Sida 180 – Bondbloggen

En bortkastad dag

Allt emellanåt händer det – och speciellt ofta i skogen. Dagen verkade bra. Det hade frusit på natten (-6 grader) och värmen hade fått snön att falla ned från träden. Nu skulle det huggas – trodde jag. Men jag hann inte ens stanna traktorn förrän jag hörde ett grymt pysande. Ventilen på ena bakhjulet hade brustit. Där jag fäller är granarna så stora att motorsågen med nöd och näppe räcker till (med 13″ svärd) och kvistarna är lika grova som armen. En av dem hade slagit av ventilen.

Tja, det var inte mycket att göra annat än att ringa hem efter skjuts och hämta stora Zetorn. Till all tur var det fredag morgon fastän allt elände vanligen händer på fredag eftermiddag. Och vi har bilväg ända fram till skogsskiftet i Tallmosan. Nattens köld gjorde att vägen till skogen höll för den stora traktorn. Sedan var det problematiskt att komma fram med den. Där vägen var rak gick det men den är så grymt lång att minsta krök gjorde att skopan tog emot träd. Jag lyckades i alla fall komma fram utan att såga ned alltför många träd.

Nu var det fint att ha lastaren fäst vid traktorns ram. Då har man inbyggd domkraft och bara sätter ned en benet och bakhjulet lyfts i vädret. Så det kunde jag skruva loss och lyfta bort med frontlastaren. De stora hjulen går inte att hantera för hand.

Därefter hämtade jag Ducaton och släpvagnen, körde ut hjulet till vägen och lastade på vagnen. Och så körde jag det till Kuggom till vår däckspecialist och fick ny innerslang monterad snabbt medan jag väntade. Hem igen och hjulet med frontlastaren tillbaka till traktorn.

Det gick bra att sätta tillbaka. Med stödfoten kunde man lätt reglera höjden på traktorn så man fick det på skruvarna.

Muttrarna på och så var det bara att dra fast dem ordentligt.

Visst gick allt bra men innan jag hade alla traktorerna och Ducaton hem från skogen var det i alla fall mörkt och dagen förbi utan att jag hunnit såga nånting alls. Utom en jättestubbe som jag måste såga ned för att komma fram till bakhjulet med frontlastaren. Åter en bortkastad dag. Och så den filosofiska frågan: Hade det hjälpt att inte alls stiga upp i morse ?

En liten filmsnutt från skogen

Tyyyyssstnad ……. Tagning!

Och så blev det som det blev. Nu när jag ser på mästerverket efteråt tänkte jag att nä, dehär kommer ju ingen att begripa någonting av! Jag gör som jag brukar, öser på en salig röra ord, vinglar iväg genom granarna och än var det hit, än dit, nutid-dåtid och har varit och ska bli. Så jag ska försöka skriva en liten medföljande text till filmen, så blir den kanske en gnutt lättare att förstå.

Jag rydjar på samma åker som jag gjorde ifjol. Men i andra änden. Den gamla åkern är tänkt att bli bete åt fåren. Åkern har inte varit mej jättebekant särskilt länge, den har alltså inte hört till min släkts historia sedan ”hedenhös”, alltså är den lite främmande, men den är ju på samma holme, så helt obekant är den inte, men man har liksom inte ägnat den några tankar förrän jag nu fått för mej att, 1000an, nu ska den upp!

När jag har gått där har jag inte haft någon karta över åkern i huvudet, nu har vi hittat en gammal karta och det klarnade med en gång hur alla små tegar egentligen ska se ut. Ska försöka återkomma till den i något skede…

I filmsnutten filosoferar jag över när åkern senast var i bruk, träden som här växer är ca 30 år gamla, några äldre, men poängen är att man kanske odlade åkern senast för över 30 år sedan, kanske 50. Det vet jag inte. Men det spelar inte så stor roll när allt kommer omkring. Nu är nu, och som den ser ut nu så gråter och suckar nog han som inte orkade och hade makt att hålla alla knutar av den gamla gården i prima skick. Han sitter på molnen sedan ca 15 år tillbaka, men, han finns i mina och våra tankar lite nu som då. Han skulle antagligen säga nåt i stil mej, ”håhå, nej en ni ork hald på och spela me hetenn”. Till lika vet jag att han ler när tallarna faller. När han gick bort trodde han nog inte att en envis liten tjej sku ställa sej och ge sej ”den” på att åkern skulle upp, nej, han såg nog hela holmen som en obebodd ö i framtiden, en ö, övergiven 10 av årets 12 månader, en av många andra likadana.

