Kategori: Östensö

Skräp på nätet

Idag var det dags för lite städning. En del av väggytan i min ladugård består av sk. vindnät. Vindnätet påminner om ett myggnät men har finare maskor, d.v.s. mindre hål. Det släpper igenom luft och ljus men bromsar vind effektivt. Faktum är att nätet tar bort upp till 80% av vindstyrkan. Bra ventilation i normala fall och bra lä vid storm och vind, med andra ord. Vid extrem snöyra kan det komma in en del snö, men det rör sig om en eller två gånger per år, så det kan flickorna tåla.

På norrsidan av ladugården hålls nätet rätt bra rent av sej självt. På södra sidan sitter det på c. 5 m höjd ovanför foderbordet och där tenderar det att samla damm. Dammet täpper till hålen i nätet och bromsar ventilationen vilket inte alls är bra. Djuren klarar sig gott i kalla temperaturer, men det förutsätter att luften hålls torr vilket i sin tur förutsätter att ventilationen fungerar. -25 är inga problem så länge det hålls torrt i ladugården, men de fryser redan vid -5 om de blir fuktiga i pälsen. Med tanke på att ladugården är kall skulle man reflexmässigt tänka sig att det är till fördel att hålla ventilationen nere för att hålla utrymmet så varmt som möjligt, men så är alltså inte fallet.

Rengöringen görs med stege och borste, det handlar helt enkelt om att borsta bort det vanligen rätt torra dammet. Det är inget svårt jobb och fodrar inga stora kunskaper, men man blir trött i armarna efter ett tag. För ändamålet använder jag en borste med en par meter lång ribba som förlängning, längden är väl ungefär 4 m. Kalvarna som föddes i höstas hade aldrig sett borsten förr och jag tror aldrig jag sett dem springa så fort som de gjorde när de såg den.

Bilden nedan visar snön strax nedanför nätet, som synes hade det samlats en hel del skräp. Men att det finns mycket skräp på nätet var väl knappast nån nyhet. 🙂

Kylslaget

De senaste dagarna har vi haft rejält med snö, krispiga och klara morgnar med fenomenalt sparkföre och uppgående sol som gnistrar i iskristallerna på träden, helt enkelt ett riktigt härligt januariväder. Märkligt nog har det dock stått november i almanackan. Fast i och för sig innebar den plötsliga kölden ju att vi slapp det grå novemberslasket nästan helt och det är ju trevligt.

Som kallast har vi hos oss varit nere i -19°C vilket är ovanligt så här tidigt på vintern. Eftersom jag har djuren i kall lösdrift har det varit -19°C även inne i ladugården. Kölden påverar inte arbetet nämnvärt, djuren skall skötas som vanligt oavsett temperatur. Kornas arbetsavtal innehåller inga köldbegränsningar och då gör inte mitt det heller. Faktum är att det snarare går mer tid i ladugården ju kallare det blir.

Kor har som bekant päls och klarar därför kölden rätt bra. Redan på hösten märker man att de anpassar sig för lägre temperaturer, kor som vistas i kalla utrymmen året om har markant tjockare och yvigare päls än de som hålls i varma ladugårdar. T.o.m. kalvar som föds på vintern ha vinterrocken på redan vid födseln. Förutsatt att man förser korna med en torr liggplats, låg luftfuktighet och ordentligt foder är kölden inget problem för friska djur.

Däremot är det viktigt att följa med om det finns sjuka djur i gruppen. Sjuka djur klarar normalt också kölden, men de har mindre marginaler än de friska och kan behöva extra omvårdnad. I värsta fall kan man tvingas ta in de sjuka individerna i värmen, men det är rätt ovanligt.

När termometern första gången kröp ner under -15°C syntes det tydligt att de yngsta kalvarna upplevde att det var lite i svalare laget. Efter ungefär ett dygn hade de ändå accepterat att man tydligen inte dör av det här heller och kutade runt helt som vanligt. På de vuxna korna som redan upplevt några vintrar märker man ingen skillnad alls. Det är först när kvicksilvret börjar gå under -25°C som deras beteende ändrar, då börjar de röra sig långsammare och tillbringa största tiden liggande för att spara värme.  Men såna temperaturer som futtiga -15°C rör dem inte i ryggen.

