Sida 117 – Bondbloggen

Svetsdags

Dags att svetsa ihop 400 kg stål till lastarfästet. Det blev litet avbrott med en hel del andra jobb och så var jag en vecka i Sverige. Nu är i alla fall hålen borrade i alla plattorna – det måste göras medan man ännu orkade lyfta upp dem till pelarborren.

Det blev en hel del diskussion om mina ritningar och jag började fundera på nytt och rita om. Genom att flytta lastaren framåt kunde jag hålla processorn tillräckligt nära traktorn och fick rum för bättre stödplattor. En platta på 20 mm håller inte mycket utan det är vinklarna som är det viktiga. Nu lyckades jag få övre processorfästet bakom övre stödplattan och behöver bara ta ur ett par centimeter ur stödplattan för processorn. Den får absolut inte flyttas mera nedåt.

Fästet bakifrån.

Fästet från sidan.

Hacket i sidoplattan visar att lastaren är flyttad framåt. Det ger inga egentliga nackdelar men tyngdpunkten blir bättre. Det är bara bakrutan som inte kan öppnas så mycket men det är inte så viktigt. Oljefiltret utanpå processorn går nu att öppna också då den är fäst vid ramen vilket inte var fallet ifråga om den ursprungliga monteringen. Man fyller också på olja den vägen så underhållet blir lättare. Att flytta processorn nedåt är helt uteslutet för den vill redan nu ta i stubbar och stenar. Jag har brutit av kedjan för svängning ett par gånger då jag backat och inte sett hindren. Ofta är hela området kring processorn täckt av kvistar då man kör ludna granar genom processorn.

Det var litet problem med att skära kanterna för den dubbla V-fog (X-fog) som jag svetsade i 20 mm fästplattan. Det var betydligt svårare att skära snett än rakt genom plattan fast man kunde tro att det är lätt att skära av kanten. Jag var tvungen att sätta fullt flöde på acetylenet med det största skärmunstycket (nr.4 i AGA X11). Det var förvärmningen som inte fungerade så bra då munstycket var snett riktat. Det gick bra ett par centimetrar men sedan måste plattan värmas på nytt. Jag kollade på nätet och visst kan man skära snett också riktigt snyggt men med dyr utrustning med tre munstycken …

Till sist hittade jag ett bra tips att sätta ett järn som stöd för munstycket och det gick mycket bättre än med AGA:s stödrulle.

Det ser inte så vackert ut men man kan lätt knacka bort dropparna med huggmejsel.

Här ser man skillnaden mellan rullstöd (nedre sidan) och linjalen i förra bilden (övre sidan). Till höger är kanten slipad litet med vinkelslip men till vänster är den enbart skuren. En riktig svetsare får väl slaganfall av den dåliga skärningen men med många sliptrissor lyckas jag så småningom få till stånd en svetsbar fog.

Svetsningen kan börja och jag har skruvat fast ett mellanstycke vid plattorna för att få dem på exakt rätt ställe. Mellanstycket behöver jag egentligen inte eftersom lastaren kommer direkt på den här plattan. Det är avsett att fästa lastaren vid en vagn. Då jag dragit två bottensträngar på var sin sida om mellanstycket kan det skruvas bort. En svetsfog får alltid till stånd en dragning och då jag svetsat bottensträngen på ena sidan så vänder jag plattan och svetsar bottensträngen på andra sidan så att bitarna dras tillbaka. För den här X-fogen på 20 mm platta behövs det två breda svetssträngar och sedan två sidosträngar.

Till svetsandet använder jag 4 mm elektroder OK46. Jag svetsar med den gamla transformatorsvetsen som farsan köpte på 50-talet. Jag har också en ny inverter men den var en besvikelse för det är betydligt lättare att svetsa med den gamla. Intressant nog diskuterade vi svetsar med vår granne i Medåker som är svetsare till yrket och han tyckte också att gamla svetsar är bättre än de nya med elektronik och rackerier. MIG tyckte han inte alls om för svetssträngen blir så hård att den är besvärlig att bearbeta. Så jag håller mej till den gamla transformatorn och OK46 fastän OK48 lär ha bättre hållbarhet. Det kan hända att de är bättre för riktiga svetsare men för en klåpare som jag är OK46 (rutil) lättare att använda.