Men, så blev det inte, återstår att se hur det går med holmen i framtiden. Nåja, nu är nu, och för nån dag sedan gick jag som sagt och tassade runt med telefonkameran på det som bete skall bli. Jag tog ”landmärke” på mönkkisen, och brasan och så gick jag en ”rund” lov och filmade åt alla håll och kanter. Det är knappt så jag själv håller ordning nu efteråt, åt vilket håll jag filmar i alla skeden, men det är inte det som är poängen, poängen återstår det att se om det blir någon av alls, men jag ska försöka filma en gång till sen när jag kommit en bit, så man ser skillnad på då och nu.

Nu blev ju inte formatet på filmen riktigt som jag önskade, men, ja, kanske man ser lite av dikesjakten, granväggen och brasan ändå 🙂

Skogsbondens arbetsväg

Jag satte tidigare in en förfalskad video, dvs. det var en stillbild men nu har jag monterat traktorkameran. Det är en billig vindrutekamera som i alla fall har en ganska bra kvalitet. Fästet är däremot uselt. Det skulle sättas fast med en sugkopp och det gick inte alls. Så jag byggde om det och satte en stark magnet i stället. I en bil kan det vara svårt med nutida plast överallt men i gamla Zetorn finns det mycket järn. Lite måste det ännu ändras för vibrationerna stör mikrofonen ganska mycket ibland. Men det borde gå att fixa med gummibussningar. Magneten är röd.

Kameran är en G1WH med HD 1080 och rätt hyfsat nattseende. Jag kollade på nätet och den fick bra vitsord. Mycket bra för under 50 euro på eBay.

Nu kan jag visa en äkta hemfärd från skogen. Musiken är också äkta. Den kommer från mina hörlurar via Blåtand som vi diskuterat tidigare.

Det har varit ett problem att ta video eftersom jag arbetar ensam och sällan har tid med att ställa upp videokamera med stativ. Nu kan jag ha kameran i traktorn och flytta den snabbt med magnetfoten till lämpligt fönster.

Tornados spelar Telstar. Det var den första telekommunikationssatelliten för civilt bruk. Nu är det redan över 50 år sedan.

Viri-viri-tööt-tööt-förklarad?

Ut i skogen ska vi gå jophejdi, jophejda… Fälla granar varje dag jophejdihejda… Truddelutt, truddelaa, truddeluttanlejanlejanla….

Kvista, kvista, kvista… Brumm brummmm… Riktskär… Fällskär och så KRABAM!

Kvist, kvist. kvist, kvist, kvist, kvist, kvist oho, vad kommer det där framme då? Kvist, kvist, kvist… Ett fågelbo.

-FÖRLÅT!

Men, det ser inte ut som de brukar. Oftast är fågelbona man hittar i träden runda och ”öppna”, men det här var som en boll. Vems månne det kan vara?

Jag kastade min handske bredvid för att man skulle kunna få ett perspektiv på hur stort det är. Handske storl 8.

Jag snurrade lite på ”risukasan” och fick syn på ett litet hål. Eftersom boet kommit ner, tänkte jag att nu kommer nog ingen att bo i det igen, så tänkte jag att jag öppnar det för att se vad det innehåller. Det visade sej innehålla en hel del. Kvistar, riskor, mossa av olika slag, lite dun och ull.

Bilden är dålig, men kanske ni ser hur det är tillställt ändå. Massor, massor med ull. Det lilla hålet jag hittade ledde in till ett välfodrat litet bo av brun ull. Inte frös fågelungarna i det boet vill jag lova… Till lika isolerar ull mot både värme och kyla, så det är väl kanske idealiskt att bygga bo av, och ull finns det. Det växer alla dagar på fåren i fårhuset, och till våren ska de klippas igen, så jag hoppas att pippifåglarna som byggt detta bo inte är alltför arga på mej för att jag druttade ner deras bo, och att de hittar en ny boplats åt sej i sommar. Ull ska de få att bygga av. Kanske jag skulle föra ut lite ull åt dem till skogen. Tänk er synen. Lotta med en korg på armen, tassandes runt i skogen och breda ut små ulltossar här som där… Nog kunde man bli lite ”viri-viri-tööt-tööt-förklarad med sånt också 😉