Vattenledning

Det påstås att österbottningar skall ha en viss fallenhet för byggnadsarbete, vilket troligen är förklaringen till att en stor del av min släkt verkar trivas så bra på Åland. Jag är definitivt inte nån byggare.

Korna får sitt vatten via en vattenledning som delvis går på och strax under golvet i gamla ladugården. Det har fungerat bra, eftersom gamla ladugården hittills fungerat som kalvstall och sjukstuga och följaktligen hållits varm mer eller mindre automatiskt. Nu står varma delen dock helt tom, vilket innebär att jag denna vinter måste värma upp den endast för att hålla vattenledningen isfri. Det känns varken ekonomiskt eller klimatsmart. Därför skall den trettio år gamla vattenledningen kopplas bort och ersättas med en ny som är frostsäkrad.

Frostsäkringen består av ett plaströr med plastisolering i två skikt. Inne i plaströret träs sedan själva vattenledningen och där finns även rum för en värmekabel om det skulle knipa. Det egentliga rörmokeriet överlåter jag med varm hand åt kunnigt folk, men att dra fast ytterröret på väggen tyckte rörmokaren jag kunde klara av. Det var som sagt han som tyckte det, inte jag.

Fult och funktionellt brukar ju ofta följas åt och den här vattenledningen torde vara något av det mest funktionella jag nånsin gjort. Rent tekniskt är det bara att hålla i och skruva fast, det luriga i sammanhanget är att röret är ganska styvt och utrymmet fodrar en del böjar och svängar. Det är just böjarna som tenderar att se lite – låt oss kalla det – funktionella ut.

Nu är hursomhelst själva ytterröret uppe och det återstår endast att ringa rörmokaren och meddela att det är dags för honom att fixa resten. Skrattar han när han ser min montering byter jag rörmokare. 😉

Yrkesidentitet

En kompis frågade en gång vad det är som styr vissa jordbrukare till att bli mjölkbönder, andra att bli svinfarmare, nån att bli potatisodlare eller nåt helt annat. Vad är det som avgör vad man satsar på? Jag svarade att det förstås handlar om förutsättningar i form av t.ex. klimat och jordarter men att det också spelar stor roll vad jordbrukaren är intresserad av. Frågeställaren tänkte efter och konstaterade sen att det ju faktiskt låter ganska trevligt med ett yrke där ens personliga prioriteringar får vara med och styra vad man jobbar med. Den slutsatsen är jag definitivt benägen att hålla med om.

För jordbrukare tenderar privatliv och yrkesliv att flyta ihop. Ofta påverkas vår yrkesverksamhet av vår personlighet, egna preferenser får påverka vilka verksamheter man bedriver o.s.v. Omvänt definierar yrket också många gånger vem man är privat. Jordbruket styr vilka hobbies man har, vilka värderingar man anammar etc. eftersom man påverkas av de kretsar man rör sig i och jordbrukare företrädesvis brukar röra sig i jordbrukarkretsar.

I och för sig är det här inget unikt för min yrkeskår, överlag definierar vi finländare ofta oss själva via vårt yrke. När vi träffar en ny människa är frågan om yrke ett av de första samtalsämnen vi tar upp. Säkerligen beror det till viss del på att den frågan är ganska bekväm och enkel, men till viss del tror jag också vi intresserar oss för personens yrke därför att vi faktiskt anser att det berättar nåt väsentligt om personen.

För en jordbrukare innebär det att vår yrkesroll är så nära förbunden med vår person också att ett bakslag för företaget är ett bakslag för mej personligen. Att avveckla företaget eller gå i konkurs inte bara är en ekonomisk utan också en personlig tragedi. Att sluta som jordbrukare är inte bara att lägga av med ett jobb, det är att lägga ner ett helt liv.

Personligen tycker jag det finns både en positiv och en negativ aspekt på det här. Det är en förmån att min person får påverka och skina igenom i det jag gör, men det känns farligt att det jag gör får definiera vem jag är. Jovisst, jag säger också saker som ”jag jobbar inte som jordbrukare, jag ÄR jordbrukare”, men jag borde också vara nånting mer än min yrkesroll. Människan Mats borde (förhoppningsvis) vara mer än jordbrukaren Mats.