Strömstyrkan är litet oklar för den gamla transformatorn har en mindre exakt skala – det är bara en koppartråd som går upp och ned tillsammans med transformatorns kärna. Noggrannheten är väl kring 30-50 A. Jag körde 4 mm elektroder med 200 A (tror jag). Åtminstone sprakade och spottade de alldeles tillräckligt så det kan hända att strömstyrkan var litet högre men jag ville inte dra ned den för att inte minska inträngningen i plattorna. Tjocka plattor kyler ganska effektivt svetssträngen och den får inte bli för kall. Sedan kom jag på den lysande idén att över nätet beställa en tångamperemätare med max hold, dvs. den håller kvar visningen av maximala strömstyrkan. Då kan jag efter svetsningen se ganska exakt vilken strömstyrkan varit – får man hoppas. Det är svårt att se på mätaren tillika som man svetsar.

Det blev långa strängar och lustigt nog tog det mest på bakbenen. Man måste spänna alla muskler för att föra elektroden jämnt och precist framåt utan avbrott och det tar på. Jag försökte få en så bekväm ställning som möjligt men det var svårt eftersom jag inte orkade lyfta upp plattan på bordet. Och ju mera jag svetsar ihop desto tyngre blir fästet.

Så här ser svetsen ut förrän den är slipad. Inte så vackert men man får hoppas att det håller. De streck som man ser ovanför svetsen är då jag ritsar med den nya pinnen så att den skall tända ordentlig förrän jag börjar svetsa.

Nu är det bråttom att svetsa ihop fästet för det har blivit kallt och lär bli ännu kallare. Litet misstänksam är jag för ett kallt oktober och november slår sedan tillbaka så vi får en alldeles för varm vinter med dåliga vintervägar i skogen. Jag skulle föredra en varmare höst och en kallare vinter.

Harald Blåtand och standarderna

För tusen år sedan var Harald Blåtand kung av Danmark (ca.958-986) och son till Gorm den gamle och Tyra Danebot (Danmarks prydnad). Han erövrade Norge och delar av England och krigade mot tyske kejsaren. Dagens ungdomar känner till honom närmast på grund av Ericssons kommunikationsstandard Blåtand (Bluetooth) som har stor betydelse för oss bönder.

Det finns inte bara en utan många delar i standarden Blåtand och det är ganska viktigt att veta vilken version av standarden som apparaterna stöder. Den första versionen kom i mitten på 1990-talet men därefter har många uppdateringar skett och vi är nu i version 4.2. I princip skall de fungera med äldre versioner men det kan ibland vara en hel del problem så kolla grundligt vilken version en ny apparat har.

Man måste para ihop två grunkor innan de kan börja kommunicera. De skall sättas i sammankopplingsläge (pairing mode) och man måste ge en kod från kontakttagaren i kontaktmottagaren för att få till stånd kommunikation. Därefter borde de automatiskt ta kontakt med varandra. Men det fungerar inte alltid.

I gamla versioner är det problem med att 4G (LTE) och WiFi kan störa liksom också USB 3.0. Dessa problem har man fått bort åtminstone delvis i versionen 4.1 så man bör absolut köpa 4.1 eller nyare. Uppkopplingen är mycket smartare i 4.1 vilket också sparar batterierna.

I version 4.0 uppåt finns dessutom Bluetooth Smart (=BLE) som sparar en massa energi och 4.2 kan kommunicera direkt med nätet samt är 2,5 gånger snabbare. I hörlurar är det ganska viktigt med energibesparing eftersom de går på batterier så köp helst 4.1. Det är en ny version så de flesta saluförda produkter har troligen äldre Blåtand. Det gör dem inte oanvändbara men man slipper många problem om man har 4.1 eller 4.2. Men en 4.x kan koppla upp sej till exempelvis 2.1 bara om den stöder den klassiska profilen.

