Sida 126 – Bondbloggen

Skymningen lägger sig…..

…..allt tidigare om kvällarna och en titt i almanackan meddelar att halva månaden redan gått. Bygden andas semestertider och det är tyst och lugnt i grönsaksbondens omgivning. En och annan flyghavregranskande jordbrukare har jag ändå sett. Känns lite som om sommaren börjar vara slut och alla väntar på hösten.

Lite vemodigt känns det allt och hur blir det med alla projekt som man tänkt utföra i sommar? Dessutom har man inte någon bloggarträff att se fram emot eller annat avbrott i vardagen det brukar ibland bli nån utställning eller nåt mässbesök men inte ens det har man hunnit med. Det här fick mig att sätta till några kol i spisen för skulle man nu ens få ”heimane” i någorlunda anständigt skick kunde man kanske ändå ta sig ett ledigt veckoslut nu innan skörden tar vid på allvar. Kanske kunde man till och med hinna damma av plastraketen och ta sig nån tur i landskapet ? Vi får se vad morgondagen för med sig………

Hur som……. så har jag nu framåt småtimmarna radhackat igenom de flesta grödor och det var då som jag märkte att tusan också att det börjar bli mörkt. Det gick an ännu medan jag körde igenom palsternackorna men när jag kom till morötterna fick man koncentrera sig för att hålla sig i raden.

Meeeen man får glädja sig åt att det nu i år växer bättre än i fjol, eller vad tycks?

Jakten på den perfekta sallaten.

Isbergssallaten har varit och är fortfarande en viktig gröda här på gården. Vi har odlat den sen starten 1988 och innan dess på 70-talet fanns den också med i mitt 4H-land. Då för 30 år sen var den ganska ny som odlingsväxt åtminstone i kommersiell bemärkelse, en del partiaffärer undrade vad det nu var för ett litet kålhuvud jag kom dragandes med. Och det var närmast några större hamburgerrestauranger som använde isbergssallaten i någon större omfattning. Isbergssallatsarealen i landet låg då på knappa 100ha och jag stod för i runda tal en procent av den arealen. Under 90-talet ökade populariteten på bekostnad av kinakålen och arealen tredubblades, det gjorde den även här på gården. Under 2000-talet har arealen hållits ganska konstant lite på 300ha för att nu på de senaste åren minska något.

Det här har fått mig att undra om isbergssallatens livscykel nu är på nedåtgående liksom för kinakålen då på 90-talet. Och vad kommer i stället?

Isbergssallaten är ingen lättodlad växt och omsättningen är snabb, när det är varmt har man bara några dagars respit vad gäller skörd av fräsch och lagom stor sallat. Fungerar inte marknaden då när skörden är klar är det inte mycket att göra åt saken då det här inte är någon lagergrönsak. Därför odlas sallaten i flera omgångar för att minska på riskerna och för att ha jämnt utbud. Om nu odlandet är utmanande så är handeln i ännu större grad knepig. I år till exempel fanns det rikligt med importsallat i butikerna när den inhemska skörden kom i gång på allvar innan midsommar, dessutom passade handeln på att hålla kampanj på växthusodlad kruksallat för att på allt sätt slå fötterna undan frilandsodlad sallat med låga priser som följd. Den tidiga produktionen är dyrbar då det fordras mera insatser i form av täckväv och arbetskraft.

Just den växthusodlade kruksallaten är kanske frilandsodlad isbergssallats största konkurrent och för att få isbergssallaten att stå sig i konkurrensen gäller det att producera för konsumenten begärlig vara. Hur sen en sådan skall se ut är frågan.

Här skall jag med hjälp av lite bilder försöka ge min syn på saken och det skulle vara trevligt om grönsaksätande bloggläsare också ger sin syn genom lite kommentarer.

Fräsch isbergssallat av lämplig storlek?

Storlek och pris.

