Kategori: Bondbloggen

Sakta men säkert…..

…..får man väl räkna med att även denna säsong tar slut. Vädergudarna har ändå varit givmilda här på slutrakan och bjudit på för årstiden milt väder. Färdigt har jag ändå inte även om jag ett tag närde en förhoppning om att ha klart tills farsdag. Knappast fås allt under tak heller ty det återstår en hel del purjo och palsternackor. Palsternackorna kan i och för sig skördas till våren om vintern är någorlunda normal och vi får lite skyddande snö innan vintern och tjälen griper tag om jorden men det är ju bra att ha nåt att sälja under vintermånaderna också så ett eller ett par lass till vore bra att få bort från åkern.

I medlet av förra veckan var det ändå riktigt hyffsade förhållanden då vi hade 7-8 plusgrader och friska vindar hade torkat upp jorden efter snöfallet för två veckor sen. Tyvärr så kom det lite regn igen under veckoslutet och nu har vi lite minusgrader så att marken håller på att ta ihop men en stund på eftermiddagen har det ändå varit möjligt att skörda och så lär det förbli den här veckan ut om  prognoserna håller streck.

Lagren börjar ändå vara fulla och det återstår inte många tomma lagerlådor men i och med att vi packar bort lite de tider då det inte går att skörda så frigörs utrymme. Tyvärr är dagarna korta nu och det känns heller inte så muntert att efter att ha hållit på med skördandet sen midsommar förlänga dagen med att jobba i pannlampans sken. Det bästa krutet har nog bränts vid det här laget och de säsonganställda har också tagit sitt pick och pack. Det lönar sig ändå inte att i det här skedet när man inte vet hur morgondagen ser ut att börja skola upp nytt folk.

Har inte hunnit få ordning på min telefon så det får bli några lånade foton här till sist.

Svenska dagen firades med att tömma morotsåkern på de sista rötterna. (foto Eivor Finne)
8.11.2017. Skörd av palsternackor i för årstiden hyffsade förhållanden. (foto Rosmarie Finne)
Så pass grannlaga arbete är det ändå att skörda så här sent att jag måste köra stående för att ha full koll på maskineriet. (foto Rosmarie Finne)
11.11.2017 Lite purjo finns också kvar. (foto Eivor Finne)

Hitintills har vi enbart handskördat purjo anefter vi har sålt så det är enbart några dagars förbrukning i lager men skall göra ett försök att maskinskörda mot veckoslutet om vädret tillåter.

Och snön smälte…..

……så att skördearbetet kunde återupptas.

Förra veckans onsdag började det snöa på eftermiddagen och på torsdag hade vi 15 cm snö. Temperaturen föll därefter så på fredag morgon hade vi -10°C och man kunde tro att det nu var gonatt med de utestående grödorna. Men tack vare snön som låg kvar till lördag då det började regna så frös inte marken och den skyddade också de växter som bäddades in av snön. Efter några blåsiga dagar var det nu idag hyffsat väder och jag kunde återuppta morotsskörden.

1.11.2017 Morotsskörden fortsätter efter att förra veckans snöfall smultit.

Som synes är blasten fortfarande i relativt gott skick, om det sen beror på sen mognad eller min sena bladgödsling som jag gav i akt och mening att hålla tillväxten igång låter jag vara osagt. Lite vått är det men med lätt maskineri så håller man sig flytande och mulljorden släpper hyffsat från rötterna som nu börjar mogna för vintern.

Egentligen är det först nu som rotsakerna är som bäst för skörd, lite köld har bidragit till att sockerhalten stigit och dom smakar bra dessutom är rötterna färdigt nedkylda så det sparas lite energi vid inlagringen. Men risken att dom fryser fast är ju förstås stor så i allmänhet vågar man inte spara så stora arealer till den här tiden. Det som återstår på detta fält torde jag kunna bärga på två dagar utan att behöva ta de mörka timmarna i bruk. Sen får jag väl fortsätta med palsternackor, purjo och rotselleri som är de enda större produkterna som jag har kvar att skörda.

Väderprognosen ser nu inte heller riktigt fy skam ut så om den stämmer ska väl det mesta gå att få under tak så småningom.

Läget?