Nu är inte alls alla Blåtand lika ens med samma version. Till exempel hörlurar har bara vissa delar av Blåtand och här gäller det att se upp med vilka profiler som grejorna stöder. För att strömma stereoljud till hörlurarna bör man ha A2DP. För att kunna prata i telefon behövs HSP-profilen och för att fjärrstyra telefonen (ringa upp) behövs HFP. Åtkomst till telefonboken får man via PBAP. Eller liknande profiler. Det är ibland rena djungeln …

För att göra det ännu värre så finns det tre olika klasser ifråga om räckvidd. Den vanligaste är klass II som ger ungefär 10 meters räckvidd men klass I ger upp till 100 meter. Utom att det ifråga om radiosignaler alltid finns en mängd faktorer som kan begränsa räckvidden. Fri sikt är alltid bra och metallväggar är alltid mycket illa. Med BLE (4.0 uppåt) kan räckvidden för klass II vara 60 meter fri sikt och 300-400 meter för klass I. Enligt en undersökning så sparar BLE faktiskt mycket energi (i hörluren – inte i mobilen). Utvecklingen är snabb ifråga om kommunikation med låg energi och lång räckvidd samt snabb dataöverföring.

Det är helt omöjligt att här gå igenom alla saker inom Blåtand speciellt som tillverkarna har hittat på egna namn för en mängd egenskaper. Man måste surfa på nätet och försöka få nån reda i råddet. Det allmänna rådet är att köpa en så hög version som möjligt – helst 4.2 – och gärna se till att den stöder Bluetooth Classic så den går att koppla till äldre grunkor.

Nu sitter jag och funderar på om jag skall sätta pengar på nya Blåtandhörlurar fastän jag har flera fungerande gamla på hyllan. Problemet är just att de blir kvar på hyllan eftersom de inte riktigt fungerar tillräckligt smidigt. Om jag hittar nånting med 4.2 för ett hyfsat pris så kanske jag testar eländet. Åtminstone sätter jag inte dyra pengar på hörlurar med gammal Blåtand. Den nya mobilen som jag beställde har 4.0 men den går borde gå att uppdatera till 4.2 bara genom att ladda ned nya program. Ifall nu tillverkaren tar fram sådan …

Beklagar att jag gör det riktigt krångligt men det är inte direkt mitt fel :-).

(och så kommer ju Blåtand 5.0 nästa vår ….)

Grönt e skönt.

Jobbar man med grönsaker så är det kanske inte så underligt att det mesta går i grönt och det blir lätt att man får egna benämningar på de olika gröna nyanserna. Benämningar som säkert känns främmande för den som inte dagligen hanterar gröna produkter som grönsaker.

Grönt e skönt sägs det och en tidigare anställd menade att grönt också ger energi och då var det inte energi via magen som han menade för grönsaker är ju de facto ganska energifattiga utan en form av energi som förmedlades via synen. En grön energi som gjorde att vi orkade arbeta långa dagar menande han. Nån färganalytiker kan säkert spinna vidare på dessa funderingar kring grön energi. I övrigt pratas det ju en hel del om grön energi idag och den typens energi är också något jag förespråkar då jag anser att det i förlängningen gynnar oss primärproducenter.

Men tillbaka till de gröna nyanserna. Vi har ju under sommaren mest hanterat sallat och då är det en något ljusare nyans av grönt vi har jobbat med men nu har vi börjat lägga in purjo till lager och då är det ”purjogrönt” som gäller en mörkgrön nyans eftersom de sena purjosorterna oftast är riktigt mörkgröna.

