Kategori: Ytterholm

Musarm. Googlar man det får man upp många olika svar, botemedel, trix och knep för att lindra sin musarm. Om man googlar frontlastararm får man upp ganska många frontlastare, men vad hjälper det, det är min arm som är sjuk och inte frontlastarens. Jag använder frontlastaren för lite. Helt klart fall. Om man hela tiden använder sina muskler så blir de inte överansträngda, men om man som jag använder frontlastaren endast lite nu och då, och sen mitt i allt en dag hela dagen, som tex när skiten skall tömmas ur fårhuset, då slår frontlastararmen på mej till och blir sjuk. Antagligen har det också att göra med att jag spänner mej. Hur som helst, en frontlastararm om våren är helt normalt. Högerarmen naturligtvis.

Nu har jag sen då tredje varianten av arm som för tillfället ger sej till känna ordentligt. Motorsågsarm. Ovansidan på vänsterarm, den man håller i motorsågen med, vinklar och vrider sågen med när man sågar. Jag var och grejjade och röjde lite igår, bara några timmar och minsann, visst slog motorsågsarmen till! Jag har inte använt motorsågen sen i våras och nu drog jag iväg tjopp tjopp, roligt var det men … huj sån värk i armen idag. Otränade muskler. Dom får lite omvårdnad och kyla, så nog släpper det småningom. Det är bara att fortsätta och såga nån tank till, om någon dag så jag inte släpper det, utan sakta börjar bygga upp de musklerna som helt tydligt används mer, när jag sågar motorsåg än annars i det arbete jag har.

I och med röjandet igår inleddes också grillsäsong 2015-16. Vi hinner inte grilla så mycket på sommaren, utan den årstid när vi grillar mest är vintern. De dagar jag håller brasa i skogen grillar vi ofta nåt. Mathias är ivrig eldare och grillare. Han har varit med i skogen och burit riskor och kvistar sedan han kunde börja gå, så han vet att det är farligt, ingen lek utan det är största allvaret och man måste vara fruktansvärt försiktig. Ibland tycker han det är tråkigt, i synnerhet mot vårkanten, men för det mesta gillar han skogsjobben och i synnerhet när man grillar efter mörkrets inbrott. Som han själv brukar säga “-det är så myysigt!” Och visst är det ju det. När lugnet sänker sej, dagens jobb börjar vara undan och man sitter och grillar över öppen eld mitt i skogen. Det är lugnt och tyst och korv, kött eller vad man sen har med sej smakar många gånger så gott som om man skulle sitta inne vid köksbordet och äta.

Hur länge har jag varit bonde egentligen???

De började jag fundera på när jag konstaterade att grindarna som spikades ihop “bara för något år sedan” var murkna och slut. Jag började räkna och konstaterade till lika, att grindarna inte heller var det första som spikades ihop utan de kom till något år senare. Alltså… Det måste ha varit dålig kvalitet på bräderna för så gammal kan jag inte vara!

Nej, jag är ju just och just en liten gnuttabit över 30, fast i och för sej, nog har ju grindarna hunnit fylla 9-10 år för det. Det var inte impregnerade bräder, och gångjärnen blev lite för lågt satta så grindarna släpade efter något år i marken när de skulle öppnas. Snövintrar har de också varit med om, och vänlighet i öppnandet/stängandet har de inte heller varit bortskämda med… Snövintrar då man varje gång man skulle köra in en boll fick stå och måka snö så man fick upp grindarna då jag var lat och inte körde upp tillräckligt med balar till fårhuset. Nej suck va dum i huvudet jag var… Eller lat, eller nåt sånt. Nu är det mer ordning (tycker jag själv iallafall). Nu kör jag upp alla balar till fårhuset så jag har ca 20 meter mellan fårhuset och balarna, så behöver jag inte måka snö varje gång jag ska ha en bal.

Det där snömåkandet höll på att gå mej på nerverna, minns jag. Det va lättsnö, kallt och låg och blåste östan så det sopade fast  vägen varje natt. Ju mer snö jag måkade upp, desto högre kanter blev det, och ju mer hade jag att måka följande morgon…  …   Måka med traktor!!! Ja, men då grindarna går utåt och traktorn är på insidan och grindarna måste vara fast för att fåren inte skall springa över hela holmen, för ut, det ska dom. Man kan göra det lätt, men man kan göra det besvärligt också… Alltså, sådär höll jag på, inte undra på att man blev slut. 😉

Snö.

