Glad vändag till er alla läsare!

Jag har fått några nya vänner de senaste dagarna. Dom är ganska små och säger bä.

Tackorna har börjat lamma, det började bra. Gaga fick 2 lamm, Lala och Linus. Idealiskt med två lamm och en av var sort, exakt vad jag beställde 😉

sen…..

Hååhå.. sen fick Grandiosa 3. Tre små bruna lamm med pliriga, pigga små ögon. Hon tvättade dem alla, och tullanduttan vad bra allt va… i fem minuter. Sen tog det stop. Äta skulle de INTE! Så där fick jag stå med huvudet inpressat i sidan på henne, vänster ben framför frambenet och lyfta bakbenet och stöda mej på högerbenet och så försöka få tre småttor att fatta var de skulle äta. Så fort de hittade spenen hoppade Grandiosa ett vigt och galant litet skutt, eller sparkade till så lammet tappade spenen och så var det bara att börja om från början. Ergonomiskt att stå och hålla i sprättande tacka? Nope! Inte en gnutta heller. Men, strunt i det bara lammen får ätet lite så trycket i juvret släpper, och att de får i sej mat så de håller livet.

Här är jag sådär lagomnöjd… 😉

Lamm som inte luktar EXAKT som hon ville i kombination med ett ömt och sjukt juver var inte poppis. MEN, efter att jag stått där dubbelvikt några gånger och blivit nergeggad av både helomynta-salva, helosan (som jag smörjt in juvret med) och tacka-slajm har hon fått ge sej och 2 av lammen har hon gått med på att bry sej om och ta hand om, och spänningen i juvret har släppt. Men, den där tredje lilla lammisen, den som hon INTE ska ha… Vad ska det bli med den då? Ja, vad tror ni…

Inte kan man lämna en sådan åt sitt öde, än mindre nacka den. Så, suck, där springer jag nu varannan timme med någon halvdeciliter mjölk… Håååhå… Det är liksom på gång igen nu! 🙂

Hej!

Jag heter Kalle och brukade blogga här förr. Det vill säga innan jag försvann spårlöst. Det hände på senhösten och har sin förklaring.

Om vi tar det kort så gick det till såhär: Jag rengjorde tröskan och städade torken. Sen körde jag in tröskan och gick in själv. Sen dess har jag inte gått ut.

Nåja, kanske det ändå inte är riktigt så illa men närapå. På något sätt gjorde förra säsongen att jag tappade tappade styrfarten gällande det jordiska och den har till dags dato inte kommit åter.

Till detta samverkade åtminstone tre saker:

1. Det eländiga vädret och den dåliga säsongen. Det har jag dock upplevt förr och det är hanterbart.
2. Alla dumma obegripliga konstverk till pålagor som kommer från EU- och miljöhåll och som över huvudtaget inte är begripliga med bondförnuft. Visst förstår jag att det behöver finnas ett regelverk runt stödutbetalningarna (om man inte helt enkelt bara satte en stödsumma för en ha – eller ännu hellre, gav oss vettiga producentpriser  istället) men detta inferno av obegripliga ord och bestämmelser, det kan driva vem som helst i betongväggen.
3. Det allra värsta; Jag har nu i 25 år odlat hemmanet och hela tiden varit bombsäker på att bättre tider kommer. Nu börjar jag tvivla på det. Jag är inte säker mera på att det ens är någon vits med att hoppas på att en generation efter mig skall varken vilja eller kunna forstätta. Vem som skall odla jorden och ge oss mat i framtiden vet jag inte, och tanken är hur som helst inte bekväm.

Nåja, nu har vi februari och dagarna börjar bli längre och visst ser man en ny sommar i horisonten. Skulle någon runt jultiden ha frågat om jag skulle fortsätta eller arrendera ut hade svaret nog blivit arrendera ut (jag får kalla kårar längs ryggen bara jag tänker tanken) men nu har jag nog kommit på bättre, eller andra, tankar.

Visst skall det odlas i egen regi även 2016 på detta hemman och visst skall vi skriva bloggar om bara nån vill läsa. Vad som skall odlas vet jag inte ännu, jag har ingen som helst odlingsplan gjord ännu men den som lever får se.

Att husbonden sover vintersömn gör dock inte gården livlös, tydligen. Jag gick runt och kollade spår i nysnön härom dagen och spår, det finns det massor av. Speciellt nattetid är det nog mera liv i luckan på tomten än man kan ana. De flesta spår tillhör naturligt nog huskatterna, men även harar och annat finns det gott om. Många spår är det svårt att veta vem dom tillhör, men det handlar förstås om ekorrar, sorkar, möss, skator, andra fåglar, och sen finns det vesslor och vem vet vad. Vissa spår tyder också på råttor, men det har jag ju bestämt att inte finns här, så det kan det ju inte vara. Eller kan det? Ett råttspår är ju ändå rätt lätt att känna igen om släpverktyget hängt i backen där dom dragit fram. Runt token har jag inte sett något som tyder på råtta och det är ju bra. Problemet är ju bara att domdär otygena brukar ju åka tunnelbana vid behov, så säker kan man inte vara.

Bilden ger inte riktigt texten rättvisa eftersom det ju är har- och kattspår men det visar lite på spårmängden som uppkommer under en natt. Lite längre bak i bilden försvinner ett oidentifierat spår in under frontskopan på grävmaskinen. Det är ett sånt där spår som jag inte ens vill veta vad det är.

En gång har vi haft tydliga lo-spår som släntrat över gården och det är en bra indikation på att katterna skall hålla till inomhus. I princip har jag inget mot stora rovdjur, men dom kan äta något annat än det som vi satt namn på.