Hemmagymmet

En helt ny värld har sagt god dag till mig. Jag har helt plötsligt blivit frälst – skogsarbetsfrälst. Jag som alltid varit ungefär lika intresserad av skogen som av en hockeymatch FIN-SWE har plötsligt börjat figurera i skogen på varenda ledig timme, och det med stort engagemang. När jag var tonåring tvingades jag några gånger med till skogen bara för att inse att det var en plats på vilken man frös. Således lärde jag mig inget, och inget intresse föddes. Nu kan det förvisso vara så att detta är ett förstadie till ålderdomen, för det finns ju ett talesätt som säger att när en bonde blir gammal tappar han förmågan att fundera på och tala om något annat än ved.

För skogarbete saknar jag bara två saker. Kunskap och maskiner. Jag påstår nog att jag kan hantera motorsåg och fälljärn men jag har alltid varit dålig på skogsbruk, dvs när skall man brunnsröja, gallra och hur mäter man optimalt en sågstock. Nu har jag försökt ta reda på detta och helt plötsligt har skogsjobbet blivit så oändligt mycket roligare. Nu fördriver jag mina dagar med plockhuggning av gamla granar som i princip slutat växa. Dessa omvandlas med mycken möda och stort besvär till sågstockar, vissa med riktigt bra mått, andra med helt oanvändbara dito. Igår for två fina stockar till massaved bara för att jag på något sätt fick för mig att dom skulle vara 42 dm långa, när det korrekta är 43. När den skadan är skedd kan den inte repareras.

Maskinerna som jag använder är också ganska amatörmässiga. Det är motorsåg, måttband, stocksax och en kombinerad lunningsgrip/stockvinsch. Det räcker nog med dessa saker, men tiden från växande träd till utkörd sågstock skulle nog inte imponera på många.

Eftersom jag uteslutande arbetar ensam i skogen, något som egentligen inte är att rekommendera ansåg jag mig tvungen att handla ett intressant verktyg här på höstkanten. Det handlar om en RH-puscher som man använder för att veva omkull träd med. Det bästa sättet att få en stor gran på fall är att man är ett jobbarpar. En som sågar och en som skjuter på trädet så att det faller åt rätt håll. Ett träd som faller åt ett annat håll än man tänkt sig är ett elände. Det finns inget bra med det, det kan göra skada både åt fällaren och andra träd, och som ett brev på posten kommer sågen att kila fast mellan stubbe och träd. Ett stort träd som står upprätt kan någorlunda styras mot rätt fällriktning, men direkt det börjat komma åt fel håll skall det var ohyggliga krafter för att få det åt ursprungligt håll. Dessutom brukar det inte dimpa i backen om det faller fel utan hänga upp sig mot något annat träd och så har man åstadkommit skogshuggarens största personskadefaromoment.

Här kommer RH-puschern in i bilden.

DSC_0402

Det är alltså en mojäng som man stöder trädet under sågningen med, så att det inte börjar falla åt fel håll. Inte nog med att man stöder det, man kan även – och här är finessen – veva omkull trädet strax innan det skulle ha fallit av egen vikt. Eftersom verktyget var dyrt, tom kollossalt dyrt fundrade jag över ett år på inköpet, men som med så mycket har jag sen inte ångrat det en dag. Sedan jag tog puschern i bruk har inte ett enda träd fallit en grad utanför den riktning som jag har aspirerat på.

Användningen är enkel. Man sågar fällskäret, kör ett varv runt barken med sågen och lägger därefter an pushern mot stammen och vevar tryck. Sen sågar man genom trädet men slutar några cm innan man når fällskäret. Efter det kan man lägga sågen på säkert avstånd och enkelt veva omkull trädet. Med detta verktyg kan man uppnå kraft som är många gånger om vad som skulle vara möjligt för hand. Dessutom minimerar man risken att stammen faller 180 grader fel eftersom den ju fungerar som stöd under den inledande sågningen.