Lantmannen

Idag inföll månadens höjdpunkt ur ett lantbrukstidskriftsmässigt perspektiv, idag kom nämligen den svenska tidningen Lantmannen med posten. Tidningen ges ut av LRF Media, som har en rätt varierande tidningsbukett. Samma förlag ger ut tidningar som Lantmannen och Tractorpower, men också Båtnytt, Drömhus& trägård och Cosmopolitan(!).

Lantmannen är definitivt den sista agrara tidning jag skulle ge upp om jag var tvungen att skära ner på prenumerationerna. Visserligen måste jag hålla med det som Nisse konstaterade i en tidigare kommentar att tidningen helt klart fokuserar på stora gårdar. Det är niometersharvar och sexmeterssåmaskiner som gäller och de flesta skördetröskor är bredare än en normal finsk tröska är lång. Det oaktat får jag ut massor av att läsa den. Dels ger det inblick i hur de stora gårdarna hanterar verksamheten. Jag kan förstås vanligen inte kopiera deras lösningar rakt av, men ofta kan man överföra tänkesättet och anpassa det till mina förhållanden. Dels ger det inblick i teknik och metoder som ännu inte kommit hit, men bör kunna vara användbara eftersom klimatet är likartat. Och för det tredje är de svenska böndernas företagsmässiga tänkande rätt sporrande att ta del av.

Därtill har tidningen till och från haft rätt intressanta journalister på redaktionen, bl.a. saknar jag fortfarande Per Emgardssons traktortester med formuleringar som ”70-talsförare blir både nostalgiska och lomhörda när de provkör nya Belarus med sina 87 dB i hytten”.

I senaste nummer fanns intressanta artiklar om spannmålshanteringen på en 800 ha:s gård, analys av en odlingstävling mellan olika maskinlösningar där plogen klarat sig bra i jämförelse med lättbearbetning trots att den inte borde göra det och en del annat läsvärt. Det ser ut att bli en bra fredagskväll. 🙂

Avslutat kapitel

Hannibal har varit en långkörare på Bondbloggen de senaste veckorna, men idag tog det avsnittet definitivt slut.

Han hade repat sig från diarren, börjat idissla på nytt och föreföll att ha kommit på spåret igen. Igår blev han dock plötsligt sämre, började kura ihop sig och verkade ha buksmärtor. Idag diskuterade jag med veterinären som konstaterade att det finns en del följdsjukdomar som kan komma efter en svår diarre, t.ex. löpmagsförskjutning eller tarmvred. Exakt vad det nu är fråga om spelar inte så värst stor roll, hans allmäntillstånd är ändå så pass dåligt och han är så försvagad av de tidigare åkommorna att han förmodligen inte klarar en pärs till. Dessutom har han en del konstiga biljud i andningen, han liksom snarkar, så tydligen är inte lungorna helt ok heller. Hans mått börjar vara rågat och att påbörja nån ytterligare behandling är sannolikt bara att förlänga lidandet. I djurhållningen ingår att man ibland måste dra ett streck för när livsuppehållande blir mer plågsamt än skonsamt och för Hannibals del gick strecket här.

Klövverkaren Bernhard hjälper också till med att avliva sjuka djur så jag ringde honom och fick saken åtgärdat nästan omgående. Nu återstår bara att anmäla Hannibal till kadavertransporten. Man får nämligen inte gräva ner döda nötkreatur på gården utan de skall gå till en landsomfattande destruktionsanläggning i Honkajoki.

Trots att jag är säker på att beslutet är det rätta känns det definitivt inte alls bra att bli tvungen att ta det. Visst finns det förklarande omständigheter, antagligen hade han på något sätt nedsatt immunförsvar eller liknande eftersom han samlat på sig alla tänkbara sjukdomar som nån värre svamp, men det är ändå mitt jobb att ta hand om djuren och den här gången kom jag till korta. Hursomhaver, nu är den här pärsen över för Hannibals del och jag slipper fundera på hur han mår och om han har ont.

Positivt är att alla andra kalvar mår som små prinsar och prinsessor, samt att Trisse jobbar på nästa generation så svetten lackar. Livet går vidare.