Bondbloggen – Sida 90

Den ohemult långa väntan

Läste idag på svenska yle ”försenade stöd drabbar jordbrukarna ojämt”. Ja, nog kan man ju säga att det börjar vara försenat, det är över ett år sedan ansökningarna gjordes, och nu ska de nya ansökningarna (för 2016) lämnas in. Det gjorde jag igår. Endel sorter på vipun, endel sorter på papper, endel papper till kommunen, endel till ntm centralen, endel sorter med ett kryss, och endel sorter ansökte jag om ifjol och behöver alltså inte sökas för årligen, endel sorter vet jag inte om blivit godkända och ändå ska man söka om samma pånytt fast det inte blivit granskat, så man vet inte om man alls får någonting, och andra sorter ansökte jag om ifjol och ny ansökan gör man inte i år utan först nästa år för det blev ju lite konstigt med den nya stödperiodens början och varande och …

Att förstå sej på detta virr varr…

Vidare så läser jag att ombudsmannen på ösp säger att folk lätt lägger locket på och inte pratar öppet om sin situation. Jag tror absolut att det är så. Inte är det någå roligt att stå och berätta att vettni, nu är det slut, tomt och städat på kontot. Räkningarna fortsätter att komma, men kontot är tomt. Vad gör man? Det hjälper inte fast man så sku stå på huvudet! Man kan inte heller sälja det man ska arbeta med. Man kan jobba extra! Ja, visst kan man det,, närdå? När man har fullt upp att sköta om det man har. Och med vaddå? Man kan inte uppfinna jobb hursomhelst. Det är inte sådär bara.

Usch. Det kan ta knäcken på vem som helst. Och ändå är det helt fullt lagligt att vi har ett landsbygdsverk som ”leker” med folks pengar och välmående. Människan kan flyga till månen och knäcka atomer, men ett begripligt, smidigt system för jordbruksstöd, det går det tammegodmorgon inte att få knåpat ihop inom mänsklig tid!

Jag då? Jag började redan ta åt mej av orden ” de som har det allra värst hör inte av sej”. Alltså dom tystnar mer och mer? Drar sej bakåt? Stänger in sej i sin egen bubbla? Jag har inte hört av mej här på bloggen på flera veckor och så tänkte jag att nej, tänk om folk tror att det är därför jag inte skrivit!? Måste fort skriva ett inlägg! …. Alltså, jag är precis som alla andra, bevars om folk tror att jag har det knapert och inte har råd med mina räkningar!!! Nej fy och skam, detta skola icke få ske! … Jag är precis som alla andra… Men, ska det måsta vara så himmelens heligt? Nej, jag sitter inte med bar rumpa på backen, jag reder mej, men, inte har jag någonting till övers! Nog måste jag fundera på varendaste ett inköp jag gör. Varför inte lätta lite på det så heliga locket? Varför inte vara lite mer öppen? Inte behöver man ju sprida ut sin bokföring på sociala medier, men kanske inte stänga igen mer heller? Jag hade ett + på 8000e senaste år. Min lön? Vad är det? Hur definierar man det? På många sätt. Välmående får, ett rikt djurliv på betesmarkerna, glädjen när fåren hålls bakom nyuppsatta staket och bensin i tanken. Men, pengar? Det blir ca 21 e /dag, 6 timmars arbetsdag – 3,50e/timmen, 8 timmars arbetsdag 2,60e/timme… Inte jobbar man kanske stenhårt alla 365 dagar, men ansvaret kommer jag aldrig ifrån så länge jag har djur är det på mitt huvud 365 dagar i året, 24 timmar om dygnet, men så kan man ju inte räkna…? Inte heller räknade jag ut vad timmapengen blir om sommaren då man ibland jobbar 14 timmar, för ibland jobbar man bara 5 på vintern.

