Sida 156 – Bondbloggen

Riktig ingenjörskonst

Allt sedan jag som femåring började skruva sönder vår gamla telefon för att se hur den var konstruerad så har jag haft ingenjörslusten i blodet. Det kliar i fingrarna att undersöka och förbättra och planera och bygga all sorters konstruktioner. Senare kom elektroniken och jag hann inte ens bli färdig elektronikingenjör innan datatekniken kom på allvar. Och där blev jag.

Men all ”high-tech” till trots så är man i alla fall mest imponerad av den gamla ingenjörskonsten med ångmaskiner och sådant. Förra veckan var vi i Sverige och slarvade och då fick jag se en hel del gammalt ingenjörsarbete. Först åkte vi på Hjälmare kanal som är Sveriges äldsta i användning varande slusskanal. Karl IX lät bygga en kanal från Eskilstuna till Hjälmaren (Sveriges fjärde största sjö vid Örebro) men den var i bruk bara omkring 40 år i början på 1600-talet. Gustav II Adolf satte igång bygget av Hjälmare kanal 1629 som gick från Arbogaån till Hjälmaren. Den hade tio slussar.

På den tiden fanns det inte andra möjligheter för tunga transporter än vattenleder. Det fanns inga egentliga vägar utan närmast ridstigar. På vintern kunde man sköta en del tunga transporter med häst och släde men de hade inte samma kapacitet som fartyg och pråmar. Därför satsades stora resurser på kanalbyggen. Men det var inte lätt att få en kanal att fungera. Slussarna rasade ihop efter en tid och likaså själva kanalen. Ofta var den stängd för reparationer. Den sista ombyggnaden utfördes av den berömde ingenjören Baltzar von Platen (som byggde Göta kanal) och kanalen fick delvis en ny sträckning som den ännu har.

Förra onsdagen tog vi båten från Hjälmare docka nära Arboga och åkte genom slussarna till Hjälmaren. Det var sista möjligheten den här sommaren. Vädret var ju varmt och soligt så det gick bra att grundligt titta på kanalen och slussarna.

Här står vår kapten och parlamenterar med slussvakten. Alla slussarna var helt mekaniska och måste öppnas och stängas för hand. Materialet i portarna var trä med litet järn i kuggstänger och mekanismer. Men bra fungerade de.

Nu är slussen öppen och det är bara att köra ut på Hjälmaren. Från Arbogaån till Hjälmaren finns det nio slussar som lyfter fartyget över 21 meter totalt. Största slussverket finns vid Hjälmaren docka (som vi inte åkte igenom) med tre slussar och en lyfthöjd på 8,5 meter. Vid Örebro (Svartån) finns ännu en sluss som gör att båten kan åka in ända till Örebro centrum.

På bilden syns en del av de månghundraåriga ekar som är planterade utmed hela kanalen. Rötterna skall binda jorden så den inte rasar ned i kanalen och ekarnas kronor ger skugga åt oxarna som drog pråmarna genom kanalen. Fin resa och fin miljö – inte bara för en ingenjör …

Vi slutade bygga och påta i jorden i Hindersby för en vecka och åkte till Medåker för att bygga och påta i jorden i stället. Henrik fick plocka flyghavre och sköta flistorken. Men vi tog ännu en dag ledigt och åkte till Nora för att åka tåg med ett riktigt gammaldags ånglokomotiv.

Det här är höjdpunkten på ingenjörskonsten. Datamaskiner i all ära men inte går de upp mot ett äkta ånglok. En släkting – ånglokomobilen – användes i början på 1900-talet för att driva tröskverk. Men ånglokomobilen drev närmast stationära maskiner och måste ofta flyttas med hjälp av häst …

Vi åkte i gammaldags vagnar, dvs. sådan som jag åkte i som ung för femtio år sedan. Hela järnvägen är museijärnväg och drivs med frivilliga krafter. Det är Sveriges första normalspåriga järnväg och byggdes 1856 för att transportera Bergslagens järn till pråmar för vidare transport till Europa. Det svenska järnet utgjorde en fjärdedel av Europas produktion och var grunden till stormaktstiden på 1600-talet. Före järnvägen så körde bönder från bland annat Medåker ut järnet med släde på vintern till Järntorget i Arboga där det lastades på fartyg. En modell av den gamla vågen finns ännu vid Järntorget.

