Kategori: Hindersby

Klimpsoppa och vårblommor

I går hade vi den traditionella klimpsoppsmiddagen på Hemborg i Hindersby (vanligen kallad Lokaaln). Om nån inte vet vad det är så handlar det om köttsoppa med klimpar (vetemjöl och russin tror jag).  En gammal traditionell rätt.

 

 

Här samlas folk från när och fjärran – nuvarande och tidigare hindersbyggar och folk från grannbyarna. Och ungdomsföreningen som sköter om Hemborg får ett välbehövligt tillskott i kassan i dessa dyrelektricitetstider. Man träffar folk och diskuterar viktiga och mindre viktiga saker.

 

Och så har de förutom klimpsoppan också god “bussoppå” (plommomkräm med vispgrädde). Men till slut blir man tvungen att åka hem i alla fall – annars får man gå då familjen tar bilen. En promenad på tre kilometer är ju inget men just nu är vägarna isbanor och benbrott är inget roligt. Våren har försiktigt börjat men snödrivorna är ännu tjocka och det är rått och kallt. Det står en massa ämbar med fina blommor på verandan men de är för tidigt ute och ser lite dystra och slokande ut.

 

 

 

Vintervägen smälter

I går fick jag de sista asparna fällda men nu smälter vintervägen så det kan bli bekymmer. I morse körde jag ut ett lass men det började slå igenom och det var med nöd och näppe jag kom bort. Det skulle behövas ett par kalla nätter men det ser illa ut – bara plusgrader nästa vecka.

 

Tallar har jag inte alls fällt den här vintern men de har inte så stora kronor så det gör inget. Asparna däremot var både tjocka och breda. Jag hade bråttom eftersom det bara i två dagar var sydostlig vind. Den sista aspen jag fällde i går kväll höll redan på att stjälpa åt fel håll eftersom vinden kantrade mot sydväst men jag lyckades dra den med vinschen åt rätt håll.

 

Vinschen har varit till stor hjälp eftersom det blir mycket säkrare att fälla. Med den får man alltid trädet åt rätt håll – utom om det blåser alldeles fel. Radiostyrning är absolut nödvändig. Man kan inte börja springa till traktorn för att dra utan måste stanna vid roten av trädet för att såga det sista.

 

Men gå för allt i världen aldrig för att “titta på” då någon fäller träd. Det är rent livsfarligt. Den som fäller har inget problem eftersom han står vid roten som egentligen rör sej ganska långsamt men toppen slår ner med våldsam fart.

 

Våren kommer men visst är det rått och eländigt just nu.

 

Tack och farväl

Då jag nu fått igång den nya torken, den nya fliseldningen  och litet nya maskiner så lämnar jag över stället åt pojken  (som skall få tillökning i familjen i juni). Själv kommer jag att flytta till Sverige i juni då jag börjar få pension från professorsjobbet. Samtidigt börjar jag jobba som konsult för fibernätsbygget i Sverige där man nu satsar miljarder för att komma ifatt Sydkorea och Japan på datanätssidan – äntligen. Speciellt är jag intresserad av att hjälpa LRF att bygga ut fibernät på landsbygden vilket skall avlasta trycket på flyttningen till Stockholmsområdet.

Fibernätet i Finland är hopplöst fall så det lönar sej inte att stånga huvudet mot muren här. Staten är helt fixerad vid att “marknaden” skall bygga nätet fastän “marknaden” säjer rent ut att det ids den inte göra. Så varför inte jobba där det finns litet mera förstånd, dvs. i Sverige.

Tyvärr måste jag flytta till Stockholm och bli stadsbo av rent praktiska skäl. Men jag kommer förstås att jobba på Bos-Sestu i Hindersby alltid då jag har litet ledigt – vilket kanske inte blir så mycket. Men det gäller att lämna över till de yngre i tid innan man blir riktigt senil. Vi har fått en fin lägenhet i Gamla stan i ett riktigt gammalt hus.

Nu då de nya bondbloggarna tar över så tackar jag för mej och för den trevliga tiden här på Bondbloggen. Tack till alla läsarna och till redaktionen som gjort ett jättefint jobb. Som jag flera gånger påpekat så skulle Bondbloggen inte ha blivit så bra utan redaktionens utomordentliga insats.

Vi träffas säkert på nätet för där är vi alla grannar med varandra. Nästa vecka börjar de nya bondbloggarna så det är dags för mej att säja: Farväl !

(23:25   April, april !)

Leverans

Och så har då Rapiden kommit. Den kom med ett jättelångt släp och lyftes av på gårdsplanen där den står och väntar på att snön skall smälta så man kommer in genom dörrarna. Allt gick bra även om vi måste ha lyftbilen att dra släpet åt sidan så att transportbilen kunde svänga.

