersonligt.

Häromdagen kollade jag priser på ett föremål, lokala lilla affären ville ha 1700 euro och megamarketen i Vasa sålde precis samma produkt för 999 euro. Det blir liksom ingenting kvar att välja på hur gärna man än skulle vilja. Och det känns bara så fel att välja bort en bekant försäljare och istället handla av någon som glömt en när affärsdörren smällt igen bakom en. Tyvärr tror jag inte att ungdomarna av idag tänker riktigt såhär.

Bara som kuriositet lägger jag in en bild som jag kom över för några dagar sedan, min barndoms affär -Pått Bodän. Yttermera Ahls filialbutik som låg två kilometer hemifrån. I denna lilla affär med en kundkrets på kanske 300 personer (grovt uppskattat) kunde man handla sgs allt man behövde för att klara uppehället. Ännu på sjuttiotalet fanns det nog en och annan som klarade sitt liv ett helt år utan att besöka annan dagligvaruaffär. Apoteket möjligen undantaget. Tanken svindlar idag när Halpa-Hallis hylla för USB minnen och telefonskal skulle ha kunnat fylla hela Pått-Bodän.

Sen lite annat dumt. Visst kan sex hönor ställa till det för en också bara omständigheterna är rätta och oturen är framme. Det har varit lite av och till med värmen i hönshuset nu under köldknäppen och jag har inte velat ha på värmeblåsaren nattetid pga övernitiskhet med brandsäkerheten så ett besök till hönsen var aktuellt klockan sex på morgonen härom dan. På med värmaren, och sen ut, fast inte. Dörrhaspen hade fallit på av egen tyngd medan jag var därinne så nu var det en överlopps tupp i hönsgården. Haspen -kvälverin – är dimensionerad för att hålla fullstora galtar på insidan så dörren satt där den satt. Problemet förstärktes av att resten av familjen var bortresta så det fanns liksom ingen som visste var jag var. Nu blev det aldrig ett problem eftersom telefonen var med och jag kunde ringa in till farmor på samma gård och be henne kliva ur slafen och göra en utryckning med rullatorn – vilket också lyckades. Slutet gott allting gott, men det var definitivt en lärpenning på att vissa risker inte går att förutse och att telefonens plats är i fickan, inte på hallbordet. Speciellt om man opererar ensam. Faktum är att jag höll på att glömma den inne även denna gång, men kom på andra tankar när jag kom ut på trappan i -30 grader. Fast det var nog mest en fallolycka jag tänkte på då. Att jag skulle bli inburad i hönshuset hade jag inga planer alls på.

Elektroniska stängsel

På fejsbooken går vargdebatten het, ja så het att jag valde att publicera dagens tankar här på bloggen istället där debatten är mera sansad. Jag vill i alla fall för säkerhets skull inledningsvis betona att jag har inget emot varg så länge som dom låter folk och husdjur samt produktionsdjur vara ifred.

Det som slog mig idag under skogsarbetet att det kanske finns ett sätt att få till vargfria zoner med hjälp av ny teknik. Jag såg nämligen igår en reklamfilm om ett elektroniskt stängsel eller egentligen en GPS-styrd manick som varnade djuret om det går utanför tillåtet område. Om djuret trotsar signalen och fortsätter så får det en elstöt som tydligen får det att svänga om till tillåtet område. Det tillåtna området kunde med hjälp av en kartbaserad app i telefon avgränsas enligt rådande omständigheter. Det här var nu tänkt att användas för produktionsdjur på tillfälliga beten där man inte har intresse av att sätta upp mer beständiga stängsel.

Det som den friska skogsluften fick mig att tänka på idag var att man kunde ju utrusta vargarna och varför inte andra vilda djur med denna manick och i appen markera de områden där dom inte är önskvärda.

Har jag kanske fått för mycket frisk luft nu?

Eller kom tanken till efter att jag blev en centimeter längre under dagens skogsarbete?