Vi åkte med tåget till Järle som är Sveriges minsta stad med ca. 30 invånare. Tanken var att Järle skulle bli en stor stad och cenrum för utskeppningen av järnet via en kanal. Men kanalen byggdes aldrig och invånarna i Nora och Lindesberg flyttade inte till Järle som fick stadsrättigheter 1642. Vid kommunreformen glömdes Järle bort men stadsrättigheterna är fortfarande i kraft.

Det här stationshuset byggdes 1854 – alltså två åre före järnvägen invigdes.

Sedan åkte vi med tåget till Pershyttan som är en ytterst välbevarad hytta. I princip är allt precis som det var då driften avslutades 1953 och då hade inte mycket ändrats efter 1856 då träkolsmasugnen byggdes. Själva hyttan grundades före 1300-talet. Det fanns som mest 400 hyttor i Bergslagen och de ägdes ursprungligen av bergslag (arbetslag). Då man åker runt Bergslagen så ser man namn som slutar på -hyttan överallt.

Tyvärr hann vi inte se mycket av Pershyttan för tåget åkte vidare till Gyttorp där loket flyttades till andra ändan och drog tåget tillbaka till Nora. Nån gång skall vi ta bilen och se ordentligt på Pershyttan som blev kulturarv 2004 och bevaras i gammalt skick (200 hektar).

Fantastiska maskiner de här ångloken. Som liten pojke fick jag se på H:fors järnvägsstation med de riktigt stora ångloken i början på 50-talet och farsan ville inte få mej därifrån. Och jag minns livligt då jag var i Närpes och såg på Hästupproret och loket körde in på scenen. Mäktigt.

Nora är värt ett alldeles eget besök. Maria Lang beskrev staden lyriskt och fin är den ännu. Vi åt av den berömda Noraglassen och hittade plötsligt en fin klaffbiirång (chiffonje) i en gammal boda för 850 kronor. Den är målad exakt lika som dörrarna i Nornbergs hus. Till och med knottret på målningen är likadant. Den står nu på hedersplats i stora rummet och det sentida skåpet har fått flytta bort. Det är fint men fel stil och sämre kvalitet med faneryta (som med tiden lossnar).

Det blev litet långt det här men man vill inte skriva om att man är borta på nätet så jag sparade allting tills vi kom hem. Vi jobbade hårt i Medåker och planterade nio äppelträd till. Hoppas sorkarna håller sej borta.

Skillnaden mellan arbetet i Hindersby och Medåker är närmast den att där finns inga maskiner utan allt skall göras för hand som för hundra år sedan. Det är ytterst vilsamt :-). Litet har vi fuskat då vi har elektricitet och nätanslutning men lien och spaden var i flitig användning. Gräset hade växt alldeles enormt under sommaren.

Kanalresan fick jag i födelsedagspresent i fjol men då hade vi inte tid att åka nånstans. Nu var det enda möjligheten att åka. Skörden är försenad också i Sverige men de började tröska då vi åkte därifrån. Här är vetet ännu ganska grönt och det blir knappast något tröskande före mitten av september. Till all tur så lovar tiodygnsprognosen fortsatt varmt väder så kanske det ännu hinner mogna.

Alla går omkring och är nervösa över tröskandet men tills vidare kan vi inget annat göra än förbereda oss och vänta. Sysslolös är man ju inte för nu skall det byggas så mycket vi hinner medan det är torrt …

Värsta bantningen

Ja, det är vad jag håller på med nu, men, det heter väl halsfluss och tonsillit sådär egentligen.