Purjon är annars en av de mest arbetskrävande grödorna och det har varit svårt att konkurrera med purjon från mellaneuropa där odlingarna är stora med möjlighet till rationell hantering. Om jag minns rätt så fanns det närmare 250ha purjo i landet innan EG-/EU-inträdet medan odlingen nu rör sig kring knappa 40ha. Under min tid på trädgårdsskolan odlade vi en hel del purjo, till den grad att en del elever upplevde den som en förbannelse men vi hade många händer och inget skolar tålamodet som att putsa och packa purjo. På den tiden hade vi på skolan en hel del riktigt arbetsamma elever som gärna mätte sin snabbhet och styrka med lärarens 😀 Det har dessutom gått riktigt bra för dessa elever men det behöver ju nödvändigtvis inte vara purjons förtjänst…….

Jag har envist hållit fast vid lite purjoodling och det finns en efterfrågan på inhemsk sådan. Men som sagt det är svårt att få den lönsam, som exempel kan jag nämna att det för några veckor sen när vi fick ny personal så blev timlönerna med omkostnader 10 Euro dyrare än vad jag fick i betalt för den pall som dom då fick putsad och packad. Jag frågade om dom hade några förslag på hur vi ska göra för det går ju inte i längden om jag skall plocka 10 euro ur fickan för varje leverans. ”Kanske vi måste jobba lite snabbare” va det en som föreslog och visst har det nu börjat gå lite snabbare, det tar ju lite tid att lära sig nya saker men nån guldgruva är det inte.

Blev ett litet sidospår där….. här nedan lite bildmaterial över vad jag menar med purjogrönt.

Purjoskörd till lager.

Putsad, tvättad, förpackad och klar för leverans.

Skogstelefon

Jag har haft min gamla (föråldrade) Xcover vattentäta mobiltelefon med gammaldags knappar och ingen pekskärm alls. Det andra exemplaret redan. Men nu gick glaset sönder och även om den ännu fungerar så är den inte lämplig i skogen mera. Så jag söker ny telefon för utan telefon är det inte bra att arbeta ensam i skogen.

Trender struntar jag blankt i och allt skräp de stoppat in i mobilerna vill jag helst slippa – inklusive kameran. Jag har ändå min vattentäta Nikon i fickan hela tiden. Kamerans avtryckare skall nämligen vara på ett bekvämt ställe och inte på nån eländig pekruta ! Jag lyssnar gärna på musik men alla hörlurar och Blåtand har varit rena besvikelsen. De fungerar uruselt om de fungerar alls. Dyra och dåliga. Reklamen för dessa prylar är rena lögnen från början till slut. Jag skrev tidigare om hörlurar och testade olika sorter men de ligger alla på hyllan då jag är i skogen. Speciellt Blåtandens funktion har varit usel. Den får inte kontakt och man skall stå där och starta och stänga eländet hela tiden. Inget för skogen.

I alla fall är jag illa tvungen att köpa nytt och utbudet är stort men deprimerande. Jättestora skärmar som inte behövs alls i verkligheten. Det finns faktiskt riktigt små tuffa mobiler men de har alla det problemet att de fungerar bara med 2G. Det finns faktiskt riktigt bra 2G-mobiler men det nätet håller på att försvinna. Så är det alltid att då grejerna börjar bli bra så byter de system … Och man har alla barnsjukdomarna på nytt.

Förr var Ericsson bland de bästa men sedan kom Samsung – som nu har stora tekniska problem med batterierna som börjar brinna. Dessutom är de sydkoreanska mobilerna dåliga och dyra jämfört med de kinesiska som kommit starkt. De säljs ännu inte i butikerna här men på nätet kan man köpa riktigt fina Androidtelefoner från 40 euro uppåt. Designen är kanske inte så fin men det struntar jag blankt i.

Intressant är att de tuffa (”rugged”) mobilerna börja bli allt vanligare. Förr var de stora, klumpiga, dåliga och riktigt dyra men nu får man tuffa telefoner för nästan normalt pris. Och i skogen skall de vara tuffa. Små är de däremot inte ifall man vill ha annat än 2G.