En av våra trognaste kommentatorer Per fd efterlyste nåt att läsa eller helst lite bilder så jag gör en kort uppdatering över läget i bildform. Hade tänkt göra det igår men telefoneländet ville inte kooperera.

9.10.2017 Lagerkålen skördas i väntan på torrare väder, och solen visade sig faktiskt en lite. stund. Följande dag var det lite regnigare men vi kunde ändå slutföra kålskörden för säsongen.

 

Ett kållass som väntar på att staplas in i lagret.

 

11.10.2017. Det relativt varma om än fuktiga vädret har medfört att sista sallaten håller på att färdas. Vi plockade bort dom största då vi befarade nattfrost som faktiskt uteblev så den återstående sallaten växer vidare om än ack så långsamt.

 

11.10.2017. Ogräset har i alla fall grott i den sent sådda rågåkern….
……efter lite grävande i jorden hittade jag också lite råg som grott …. vad månde det bliva av detta?

 

15.10.2017. Första morgonen med sol på väldigt länge. Som synes är grönsaksbondens spannmålsåkrar tömda, det sista kornet tröskades i torsdags så ytterligare en gröda att dra streck för 🙂

Per fd. menade att det går åt november innan mina grödor är skördade och jag är illa rädd att han får rätt men med någorlunda god tur med vädret kanske jag kan ta häran till farsdag.

Målgång

Nisse undrade om jag kanske skulle kunna skriva något positivt. Jodå, det kan jag faktiskt göra, även om det bär mig lite mot att skriva något bra om denna säsong som varit så överjävlig för många av mina kolleger ute i landet. Därför vill jag var nog så tydlig med att jag är mycket medveten om om att jag har haft  en överjordisk tur denna säsong, och den turen höll sig faktiskt ända in i mål.

För tro det eller ej – jag är klar. Eller ja, nästan, det står lite havre på åkern ännu, men det är så lite att det inte räcker till en full tork och med tanke på lönsamheten i att torka 3 ton havre i 15 timmar så tror jag nog det får bero. Alltså får man säga ett försiktigt ”hasi” Ett uttryck som jag aldrig hört innan Nisse lärde mig det. Här i Österbotten finns veterligen inget motsvarande uttryck – rätta mig om jag har fel.

Visst har det tillbringats många timmar suckandes över regnet denna höst och visst har svårmodet varit en trogen följeslagare hela säsongen, men på något skumt vis gick det bra i alla fall. Framför allt inga maskinhaverier, största missen i år var ett glömt bakbrädeslås som gjorde att jag fick skyffla upp 300 kg havre från backen, men i förhållande till andras vedermödor förefaller det närmast löjligt att böla desto mera över det.

Maskinfunktionen, bärigheten, mängden och kvalitén har varit helt ok, det som inte varit roligt i höst är förstås torktimmarna, men även dessa har inte varit så makabra som man kunnat tro (har en gång, 2004 torkat vete i 32 timmar), men 10-12 timmar är absolut för mycket för fodersäd. Jag räknade snabbt i huvudet att foderhavre som skall torkas i tolv timmar bränner bort 50% av produktpriset och det är räknat med självkostnadspris i egen tork. Så något att hurra över är det ändå inte – även om man är nöjd över att allt är under tak.

Kornet på sista två hektaren jobbade övertid i cirka tre veckor i förhoppningen om att ”gröningan” skulle mogna eller frysa bort. Så verkade dock aldrig att ske så i fredags gav jag mig i kast med det trots att det nog inte var så vackert att titta på. Eller jo, om man gillar grönt var det rätt vackert.

Bilden ger kanske inte rättvisa åt eländet, men det var ca 5% helt gröna ax i växtligheten och vissa områden var helt gröna. Nu var detta en åker som kom i min besittning i höstas så vi är inte så bekanta ännu, men redan efter första varvet klarnade det vad det handlade om. Det var vått i bottnen, mycket våtare än jag hade räknat med.

Ingen speciellt vacker syn från en tröskhytt. Lägg också märke till vattnet som står fullt synligt i det gröna orörda partiet till vänster.

Nåja, på något sätt gick det att få bort sgs allt, det riktigt gröna och således våta till vänster på bilden blev kvar, men 25 kvadratmeter skall man kanske ha vett att inte gråta blod över denna höst.