Jag hade ont i halsen en kväll, så tänkte jag att ”jaha, nu kommer flunsan”, men se, de va en amprare sort än jag riktigt räknade med. Efter att inte sovit något den natten och följande dag fått fara och ta svalgprov och därpå följande dag fått positivt svar, så bar det till att hämta ut medikamenter från apoteket. Och nu har jag ätit tre piller hästkur och det sjuka i svalget börjar lite ge med sej, men äta… Det är fortfarande en pina. I tre dagar har jag med envishet petat i mej lite ett som annat, men någonting normal-ätande är det inte frågan om. Kaffe har jag inte druckit på två dagar, så huvudet känns som en kokosnöt. Idag satte kroppsvärken in, så hur jag än sitter eller ligger så värker det. Så länge jag smågår omkring och rörs går det bäst, men jag orkar ju inte! Jag är totalkaputt. Huvudet vill, men kroppen orkar inte mer än nödvändigt. Tänk så liten och skör människan är, en liten bobba som bosätter sej i svalget, och man blir som en liten gnällig 4-åring med myror i byxorna, som jamar och marrar om ALLT.

Typiskt. Nu när det äntligen blivit varmt och man skulle vilja vara ute och grejja som aldrig förr, så får man sånt här jox. Nå, det är att ta det bara, vad kan man annat? Nog ska det finnas kvar värme och göromål när jag fått bukt med detta, vad det verkar.

Jag har inget på akut-listan att göra, men visst finns det sysselsättning. Fåren skall hem och sorteras. Dom som ska gå med baggen ska klippas och dom som ska till slakt ska benas ur, och dom som skall vara kvar över vintern skall också klippas i något skede. Jag har några hektar ensilage att kapa omkull här hemma på holmen, och efter det ska de åkrarna stängslas in åt fåren. Det är väl det som ligger närmast nu, förutom sånt där hobby grejs som också kan vara lite viktigt, det finns ständigt någonting att ta vara på. Blåbär, rödbetor, hallon och småningom ska vinterpotatisen tas upp, bara den får skapligt skal. Jag va och gräftade upp lite potatis häromdagen och oj va fint de vuxit i år, riktigt stora fina släta potatisar hittade jag, och som pappa sade när jag berättade hur fina potatisen var i år -Siibara, he blir skalan potetär ti julen då! 🙂

Det ska tydligen vara de största och finaste av potatisar man kan hitta på julafton till lutfisken. Själv tycker jag att man kan äta annat på julafton än potatis… 😉

Det har varit ett tacksamt år i år. Gräset på betena har vuxit fint hela sommaren, nästan lite väl bra på endel beten 🙂 Vallarna ser välmående ut och det är först nu den senaste tiden som jag vattnat mina grönsaker. Många har varit arga och missnöjda över sommarens väder, och visst har det varit tråkigt på många sätt. ”Semestern regnade bort” säger den som haft semester, ”dåligt med folk i farten” säger turismföretagaren. Ur spannmålsbondens synvinkel har väl skörden legat och vägt och hängt, men jag tror att om detta soliga håller i sej en tid ännu så kan även det bli hyggligt. Kanske kommer detta år att bli att kanon-år för många bönder? Skulle det bli så, så är det kanske lite som att många jordbrukare får sina bönder hörda. Ett annat år är det sommarrestaurangernas år igen, men låt det få vara böndernas år i år… OM det går vägen alltså, man ska inte ropa hej fören man är över bäcken, men, det ser lovande ut 🙂

Nu torkar flisen

Den här veckan har det varit bästa möjliga torkväder – precis då vi hade flisat. På veckodiagrammet över inkommande torklufts fukthalt ser man att det varit ned till 40 % relativ fukthalt. Det är inte konstigt att relativa fukthalten ökar till natten för varm luft innehåller massor av vattenånga även om den relativa fukthalten är låg. Varm luft kan innehålla mera fukt än kall luft. Det ser man på natten då temperaturen sjunker så faller överskottet ut som dagg. ”Relativ” betyder hur stor procent fukt luften innehåller i procent av hur mycket den kunde innehålla vid den givna temperaturen.