Vem tusan står med skiten upp över öronen, svettig och solbränd, eller i snöstormen, genom frusen med snoren rinnandes, eller springer till djuren i pyjamas mitt i natten, för 3,50 euro i timmen? Jo, jag, och många, många andra bönder som är lika frälsta i sitt arbete. Som ger sitt allt för att få behålla och bevara det dom ärvt av sina förfäder för att ge det vidare i släkten. Om det nu finns någon som orkar och vill fortsätta. Det är inget tjohej jobb alla gånger. Min Mathias har längs vintern frågat mej ibland ”Mamma, varför kan inte du ha ett vanligt jobb?”

Ja, visst undrar man…

Det finns så många sätt att se på livet som jordbrukare. Jag själv tycker om friheten. Självtänkandet. Omväxlingen i jobbet både dagligen och årstidsvis. Jag tycker om att se den förändring och förhoppningsvis förbättring jag åstadkommit. Jag försöker se de små detaljerna. Det lilla i det stora. Det lilla som kan ha stor betydelse för mej, men som kanske ingen annan ser.

Men, tycker om och tycker om, det är ingen indrivningsfirma som bryr sej om vad man tycker om när kontot är tomt, men säger att pengar kommer, men jag får dem inte förrän i juni, kanske, om landsbygdsverkets system fungerar …. Den väntan. Den långa väntan. Du vet att du kommer att få, nånting, pengar, småningom, men när… NÄR???

Ja, många är vi i vår herres hage och alla tänker vi lite olika.

Ena del av befolkningen tycker att bönder bara solar bringan och köper nya traktorer, men andra förstår precis vad jag menar. Kan hända det finns många som köper nya traktorer, och bra för dom som kan göra det utan att blinka, men för många så slutar inte historien med en ny traktor – wow, utan det följer ett långt, surt, kallt lån som grädde på moset. Lån som släpar kvar och som ställer till det när pengar uteblir, men utan traktor så kan man hastigt vara utan jobb. Sen finns det också dom som brer på fördomarna om böndernas traktorer, dom köper traktorer, bygger ut, reser till södern men kanske inte betalar av sina skulder som dom borde… men det är någon liten procent…

Iallafall, summa summarum. Jag hade, som så många andra ett tufft 2015, men jag höll skrivbordet städat. Inga räkningshögar som släpat efter. Hur jag bar mej åt vet jag inte riktigt heller, men det gick. Nu försöker jag se lite positivare på 2016. Stöden för 2015 har börjat röra på sej, och livet kanske inte skrattar glatt, men ett litet småleende kan man se om man är optimist! Vilket man måste vara, annars går man under så det brakar om det! Prioritera rätt, bli mer självisk, gör nåt kul ibland och försök le fast det haglar i torrhöet!

Kämpa på bönder! Efter regn kommer sol 🙂

Bonden, spaden och järnspettet.

Stenrik är jag väl varken i ordets rätta bemärkelse eller i den vedertagna beskrivningen över någon med lite tjockare plånbok. Men det oaktat blir det att byta några bultar till betten på jordfräsen varje år, eller några och några, jag är väl uppe i ett hundratal byten denna säsong.

Allt är inte blomstermylla här i Långmossen, Nisse!

Relativt stenfritt är det ändå men någon tidigare stengrynna som uppodlats finns det här och där. En sådan ligger ett tiotal meter nedanom hallen där jag nu håller på att anlägga en ny sparrisåker. För att ge de bästa förutsättningarna för god etablering av växten gjorde jag en lite djupare fräsning än brukligt med den påföljd att stenar på plöjningsdjupet ledde till några brustna bultar. Valet stod sedan mellan att fräsa lite grundare eller ta bort stenarna, jag valde naturligtvis det tyngre alternativet 🙂

Jag är inte speciellt duktig på att hantera tyngder på gymmet men bryta sten det kan jag om jag nu får säga det själv. Det är lite teknik med allt och har man övat sen barnsben så sitter det i ryggmärgen även om man numera oftast är lite latare och använder traktorn vid stenarbeten.