Nedan en serie bilder från avlastandet:

Första bilden visar jättesläpet – hälften hade räckt till för Rapiden. På andra bilden lyfter vi upp den och över lastbilen. Tredje bilden visar Rapiden underifrån -troligen enda gången jag får se den ur det perspektivet. Och på sista bilden har vi den säkert nere på marken.

Så är det bara att vänta på att den blir varmare och betydligt mindre snö. Den skall nog in i verkstaden och bytas litet delar före vårbruket. Intressant nog är den smalare än den gamla såmaskinen som har hjulen utanför lådorna och ännu lyftcylindrar mellan lådan och hjulen.

Det var annars den dyraste maskin jag köpt – inte ens Belarusen var lika dyr. Och då var priset bara en fjärdedel av en ny Rapid.

En olycka kommer sällan ensam

Jag lyckades köra sönder den stora lastaren och i dag såg det illa ut för den lilla. Det bara small och så föll den bakåt. Till all tur hade jag just satt en stock på vagnen så lastaren fick stöd av den. Tryckstången hade brustit i svetsen (en hydraulisk tryckstång). Det blev att tjoppa hem efter den andra tryckstången och underligt nog gick det att byta ganska enkelt. Inget verkar dessutom ha gått sönder.

Det är tufft för maskinerna i skogen så man får räkna med att nånting  allt emellanåt går sönder. Hydraulslangar byter man på rutin och jag har ett lager av de vanligaste.  Speciellt torra kvistar är farliga. Då de brister så blir det vassa taggar som skär igenom slangarna fastän dessa har dubbla lager med metallnät.

Men man insåg åter att skyddszonen på 20 meter kring lastaren inte är onödig. Och att man aldrig, aldrig skall gå under hängande last ! Brister nånting då så är det direkt adjö och farväl för alltid.

Det gick ju bra den här gången men ibland har det varit ganska besvärligt då lastaren går sönder i skogen. Då kan man ibland inte köra hem ens utan måste reparera den i kyla och snöstorm. Allt annat än roligt. För två år sedan så gick hydraulpumpen sönder men jag körde upp bredvid med den andra traktorn och kopplade långa slangar till dess hydraulik så att jag kunde svänga lastarn framåt och lyfta fötterna för att kunna köra hem. I skogsarbetet har man alldeles tillräckligt med spänning och äventyr så man tar det gärna lugnt då man lyckats få hem alla maskinerna på kvällen.

Vårbruket börjar brännas

Inte kan man säja att “vårbruket börjar brännas” men så känns det nu. Jag pratade just med transportfirman och Uppsala Lantmän och i morgon lastas Rapiden (såmaskinen) och på torsdag skall den lyftas av här på Bos-Sestu gårdsplan. Ganska bra tid för jorden är ännu frusen men den värsta snön är borta. Och så har jag hela april att gå igenom den och kolla allting. Jag får nya såbillar så de gamla skall bytas ut.

Den Rapid jag köpte är förstås gammal (1992) men nästan 20 år yngre än den nuvarande. Det är en helt ny generation eftersom Rapiden är en direktsåmaskin. Den nuvarande hade mest billarna i luften om det fanns mycket kokor på åkern.  Och så är lådorna för utsäde och gödsel ungefär fem gånger större. Det är ingen liten maskin så man får se om Zetorn klarar av den. Om det blir att köra med halvtomma lådor och billarna i luften så blir det tvunget att skaffa en större traktor.

Direktsådd har jag inte tänkt börja med eftersom den hos oss blir alltför sen. Åkrarna torkar inte upp i tid om man inte kör ett varv över dem med fjäderharven på våren. Men mindre jordbearbetning har jag tänkt utföra i alla fall. Kanske en gång tallriksharv på hösten och lätt fjäderharvning på våren – men man får se hur det fungerar. Våra lerjordar är inte så lätta att odla. Och så beror det förstås på årets väder i hög grad.

Tidigare har jag kört med frässådd, dvs. jag har haft en fräs framför såmaskinen. Det har fungerat bra – och också varit nödvändigt på grund av den gamla såmaskinens känslighet för kokor. Fräsen slår sönder dem ganska bra. Man måste bara ha tålamod att inte köra i alltför fuktig jord. Eftersom såmaskinen kommer genast efter fräsen så hinner jorden inte torka alls som vid skild harvning.

Men i fjol märkte jag att fräsens pinnar slitits ned riktigt grundligt. De har minsann varit bra för inte en enda pinne har brustit fastän jag kört i jordfasta stenar så att både fräs och traktorn har hoppat. Verkligen otroligt segt material i pinnarna. Men nu borde jag byta alla pinnar på grund av slitaget. Det gör jag ju inte för fräsen blir pensionerad till potatislandet nu då jag börjar köra med Rapiden. Jag har räknat att fräsen är ny men den börjar vara omkring 20 år redan.

I alla fall blir det ett annorlunda vårbruk i år – nästan lika stor förändring som då vi sålde kossorna 1975 och började odla vete och korn.