Hushållen är inte stora numera och för att sallaten skall hålla sig fräsch borde den förbrukas på en eller ett par måltider. En dylik ca 400 grams sallat för 2,49 i butiken skulle med andra ord betinga ett pris på en euro styck. Det borde väl kunna anses gångbart? Och skulle med måttliga påslag av mellanhänderna även ge ett netto åt odlaren som det borde gå att leva med. Motsvarande kruksallat kostar väl normalt nästan det samma men är 3 till 3½ gånger lättare så frågan är om det är för mycket sallat för pengarna vad gäller isbergssallaten?

En dylik storlek skulle innebära att det gick 12 stycken i en 5 kg’s låda. Själv tycker jag att det ser snyggt ut så 🙂

Hållbarheten.

Jag skrev inledningsvis att det inte är frågan om någon lagergrönsak och så är nog fallet vad gäller hanteringen via butiksledet. Här på gården har vi ändå oftast haft egen sallat skördad i oktober till julbordet men då skall det till att sallaten är frisk, lagom utvecklad och lagrad i konstant temperatur lämpligt skyddad för uttorkning. Men är isbergssallaten varsamt skördad i rätt stadium en tidig fuktig sval julimorgon och snabbt förpackad samt nerkyld i vakuumkyl så borde den hålla närmare 2 veckor också via butiksledet om den hanteras rätt även där. Och det borde väl kunna anses som acceptabel hållbarhet?

Här på gården har vi nu sen införskaffandet av vakuumkylen möjlighet att leverera dagsfärsk sallat skördad på morgonen och leveransklar efter förmiddagskaffet. I bästa fall finns den i butiken samma dags eftermiddag, där klår vi importsallaten med hästlängder. Men hur står vi oss i övrigt?

En pall vakuumkyld isbergssallat klar för partileverans.

Men som sagt för att nå dit skall allt klaffa, även vädret.

Om det nu är så att tiden sprungit ifrån isbergssallaten och att det inte går att med odlingstekniska och marknadsföringsmässiga konster och knep förlänga livscykeln så är det bara att konstatera faktum och försöka hitta någon ny sallatsgröda. Jag ha försökt mig på olika specialsallater och dom är populära i storköken samt vid direkthandel men väldigt svåra att få ut via matbutikerna trots att även de prismässigt står sig väl gentemot till exempel kruksallaten. Är det på grund av att frilandssallaten är årstidsberoende?

Det blåser…

Det blåser och blåser och blåser och blåser och blåser…. Kraftiga vindar blandat med stormstyrka och så vädrar det på ordentligt igen… Det är ungefär sånt ombyte det varit hela sommaren snart. Någon kväll eller dag har det varit plitt platt, och så har det börjat igen. Jag skulle ha flera ärenden utåt skärgården, men det bara blåser! Nog kan man åka båt fast det blåser lite, men jag skulle behöva flytta om lite får och då skulle det inte behöva vädra på alltför mycket. Dom bara ramlar och mår inte alls så jättebra av gungandet.

Jag träffade på min morfars bror häromdagen. Han tyckte också att det blåser ganska mycket. ”- inte blåste det såhär på vår tid, vi rodde ju ut nät varje kväll, ut genom ströömin, och till södersidan, så tog vi iland i sandpäran och gick hem. Följande morgon rodde vi andra vägen när vi drog upp näten.” Han mindes inte att det varit problem med hårda vindar, de rodde ju, och fiskade gjorde de ju hela tiden!

Fråga: Har det börjat blåsa mer?

Det pratas lite hela tiden om klimatförändringarna. + si och så många grader. MEN, vad jag har hört, så har jag inte hört någonting om att vindstyrkan, alltså, m/sek/år skulle ha ökat? Finns det forskning på det?

Julikalas och bekymmer

Förr hade man alltid problem med torrhöet. Så fort det blev hötider så började det regna. Nu är det inte problem med torrhöet men regnar gör det … Outgrundliga äro EU-byråkraternas vägar. Nu måste man slå vallen och köra bort den. Det kan bli stora högar i skogarna eller så måste man börja bränna eländet. Jag tycker i alla fall att det är synd på så fin klöver som vi har i år. Få se om jag får igång den gamla slåttermaskinen.