Helt säker skall man förstås inte vara, allt kan ju misslyckas, och även detta verktyg kräver stor försiktighet och planering av användandet, men rätt använt är det till mycket stor hjälp.

Helt utan arbetsolycksfall har förstås inte de gångna dagarna gått. Förra söndagen lad jag min gamla Stihl 025 från mig på ett säkert ställe. 5 minuter efter det körde jag över den med traktorn, och uppfann härvid en hel massa nya svordomar. Som tur var så var den över 10 år, men den har gått bra så speciellt glad över mitt tilltag var jag inte.

Efterföljaren blev en likadan, en bassåg utan några finesser eller moderniteter. Stihl dock. Vi bor ju i Bäckland!

DSC_0399

Orörd av människohand förpackad

 

Plusgrader

Inte idealiska tider för plättar nu, inte tomtegröt heller för den delen. Varför det? Jo för att till plättar och gröt behövs främst tunga och färska ingredienser. Mjölk är tungt. Och vi sitter i menföre. Ännu. Vad som helst bara det blir en förändring. Varmare så isen ger sej av, eller kallare så det fryser på. Som det nu är så har vi det besvärligast föret man kan tänka sej. Vårtemperaturer mitt i vintern, och vinter kvar att vänta, så att lägga ut någon båt och börja bråka is har man inget för. Vädret kan slå om närsomhelst. Alla står och trampar och mårrar över läget. Gångbron är vår livlina, men en besvärlig sådan. Blir det vinter kommer det bli några åboresor på raken. Dum var man som inte for till stads och handlade medan det gick att köra mönkkiä över. Visst gjorde man det också, någon resa, men när man skall handla för en lång tid framöver så räcker det inte med en resa. Man hoppades ju att det skulle kunna smälla till, och bli så kallt att det skulle gå att köra med bil ända fram till trappan. Nu börjar det loppet vara kört, och man får försöka sikta på att få hem det man ska ha på släpvagn, och hänga vagnen efter fyrhjulingen när man kommer ner till stranden där man måste lämna bilen, och sen dra hem varor på det viset. Men tiden rinner iväg och snart börjar fåren lamma. Bara någon vecka kvar nu tills de första skall börja komma. Jag har en säck mjölkpulver kvar sen ifjol, om datumen gått ut eller inte spelar mindre roll, det får lov att duga åt de första som behöver extra, OM inte vädret slår om vill säga…

På gott och ont är jag glad att jag inte bokade någon påskslakt. Har några baggar jag funderade att slakta till påsk, har stått i valet och kvalet, att ska jag våga boka slakt eller inte, men, i år ser det verkligen inte ut att gå att slakta någonting till påsk. Skall man ha slaktat till påsk ska man vara ute i god tid för att få slakttid. Endel vintrar skulle det gå, andra inte, och det vet man i princip först när påsken varit och farit. Nåja, baggarna har det bra där dom är, men det skulle ha lättat på trycket i fårhuset nu när lammen snart kommer om man skulle fått en kätte tom. Nåja, får är inga ömma djur och helst vill dom ju vara ute när vädret tillåter, så det kan hända jag kastar ut ett gäng när lammen kommer. Dom kommer för det inte att stå under bar himmel, dom har redit hus med 3 väggar och tak, med en brinnande ströbädd att gå upp på, där ute, så det går ingen nöd på dom. Men har man alla får mellan 4 väggar och tak, och betonggolv, då vet man liksom var man har dem. När de är ute är det endast fårstängslet som håller dem från förrädiska isar.

Nåja, mat finns i frysen och potatis finns i källaren, så ingen nöd på torpet. Det gick förr också brukar det sägas, så visst går det nu. Men nog drar man en ramsa om broars hållbarhet, bestämmelsernas 76 ton, när plastkassens handtag skär in i fingrarna, när man traskar över bron på väg hem, med förnödenheter.