Hur som helst är det klart nu för min del, ovanstående korn tillbringade 11 timmar i torken så inte blir det så mycket över efter årets säsong, men amorteringar och förnödenheter till nästa säsong kommer det nog att räcka till, och saltet på gröten får man väl vänta till nästa år på. Hur som helst kan vi nog konstatera att 2017 går till historien som ett mycket dåligt år, men för mig personligen var nog 2004 betydligt, betydligt värre.

 

 

Efterlyses skördeväder!

De här dagarna brukar skörden till lagret för vinterförvaring vara som intensivast men i år då allt är sent känns det inte som om det vore så bråttom. Det är först när man får syn på almanackan som man inser att vi redan nästan förbrukat en vecka i oktober.

Vi har relativt varmt så det växer fortfarande och jag bladgödslade faktiskt en del grödor så sent som förra veckoslutet. Men visst borde man börja få nåt under tak för så här års behövs bara några dagar nordlig vind så är frosten här. Därför var det också tänkt att vi skulle börja lagerskörden denna vecka. Och det såg lovande ut på måndag med frisk vind och torrare väder vilket gav möjlighet till vändning av den stränglagda samt lossning av den återstående direktsådda löken. Hann också skörda in ett lass lök innan tisdagsnatten då det utlovade regnet kom. Prognosen meddelade ett par dagar regn men sen skulle det bli torrare på nytt. Så blev nu inte fallet utan det har regnat dagligen sen dess. I morgon ska det visst också regna men sen utlovas uppehållsväder men prognoserna har inte varit värst pålitliga så det tror jag på först när jag upplever det.

Blåsten i måndags möjliggjorde också skörd av foderkornet och svinfarmaren som skördar på strå här fick hälften av kornet skördat och alla de åkrar där jag hade liggväxt. Enligt hans utsago så var skörden våt men god. Idag skulle det göras ett försök att återuppta tröskningen av det som står men knappt hann tröskan startas upp innan det började regna igen.

Jag som grönsaksbonde är ju van med utdragen skörd men jag märker nog att humöret börjar ta slut för mina spannmålsodlande kollegor.

Paus i lökskörden i väntan på bättre väder.
Också för morötternas del väntar vi på torrare skördeförhållanden.

De 6 mm som vi fick under morgontimmarna på tisdagen satte inte stopp för morotsskörden så vi fick ett litet hål i åkern under tisdagseftermiddagen. Men sen dess har det kommit närmare 30 mm till och nu är det bäst att invänta uppehåll. Morötterna är fortfarande i tillväxt så de hjälper också till att torka upp marken genom dess upptagning av vatten. Lagermorötterna odlas i år på bytesåker och planerna var att markbytet skulle återgå i medlet av oktober så upptagningen borde fås igång igen.

 

Turförföljd

Ja, Ni läste rätt, oftast brukar man väl anse sig vara otursförföljd, åtminstone om man skall bedöma det själv, men denna höst kan jag inte med bästa vilja i världen i påstå att turen varit vänd mot mig – tvärtom.

Egentligen började det redan i våras. Mina odlingsplaner var ju dominerade av vårraps, men när våren drog ut på tiden så blev det ett snabbt omfall och hemmanet försågs med grönträda, havre och korn istället. Gärna skulle man ju kväka ut sig att det handlade om skicklighet och erfarenhet, men vädret kan man ju inte påverka med nån kunskap i världen så det är nog bara att bokföra sortvalet på turkontot. Nu har vädret ju nog varit bättre i våra trakter än på många andra håll vad jag förstår, men ändå inget att skryta över. Grödorna har varit sena, men hyfsat jämna i tillväxten och liggsäd har funnits, men inte på mer än kanske 10% av totalarealen per gröda för min egen del.

Tröskningen kom i år igång med precis samma meningslösa panik som vanligt. Fast i år var den inte alldeles meningslös eftersom ju almanackan var ganska långt hunnen. Det brukar vanligtvis ta två dagar att ställa tröskan i ordning, i år lyckades jag göra undan det på fyra timmar exklusive sållmonteringen (som är ett straffarbete på Clas 48). Detta i tron att det skulle börja regna några dagar senare och sedan – som man alltid tror – fortsätta att regna intill tidens ände. Kornet verkade också bra vid okulärbesiktning så jag bestämde mig för att köra bort kornet på den del av hemmanet där bärigheten är sämst, detta utfall att det nu faktiskt var syndafloden som var på ingång.