Relativa fukthalten var i går så låg som 41 % och vid hög temperatur så torkar det minsann. Nu hjälper inte bara låg relativ fukthalt utan temperaturen måste också vara hög. Då kan luften ta upp fler kilogram fukt än vid samma fukthalt men lägre temperatur. Och varmt har det varit.

Det här diagrammet visar inkommande luftens temperatur. Som mest har det varit nästan +28 grader. Nu har jag tyvärr inte ett veckodiagram som visar skillnaden mellan inkommande och utgående temperatur (efter det den gått igenom flislagret). Som mest har skillnaden den här veckan varit nära tio grader ! Och då är det normala högst 3-5 grader.

Men flisen är inte helt torr än. Orsaken är att den torkar nedifrån. Ibland så blir ytan till och med våtare … Torkzonen rör sej långsamt uppåt och flisen kan vara supertorr längst ned fastän den är fuktig på ytan. Så det går inte mycket fortare att torka nu men flisen blir mycket torrare. Och värmevärdet ökar förstås. Det lönar sej inte att försöka bränna vatten.

Det är bra med torr flis men också besvärligt med inställningarna av mataren på sommaren. Man måste mata en viss mängd per timme för att pannan inte skall slockna eller elden gå baklänges i skruven. Och med torr flis kan pannan då börja koka. På vintern är det sällan bekymmer utan det är bara att fylla på mera flis.

Då man torkar vete så fungerar det ungefär på samma sätt. Man vill ha vetet nedtorkat till klart under 14 % men inte så mycket mera för då förlorar man bara. Lite svårt ibland på våren då luften är både torr och varm. Först då man flyttar bort vetet till silon så blandas det och man får ett hyfsat medeltal på vetets fukthalt.

Just nu är det i alla fall bara bra med fint torkväder för snart skall flisen bort och (hoppeligen) vetet in i torken.

Nu kom värmen

Det har varit en riktigt skön sommar för mej. Inte som de somrar då man började fundera på att flytta till jordkällaren där det var litet svalare. Men det har inte varit så bra för vetet som såddes alldeles för sent. Det behöver en massa värme för att hinna bli färdigt (kveiti fäärdnar som man säjer i Hindersby). Och nu kom värmen. Tiodygnsprognoserna lovar upp emot +25 grader och bara solsken.

I går flisade vi och det går bara fortare för varje år. Nu tog det under två timmar. Det intressantaste var i alla fall om fliisbisin skulle fungera.Och visst fungerade den bra – även om jag lyckades knäcka den 25 cm planka som jag skruvat fast framför den. Stora Zetorn är så stark och tung att man lätt kör sönder allt möjligt med den. Jag måste svetsa fast en stabil U-balk bakom plankan som stöd. Men annars gick det fint. Det går dessutom att dra flis bakåt ifall man skuffat allför mycket framåt.

Ett problem med stora Zetorn är att den är så hög. Jag är tvungen att skuffa bort nästan all flis under hjulen för annars tar hytten i taket. Jag har redan kört bort en halv planka för några år sedan innan jag fattade att gräva en väg för hjulen.

Det blev att skyffla tillbaka flis i hjulspåren då jag hade slutat köra med traktorn. Och visst måste flisen jämnas ut för hand en hel del. Men det var ganska litet skyffelarbete i år i jämförelse med tidigare år då man svettats i ett par dagar innan flisen var utjämnad.

Nu torkar flisen alldeles utmärkt med hetta och starkt solsken på plåttaket. Och det är viktigt att få den nedtorkad och bort från torken innan tröskandet börjar.