Nu ville jag ju inte packa till det frästa med traktorn så efter att ha stärkt mig med ett par rågbröd och en mugg av Karins fläderblomssaft hämtade jag spade och järnspett eller ”jännstaanjen” som vi brukar prata om härstedes för att på gammalt hederligt vis med mankraft lyfta stenen ur åkern.

Tröttnar man på att byta bult i fräsen får man göra något åt orsaken till bultbrotten....... — Tröttnar man på att byta bult i fräsen får man göra något åt orsaken till bultbrotten…….

.... som i det här fallet visade sig vara en jordfast sten på ett spadtagsdjup. — …. som i det här fallet visade sig vara en jordfast sten på ett spadtagsdjup.

Ojdå den var visst lite större än jag till först trodde....... — Ojdå den var visst lite större än jag till först trodde…….

.... men opp kom den :) — …. men opp kom den ….

... och bonden är nöjd. — … och bonden är nöjd. 🙂

Bumlingen fick sällskap av ett antal mindre stenar också innan kvällens gym-pass förklarades avslutat.

Det finns förövrigt stenbrytartraditioner här i gården som bör vidmakthållas. Brodern till bonden vi köpte gården av var en riktig hejare på dikning och stenbrytning.

Avslutar inlägget med en historia som jag förtäljts av en granne till en av mina åkrar. Hilding, så hette brodern, höll på med en stor sten i en grop på åkern och en annan granne gick dit för att se hur det gick. Hilding var fåordig av sig men bad ändå grannen ta tag i ”löödon” (hävstången) för att bända upp stenen något så att han kunde få in fingrarna under stenen. När så lyckades sa Hilding åt grannen: ”dö foår gaa nö” (du får gå nu).

Så för att hedra minnet av tidigare stenbrytande generationer tycker jag att varje bonde bör ta bort någon sten nu som då, stenarna har ändå en märklig förmåga att växa år från år.

Omväxlande

Det har varit växlande väderlek men också landskap. Jag smet iväg till Sverige förra veckan fastän det är bästa byggtid just nu. Orsaken syns på bilden nedan.

Vi var ute och slarvade med brorsan och Gilla. De köpte litet litteratur åt mej från Österbotten. Jag är ju en stor vän av Folkets Dagblad och Svenska Österbottens historia (del IV) handlar till stor del om bebyggelsen med fina gamla hus vilket jag också har pippi på. Vi firade med att flytta utedasset (sjiithuusi – eller huusi om man vill vara fin). Det är nu uppe på bergssluttningen och skall ännu byggas om så man får dörr i gaveln med fönster. Utsikten blir fin över åkern utanför. Och så skall taket få den rätta lutningen med tegel och väggarna kläs med sågad brädfodring så det blir rätt stil på huset.

Jag har aldrig varit för det där med att fira. Det är mycket roligare att bygga och konstruera all sorters maskiner och system. I alla fall så tog vi på söndagen en turisttur till Hedemora för att titta på Bergslagen i södra Dalarna. Och det var värt resan. Först blev vi guidade kring Norns bruk litet söder om Hedemora av Bengt Wester som i 45 år arbetat som gruvingenjör. Bergslagen är ju fullt av små hyttor som var och varannan bonde byggt för att bryta järn. I Norns bruk bearbetades järnet till stångjärn som sedan exporterades. Sverige var Europas största järnproducent då det begav sej. Bruket är en nästan orörd miljö och har förklarats vara av riksintresse och är officiellt ett byggnadsminne. Nedan masugnen som var hjärtat i bruket tillsammans med smedjorna med stånghammare.

För bönderna i trakten runtomkring var transporterna och kolandet viktiga inkomstkällor. Ett lass stångjärn vägde 800 kg och kunde alltså bara transporteras på vintern på släde eller med båt om sommaren. Många omlastningar behövdes innan järnet kunde fraktas längre bort. Bruket dog då järnvägen kom – men inte till Norn utan till Vikmanshyttan i närheten. Dit flyttade alla smederna och kvar blev bara skogsarbetare och kolare. Det gick så snabbt att husen står kvar nästan orörda.