Det här med att packa

Det där med att packa är ju sällan något enkelt och för min del blir det en hel del av den sorten då jag ganska ofta brukar vara österut till Kabböle. För egen del är det nu inte så noggrant, bara man nu har lite rena kläder med sig så klarar man sig, men sen finns ju dom här två små filurerna också. Kalle börjar nu vara så stor att han inte smutsar ner sina kläder med mat och dricka (nog med allt annat förstås) medan Matilda är i det skedet att dagens meny går att avläsa från hennes kläder. Då jag dessutom hör till den kategorin som packar ”ett par ” extra bodyn, byxor, t-skjortor osv för säkerhets skull med ner i väskan, så kan ni tänka er att deras klädväska är rätt så enorm 😛

Men med en nästan fyra årig bondplanta är kläderna bara hälften av vad som ska med. Den andra väskan fylls nämligen av leksaker, väldigt välvalda sådana. Kalle har ju (av nån konstig anledning) fått till julklappar och födelsedagspresanter en och annan traktor och maskin och vissa har blivit mera viktiga än andra.

T.ex. hans MF traktor, dvs Malmen-traktorn med frontlastare. Den är näst intill helig och ingen annan får leka med den. Om han vet att nån kommer på besök brukar den nog åka lite åt sidan eller vara fastgjuten i hans händer så att endast han ska få leka med den. Jag får inte leka med den, pappa får ibland men också han hemskt sällan. Så den var ju givetvis först i väskan.

Sen kom sprutan. En bogserad variant som julgubben hämtade åt honom. Den hör definitivt till top 3 leksakerna och som bäst går han och väntar på att det ska bli varmt ute så han ska få fara ut och spruta vatten på riktigt 🙂

Sen var det dags för frontkrossen och släpvagnen. Oftast brukar han köra som pappa med krossen fram och balarn bak på Malmentraktorn, men den här gången fick balaren bli hemma.

Också claas tröskan, jontikka traktorn, faffa-grävaren och en bunt med små bilar sku med. Först var han nog av den åsikten att han också sku ta sin Valtra med i väskan, men sen kom han på att pappa nog blir ledsen om inte han har nån traktor att leka med då vi är borta. Så han lämnade balarn och valtran åt pappa Antte 🙂

Inte är det lätt alla gånger att få med allt man behöver, men nöjd var han då allt var nerpackat!

Valla, valla.

Imorgon går ett av vinterns inplanerade skidlopp BotniaVasan 52km av stapeln i Vörå. Jag har deltagit i alla som arrangerats hittills och det är bäst att hålla tradition vid liv så att man har lite mål att träna för. Det här blir nu mitt nionde BotniaVasanlopp. Tyvärr så är formen i år den sämsta den varit inför loppet, snöläget och en förkylning samt lite tidsbrist (läs latheten) kan jag väl räkna upp som orsaker. Nå nu går jag inte in för att vinna men vill ju förstås ta mig i genom med hedern i behåll. Dottern deltar också för andra gången och henne vill jag inte ha före mig i mål 🙂

130 km har jag hunnit skida hittills och det är väl minst 3 gånger för litet. Tycker mig märkt att formkurvan brukar svänga uppåt först efter en 150km så det blir väl nånstans i trakten av Kimo som det blir åka av 🙂 För ett par veckor sen då jag konstaterade att det inte fanns tid för att få fason på kondition så beslöt jag efter att ha rådfrågat världsmästaren i bänkpress här i grannbyn att satsa på de små muskelgrupperna som inte kräver så mycket syre. Tyvärr har jag inte hunnit följa hans råd till fullo men kommer att försöka stöda så mycket som möjligt på arm- och magmuskler och spara lite på benmusklerna. Vi får se hur det lyckas men glidet är viktigt och därför har jag nu lagt ner några timmar på att valla skidorna. Lite osäker på fästvallningen men räknar med hårda spår då det nu börjat blåsa frisk nordlig vind som förmodligen får de blöta spåren efter dagens töväder att frysa till.

Men nu åter till vallaboden för lite paraffindopning 🙂