Kollade in rågåkern igår. Det som såg så grönt och grannt ut när snön smalt är inte lika grannt längre. De kalla nätterna i slutet av mars hade satt sina spår. I svackan där det varit våtare hade jorden frusit upp så att rötterna slitits upp och den torra vinden har på så vis gjort att växtligheten torkat bort. Helt döda var inte alla plantor och en del hade skjutit nya rötter så om det hålls mulet och fuktigt kanske de slår rot igen innan de torkar bort.
De kalla nätterna gjorde gott åt utkörningen av det sista virket men var ödesdigra för rågen, det vill liksom inte passa alla gånger det här vädret 🙁 Hade snön legat kvar lite längre hade den skyddat rågen från uppfrysning, det är fast vid så litet i bland.
Hybridrågen 8 mars 2015Hybridrågen 11 april 2015Även om det ser väldigt illa ut på föregående bild så är i alla fall 2/3 delar av åkern (uppe vid backen och på åslänten) i gott skick med kraftiga plantor.
Markstruktur och groptest.
Av den skadade tredjedelen är nog 0,5ha totalförstört på grund av att vattnet stått för länge efter regnet, det var torrare efter snösmältningen än vad det var nu. En bit nedanför backen är det ett lager jord som är av väldigt tät struktur så vatten vill gärna lämna att stå trots otaliga täckdiken och grusögon. Jag borrade en hel del hål med grundvattenrörsborren i höstas för att komma igenom det täta skiktet men det tycktes inte vara tillräckligt. Vad gäller markstrukturen så känner jag nog till läget utan groptester och byråkrati, det blir en hel del krypande kring åkrarna då man håller på med grönsaksodlingen. Men det skall tydligen dokumenteras ändå 🙁
Blåbär lär ju Olles vän gilla men det är ju inte riktigt blåbärstider nu så lite björksav får väl duga i stället. Så tolkar jag i alla fall de spår som jag upptäckte på en björk i skogen igår.
Riktigt säker på att det är björnen som varit i farten är jag inte men ett är säkert och de är att märkena på björken fanns inte där då jag var här och högg för 2 veckor sen. Stor och stark har nog den som rivit i barken varit för det har rivits ända in i veden. Bedöm själva på bilden nedan.
Djupa spår i barken efter björnens klor?
Som sagt så var det här jag rörde mig för 2-3 veckor sen, kanske får man vara lite försiktig i fortsättningen? Bäst är att inte sparka i alla mossbruna högar man ser i skogen, kanske? 🙂
Jag tycker mig noterat färre ”bofasta” älgar och hjortar i området i vinter, kan det vara så att björnen skrämt iväg dom? Det är inte heller speciellt långt till bosättningen, ungefär en kilometer till närmaste hus.
Det är ju en hel del nytt i årets stödansökan så jag har under påsken vid sidan om plantuppdrivningsarbetet försökt sätta mig in hur det är tänkt att det ska gå till i år. Bland annat det här kartritandet som jag bävade för redan i höstas och som i digital form är helt nytt för i år vågade jag inte lämna tills senare, speciellt efter att ha tagit del av andras erfarenheter. Lite skolning i ritandet hade nog inte skadat men tyvärr var funktionen inte klar då vi höll vår blankettskolning så nu blir det att via försök och misstag lära sig hur det går till. Den finskspråkiga instruktionsvideon som ingår var inte till desto större hjälp i mitt fall, kanske hade det varit lättare med en på eget modersmål. Nåå, jag har alltid varit intresserad av att lära mig nytt så nog skall detta också väl fås att löpa så småningom, men det tar onekligen lite tid. Jag har använt kartprogram i skiftesvisa bokföringsprogrammet tidigare men det här avvek en hel del. Kanske hade det varit lättare utan tidigare erfarenheter man vill ju till först försöka på samma sätt som man tidigare gjort.
Kartritande.
När jag försökte rita in ett basskifte ända till basskiftesgränsen lyckades jag ganska bra men i de fall jag försökte rita in ett jordbruksskifte inuti ett basskifte så gick det inte lika lätt. Det tog en tid innan det gick upp för mig att det inte gick att ansluta direkt till ett intilliggande jordbruksskifte utan skiftet måste ritas bredvid den rätta platsen och efteråt flyttas till rätt plats. Sätter in ett par videor som visar skillnaden, hoppas att de kan vara till nytta för andra med samma problem. Problemet med att rita in vid sidan om är att det efteråt inte går att få måttangivelserna synliga som stöd från tidigare fältmätningar det är bara under ritningsfasen som hjälpmåtten finns med. Att det sen blir liv i skärmen och kursor samt kartbotten får egna viljor kryddar ju tillvaron ytterligare liksom att hela basskiftet blir vitt utan möjlighet till hållpunkter från flygfotot. Men vi försöker vidare….. framkommer det mera lärospån kan jag ju försöka dela med mig 🙂
Den från i fjol välbekanta rutan verkar vara aktuell också i år 🙁 Det blir mycket kaffe under tiden man väntar.