På tal om kolning så berättade vår granne Lars-Erik (som brukar åkern utanför vårt hus i Medåker) att det fanns sex kolmilor i närheten och att skogen var så gott som helt nerhuggen för 150 år sedan. All skog som finns nu är alltså ganska ny.

Vi var också i Stjärnsund där Polhemsmuseet finns. Christopher Polhem var en av de stora svenska uppfinnarna och sysslade med allting från urverk till stora maskiner i gruvorna. Han kallas också ”den svenska mekanikens fader”. I Stjärnsund startade han en manufaktur 1699. Han hade inte råd att gå i skolan men startade 16 år gammal en verkstad och fick latinundervisning av prästerna mot att han reparerade deras urverk. Sedan han inte bara reparerat Uppsala domkyrkas medeltida urverk utan också förbättrat det så skrevs han in vid universitetet och studerade fysik, matematik och mekanik. Gissa om det var intressant att beöka Stjärnsund för en gammal ingenjör …

Därefter återvände vi via Klosters bruk där Gustaf de Laval byggde första prototypen till separatorn. Men brukspatronen trodde inte på uppfinningen så de Laval flyttade till Stockholm där han grundade Separator AB – numera världsföretaget Alfa Laval. Han fick 93 patent på sina uppfinningar men var en äkta ingenjör och dog alltså utfattig 1913.

Vårsådden var mycket sen i Sverige. Vi är vana vid att de sår en månad tidigare än i Hindersby men nu då vi kom så var åkrarna svarta ännu först i går började man se grön brodd. Det har varit regnigt och kallt i Sverige i maj. Men ett intressant skifte var frodigt. Vi såg i höstas att man sådde raps direkt efter skördetröskan och nu stod rapsen i blom. Litet ojämn men växte bra. Bilden är tagen på tisdag i Garlinge (byn på åsen bakom åkern). Det är ytterst sällan man ser en svart åker i Medåker den här tiden på året. Vårsådden blev i år nästan en månad försenad.

Det var ordentligt hett i början på veckan men blev kallt och regnigt i förrgår. Då vi kom hem till Hindersby så började solen titta fram men man såg att det hade regnat. Helt riktigt – mätaren visade på 40 mm. På åkrarna stod det vatten både här och där och en stor flock svanar hade slagit sej ner på en åker.

Det direktsådda vetet hade grott ganska bra men det gillar säkert inte så mycket vatten. Svanarna däremot tyckte om det. Man borde ha anmält åkern som ”svanåker” :-). De var inte speciellt rädda för oss. Då vi stannade bilen för att fotografera så började de makligt vagga bort.

Kortslutning.

I morse när jag skulle starta trotjänaren för att dra ut vagnen med konstgödsel så var han död, inte ett minsta klick hördes när jag vred om startnyckeln. Kunde konstatera att batteriet var tomt, ett batteri som fungerat bra och är knappa 5 år gammalt. Kunde det ha råkat ut för någon plötslig kollaps?

Försökte sätta på laddaren men den indikerade att något inte var som det ska vara. Hittade inget fel så jag plockade bort batteriet och hämtade batteriet för älgstängslet. När jag sen försökte koppla in det hördes ett sprakande ljud i närheten av startmotorn och nu kunde jag se att isoleringen nötts bort mot en skruv som håller hydraulpumpen på plats. En del av kopparkabeln och lite av aluminiumet på pumpen hade brännts bort av värmen. Man ryser när man tänker på vad som kunnat ske om kortslutningen skett under drift, nu var det antagligen nattens regn som höjde luftfuktigheten så pass att kabeln kortslöt med den påföljd att batteriet tömdes på laddning. Hade det matats på mera laddning hade det antagligen lett till en kabelbrand som kunnat få allvarliga följder.

