Det har varit oväntat mycket bekymmer med klövern i år – mest för att den tokvuxit. Som jag tidigare skrev så klarade vår gamla slåttermaskin inte alls av eländet. Fem meter så var det stopp och man måste backa och lyfta bettet. Till sist så köpte jag en ny slåttermaskin (en grisbillig polsk trumslåtter). Jag såg också på begagnade maskiner men de var betydligt dyrare. Jag har aldrig kört med en sådan förut så jag var inte beredd att sätta mycket pengar på slåttermaskinen.
Det gick att slå klövern med trumslåttern men inte med en gång. De tjocka klöverstjälkarna snodde sej runt trummorna och de var starka som rep. Så jag var tvungen att först kapa av klövern ungefär på hälften och sedan köra en gång till utmed marken. Då var stjälkarna så korta att de inte mera fastnade runt trumman.

Bekymren var emellertid inte ännu över. Jag plockade fram den gamla hösvansen och började köra bort den slagna klövern. Men svansen var förstås sönder så det blev svetsarbete. Den är litet för svagt kontruerad och då vi körde hö för 40 år sedan så svetsade vi och körde och körde och svetsade … Knappast vet dagens ungdomar vad en hösvans är så jag sätter in en bild.

Då man släpper ned svansen på marken så öppnas den och man backar tills den är full av hö varefter man stannar och lyfter svansen och då slår gafflarna ovanför och på sidorna fast. Ganska smart egentligen. Viktigt är att INTE lyfta medan man backar för då träder rören i jorden och kröks. Vi fick nog räta ut många rör då vi körde hö för fullt.

Visst gick det att köra ihop klövern men jag märkte snart att det skulle bli ett hundratal svansar för jag fick inte ens en sträng per svans. På söndagen hade vi talko på gamla folkskolan och jag klagade min nöd varvid Klinkas förbarmade sej över mej. De har en stor ladugård och vallmaskiner så Tore körde ihop min klöver i storbalar. Det blev en hel del arbete för honom och han måste lämna traktorn på åkern över natten då det blev för mörkt. Jag räknade inte antalet balar men det var många. En hel del är redan bortkörda då bilden nedan togs.

Det bästa är att Klinkas kommer och kör bort klövern också nästa år men då före midsommar så den går att använda som foder. Nu var den redan för gammal. Jag är litet efterbliven ifråga om kossornas foder för då vi hade kossor (fram till 1975) så hade vi bara hö som vi körde in direkt med svansen. Balare har vi aldrig använt. Men det bästa är att klövern kommer till användning. Det som finns kvar nu i år måste jag troligen kompostera (på en annan åker) och det harmar att slösa med fin klöver. Alltså det som var fin klöver. Men åkern är skyddszon och allt skall bort. På gröngödslingsvallen får förstås klövern bli kvar och den blir fin gödsling och ökar mullhalten då den blir veteåker nästa höst.
Jag hade aldrig kunnat tro att det kunde bli sådan växt på den här åkern som består av styv lera och räknades som en av våra sämsta åkrar. Men lerjordarna behöver vall. Då vi hade kossor fanns det inte sådana problem med tillpackad yta som vi nu har. Gröngödslingsvallen är på en annan lika besvärlig åker och det skall bli intressant att se hur det växer efter det vallen bryts där.
Nu har jag satt undan tröskan och sprutan och bara jag kört bort balarna från skyddszonen så börjar det bli tid att ställa i ordning vinterns maskiner. I går hämtade jag redan över 300 kg järn för lastarns fäste …