Ja det är svårt att veta, bondelivet utanför EU inte helt problemfritt det heller, hittade följande från Norge . Klippet innehåller ett och annat matnyttigt för våra riksdagskandidater med 🙂
Aj joo, av frustrationens följder tänkte jag helt glömma bort att önska god fortsättning på påsken. Man blir ju lite uppslukad av allt som står inför dörren vid start av ny odlingssäsong så att ovidkommande småsaker som påsk inte noteras desto vidare. Glad Påsk?
Det är inte bara EU och den statliga administrationen som belastar oss odlare med byråkrati. Nu anser handeln att vi ska bättra på livsmedelssäkerheten med att låta certifiera vår produktion. I slutändan betyder det mera pappersarbete och mindre tid till produktivt arbete, vilket i slutändan faktiskt kan leda till att kvaliteten på livsmedlen sjunker i stället för tvärtom. Det är ju faktiskt så att det är genom arbeta med produkterna som kvaliteten åstadkoms och inte med att sitta och fylla i all världens papper.
Vår erkänt höga livsmedelskvalitet har åstadkommits med hjälp av hög moral och etik under eget ansvar och jag som föredrar morot framom piska hade hellre sett att man genom information och rådgivning skulle ha stärkt livsmedelssäkerheten. Via ett ömsesidigt förtroende tror jag att man kunnat nå samma mål som man nu med granskningar och övervakningar försöker nå. Certifieringen medför onekligen en hel del kostnader. Kostnader som för en liten odlare kan ses som oproportionellt stora. Det känns inte heller bra att bli misstrodd och misstänkt för fusk, sånt hör liksom inte till vår kultur. Är det här något som följer med i spåren av en allt internationellare verksamhet inom handeln?
Att bli betrodd och respekterad är något man uppskattar. Jag gjorde en affär på flera tiotusentals euro för en tid sen och efter att vi kommit överens om pris och utrustning frågade jag säljaren om han ville ha mitt namn på några papper? Han svarade att det inte behövs för han vet att ett österbottniskt handslag är mera värt än ett namn på ett papper. Under vägen hem förundrades jag lite över att det fortfarande finns folk som har dylik tillit till främmande personer. Lite senare kom jag att tänka på att det faktiskt skulle kännas svårare att inte uppfylla förtroendet som visades än att försöka kringgå ett under misstänksamhet undertecknat dokument. Är det det här som menas med samvete? ……. fast i rätten är det nog inte handslaget utan namnet på dokumentet som räknas.
Certifierad produkt.
Mitt förtroende för olika kvalitetssystem fick sig en ordentlig törn i samband med hästköttsskandalen för nåt år sen, det visade sig nämligen att dessa certifierade företag trots sina kvalitetsstandarder inte visste varifrån råvarorna i deras produkter härstammade eller till och med ersatts av andra råvaror än de i innehållsförteckningen deklarerade. Man har ju desutom fått höra om förfalskade dokument och köpta intyg.
Nå, nu ska jag väl inte helt förkasta nyttan med standarder och kvalitetssystem och dokumenterade sådana. De kan försvara sin plats i större företag där det finns ett flertal chefer, många avdelningar och svårigheter att få en övergripande bild av verksamheten. Men i ett litet företag där ”chefen”, trots att det även kan finnas anställda med i bilden, oftast deltar i alla arbetsmoment från det att fröpåsen öppnas tills det att den färdiga produkten dras på lastbilen för leverans. I dylika fall så har nog den ansvariga bra koll på livsmedelssäkerheten utan att verksamheten dokumenteras, auditeras och certifieras. I praktiken kan jag med relativt god precision peka ut var en produkt odlats och via skiftesvisa bokföringen visa hur den skötts om så skulle krävas. Sunda bondförnuftet räcker nog sen till för att ordna med tillräcklig hygien för att produkten skall vara säker att konsumeras.
IP grundcertifiering frukt&grönt.
För att ta del av vad som det nu påbjudna certifieringssystemet innebär i praktiken deltog jag idag i ett i Seinäjoki för oss svenskspråkiga odlare ordnat infotillfälle. Själv säljer jag inget direkt till dem som nu kräver att vi certifierar vår produktion men indirekt via mellanhänder och förädlade produkter kan våra grönsaker hamna där.