Utanför vår lilla värld är mobiler med dubbla SIM-kort vanliga och det skulle jag behöva. Jag var förra veckan i Medåker (Sverige) för att tömma vattnet inför vintern och då hade jag som vanligt problem med den trådlösa kommunikationen. I princip borde våra SIM-kort fungera också utomlands (kallas roaming) men bägge telefonerna dog. Den ena fick jag igång på nytt efter att ha stängt av och startat om den men i den andra måste jag byta till svenskt SIM-kort. Det är inte alls bra att knycka bort bakstycket hela tiden för att byta SIM-kort. Så småningom blir det glest och dåligt. Så jag vill ha dubbla SIM-kort. Det kan vara bra också hemma ifall man har dålig fältstyrka i skogen. Med dubbla kort kan man få kontakt med åtminstone ett nät.

Just nu tittar jag på en mobiltelefon av märket Doogee T5. Det är en helt obekant tillverkare här men de lär vara stora utomlands. T5 är en både vattentät och stark telefon. I en video kan man se dem knäcka nötter och skiva morötter på telefonerna. Nåja, reklam är reklam men de är ganska starkt byggda – och stora. Trots att skogstelefonen inte behöver vara supertunn så är den ändå besvärlig då man skall jobba om den blir alltför stor. Min gamla Xcover 12×5 cm är vad jag tycker tillräckligt stor men de nya ”smarta” telefonerna är omkring 15×8 cm – mest på grund av den stora skärmen. Då är skärmen 5″ men för mej kunde den gärna vara 4″. Jag ser ändå inte på film i skogen …

Priset är under 200 euro och det är hyfsat för en tuff telefon med Android 6.0, 3GB RAM och 32GB ROM. Dubbla SIM-kort och dessutom SD minneskort finns förstås. Android 6.0 är faktiskt en betydande förbättring av batteritiden. Jag har kört 6.0 på min MotoG (som jag inte tänker ta ut i skogen) och den klarar ledigt 10 dagar utan laddning. Jag använder den förstås mycket litet. T5 har ett stort batteri på hela 4500 mAh och lär klara sej utan laddning i 20 dagar – klart godkänt.

Helst köper jag riktigt billiga telefoner för de går alla sönder i skogen förr eller senare men de måste hålla ihop en tid för det blir också dyrt att köpa nya hela tiden. Så jag satsar litet på en tuff telefon. Det är som med klockor – man vet aldrig hur länge de håller. Mina klockor brukar ge upp andan då jag hackar is med järnstavur för jag glömmer alltid att ta av dem och sätta i fickan då jag börjar hacka. Lustigt nog har en av de allra billigaste klockorna (armbandsur) hållit nu i flera år. Jag köpte en ny förra veckan fastän den nuvarande klockan fungerar ännu. Bäst att ha en i reserv …

Men jag kan inte förstå att nån ids betala 600 euro för en mobiltelefon … Speciellt som man vet att priset halveras ungefär om ett halvår. Egentligen är mobiler urusla. Liten ruta och bökiga att använda. Men allting går att sälja med en mördande reklam som Ulf Peder Olrog sjöng redan på 40-talet. För att citera Wikipedia:

”Konserverad gröt är titeln på en visa av Ulf Peder Olrog. Visan tillkom på 1940-talet, under andra världskriget, då många fabrikörer gjorde pengar på surrogatmat som exempelvis kaffesurrogat tillverkat av rostade bönor. I visan säljer några skrupellösa herrar konserverad gröt framställd av vassla och sågspån.”

Ssscchhhh…. klonkklonkklonk…

Ett sakta klonkklonkklonk hördes det. Ibland. Körde sakta framåt, hörde ingenting. Men så mitt i allt, när jag körde saktare och de gällde kanske på lite mer, så hördes det, klonkklonkklonk… Jag lokaliserade ljudet bakifrån. Från vänster. Men va va det som klonka? Svårt att se när man till lika ska köra. Och bara ibland, ett sakta, klonkklonkklonk.