Men i fredags hade vi den stora kusinträffen som kommer ungefär vartannat år. Som ni kanske läst så hörde min mamma till Mickelsflickorna. De var åtta flickor och två pojkar som hängde ihop som ler och långhalm hela livet. Släktkalasen var livliga tillställningar där alla pratade i munnen på varandra och skrattade mest hela tiden. Det tycks ha gått i arv och ljudnivån var hög fastän kusinerna redan börjar bli på äldre sidan.

Trots att det togs en massa bilder så är det omöjligt att hitta en där alla syns. Kusinträffen hölls i år hos brorsan i Hindersby – han står längst till vänster med yxan.

Fastän alla kommer från bondlandet så är det numera bara jag och Reino (andra från höger) som är bönder. Han meddelade också att snart så åker släktens sista kossor iväg på sista färden. För omkring 40 år sedan byggde han en ny ladugård men det går inte ihop mera. Fastän det är 41 år sedan våra kossor for iväg så är det grymt nostalgiskt för mej att se hans bild av sina djur.

Han hade den mindre trevliga uppgiften framför sej då han kom hem efter träffen att avliva en ko som blivit förlamad och måste skickas till destruktion. Det kändes tufft också för mej fastän jag inte hade något med saken att göra. Jag mindes hur hemskt det var att dra ut döda kor från ladugården och gräva ned dem i skogen. Det fanns inga destruktionsanläggningar på den tiden.

Kossor är väldigt sympatiska djur och ganska stora individualister. Man lärde sej så småningom känna till deras egenheter. Jag minns en som var mycket skicklig på att placera en klöv på foten vid mjölkandet. Då hade man inga stålhättor i stövlarna så det kändes minsann. Att slå på kossan var som att vifta med en fjäder. Den bara vände på huvudet och undrade om det var en större fluga.

Vi åkte ned till gamla folkskolan och såg på gamla fotografier i Hindersby biografteater – och litet nyare videor. Jag kan tänka mej att medföljande personer som inte var födda inom släkten blev litet uttråkade för vi diskuterade länge om vem som var på fotona – tre av systrarna var i ungefär samma ålder och såg väldigt lika ut i yngre år.

Fotografiet ovan tycker jag om. Det är från 1914 och vi hade stora problem att veta vem av flickorna med stora vita kragar som var Jenny och vem som var Linda. De kallades också Mickels tvillingarna fastän de inte ens var födda samma år. Min mamma är minstingen i mitten. Hon kallades på skämt för bortbytingen för hon hade riktigt svart hår hela sitt liv. Pojken bakom är Arvid som dog tragiskt samma år på hösten. Han föll i urinbrunnen och blev uppdragen men fick en infektion som på den tiden inte gick att bota.

Det var en stor familj och den som höll ordning och grälade (ofta på min mamma) var ”famo” (min morfars mor) längst fram på nästa bild.

Det här fotografiet från 1929 ger en fin bild av de stora familjerna förr. Morbror Ernst och Georg bak till höger är ingifta med Karin och Elna framför dem. Jag hann tyvärr aldrig bekanta mej med mormor och morfar för de dog då jag var riktigt liten. Inte heller Elna längst till höger som dog som ung redan 1939. Men de andra mostrarna och morbröderna kände jag mycket bra för släkten träffades ganska ofta. Min pappa hade bara en syster och hon dog som liten i spanska sjukan.

Min mamma som är den svarthåriga i mitten lyckades alltid ställa till det och luggades ganska ofta av famo men förbättringen uteblev. I alla fall var hon liksom de andra mycket arbetsam och dessutom fysiskt stark. På höåkern slog hon alla karlarna genom att först komma till ändan på tegen hur de än försökte. Mickels var ett stort ställe och allt arbete skulle göras för hand så flickorna fick slita hårt många gånger. Min mamma tyckte att det värsta var att hacka torv. År 1920 flyttades Mickels i storskiftet ut till Mosan som var ouppodlad äng för det mesta. Diken skulle grävas och dikestorvorna hackas sönder.

Tidigare släktled har arbetat hårt för att odla upp landet. Nu har vi överflöd men det har inte funnits så länge.

