Så är man då kompetent

I tisdags klarade jag av den nya tenten för den sk sprutförarexamen. Examen – nåja. Tent – nåja. Det var nu en halv dag på skolbänken och ett papper som skulle fyllas i, men så överdrivet knepigt var det nu inte.

Som vi ju redan har klagat över här på Bloggen så förnyas ju stora delar av regelverket inför kommande säsong. Och enklare blir det inte. Jag läste just i Landsbygdens Folk att den praktiska delen av regelverket inte är hela världen, det är däremot den byråkratiska. Vem som sen drar nytta av det kan man ju bara spekulera i, det är knappast miljön och det är verkligen inte lantbrukarna, utan det är det självgående maskineriet där byråkraterna skall hållas vid liv genom byråkrati som mest förses med ny energi genom dessa åthävor.

Nu råkar det förhålla sig så att jag till skillnad från många kolleger inte har någonting alls emot att sitta av en kurs nu och då, under den förutsättning att man verkligen lär sig något nytt också under dagen. Med nytt menar jag inte hur man skall fylla i ett papper bara för ifyllandets skull, utan mera om hur man praktiskt kan sköta arbetet på gården bättre. Tyvärr har sprutförarkursen gått åt helt fel håll i detta avseende. Den förra kursen var ju en heldag och innehöll mycket matnyttigt om nya rön om olika preparat, nya växtskyddssprutor och hur man skall tänka då man väljer preparat..

Så var inte riktigt fallet med tisdagens kurs. Den innehöll så gott som uteslutande information om nya byråkratin och nya bestämmelser, och vackert så, det är en nödvändighet att känna till dessa också, men det ger ju inte precis nåt klirr i kassan genom ökad yrkesskicklighet, utan mera tvärtom. Istället för ökad kunskap får man en dos ”Lille vän – om du inte sköter din byråkrati går det illa för dig” och det känns inte överdrivet bra.

Sedan måste man ju kanske förstå att man som lekman inte riktigt är kapabel att avgöra vilka av dessa åtgärder som verkligen skonar miljön. OM det verkligen är så att fiskar och grodor och fåglar mår bättre av luftassisterade munstycken så skulle jag gladeligen införskaffa dessa och använda dom, men tyvärr känns det inte som om det skulle vara så alla gånger. Läste bland annat om kravet på en femårig odlingsplan som tydligen skall uppgöras så småningom. Jovisst, det är nu bara det att den odlingsplanen är bara ett önsketänkande, det är ekonomin, vädret och produktpriserna som avgör vad man lägger i såmaskinen på våren. Varför skall jag då göra upp en plan där jag antar att jag 2016 kommer att så ärter och lupiner, när verkligheten kanske blir nässlor och timotej. Däremot är byråkratimaskineriet nöjt så länge planen finns till påseende  Sånt kan jag stanna upp och fundera över.

Tillbaks till kursen. Tyvärr blir det så att genast det nämns ordet tent eller prov så reser sig håret på alla närvarande, och man förmår inte ta till sig kunskapen som erbjuds, utan allt man är intresserad av är ”kommer detta i tenten – kan detta vara en fråga tro” Precis så var det även denna gång. Jag tror inte en av oss som var närvarande tog till oss någonting annat är det som eventuellt kunde komma i provet.

Själva provfrågorna var faktiskt svårare än jag hade väntat mig, resultatet 19/20 som jag då fick hade nog varit högst 10/20 (gränsen för godkänd var 16/20) om jag inte suttit av kursen före. Det är ju numera inte obligatoriskt med själva kursen, utan det räcker med att skriva provet – men det skulle jag nog inte rekommendera någon att göra. Det finns visserligen studiematerial på nätet, men med det kommer man nog bara en bit på väg.

http://www.tukes.fi/vaxtskydd/story.html

Där finns studiematerialet.

Ny lur.