Gick bakom mönkkisen och kikade, såg inget udda. Körde sakta framåt, och inte ett klonk-ljud. Körde på som vanligt någon dag, och klonkljudet kunde mitt i allt höras. Men jag hann inte riktigt börja söka mera varifrån ljudet kom just då. Men, nu! Nu har jag hittat det, kanske. Den där gummitrissåmyssån som sitter vid drivaxeln är kaputt!

Skulle det kunna vara orsaken till klonkeriet?

Ingen aning, men varför inte? Bort med hjulet, skruva löst diverse grejjer, men sen sa det stop för mej. Tusan, där hade jag ”själva själven”, som gick att vrida och vända på lite som ett ben man styckar löst från en hjort. Sku det ha varit en hjort vet jag ju nog exakt hur jag sku burit mej åt för att få löst den, men, nu va det metall och diverse låsringar och kråkel som sku löst innan man fick ut själva själven, och fick sett om det var nåt som var skadat. Pappa kom till undsättning och kunde på fem minuter peta löst grunkan, och konstatera att jag antagligen kanske skulle komma undan med ett nytt såntdär skyddsgummi för 80e. Dyrt kilopris på det, men utan blir det inge vidare. Är glad att jag kanske inte behöver mer grejjer och delar. Kanske. Inte är det ju någonting som är säkert? Kan de verkligen ha börjat klonka sådär bara för att det där skyddsgummit brakat och de blivit dåligt av smörja? Eller finns det någonting annat som är slut? Inte har varken jag eller pappa hittat något annat fel, så det blir att reparera det fel som hittats och se om det hjälper.

Skruva är inte min grej, men påta lite kan man ju alltid göra… I synnerhet som man vet att det finns hjälp att få ifall man ”kör fast”. Att ha mönkkisen ur bruk är ju ingen katastrof. Men, nog saknar jag den ganska mycket varje dag, främst på morgonen när Mathias ska till skolan.

Varje morgon klockan 07.15 brukar vi starta från köksbordet. Klär på oss, går ut, upp på mönkkisen och kör med den till bron. Utan mönkkis blir starten tidigarelagd med ca 10 minuter. 07.05. Senast. Till bron är det ca 1/2 kilometer. Första morgonen utan mönkkis hade jag bara en liten skruttig ficklampa. Det var lite äventyrligt att försöka lysa åt både mej och Mathias, genom grinden och förbi alla stenar där man inte kan cykla bredvid varandra, utan måste cykla före och efter varandra. Men bra gick det, och fram kom vi i tid. Vi lämnar cyklarna vid bron, och går sedan den andra halva kilometern dit som taxin hämtar Mathias. Det går bra att ta cyklar över bron, men då måste man släpa dem uppför den branta backen och det brukar få vara jag som ska släpa två cyklar eftersom Mathias inte är så pigg på morgonen, utan mer trött och smågrinig. Det bara gör jag inte. Så därför cyklar vi till bron, och sen promenerar. I tid kom vi. Taxin kommer 07.35. Skolan börjar 08.35. Nu har jag utrustat Mathias med en pannlampa, och sku jag bara få mina cykelhjul pumpade till så sku det nästan börja gå bra. Men, den dagen som mönkkisen springer igen, så tänker jag nog inte cykla i mörkret klockan 7 på morgonen, sådär bara för att det är roligt, utan då är det nog mönkkisen som gäller igen.

Man ska använda det man har, men man kan ju inte bli handfallen ifall det går sönder heller 🙂

Mitt i mörka skogen, står ett litet hus med en lykta, med ljus i. Där står vi några minuter varje skolmorgon och väntar på Taxi-Kalle som kör Mathias till skolan.

Mera morötter!