Kabböle

Vi är på en liten ”semester” i Kabböle, hela familjen för omväxlings skull. Då vi kommer hit brukar vi ofta prata om ”gamala tider” och för er som inte exakt vet var i världen Kabböle finns, så kommer här ett litet infopaket 🙂

Kabböle är en by i gamla Pernå kommun i östra Nyland och finns längst ut på en udde invid Pernåviken . Hur länge hit har funnits befolkning och varifrån namnet kommer vet jag inte. Enligt sägnen skulle en av de första fastbosatta personer som bott här ha hett Per af Kabbas och faktum är att det än idag finns en åker som heter Kabbasåkern.

I början av förra århundradet bestod Kabböle av två skattehemman, (under Näse gård, om jag inte minns helt fel); Jakobsvik och ett ”husvillt” område där inga byggnader fanns. Så småningom byggde man upp en gård på det ”husvilda” området och det fick namnet Husvilla. Efter några ägobyten och delningar heter gården idag Dahlskog och ägs av mig.

Man kan egentligen säga att Kabböle by i sin nuvarande utsträckning fick sin början då några estniska familjer köpte största delen av byn och flyttade hit i hopp om ett bättre liv än vad man hade i Estland. Man hade tidigare varit väldigt nära ett markköp i Rimito, men just innan man skrev under köpebrevet ändrade försäljaren sig och det blev Kabböle i stället. Kanske på många sätt ett bättre val för esterna eftersom man redan långa tider åkt över Finska viken för att fiska i dessa vatten. Lätt hade de inte då de flyttade och hela livet skulle i princip börja på nytt.Husen måste byggas, ladugårdar lagas åt djuren man hade med sig,  åkrarna röjas upp osv. Förutom jordbruket livnärde man sig genom fiske och båtbygge.Så småningom accepterades esterna också av den befintliga befolkningen och byn blomstrade upp. Jag vågar nästan säga att tack vare esternas inflyttning fick byn en egen skola, eget bibliotek,danslava,såg osv.

Då åren gick började det estniska i byn försvinna och idag finns det egentligen bara några enstaka byggnader kvar som påminner om byns historia samt några släktnamn som ännu lever vidare bland estättlingarna. Sådana är t.ex. Kristjankroon, Mikiwer och Warma. Namnet Mikiwer ligger mig närmast, då det är mammas flicknamn. Min morfar var liten pojke då hans familj flyttade till Kabböle och mormor (f. Piibemann) föddes några år efter flytten till Kabböle, så teoretiskt sätt är mamma est och jag och mina syskon halvester.  Mummis far var förövrigt en skicklig båtbyggare och det finns än idag en allmogebåt som är gjord enligt hans ritningar och heter Joosep,likasom vanhapappa.

I samband med att man firade 100 år sedan esterna flyttade till Kabböle restes en minnessten. Den avtäcktes av Estlands ambassadör i Finland och den står på det ställe där danslavan i tiderna fanns.

De åkrar som esterna med stor möda röjde upp för att livnära sina familjer med har så gott som alla växt ihop eller blivit beskogade, endast tegdikena bevittnar om vad skogen en gång i tiden varit.
Från att ha varit en by med mycket människor och många små gårdar har Kabböle förändrats till en typisk finländsk by som lever upp på sommaren tack vare sommargästerna. Visst finns här ännu fastbosättning, såväl ung som gammal,men nog får man vara ganska för sig själv då man går längs med landsvägen. Den enda gård som fortfarande bedriver jordbruk i byn är det forna husvilda området, Dahlskog.

 

Installationsdagar (snörvel)

Till all tur blev jag förkyld i förrgår. Innearbetet har nämligen blivit efter ordentligt då det varit så fint skogsväder – men det är det inte mera. Nu har jag installerat mätsystemet i växthuset så man kan se över nätet hur där ser ut. Visst är det vinter ännu men våren kan vara ganska besvärlig för växterna med alldeles för varma dagar och kalla nätter. Vid klart väder är det som värst med temperaturskillnaden. Problemet är att växterna tror att det blivit vår eftersom det är så varmt på dagarna. Och så kommer de kalla nätterna. Det är ännu en och en halv månad som det kan blir riktigt kallt.