Nu kommer säkert Kalle att peka finger och kommentera hur viktigt det är med huvudströmbrytare, och visst en sådan skulle ha förhindrat kortslutningen under tiden traktorn står parkerad men under körning skulle den inte varit till någon annan nytta än att man kunnat bryta strömmen om man upptäckt kortslutningen i tid. Faktum är att jag haft huvudströmbrytare monterad men den började krångla så jag tog bort den och jag hade till och med skaffat en ny men den brann inne då hallen brann innan jag hann montera den. Nu blir det nog att ta nya tag i den saken fast det också är mycket annat som saknas efter hallbranden. För någon ny brand vill jag inte uppleva.

Lite isoleringstejp och skyddsrör får fungera som isolering tills ny kabel monterats. Det var här mot kanten på hydraulpumpen som kortslutningen inträffat.

Hålet för nyckeln till förra huvudströmbrytaren får nog tas i bruk igen så fort jag får ny skaffad.

På nyare traktorer är huvudströmbrytare mer eller mindre standardutrustning.

En rikti bledro……..

…..var tisdagens väderprognos för onsdagen.

Nu i skrivandets stund smattrar lite regn på fönsterrutan och hur mycket det blir återstår att se. Regnet kom dock över ett dygn senare än förutspått och om det nu blir bara några millimetrar istället för de utlovade 30 så blir man inte glad. Alltsåå, för att förtydliga saken så önskar jag inga stora regn men de utlovade mängderna fick mig att ändra på arbetsschemat igår och idag.

Jag fick så gott som all spannmålsareal harvad på måndag morgon och hämtade kombisåmaskin som nu var ledig, efter lite service sådde jag ärterna på måndag kväll och tänkte påbörja kornsådden på tisdag morgon. Efter att grundligt studerat väderprognosen som utlovade stora ihållande regn under onsdag och torsdag beslöt jag skjuta upp sådden då kraftiga regn just efter sådd medför risk för skorpa som försvårar uppkomsten. Något jag bittert erfor 2013. Så istället satsade vi allt på att få så mycket grönsaksplantor i jorden som möjligt då det inte är så stora problem med skorpbildningen där. Igår kväll flyttades regnet framåt för varje uppdatering av prognosen och vi konstaterade att om vi kör lite längre så skulle vi klara av att få all lagerkål planterad innan regnet. Och skulle det nu komma så mycket regn som utlovat kunde det i värsta fall leda till att plantering inte skulle kunna utföras på flera dagar. Vilket i sin tur skulle leda till att plantorna växer sig onödigt stora med problem vid planteringen som följd.

Så hemfolket spände på pannlamporna och körde ett nattligt planteringspass. Då visade prognosen regn vid 5-tiden på morgonen. Visst var vi lite trötta efter en heldagsplantering men vi skulle ju få ta igen oss under regnet dagen efter.

25.5.2016 kl.02:00 planteringen av lagerkålen klar.

När jag sen slog upp ögonlocken i morse vid 7-tiden kunde jag konstatera att jorden fortfarande var grå…….. och grå har den varit hela dagen. Vilket innebar att vi gott kunde lagt oss vid normal tid igår och planterat idag istället. Vilket vi förstås också gjorde för vi hade lite broccoliplantor som lämpade sig för plantering ståendes på gården så helt bortkastat var inte vårt nattliga pass 🙂

MEN…. blir det nu bara några millimeter så kunde jag gott ha sått kornet igår och idag och om allt gott väl så kunde jag ha fått det mesta av spannmålen sådd. Ännu är väl ingen tid förliden men när grannarnas åkrar lyser gröna så är det lite tråkigt när de egna är gråa.

Vill med detta inlägg understryka hur värdefulla goda väderprognoser är för vår del och till meteorologernas försvar måste jag tillstå att så här långt så verkar det som om regnen gått nåt tiotal kilometer längre västerut än förutspått. Men det harmar då man kanske ändrat på planeringen i onödan.