I går körde jag också bort ett tiotal datamaskiner och bildskärmar som jag samlat i ladan sedan 80-talet. De är nu så föråldrade att de är alldeles oanvändbara. De små datamaskiner jag nu köper är betydligt snabbare och lika stora som en tändsticksask av den större sorten. En urgammal laserskrivare blev kvar helt enkelt för att det behövs två man att lyfta in den i bilen … Också tre gamla TV-apparater fick göra den sista resan. Tjock-TV går inte att använda mer. Men jag tänker spara vår första TV för den är en så snygg möbel – helt i trä.

I går kväll gick jag ett par varv runt en åker för att kolla flyghavre. Det klarar jag inte mera av i stark sol. Man börjar se i syne och får värmeslag. Vi hade sprutat de åkrar där vi haft flyghavre men man måste ändå gå igenom dem. Om det blir kvar ett enda strå flyghavre så har man ett hundratal strån nästa år. Till all tur hittade jag bara ett enda strå.

Den här sommaren har varit bra i trädgården. Allt regn har gjort att vattnandet inte varit övermäktigt men nu måste jag dra rör och sätta droppventiler då hettan och torkan kommit.

Det är säkert bittert för mången semesteridkare som haft ledigt i juli och återvänder till arbetet nu då sommarens första egentliga värme kommit. För mej hade det också varit bättre med hetta i juli då jag gick omkring med sjukt bakben och lekte snigel. Nu är benet bra men så knäcker hettan mej. Det gick ännu idag att arbeta i verkstaden som har lite svalka kvar eftersom jag varit noga med att hålla dörrarna stängda då det varit sol. Om den här hettan fortsätter i tio dagar till så måste jag åter fundera på att sopa jordkällaren …

Odjur av alla de slag

Det finns trevliga djur (som kossor) och mindre trevliga djur och så har vi odjuren. Allt beror förstås på perspektivet. Av naturliga skäl känner jag en mängd biologer och en del av dem är fascinerade av det som vi bönder anser vara skadedjur. En biolog var här på besök och jag ursäktade mej att jag inte hunnit städa tröskhuset men han var imponerad av de fina spindelvävarna som där fanns.

Fåglar kan vara väldigt trevliga såsom tofsvipor och svalor. Svalor hade vi i mängder i år och de byggde bo överallt. Jag lät dem hållas även om de skiter ned alldeles förskräckligt. Fast det fixar man lätt genom att sätta en pappskiva under boet. Tyvärr så har vi också skator och liksom hos Christer så förstörde de skurkarna svalornas bon och tog alla ungarna. Utom ett som fanns längst inne i gamla torken utanpå påfyllningsröret.

Då jag skulle tömma nya torken så gick det inte alls för det satt en svalunge på varje handtag till alla tre omkopplarna ! Jag stod rakt under men de rörde sej inte. Nästa morgon var de i alla fall borta och jag kunde börja tömma. Men sedan blev jag mindre glad över fåglarna (jag vet inte exakt vilken sort). De hade skitit på den nya blanka plåten i torken och det måste ha varit rena svavelsyran för den frätte bort galvaniseringen och plåten var alldeles rostig.

Det måste göras nånting för annars måste jag snart byta plåt och det är både dyrt och arbetssamt. Så jag tog en stålborste och rostskyddsfärg och målade över fläcken. Då var jag inte vän av fåglar. Troligen måste jag sätta upp fågelnät för alla luckor i torken.

Vildsvin har vi redan diskuterat. Nu är stängslet kring potatislandet styrt av en klocka som kopplar på strömmen bara till natten. På dagen rör sej vildsvinen knappast. Men jag hörde i dag att de varit bakom grannens uthus så de börjar nog röra sej på åkrarna.

I morse plockade jag flyghavre och då hade man förstås sällskap av en massa flugor och bromsar. Även om de inte förekommer i sådana mängder som då vi hade djur så räknar jag dem absolut till de värre odjuren.

I trädgården rör sej en flock trastar som ser till att bären inte hinner fara illa. Förstås skulle vi hellre plocka dem själva …

Inomhus har vi sällskap av sockermyror och jag provar olika metoder att hålla dem i schack. Gift vill man inte använda inomhus men de lär ogilla kanel. Jag prövar också curry i pulverform. De klättrar upp längs alldeles blanka kakel och sitter under hyllorna … Sådana fötter borde man ha då man bygger och klättrar på husen.