Efter att i tre veckors tid närapå försmäktat i etern i brist på smarttelefon blev det idag att återgå till livet online. Efter att enbart hållit kontakt med omvärlden på ”gammalt vis” via telefon och SMS kan jag i alla fall konstatera att det går att leva utan konstant uppkoppling. Men visst känner man sig lite utanför speciellt de dagar man är på rörlig fot. De dagar man jobbar hemma går det att nu som då slinka in på kontoret för att via bordsdatorn kolla vad som är på gång. Men de dagar man hållit till i skogen är det som om man varit borta en väldigt lång tid från bekantskapskretsen och civilisationen. Jag brukar under dricka- och matpauserna i skogen plocka fram luren för att under några minuter kolla e-post och sociala media. På så vis samlas inte all information till kvällen då man oftast är för trött för att hinna gå igenom allt flöde i cybervärlden.

Likaså leder -som ni säkert märkt- frånvaron av tillgång till nätet och ordentlig kamera att också bloggaktiviteten sjunker, tack och lov har kollegorna här på bondbloggen varit desto aktivare 🙂 Förhoppningsvis kan jag nu härefter aktivera mig lite mera då utrustningen uppdaterats.

Ny lur leder tyvärr onekligen till att det krävs lite inskolning i funktionerna och programmering av inställningarna. Tyvärr så har jag också en hel del information i den gamla luren som jag borde ha plockat ut innan den helt dog bort. Det borde gå att återuppliva den om jag lyckas få laddningen via USB-porten fixad eller så att jag kunde få låna ett laddat batteri från en motsvarande telefon under tiden jag kopierar materialet.

Ja, vad blev det då för en apparat kanske ni undrar. Resonerade som så att det kanske är lättare att komma igång igen med en snarlik telefon så valet föll till sist på en Lumia 830. Den är lite större till formatet än min gamla vilket underlättar skrivandet med mina tjocka fingrar och texten är också lättare att läsa då fonten är större, men samtidigt blir telefonen antagligen lite ömtåligare. Det verkar ändå som att det ska gå att få parallella SIM-kort också från Elisa så att man likt Kalle kan hålla igång 2 telefoner samtidigt på samma nummer. Då vore det möjligt att bära den gamla i fickan i skogen som säkerhetstelefon och hålla den nya i traktorn för att under pauserna sköta kontorssysslorna. Att försöka flytta de idag pyttesmå SIM-korten mellan telefonerna i skogen blir nog inte till någonting så det här vore ett bra alternativ. Vi får väl se om valet av telefon var det rätta, åtminstone hoppas jag att den håller minst en 3-4 år.

Efter att telefonerna minskat i storlek för varje ny modell verkar de nu åter bli större. Samsungen till höger är den lur som jag använde då när jag började blogga för snart 4 år sen, 800'an i mitten som höll 3 år och dagens nyförvärv 830'an längst till vänster.
Efter att telefonerna minskat i storlek för varje ny modell verkar de nu åter bli större. Samsungen till höger är den lur som jag använde då när jag började blogga för snart 4 år sen, 800’an i mitten vars USB-port gav upp efter 3 års användning och dagens nyförvärv 830’an längst till vänster.

 

E-fakturans ”välsignelse”

Det börjar bli deklarationsdags och jag kollar mina e-fakturor. År 2014 kom det en hel del av dem och pappersbreven har minskat radikalt. På sätt och vis är det skönt att bli av med pappren som dräller överallt och tappas bort. Men systemet med e-fakturor är minsann inte färdigt.

Man kunde ju tänka sej att e-fakturan går direkt in i bokföringen. Och det kanske den gör i vissa dyra bokföringsprogram men jag använde bara mina egna system. Då är det inte alls bekvämt med e-faktura. Banken låter mej inte ladda ned dem med en knapptryckning utan jag måste plocka ned varenda faktura skilt för sej för hand. Till det går det lätt en hel kväll …

Så nu kommer det inte mer e-fakturor hit förrän systemen blivit bättre. Det skall heller inte bli nödvändigt att köpa något idiotiskt bokföringsprogram. Jag har ännu inte sett ett enda som duger till nånting inom jordbruket. De är alla gjorda för företag och obarmhärtigt invecklade och stela. Dessutom vill jag kunna ändra på dem så mycket jag vill.