Förra veckan gick till släktarbete. Jag satte upp en ny nätsida mickelsny.hindersby.net dit jag så småningom skall flytta allt material om Mickels. Den visar ganska bra utvecklingen från slutet på 1800-talet till mitten på 1900-talet då det skedde stora förändringar. Min morfar och hans far var med och startade handelslaget, andelsmejeriet och andelsbanken.

Det kanske var mera släkthistoria än ni tål – det är mest de egna som är intresserade. Nu sysslar jag med verkstadsarbete och byggande men mera om det senare.

Mer otur än man behöver – del 2

För många många år sen jobbade jag en sommar på dåvarande Yttermark Andelshandel. Det var 1984 i dataålderns begynnelse. Där berättades en historia om att man beställt 20 par arbetshandskar från SOK via datorn och dagen därpå hade nån ringt upp från SOK och velat bekräfta att man faktiskt skulle ha 20 bytestraktorer till lager i Yttermark.

Nåväl.

I min förra blogg berättade jag om min lilla reservdelsincident med växtskyddssprutan. I slutet undrade jag över när man kunde vänta sig att få hem delen som var sprucken och hade väl inga större förhoppningar om ett snabbt tillfrisknande. Händelseutvecklingen som följde på det var minst sagt komisk.

Jag vill redan i detta skede göra tydligt att jag är helt införstådd med att tabben var min egen. Ingen skugga skall falla varken över reservdelsförsäljaren eller affären. Dessutom blev det en verkligt ”slutet gott – allting gott story” Tror jag.

Det handlade alltså om en koppliknande tingest som där blandarinställningen sitter fast på sprutan. En plastgrej som av någon anledning fick en liten spricka, dock tillräckligt stor för att inte hålla tätt. Det fanns inte något sätt att koppla förbi blandaren så där stannade som sagt växtskyddet för min del – mitt under högsäsong.

När jag skrev förra bloggen hade alltså delen beställts från Tyskland eftersom den inte fanns i lager i Finland. Detta tyckte jag var både märkligt och irriterande att en såpass vanlig del inte fanns i lager i Åbo. Men förklaring skulle komma.

Här är den trasiga koppen lossmonterad och uppställd för porträtt.

Tisdagen blev onsdag och någon del syntes inte till. Torsdag halva dan ringde reservdelskillen upp mig och berättade att ett pikapaketti nog kommit från Tyskland, men att jag kanske ändå inte skulle förvänta mig att bli riktigt nöjd.

Det som fanns i paketet var nämligen bara den gula klisterlappen som visar skalan. I detta skede började jag bli irriterad ända tills jag kom på att det ju nog var jag som pekat ut reservdelen i spängskisserna på affärn. Jag hade bara varit nöjd med en pil som visade på burken och försäljaren hade skrivit upp nummern och beställt via något dataprogram.

Det som sedan var bra både för nerverna och framtidens förtroende för märket var att med rätt reservdelsnummer var leveranstiden 20 timmar, något som jag i dagens reservdelsinferno är jättenöjd med.

Det som jag däremot gått omkring och småskrattat åt nu i en vecka är vad den reservdelspackare på Amazonfabriken egentligen tyckte när han packade ner ovanstående gula klisterlapp och skickade som snabbleverans till Finland, där det då tydligen fanns en jordbrukare vars sprutande hade avbrutits och inte kunde få en fortsättning före han fick en gul klisterbild med inställningsskalan till blandaren på.

Det får vi aldrig veta men obemärkt gick det knappast förbi för honom.

Vad menade jag med ingressen då? Jo, när hela reservelskedjan bara består av nummer och aldrig något namn så kan det bli hursomhelst. Här är ingen tillverkare nämnd och ingen glömd idag.

Fadäsen gjorde hur som helst att jag missade en vecka och en dag växtskyddstid i år och med det följde ju nog lite bekymmer. Mycket sen ogräsbesprutning tätt följd av onödigt sen sjukdomsbekämpning i kornet, och utebliven sjukdomsbekämpning i vetet blev resultatet. Dessutom hade sprutspåren hunnit växa fast så det blev nog lite virrvarr med körandet i åkrarna också.

Resultatet får vi se sen. Men hur som helst – inga fler haverier dan före midsommar. Påminn mig om det om jag skulle råka glömma.

