Inspirerad av diskussionen kring Christers rågskyfflande tänkte jag filosofera litet kring kroppsarbetet. Liksom Christer gillar jag att låta musklerna spela – men därvid upphör alla likheter. I motsats till sportiga Christer är jag klen och svag – har varit allt sedan liten. I skolan var jag alltid nästsist i alla idrotter (sist var en liten fet kille som jag kände stort medlidande med för då var bästa idrottaren kung). Bara på 1000 meter kunde jag klara mej för jag vara så envis att jag sprang efter det de andra redan tröttnat. Man får låta seghet ersätta bristen på styrka.
Det är skönt att låta skyffeln gå loss på hopen och svetten rinna. Efter bastun känner man sej sedan som en ny människa. Även om jag inte är någon bastufanatiker – sådär 60-70 grader räcker bra till. Men att skyffla säd i torken är inte min favorit på grund av dammet. Ett år då vi vände mögligt vete i den gamla torken som jag nyligen rev så blev både farsan och jag sjuka med hög feber. Att ha andningsskydd är ett rent elände. Då de blir våta av svett så släpper de inte igenom luft ordentligt och då det är minusgrader så fryser utandningsluftens fukt så att man inte får någon luft alls. Och då jag har glasögon så är de alltid igensatta av imma eftersom andningsskydden aldrig håller tätt mot näsan. Jag avskyr andningsskydd för de är tillverkade för inspektörer som står och ser på. De som arbetar kan inte ha dem.
Nä, bäst är att gräva diken i våt lera på hösten eller vara i skogsarbete på vintern. Men det måste vara kallt för kroppsarbete i brännade sol är inte på min lista över trevliga arbeten. Sol tycker jag för det mesta inte alls om. Jag vet att den är nödvändig för växtligheten men rent personligen håller jag mej helst i skuggan. Jag förstår inte alls folk som ligger och steker sej på nån sandstrand – det är enligt min uppfattning närmast tortyr. Men jag kanske har eskimåblod i mej för jag gillar köld. Och i kyla går kroppsarbetet mycket bättre.
Nu har jag ju arbetat med teoretisk forskning i 35 år vilket väl är rena motsatsen till kroppsarbete och jag trivdes med det. Det var hjärngymnastik och kan vara hårt många gånger även om det är på ett annat sätt. Som 30-åring höll vi på med forskningsarbete långt in på nätterna. Tillsammans med min professor som var en trevlig kille med en massa humor satt vi på labbet tills sista bussen in till stan gick 02:10. Det var hans fel att jag blev kvar på Tekniska högskolan som forskare och aldrig har arbetat med ett ”riktigt” ingenjörsarbete fastän jag lyckades ta examen som elektronikingenjör. I stället förde han in mej på datamaskinssidan och vidare till teoretisk datateknik som mest gick ut på matematik och formell logik.
Efter 1980 då vi flyttade tillbaka till Hindersby så jobbade jag mycket hemifrån. Forskning inom teoretisk datateknik kräver inte alls någon fysisk närvaro på högskolan – tvärtom måste man ibland drar sej undan allt kaffedrickande och sitta helt ensam för att kunna koncentrera sej på teorierna. Det räcker inte med att man läser något papper utan man måste hålla allting i skallen och bearbeta det grundligt och svänga teoremen hit och dit. Jag kan intyga att det är hårda bud att jonglera med teorierna i huvudet. Allt måste nämligen in på samma gång för att man skall se kopplingarna. Till sist så går hjärnan på övervarv och jag hade flera år kring de trettio då jag inte kunde sova på grund av att alla teorierna åkte karusell i skallen.
Lösningen blev att jag åkte hem och övergick till hårt kroppsarbete – ju hårdare desto bättre. Då man är riktigt kroppsligt slut så är teorierna borta och man somnar av ren utmattning. Så kombinationen teoretisk forskning/bondearbete är riktigt bra. Därför uppskattar jag kroppsarbete. Och så är det bra för lilla magen …
Då jag satt hemma och forskade i mitt arbetsrum alldeles invid vägen till Tallmosan (jag kunde ju inte arbeta i skogen hela tiden) så körde traktorena förbi på väg till och från skogen på vintern. Jag minns att jag var grymt avundsjuk på dem som fick åka till skogen medan jag var tvungen att sitta inne vid skrivbordet och datamaskinen. Möjligen var de bysbor som körde förbi vårt hus avundsjuka på mej som fick sitta inne i värmen ? I så fall så var vi ömsesidigt avundsjuka. Det är inget ovanligt – gräset är alltid grönare på andra sidan staketet.
Nu är i alla fall årets dammarbete vid tröskandet förbi och jag väntar ivrigt på att få gräva diken. Med spade. Jag har alltid gillat uttrycket ”Du skall äta ditt bröd i ditt anletes svett” för det passar min filosofi alldeles utmärkt. Men jag är ju redan en gammal gubbe så jag tar hjälp av skogslastaren för att lösgöra vår hårda lera och speciellt rycka av rötter. Med gripen kan man gräva fina diken även om man måste skyffla upp lerkokorna med spaden. Men inne i växthuset skall det också grävas dräneringsdiken och då är det spaden som gäller. Nu är det ännu för varmt men jag måste spruta glyfosat och nästa vecka skall det bli svalare så då kan grävarbetet börja. Än kan gubben svinga spaden …
En av mina favoritdikter är Runebergs Bonden Paavo och den passar ganska bra i år:
”Våren kom, och drivan smalt av tegen,
och med den flöt hälften bort av brodden;”
Det var på en tid då man inte levde i överflöd utan skörden var en fråga om liv och död.
”Hustrun lade hälften bark i brödet,
gubben grävde dubbelt flera diken,
sålde fåren, köpte råg och sådde”
Till sist kom det i alla fall en bra skörd.
”Våren kom, och drivan smalt av tegen,
men med den flöt intet bort av brodden;
sommarn kom, och fram bröt hagelskuren,
men av den slogs intet ned av axen;
hösten kom, och kölden, långt från åkern,
lät den stå i guld och vänta skördarn.”
Nu fick bonden Paavo äntligen lön för mödan men vad gör han ? Slutet på Runebrgs dikt borde alla tänka över i dessa överflödets och egoismens tider. Man undrar ibland om bonden Paavos släkte är helt utdött.
”Paavo tog sin hustrus hand och sade:
»Kvinna, kvinna, den blott tål att prövas,
som en nödställd nästa ej förskjuter.
Blanda du till hälften bark i brödet,
ty förfrusen står vår grannes åker!»”