Så det blev inte alls bättre. Här sitter jag och plockar siffror för hand fortfarande. Inte från papper utan från skärmen men fortare går det inte. Den s.k. utvecklingen betyder alls inte att det blir bättre. Ofta tvärtom. Det finns för mycket folk som får lön för att göra regler som är mer invecklade och sämre än förut.

Men allt blir inte sämre. Deklarationen kan lämnas in elektroniskt och det systemet var åtminstone i fjol ganska bra. Speciellt i jämförelse med de första deklarationssystemen som rena katastrofen (för ett par år sedan). Man får hoppas att det inte har ”utvecklats” …

Får jag presentera årets första lamm

Jag frågade Mathias: -Vad ska lammet heta? Det ska börja på K.

-Konny eller Kajsa.

Jaha, då får det bli Konny då!

Och här är Konny, 5 dagar gammal och helt ensam med mamma i stora kätten reserverad för lammen. Jag brukar gå in till dem och se om Konny kunde tänka sej att bli ett tamt litet lamm, eller om han mera är inställd på att bli en vildbasare. Den här dagen var det lite svårt att avgöra, men det verkar i alla fall som att han tycker det är kul med besök. Snart får han lekkompisar 🙂

Nu är det torrt i skogen.

Torrt i skogen? Mitt i vintern?

Jo, det är torrt! Jag vet inte om jag ska våga elda så stora brasor, håller dem små och låga, och vaktar på dem tills de slocknat. Det är ju inte sommartorrt i skogen, men, inte är det plojskigt heller, ska visa hur torrt det är i tät granskog…

Så lite behövs det. Visserligen har jag ju radat ihop brasan på ett sånt sätt att den ska ta sej lätt, inga snötyngda blöta kvistar närmast tändboet, men det är ändå nysågat, för bara ca 10 minuter sen var det granskog.  Blåste lite lagom gjorde det också den här dagen, inte stormen, men det drog en frisk nordvästlig vind genom skogen, som skötte om att röken for rätt söderut. Jag fortsatte såga i sakta mak norrut…

En bild, fotograferad 14.2 från köksfönstret talar för sej själv om hur mycket snö vi har, inte mycket att skida på det inte…

 

utsikten från köksfönstret
Utsikten från köksfönstret

Före och efter

Jag har sågat ned 100-åriga granar som håller på att bli alldeles för stora. Det är inte så dåligt med tillväxten om man ser på årsringarna men ungskogen borde få komma fram. Och snart räcker inte sågsvärdet till mera. Speciellt vid det stora diket i Tallmosan har de växt alldeles förskräckligt. Men nu har jag fått omkull de största. Så här såg det ut före:

DSCN4601

och efter:

DSCN4605

Den fina ungskogen mitt i bilden måste tyvärr delvis bort för jag skall flytta vägen dit så den kommer på dikesvallen i stället för i sankmarken bakom den. På andra sidan diket finns redan ”autostradan” och det har fungerat bra att ha vägen på dikesvallen.

Blåsten hjälpte till vid fällandet. För årets monstergran så räckte svärdet inte till men det fattades bara en liten centimeter så blåsten stjälpte granen i alla fall.

DSCN4602

Ganska snyggt fälld utanpå dikesvallen …

DSCN4603

Det blev över en kubik stock från den här granen. Jag försöker få fem kubik per dag men det lyckas bara där granarna är riktigt stora. Det tar nästan lika lång tid att kvista och kapa en mindre gran men det blir betydligt mindre kubik stock av en liten. Till all tur har det inte (ännu) varit någon röta i de här stora granarna. Bara två tremeters längder har jag varit tvungen att ta bort och de var alldeles tydligt körskador eftersom röta fanns på ena sidan.

Vädret har varit fint den senaste tiden. Vi hade ett par riktigt kalla nätter så ett par plusgrader på eftermiddagen gör inte så mycket. Och så har vi ingen snö uppe i träden mera. På marken är det mycket ojämnt. Vissa ställen är det litet snö men i gläntorna kan det vara ganska mycket kvar ännu.  Men vädret blir sämre vilket betyder varmt och snö. Det här februari lär ha varit det varmaste sedan 1859 och det kan man tro. Då blir det väl smällkallt i mars så att årsmedeltalet blir ”normalt”.