Uppdaterad utrustning.

Harvningen som utfördes under söndagen kunde gott ha gjorts några dagar tidigare. Nu hade jorden torkat lite onödigt mycket och var hård att bruka så jag var nöjd med att ha uppdaterat harvekipaget sen i fjol. Dubbelhjulen gav jämnare gång på de hårda tiltorna och den tyngre bogserade harven jag köpte som begagnad i höstas gjorde ett mycket bättre arbete än den lätta hydraulburna jag hade från förut. En meter bredare arbetsbredd är inte heller så illa. Jag har också låtit mågen fixa en adapter så att jag kan använda stengrepen i frontlyften. Små förbättringar gör arbetet så pass mycket roligare att det lätt går att dra ut på arbetsdagen någon timme till.

Jaa, och en annan reflektion jag gjorde under årets harvning var att kummin + råg gör gott åt strukturen. Det kändes betydligt mjukare att köra på och det var helt klart lättare att få gott såbruk på den åker där dessa växter ingått i växtföljden och då är det dessutom frågan om en åker som tidigare varit mera svårbrukad än de övriga åkrarna.

Någon slags sammanfattning

”Svinhugg går igen” säger ju ordspråket. Ett märkligt ordstäv som i sig själv väl inte betyder nånting, man har gått betydelsen att dumheter man gör får man äta upp – dom kommer igen.

Så blev det förstås för mig också. Ni som följer Bloggen har ju fått till livs att den gångna vintern inte var någon höjdare för min del, det blev ingenting gjort. När sedan vårsolen lyckades väcka mig så var jag mer än lovligt på efterkälken och började med vinterns vedjobb i mitten på april. Nåja, hur som helst, det betydde att det var mycket som skulle springas fast och det har jag väl sysslat med nu då i en och en halv månad – på bekostnad av Bloggen. Det har liksom helt enkelt inte funnits tid att skriva hur gäna jag än har velat, och ämnen har inte heller saknats. Nu idag är vädret sämre och lockar till inomhusjobb så vi skall väl försöka reparera skadan med någon slags sammanfattning.

Best Of Vårbruket 2016 alltså:

En av mina större väderfarhågor inträffade i år. Valborg och första maj var jättefina. Enligt den prognosmodell som jag hittat på alldeles själv så betyder det att sommaren blir dålig. Den som lever får se det, men mera handfast betydde det att vårbruket startade tidigt. Jag fick ut rapsen -som jag provar första gången i år- redan den 3. maj och samma kväll tänkte jag skriva en blogg med rubriken ”Det går bra nu”

Jag borde inte ens ha tänkt tanken för dagen efter upphörde det.

Som någon kanske minns hade jag ju i både experiment- och ekonomisyfte lämnat 80% oplöjt i höstas. Något som borde vara odlingstekniskt självmord i mina jordar, men allas vår Fader EU ville ju ha det så och betalade för sig, så varför inte? I skrivande stund är nog frågan mera ”varför”? Nyss nämnda raps såddes på det område som var höstplöjt och där var som sagt inga sorger. Dom började sen.

Följande projekt var vetesådd. Vetet skulle då sås i obearbetad kornstubb där halmen hade tagits bort i fjol. Planen var tallriksharvning och s-pinnharvning, sen sådd. Tallriksharvningen gick riktigt bra.

Här är en bild av den från i fjol orörda marken med kornstubb. Bilden ovan visar bearbetningsredskapet.

Bild på marken efter bearbetning med tallriksharven. Ser bra ut men ändå ingenting jag vill använda som såbädd. Således väntade jag en dag och åkte iväg ut med Väderstad NZ S-pinnharv. Om det är någon som tror att en Väderstad harv inte kan packa så kan jag bekräfta motsatsen. Det enda vettiga harven fick utfört var att A) packa och B) Dra upp precis all halm som var nervänd av tallriksharven. Det gick att ta sig 20-30 meter och sen var det packat i pinnarna igen, och resultatet var så vansinnigt bedrövligt så jag kom mig inte ens för att ta en bild av eländet.