Nåja, med facit på handen var det kanske inte så illa, men visst kändes det lite halvdant när jag mätte fuktigheten till 31% innan torkningen, men ändå torkade partiet på 10 timmar. Sen blev det paus nästan en hel vecka – det regnade alla dagar men mycket moderat, syndafloden uteblev.

Efter den fuktiga veckan kom tröskningen sen igång ungefär lika segt som när löss simmar uppförsbacke i tjära. Det blev en tork per dag utan att man nu riktigt visste vad man höll på med. Det var någon slags rutintröskande utan styrfart.

Även om tiderna ändrats så är det fortfarande roligt när skördetiden kommer och det livar i vid torkrian.

Sen kom då veckan med vackert väder och helt plötsligt blev livet roligt igen. I början på denna vecka kom tursmäll nummer två. Lien på tröskan gick av och ett tröskhaveri är väl alltid ointressant, men nu förhåller det sig så att jag försöker hålla ett eget reservdelslager så gått det går och i det lagret fanns det en ny lie – orörd av människohand förpackad, som det heter. Depåstopp på 35 minuter och ut på banan igen. Det är åtminstone lite imponerande med en tröska på 26 år.

Tursmäll nummer tre kom några dagar senare, nämligen i fredags. Det började lukta kylarvätska om tröskan och mycket riktigt, en koll på motorn visade att det runnit ganska rejält av den sorten nånstansifrån. Paniken tilltar, är kylaren sönder, är det nån svårbytt slang som kräver orginaldel från Ukraina och apkonster för bytesproceduren. Återigen förbyttes paniken i lättnad när jag kunde notera att det vars en värmeslang till hytten som läckte, och fyra centimeter före läckaget fanns en kran. Reparationsstopp på 1 minut och sen iväg. Så långt egentligen allt gott och väl.

Cirka 90% av nyttogrödorna är i skrivande stund till hus bärgade och det med alldeles hyfsat resultat. Både mängd och kvalitet verkar bli godkänd, kornet väger runt 67 och havren runt 60. Dessutom lyckades inställningarna av tröskan bra i år så det är minimalt med skräp i spannmålen, till skillnad från i fjol.

Guldet blev till sand

Slutspurten verkar dock att bli tristare. Från och med slutet på förra veckan har det kastat lite vattendroppar om dagarna, dimman har varit på gränsen till regn på nätterna, blåsten har blåst bort och solen har lyst med sin frånvaro. Idag var det slut på tålamodet så idag for jag iväg och tröskade fast det egentligen inte gick. Allt annat än roligt var det också, kornet låg platt på marken (man sparar ju det sämsta till sist) och var både fult, mörkt och vått som jag vet inte vad. Startade just upp torken med korndegen i och jag gissar att den nosade på 30% igen. Havren var bättre, men där var halmen så osamarbetsvillig att det för det mesta såg ut såhär

 

Hur som helst, det är så lite kvar nu som är skördat så oavsett hur det går så kan nog sammanfattningen bli att åtminstone för mig blev nog inte 2017 riktigt det katastrofår som man gått och fasat för, men jag har förstått att många av mina kolleger inte är lika lyckligt lottade. Själv skulle jag behöva två skördedagar till nu innan det kan viftas med den svartrutiga flaggan. 1000 liter olja mer än önskat har i alla fall runnit genom torken och det är en ökning med ca 1/5 så det är dåligt.

Något som åtminstone mått bra i år är klövervallen. Jag har försökt odla klövervall en gång förut, för typ 10 år sen och då blev det ungefär samma katastrof som årets OS (eller var det EM eller DM eller VM) för finländska friidrottslandslaget. He vortt itt ti naa.

Vallen är grön och fin trots att vi skriver 1. oktober idag och en närbild visar också att klövern växer och mår bra. Hoppas detta projekt ger tillbaks lika mycket som jag hoppas på, dvs mindre ogräs och mera näring i åkern efter några år.

 

Avslutar med anekdoten om bonden från Yttermarkslätten som fick besök från Storstaden. Besökarna frågade om det faktiskt alltid blåser på slätten. Bonden svarade:

-Nej, det är vindstilla en dag på hösten så vetet kan frysa.