Håååhå, snart är vintern här och jag tror på en skaplig vinter. ? Jag vet inte om jag hoppas på det, tror på det eller befarar det. Jag gillar vintern. Har alltid gjort. Jag har inget emot att måka lite snö. Inte heller fast det kommer lite mera snö på en gång. Men när det inte gör annat än snöar, blåser och sopar fast allt man arbetat med dagen innan, och det håller på i någon månad. Då lessnar nog även jag lite. Nu har jag iallafall försökt göra lite detaljer inför kommande vinter med ordning. Sånt där som man kan göra, som kan spara lite tid och göra livet lite lättare, sen när och om det kommer skaplig vinter med snö, kyla och hela baletten. Jag har vedlidret fullt. Det är bland det viktigaste. Jag har källaren full med potatis. De flesta balar är uppkörda till fårhuset, och så har jag spikat ihop nya grindar. Så nog ska jag väl reda mej om den omtalade vintern slår till med buller och bång. Inte för att överleva vintern hänger på ett par grindar, men de kommer att spara mej ganska mycket nerver 🙂

Snickare är jag inte, men lite nöjd är jag med dem ändå.

Lite krababaksabang säger det när fören tar mot berget. Men det gör inget. Båten har skaplig för som tål lite ståhej.

Det är väl inte halt här ändå? Fast det ser fuktigt ut, nå, där är en skreva jag kan sätta foten i och sen kan jag komma upp på den där hyllan, äh jag hoppar långt istället, tar lite längre förtåg.

Det blåser lite från nordost och aktern på båten vill lite svänga sej. Pappa justerar drevet så båten sakta går mot land och håller emot vinden, och kommer sedan ut med ett tåg för att fäst akterändan. Fastsatt och färdigt lägger vi ut landgången så autostradan är klar när jag sen kommer med fåren. Allt är klart. Jag tar en kass med lite brödkanter i, och traskar iväg.

Vart är dom månne?

Jag går upp en bit och svänger sedan mot vindriktningen. Alltså österut. Ofta är fåren på vädersidan. Jag går och går och går, och medan jag går ropar jag med jämna mellanrum:

TAAAAAAAAAAAAASSSSSSSSSSSOOOOOOOOOOOO!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Jag kommer till östra änden på den hagen, går upp på bergsknallen och får en isande kall vindpust i ögonen. Ja, nog är det höst nu nog, huj vad det är kallt tänker jag och går ner från berget och svänger lite söderut. Då kommer dom! Allihop kommer dom galopperandes med sådan fart att dom inte riktigt hinner stanna när dom kommer fram till mej, utan några far i ivern en liten bit till, vänder och kommer tillbaka. Jag delar ut några brödbitar som slukas med en gång och sedan börjar jag gå mot båten. Alla följer vackert efter och ingen står och ser överdrivet knepig ut. Bra tänker jag, då finns det chans att få dom med sej utan större tilltag. Ifjol gick det inte riktigt som på strömsö, utan 3 hade gett sej katten på att dom inte skulle från sommarbete. Dom överlistades. Nå, får se hur det går i år…

Jag traskar på i god takt och kommer småningom ner till båten. Pappa har gått upp en bit på land, ca 30 meter från båten har han ställt ett ämbar med havre. Jag nappar ämbaret i förbifarten, låter 3-4 tackor ta varsin tugga och så går jag ner mot båten, ut över landgången och ner i båten. Jag skvimpar ur lite havre i båten och hinner knappt vända mej om innan första tackan hoppar ner i båten. Plutt, plutt, plutt kommer de en och en. Alla kommer inte att rymmas med. Nå, vi tar ett gäng. Hämtar de andra senare. Så har 12-13 kommit ombord och vi konstaterar att det är riktigt väl och tillräckligt, lyfter landgången på fören, på båten och börjar kasta loss. Då kommer, som skjuten ur en kanon en mindre ungtacka skuttandes snett från sidan, hon tar skaplig sats och skrinner nästan över kanten, på sidan ner i sjön, på landgången i farten hon har, men fixar det med flinkt klövarbete och hoppar sen ner till de andra. Hon kunde nog inte ana hur släta och hala bräden kan vara. Jag och pappa blir lite förvånade, bara står och ser, hisnar och pustar ut när bravaden är genomförd. Phhiijuh, det gick bra. Som om inte det vore nog kommer det en till på nästan samma sätt, men hon kommer mer rakt på, så hon skuttar med två friska skutt rakt ner i båten.