Det påbjöds för något år sen att vi skulle certifieras enligt det internationella Global G.A.P. systemet istället för den kvalitetsgårdscertifiering vi hittills använt oss av, men det visade sig att det skulle nog inte många odlare i Finland ha råd med. Som kompromiss har man nu inom Puutarhaliitto-Trädgårdsförbundet tillsammans med svenska Sigill Kvalitetssystem AB utarbetat ett ackrediterat certifieringssystem som är anpassat till nordiska förhållanden. Så av två onda ting är det nu tänkt att vi skall välja det mindre onda och vara glada över att kostnaderna blir något lägre, även om det inte kan garanteras att det duger efter någon tid. Det har ju liksom tenderat att komma nya direktiv så fort man börjat få grepp om det föregående.
Men det är väl bara att foga sig om man skall säkra efterfrågan för det man producerar. Någon kompensation för höjda omkostnader genom höjda producentpriser lär det inte bli. Ett är säkert och det är att det blir allt svårare för en liten odlare att uppfylla kraven.
Man kan ändå inte låta bli att undra hur det skulle gå om alla odlare i Finland skulle låta bli att ytterligare certifiera produktionen, lämnas våra produkter utanför marknaden då? Väljer den finländska konsumenten hellre en certifierad importprodukt än en ocertifierad dito inhemsk?
Så här är det tänkt att det ska gå till att få produktion certifierad.
Så var det åter dags att inleda en ny odlingssäsong, den 28:e i ordningen för vår del här i Långmossen. Det är väl inte längre lika spännande att köra igång odlingen som det var de första åren. Lite mera rutin blir det för varje år men ändå så är inte det ena året det andra likt. Vädermässigt blev det lite halvfuktig inledning i år. Det är ändå ganska varmt och snöfritt så det andas tidig vår för tillfället. Man vet inte vad april för med sig men lika så bra att inleda odlingssäsongen trots det, i år i alla fall någon dag tidigare än normalt. För vår del är det sådd och plantuppdrivning av grönsaksplantorna som står först i tur och av dem brukar vi inleda med purjosådd, så också i år.
Trots att den biologiska klockan inte riktigt är överens med kronografen så här första dagen med sommartid så lyckades vi i alla fall klara dagens sådd. Och det kändes riktigt inspirerande att åter få känna doften av fuktig torv och höra det taktfasta dunket från såmaskin. Dessutom var det riktigt roligt att se barnbarnens entusiasm med att peta ner ett och annat frö ”by hand” 🙂
Delad glädje är dubbel glädje 🙂 (foto Rosmarie Finne)
Morgonstund har guld i mun……. åtminstone lyste solen guldgul i morse.
Även här var det tidig väckning för att få ut det sista virket ur skogen innan värmen och regnet blötte upp plogtiltorna. Vi har nu till all lycka haft några kalla morgnar och under morgontimmarna har jag lyckats få ut det sista virket som jag högg längs de sista dikeslinjerna. I och med att jag är tvungen att köra över både kumminåkern och grannens plöjda åker för att få hem virket så vill man ju inte spåra sönder marken och då är det bra med lite tjäle. Någon egentlig tjäle har vi inte haft men i och med några kalla nätter i följd så har ytan frusit till lite. I går var det fruset nästan hela dagen och idag gick det bra fram till regnet på eftermiddagen så jag lyckades få ut allt som jag avverkat den senaste veckan. Ännu fattas det lite flisvirke för nästa vinter men i och med att dikeslinjerna nu är klara kan jag flytta till fastare mark med bättre bärighet.
Risbädd.
På avverkningsplatsen i skogen har frånvaron av tjäle inte gjort så mycket skada ifall man har fått till en rejäl risbädd. Det är egentligen helt otroligt hur bra en rejäl risbädd av granris bär tunga virkeslass. Men man kan ju inte hugga nya vägar överallt för att få ris att köra på så visst har det varit lite spännande att se om marken håller på transportsträckorna. Med att sätta lite mindre lass och plocka gamla stubbar i hålen har det i alla fall lyckats. Men nog är det knöligt att köra över stubb och sten när det är snöfritt, man har fått ”krypa” fram för att hållas kvar i sätet. Man är dessutom väldigt tacksam för bomstyrningen på vagnen som möjliggör lite slalomåkning runt de värsta knölarna.
När dikeslinjerna är igenväxta som på bilden är det ingen brist på ris till risbädd.Risbädden fortfarande intakt efter flera lass trots blöt kärrmark i botten.
Egentligen borde jag fått några dagar fint skogsväder till för att hinna gallra igenom resten av beståndet runt dikena men det får nog bli till en ny vinter. Jag får be grävmaskinsföraren jämna till dikesvallen så att jag kan köra där nästa vinter. Hade det inte varit för problemet med bärigheten så skulle det nu varit idealiskt att jobba vidare………snöfritt, korta stubbar, några minusgrader på förmiddagen och långa ljusa dagar med fågelkvitter……..kan det bli bättre?