Men man får väl bara vara glad att vi inte har skallerormar och krokodiler i våra trakter. Även om man aldrig kan vara säker. Man läser ju om folk som har de mest underliga husdjur – som allt emellanåt rymmer.

Samma spår

I lite samma spår som Nisse är jag nu, jag väntar också vinter, för jo, snart kommer den. Den är stor, och mörk, och kall, och lång, och alldeles underbar… 😉 Om det blir en skaplig vinter med is och snö förstods… Slaskeplasket som hela förra vintern var, klarar jag mej bra utan. Jag vet inte varför, men på nåt krumbuktigt vis har jag alltid tyckt om vintern. Kanske är det bara så att ombyte förnöjer? Visst längtar även jag till sommarsol och värme när tårna är som isbitar och det regnar nubb och ritstift… Men, det kanske är det där med ombyte i själva vintern också som gör det, för om tårna är som isbitar kan man sätta sej i bastun en halvtimme och bli genomvarm på nytt. Man kan tända en brasa i kakelugnen, ta nåt varmt att dricka och sätta sej i fårskinnet i gungstolen framför brasan. När det blir glöd kan man öppna luckan och grilla sej en korv eller köttbit eller nåt annat mumsigt.

Nu när jag sitter och tänker på det och skriver, får jag riktig längtan efter första skitvädersdagen i oktober då man redan klockan 6 på kvällen kan ta sej kväller och bara vara… Men det får bli då det, nu lovar dom sol igen tills imorgon! Hör och häpna, det börjar vara uppe i en handfull dagar utan regn! JEJ!

Det är lite som att sommaren går på i 100 knyck. På vintern är man nere i ca 50. Riktigt behagligt för en virrpanna som jag. Det är så mycket som skall kommas ihåg och rustas och grejjas den här årstiden, medan man i januari och februari inte måste göra sjuttiotolv saker på en dag, för följande dag kan det vara för sent! Nej, man kan ta det lite mera piano. Men, för att kunna ta det piano då, så måste en del av alla dedär sjuttiotolv sakerna göras nu. Och jag är redan efter….

”Vedn ska va kluvin tå kokko roopar å inburin ti missomar” – Veden skall vara kluven när göken gal och inburen till midsommar”. 🙂 Gammalt talesätt. Ska man vara riktigt petig så ska veden också huggas vid en speciell tidpunkt för att bli perfekt… Eftersom jag inte riktigt brytt mej om det, utan hugger när det passar, och nästan hela vintern och lite till, så kommer jag inte riktigt ihåg när det var, men det var vid nån fullmåne i februari då träden står som torrast… Eller nåt sånt.

Själva klyvandet går väl att få inpetat före göken gol sin första trudelutt om våren, men, in före midsommar!!??! Ne, det kan man nog se i stjärnorna efter i år… Visserligen började jag rada in ved redan för ca en månad sedan, men före kokko ropa, de va de inte! Nå, bättre sent än aldrig och jag har ved vad jag behöver, men, lite till skulle jag allt bra gärna peta in, bara det inte skulle komma en skur regn varannan dag!

Mitt vedlider är inte stort, men tack vare lite extra värme ur jorden så räcker det bra till. Trots att jag skulle kunna köra hela huset på jordvärme så är jag ändå så snål jag kan med den. På den kalla årstiden har jag fyr i vedspisen i köket, nästan från morgon till kväll, och så lägger jag en större brasa i kakelugnen en gång om dagen. Fördelen med att ha jobbet utanför dörren är att man är hem flera gånger om dagen.

Anledningen till att jag radar min ved är ganska naturlig, det ryms så mycket mer in då än om man kastar, och så kanske det på så sätt finns lite extra utrymme för alla andra saker som tråttas in så fort det finns en kvadratmeter som inte är upptagen. 🙂