Snart har vi dom väl alla med oss tänker jag, men, nä, inga fler kommer skuttandes, dom har svängt på klöven och traskar sakta uppåt land. Jag tar havren som är kvar i ämbaret och hivar iland det. På två sekunder är dom som är kvar på land, där och äter och kanske inte bryr sej så mycket fast de flesta i flocken åker iväg, och kanske de inte heller känner sej obekväma till att komma ner till stranden igen om några dagar då jag kan fara och hämta dem.

Jag tar löst akteränden, pappa har startat båten, och så börjar vi bege oss hemåt. Med 15 smått oroliga får i fören tänker jag att det är onödigt att jag klämmer mej genom dem för att komma in i hytten. Jag drar upp huvan och sätter ner mej istället. Jag har bra lä fram i fören vid landgången och så hoppas jag att ingen pinkar på mej. Pärlorna trillar nätt av, så dom bryr jag mej inte så mycket om, men det där våta blir så kallt innan man är hemma och får torra kläder på sej. Men, resan hem går bra.

3 nöjda linslusar flåsade mej i ansiktet hela vägen hem, men det gjorde ingenting, hellre får de flåsa mej i ansiktet, än skena så långt bort de kan så fort de ser mej 😉

Tror jag i något skede här skrev lite om mina funderingar på att övergå till ekologisk odling. Jag var i ett skede riktigt inne på att slå över gården till ekologisk, men när jag började ställa fördelar mot nackdelar, fundera på alla förutsättningar och möjligheter, och sen dra ihop mina tankar, då började det spricka i kanterna. Ingenting går upp emot att man odlar på ett naturenligt sätt, men när man börjar summera ihop möjligheter och omöjligheter, så insåg jag att möjligheten finns, men… är det värt det? Visst är det ju alltid värt det ur endel synvinklar, men, det är inte så svart-vitt, det är alla nyanser av grått också!

Allt går om man vill, och det brukar jag försöka leva efter. Om man bara vill så kan man göra det mesta och lära sej det mesta. Ingen föds med kunskap, så att stå och säga att “nej, jag kan inte”, sånt existerar inte, åtminstone inte förrän man prövat. Sen kan det ju mycket väl vara att man inte är lämplig till nåt. Men, går det, för mej, att slå över gården till ekologisk? JA! Eller nja, eller kanske… Kanske inte…

Möjligheterna till att slå om till ekologisk fick sej i kanterna både en och två gånger vartefter som jag funderade. Att jag driver min gård på en holme, har större delen av åkrarna på en annan, gjorde inte ekvationen enklare, snarare tvärtom. Som sagt allt går, men, när jag började funderade på scenariot som kan bli verklighet med ekologisk odling, blev de svårt att undgå det fakta att det kommer att bli mindre gräs och prioritet nr 1 är: Jag måste se till att jag får tillräckligt med foder åt mina djur! Om jag, pga att jag slagit över till ekologiskt inte får tillräckligt med foder ur åkrarna, var 1000an får jag då tag på ekologiskt foder åt mina får? Visst finns det ekologiskt foder att köpa, men, var, och för vilka pengar? Måste jag gå ner i antalet får bara för att jag vill vara ekologisk och därmed inte får konstgödsla? Jag sprider konstgödsel på mina vallar, det enklaste, och nästan enda rimliga sättet för mej, att få gräs ur åkrarna när åkrarna ligger 10-20 minuter bort från “fasta landet” med pråm, skulle jag inte sprida konstgödsel skulle jag antagligen inte få det fodret jag behöver till mina får, jo, endel år, som i år, när det växer gräs så det knakar om det, men, det finns torrare år också… Alltså, jag tänker bara inte sätta mej i den sitsen! Visst finns det gödselmedel, ekologiska att sprida, men, är det värt det. Det lockas och pratas om högre stöd för ekologisk odling, men, räcker det till? Vad blir den slutgiltiga ekvationen? Det är inte så svartvitt att välja bana i denna villervalla…