temp20-day

Tillsvidare har vädret varit fint för växthuset med jämn temperatur men det fortsätter knappast så länge. För skogsarbetet är vädret uselt. Det borde var ett par minusgrader så det inte skulle väta så förskräckligt. Men jag har börjat köra ut virke eftersom det är ett torrare arbete. Ett problem har varit att traktorns fönster immar fast  så jag måste förbättra fläkten så den blåser på de viktigaste rutorna. Ett värmebatteri borde också sättas in. Det är egentligen klart men slangarna borde installeras. Men det tar tid och om det bara går att köra utan så gäller det att få ut virket kvickt.

Det verkar bli en alldeles för varm vinter i år. Tiodygnsprognosen lovar ingen lindring i det varma vädret. Till all tur frös vägarna då det var kallt och om det hålls minusgrader åtminstone på nätterna så klarar de sej. Jag har redan ställt upp bottnar för virket så det är bara att köra.

Då vi tog bort A-stolpen förra våren så blev kabeln till varmvattenboilern inne i huset utan ström. Kabeln har jag nu plockat bort och satt i propparna till  kabeln som matar inifrån huset. Den är inte så nödvändig nu då värmen kommer från flispannan men kan vara bra att ha som reserv. Samtidigt plockade jag bort en del gamla installationer. Bland annat en snabbtelefon till verkstaden som vi inte använt sedan 80-talet. Mobiltelefonen har ersatt snabbtelefonerna.

Och så gäller det att installera program på datamaskinerna. CAD-programmet behöver jag för ritningar och planering. Och det behövs redan nu så jag vet vilket virke vi behöver nästa sommar. Det är nu som stockarna kapas.

Jag kan inte klaga för jag har inte haft flunsa på nästan två år. Inte är den här så farlig heller även om jag snörvlar och hostar en del. Det har funnits sådana som tagit knäcken på en totalt så man bara legat och stönat i sängen. Men visst vill jag bli av med eländet. Om jag tar mediciner och äter alla sorters hälsosamma frukter så blir jag säkert frisk på en vecka – annars tar det sju dagar.

 

Skogsfrisk wunderbaum

Ja, detta är den bäst doftande ”skogsfrisk-wunderbaumen”. Kanske inte att hänga i backspegeln i bilen, man måste ju tänka lite på sikten också, men i köket fungerade det fint 🙂

Byxwunderbaum
Byxwunderbaum

Det var slaskföre igår. På natten hade det kommit någon liten cm slask som låg som en våt kladdig matta över det jag fällde dagen innan. Jag fick inte brasan att brinna då, så jag tänkte att jag fäller idag och så bränner jag imorgon … Med facit i hand skulle det ha varit enklare att fara hem efter lite mer sågspån, ”kanor” (”flisor av ved, barkar och sånt, som hela vedlidergolvet är fullt av”) och tidningar, och gett sej tusan på att det skulle börja ta sej i brasan. Nåja, nu var det som det var och jag fick lov att elda följande dag… Jag fick det att ta sej, men, jag blev på bara någon timme precis genomsur. Både i klädväg och i humöret. Höll ändå ångan uppe och brände allt jag fällt dagen innan, men när jag kom hem var det mycket trevligt att få dra av sej alla genomsura kläder. Jag passade på att byka skogsbyxorna, när de ändå var genomsura. Eftersom tanken var att gå till skogen igen följande dag, blev det att hänga dem på tork så nära spisen jag vågade. En underbar doft av skog spred sej i hela huset 🙂 Fast jag bykt dem fanns det skogsdoft i dem. Till natten drog jag dem en bit från spisen och följande morgon var de torra 🙂 Så nu är det bara att dra dem på sej och knalla till skogs igen, (så fort damerna kommit i mål på 10 km klassiskt i sotji 🙂 ) men i fortsättningen ska jag nog se till att bränna upp det jag fäller samma dag. Med detta oroliga väder kan det ju dimpa ner mer slask vilken dag eller natt som helst 🙂