Jag styrde Hondan mot österbotten. Platthetens och växthusens och pälsfarmernas land. Och säkert mycket annat också 🙂

Medan Mathias var på höstlov var jag upp en sväng och kikade på österbotten. Ni vet hur det är, när man träffar någon man känner, men ändå inte ser så ofta. Diskussionen är med en gång i full gång som om man träffades igår! Det finns några i min bekantskapskrets som det fungerar så med. Det är några vänner, mina kusiner och så vi bondbloggare. Det var samma när vi var och hälsade på hos Nisse. När man stiger ur bilen så känner man lite igen sej, men till lika så slår det en att, aiijja, de är sådär de hänger ihop… Men diskussionerna är i full gång. Vilket de också var nu då jag besökte Christer och Kalle.

På fredagen fick jag mej en närmare titt på Christers morotsupptagare. Jag som ju i alla tider med grep kämpat för att ta upp morötter blev ordentligt imponerad. Hemma har man ju otaliga gånger stått och försiktigt försiktigt dragit lite i blasten på en morot, konstaterat att nix, den sitter nog för hårt fast, och poks, där brast blasten… måste gräva bort lite jord… eller närmare sagt lera, bort från själva roten och dra i den, försiktigt försiktigt och så poks, brister den och halva blir kvar där nere i avgrunden någonstans… Men här kom ju morötterna upp utav bara farten ur den fina jorden. MED MASKIN dessutom! Värsta science fiction jämfört med grepen…

Men det är klart, någon upptagar grunka vet man ju att det måste till för att få upp mängder med morötter. Men, nog var det ju intressant att på nära håll få titta på underverket, även om Christer inte hade så många lovord till övers för den eftersom det lite villa krångla och lämna efter sej morötter. Morötter som jag fick vara med och plocka upp 🙂

Där kom dom, och några blev kvar…

Och roligt var det. Eivor tittade lite snett på mej när jag sa att jo-o, visst är det ju roligt! Ombyte förnöjer och det var riktigt roligt att se de fina morötterna, de duktiga jobbarena, den fina jorden och ja… allt.

När man kommer bort en bit hemifrån och får se och uppleva någonting som inte är det man har hemma, så kan det mest tradiga vara intressant för någon annan.

Jag tycker inte fårklippning är särdeles jättetjohejsan, men den som kanske aldrig sett fårklippning kan tycka det är wow!

Egentligen så blir det lite felvridning där också… Jag kan ju också tycka fårklippning är intressant på andra ställen. Det är det där med, hur gör dom? Ajjahaa, dom gör si och så… hmm.. Det är som att vara ute och åka bil och se en flock med får, då kan man utbrista – KOLLA! FÅR! … Liksom som om man aldrig sett sådana förut… När jag var till Kolmårdens djurpark tror jag jag tillbringade mest tid hos fåren… och dvärggetterna… Det var farligt nära att jag skulle ha kidnappat två dvärggetskillingar med mej hem i ryggsäcken och bagageluckan… 😉

Efter morotsplockningen for vi så till Kalle, och inte en endaste bild fick jag av det världsförbättrande mötet. Lite funderingar hit, och lite funderingar dit. Att summera ihop 6 timmars diskussion blir ju inte till någonting har jag konstaterat efter några dagars funderande och smältande av allt, men, vi kom väl fram till att vi väl skriver på! Ibland har man texten och ämnet färdigt, och det bara rasslar till bland tangenterna och så blir det bra. Ibland har man så mycket man skulle vilja skriva om på en gång, och ibland står det stilla fast man inte lider brist på ideer.

En sak vi dock kunde konstatera alla, var ju att ingen av oss riktigt trodde, när vi började blogga, att vi skulle blogga såhär länge. Ibland faller det ur, ibland behöver man en paus. Men, så är det väl, ibland går det upp, ibland ner, men vad gör det, Nisse har alltid någonting lite extra på gångs och håller ställningarna 🙂