Efter detta körde jag sönder grävmaskinen som jag lastar såmaskinen med, och en liten stund senare körde jag sönder en 650 kg gödselsäck. Hej och hå

Det verkliga eländet började dock när jag skulle så vetet i halmbädden. Eftersom det var fullt med halmstickor som en matta över hela området hade jag inte en chans att ser var det var sått eller inte. Varken körmarkörerna eller själva maskinen förmådde visa tidigare körspår så det blev en gissning av hela såprojektet. Om det är någon som tror att en Simulta med dubbla skivrister inte kan packa så kan jag bekräfta motsatsen. Sen hoppade även drivkedjan av på såmskinen och det gav upphov till följande följdsjukdomar. A) När har maskinen slutat så? och B) var är kedjan? Efter endel travande i åkern hittade jag kedjan och tror mig även kunna räkna ut var själva haveriet skett så jag kanske fick det korrigerat.

Härvid började jag bli ganska trött på mitt vårbruk.

Dagen därpå började alla mina grannar köra runt på åkern. Jag började skruva såmaskin. Kedjan kom på igen efter diverse svordomar och ett samtal till Junkkari. Därifrån fick jag på mail ett schema över kedjorna, och med hälp av det kunde jag sen börja så igen.

Tills kedjan hoppade av igen. Och igen. Och igen. Efter endel uppgivna stånkanden kom jag på sambandet. Den hoppar av bara när jag backar. Alltså blev det att planera om sådden och fyllandet av maskin så att det inte behövde backas något mera denna dag. Gissa om jag var glad över att ha stora fyrkantiga skiften.

Även utan kedjeproblem hade det varit lite irriterande för eftersom grävmaskinen tackat för sig och tagit ut sjukledigt så var jag tvungen att fylla med samma traktor som jag sådde med. Ergonomi nolla.

På något sätt blev ändå (hel)vetet sått i god tid i år.

Nästa projekt var korn i rypsstubb.

Det var nu det började bli intressant. En liten del av åkern hade vårvete som förfrukt, och det var tallriksharvat i höstas med unket resultat.

Såhär såg det ut i närbild när jag påbörjade tallriksharvningen, dvs nästan oförändrat från orört växttäcke. Men här skedde underverk.

Samma åker som ovan, men körd en gång med tallriksharv och vi har oss en färdig såbädd. Detta var en häftig lärpeng, det spelar tydligen ingen roll hur det ser ut på hösten efter tallriksharven, det viktiga är att man har varit där och bökat med den. Detta gav upphov till nyfödd experimentlusta och i ett anfall av ”vild och galen” kom jag på att försöka direktså. Utan direktsåmaskin.

Alltså sådde jag korn totalt utan bearbetning i fjolårets rypsstubb med en Simulta 3000 T med skivristar både på gödsel och utsädessidan. Få vad det blir till? Jag vågade inte mig på hela åkern utan det blev en ca tre ha som testades. Hittills ser det riktigt dåligt ut, men å andra sidan är ingen tröskning aktuell ännu på ett tag.

Alltså, efter 25 odlingssäsonger har jag nu kommit fram till att:

Det går inte att vårploga leråkrar (Det visste jag förr också)
Det går inte att lämna spannmålsstubb orörd på hösten om man inte tänker direktså följande vår
Man behöver inte nödvändigtvis plöja på hösten, det räcker bra med tallriksharv eller kultivator.
Egentligen behöver inget av det ovanstående stämma.

Det är ju vad som kommer i vagnen i höst som talar, men just nu känns det nog som om EUs växttäckesjönserier skulle vara precis det man anade från början. Dumheter.