Det var liksom den tanken som ganska långt fällde min iver över ekologiskt. Jag sprutar inte, jag äger inte ens en spruta, men vem har sagt att man måste spruta? Bara för att man inte är ekologisk betyder det inte att man kör runt med en spruta hängandes bak på traktorn dagarna i ända. Skulle det finnas ett mellanalternativ, “sådär lagomekologisk” Konstgödsel för att trygga fodertillgången, men osprutat, då skulle jag ta det direkt. Men nu är det A eller Ö. Inget däremellan. Man får, och endel ska hålla ekologisk fokusarealer hit och dit, men det är inte där det sitter för min del. När jag sen började forska vidare i den ekologiska villervallans kriterier och krav blev det hastigt en karusell i huvudet. Pappershögen man måste ha extra gjorde inte tanken på ekologisk mer lockande. Kraven härifrån och därifrån blev fler och fler, och alla måsten, och ska, och kan sen inte mera, blev verkligen många…

Det är som att ha mårran hängandes över axeln hela tiden vad det verkar om man försöker vara eko-pappersstämplat snäll med naturen. Jag skippar mårran och är så snäll med naturen jag kan ändå.

När måttet var rågat, och beslutet skulle fattas blev det sist och slutligen ganska enkelt. Jag fortsätter som konventionell, men jag driver min gård på ett så naturnära sätt som möjligt, åkrarna ligger mest i vall, spruta äger jag som sagt inte, och jag konstgödslar ca 20-50% av det tillåtna, men ändå anses jag vara en konventionell bonde och skulle ha möjlighet att driva gården på ett hårdare, mer pressat sätt. Men jag gör det inte. Varför?

Ibland är det bäst att låta folk vara ifred. Idag kanske det är bondens tur att få vara lite ifred. Idag och möjligtvis flera dagar framöver om det fortsätter såhär… Ur många synvinklar…

Ett ihärdigt regnande och man kommer inte ut i åkrarna. Har man otröskat, eller mycket potatis kvar i åkrarna eller någonting annat som man nödvändigtvis skulle behöva få gjort där, och det öser ner vatten några dagar… Ja, man kan bli lite lätt irriterad då. Man behöver inte frågor som “går det bra?” eller “ha du inte fått ta upp nåt ännu???” eller någonting liknande. Det kan vara farligt. Finns det dessutom någon faktor i det hela som gjort att allt krånglat till sej lite extra, sådär som en söndrig maskin eller nåt liknande, så ska man nog inte komma med några “varför gjorde du inte si och så istället?” eller något annat bra förslag som i sista änden inte har så stor betydelse just nu, för nu är det såhär…

Att finna sej i en situation då allt går emot en, ingenting fungerar smärtfritt, det börjar kosta pengar, men också dyrbar tid… Då kan även den mest lugna personen bli lite stingslig, och man kan göra klokt i att inte ens tänka tanken på att småretas. Det är lite som ett av de senaste talesätten “inte riktigt läge för de”.

Låt bli. Ta det lugnt, och låt bli att irritera upp den som ligger. Det är liksom ABC för att hålla bondens nerver i styr. OCH DÅ passar Finland på att strejka! Den ena och den andra tänker stanna hemma för att protestera mot detta landets sparförslag.

Jaha.       ?

Om landets ekonomi störtdyker, någonting måste göras, förslaget är att vi gör såhär och såhär, och, ja, då strejkar man?

Jag kan förstå det. På ett sätt. Inte ska man alltid svälja allt som kommer “uppifrån” med hull och hår och vem vill ha mindre? Men till lika, hur många förslag och sätt att spara finns det, där ingen får mindre, utan nästan snarare, och hellre mer? Någonting sådant är inte jag kapabel att räkna ut, men det vet jag, att inte får man mer om man sätter sej ner och tjurar…

Näää… vettni, det är nog bara att ta på sej mössan och gå ut och göra någonting. Kan hända jag har fel, men det är vad jag tänker göra iallafall.