Bonde – inte jordbrukare

Mindre än någonsin känner man sej som ”jordbrukare”. Åkrarna gulnar och priset på vete är uselt. Så nu får man verkligen vara ”bonde”. Skillnaden ser jag i att bonden sysslar med naturahushållning (med litet moderna inslag) och mångsyssleri medan jordbrukaren deltar i det nutida samhällets arbetsfördelning inom ett ganska smalt och specialiserat område. Som är ganska så olönsamt.

Som jag mången gång påpekat så får man rätta munnen efter matsäcken och då inkomsterna är dåliga så måste man spara på utgifterna och göra allting själv. Veteodlingen är lindrigt sagt olönsam – det är bara Yara som förtjänar på den. Så jag satsar inte på jordbruket utan bara på skogen och så verkstaden förstås. Verktyg är mycket lönsamma investeringar som kan betala sej redan på ett arbete.

Just nu har jag den nya lastaren utanför verkstaden och skall snart köpa åtskilliga kilo med svetselektroder och många hundra kilo järn. Nästa vinter tänkte jag ta ut en hel del virke från skogen. Det blir inte rent netto men om jag får lastaren betald med en vinters skogsarbete så är det inte så illa. Den skall användas i minst 30 år framåt.

Det såg ganska hoppfullt ut i våras efter sådden. Brodden kom upp jämnt och fint och klarade med ett nödrop det stora regnet i maj (42 mm). Då jag sprutade mot ogräs så såg det ännu relativt snyggt ut men så kom det andra stora regnet (också kring 40 mm) och då klarade brodden inte sej mera utan började gulna. Inte så underligt för det stod vatten i svackorna på åkrarna. Vi har alldeles för platta åkrar och i kombination med styv lera som inte släpper igenom vattnet så går det illa om det regnar mycket på försommaren. Bäst klarade sej de duntar (små kullar) som det vanligen inte växer nånting på. Nu borde man ha haft svagt lutande åkrar.

Bilden ovan är tagen 4 juni och det ser inte så illa ut. Men vad en hårt packad yta kan ställa till med syns på nästa bild som visserligen är tagen på en körväg men den visar hur litet gödselmedlet rör sej i hårt packad jord. Gödselbillarnas antal är nämligen bara hälften av utsädesbillarnas så gödseln finns mellan varannan rad.

Och första juli såg det riktigt bedrövligt ut på sina ställen. Men inte överallt. Det är grymma skillnader i brodden. På sina ställen är den gul och har drunknat medan den alldeles invid kan vara hög och frodig. Tyvärr finns det alltför mycket av den dåliga arealen. På nästa bild ser man hur skarp gränsen kan vara.

Som av bilden synes så har jag kört tvärs över gränsen så det är absolut ingen skillnad i såmängder och körning. Det måste vara ytan som är mycket tätare på lerjorden än på mulljorden (det här är ett skifte med bäggedera).

Så man borde förbättra strukturen över hela åkern ? Visst, men vad kostar det ? Med de här vetepriserna (124 euro) så har jag ingen lust alls att sätta ned resurser på åkrarna. Jag förtjänar mycket mer på att svetsa ihop en ram till lastaren i stället. Det är nog till skogen som resurserna går nu.

Och så kunde man bli klöverodlare … Man får inga inkomster på det men behöver inte heller betala en massa åt Yara. Då vi hade kossor så skulle man varit riktigt nöjd med den här synen. Klövern har växt så vilt att den börjar lägga sej.

Nu regnar det så smått hela tiden och det har blivit verkstadsarbete. Åtminstone kan man glädja sej åt att svalorna fick ordentlig tillökning – i fjol så tog sjååråna (skatorna) nästan alla svalungarna. Jag har inte kunnat ha bilen i ladan för svalorna har ”målat golvet” ganska ordentligt men då de flugit ur boet så kan jag åter börja använda ladan. Beklagar den dåliga skärpan men det var mörkt under taket och med lång slutartid så blev det litet skakigt.

Tofsviporna fick också god tillökning. Då jag sprutade så vimlade det riktigt av tofsvipor på en åker.