Plusgrader

Inte idealiska tider för plättar nu, inte tomtegröt heller för den delen. Varför det? Jo för att till plättar och gröt behövs främst tunga och färska ingredienser. Mjölk är tungt. Och vi sitter i menföre. Ännu. Vad som helst bara det blir en förändring. Varmare så isen ger sej av, eller kallare så det fryser på. Som det nu är så har vi det besvärligast föret man kan tänka sej. Vårtemperaturer mitt i vintern, och vinter kvar att vänta, så att lägga ut någon båt och börja bråka is har man inget för. Vädret kan slå om närsomhelst. Alla står och trampar och mårrar över läget. Gångbron är vår livlina, men en besvärlig sådan. Blir det vinter kommer det bli några åboresor på raken. Dum var man som inte for till stads och handlade medan det gick att köra mönkkiä över. Visst gjorde man det också, någon resa, men när man skall handla för en lång tid framöver så räcker det inte med en resa. Man hoppades ju att det skulle kunna smälla till, och bli så kallt att det skulle gå att köra med bil ända fram till trappan. Nu börjar det loppet vara kört, och man får försöka sikta på att få hem det man ska ha på släpvagn, och hänga vagnen efter fyrhjulingen när man kommer ner till stranden där man måste lämna bilen, och sen dra hem varor på det viset. Men tiden rinner iväg och snart börjar fåren lamma. Bara någon vecka kvar nu tills de första skall börja komma. Jag har en säck mjölkpulver kvar sen ifjol, om datumen gått ut eller inte spelar mindre roll, det får lov att duga åt de första som behöver extra, OM inte vädret slår om vill säga…

På gott och ont är jag glad att jag inte bokade någon påskslakt. Har några baggar jag funderade att slakta till påsk, har stått i valet och kvalet, att ska jag våga boka slakt eller inte, men, i år ser det verkligen inte ut att gå att slakta någonting till påsk. Skall man ha slaktat till påsk ska man vara ute i god tid för att få slakttid. Endel vintrar skulle det gå, andra inte, och det vet man i princip först när påsken varit och farit. Nåja, baggarna har det bra där dom är, men det skulle ha lättat på trycket i fårhuset nu när lammen snart kommer om man skulle fått en kätte tom. Nåja, får är inga ömma djur och helst vill dom ju vara ute när vädret tillåter, så det kan hända jag kastar ut ett gäng när lammen kommer. Dom kommer för det inte att stå under bar himmel, dom har redit hus med 3 väggar och tak, med en brinnande ströbädd att gå upp på, där ute, så det går ingen nöd på dom. Men har man alla får mellan 4 väggar och tak, och betonggolv, då vet man liksom var man har dem. När de är ute är det endast fårstängslet som håller dem från förrädiska isar.

Nåja, mat finns i frysen och potatis finns i källaren, så ingen nöd på torpet. Det gick förr också brukar det sägas, så visst går det nu. Men nog drar man en ramsa om broars hållbarhet, bestämmelsernas 76 ton, när plastkassens handtag skär in i fingrarna, när man traskar över bron på väg hem, med förnödenheter.

Kabböle

Vi är på en liten ”semester” i Kabböle, hela familjen för omväxlings skull. Då vi kommer hit brukar vi ofta prata om ”gamala tider” och för er som inte exakt vet var i världen Kabböle finns, så kommer här ett litet infopaket 🙂

Kabböle är en by i gamla Pernå kommun i östra Nyland och finns längst ut på en udde invid Pernåviken . Hur länge hit har funnits befolkning och varifrån namnet kommer vet jag inte. Enligt sägnen skulle en av de första fastbosatta personer som bott här ha hett Per af Kabbas och faktum är att det än idag finns en åker som heter Kabbasåkern.

I början av förra århundradet bestod Kabböle av två skattehemman, (under Näse gård, om jag inte minns helt fel); Jakobsvik och ett ”husvillt” område där inga byggnader fanns. Så småningom byggde man upp en gård på det ”husvilda” området och det fick namnet Husvilla. Efter några ägobyten och delningar heter gården idag Dahlskog och ägs av mig.

Man kan egentligen säga att Kabböle by i sin nuvarande utsträckning fick sin början då några estniska familjer köpte största delen av byn och flyttade hit i hopp om ett bättre liv än vad man hade i Estland. Man hade tidigare varit väldigt nära ett markköp i Rimito, men just innan man skrev under köpebrevet ändrade försäljaren sig och det blev Kabböle i stället. Kanske på många sätt ett bättre val för esterna eftersom man redan långa tider åkt över Finska viken för att fiska i dessa vatten. Lätt hade de inte då de flyttade och hela livet skulle i princip börja på nytt.Husen måste byggas, ladugårdar lagas åt djuren man hade med sig,  åkrarna röjas upp osv. Förutom jordbruket livnärde man sig genom fiske och båtbygge.Så småningom accepterades esterna också av den befintliga befolkningen och byn blomstrade upp. Jag vågar nästan säga att tack vare esternas inflyttning fick byn en egen skola, eget bibliotek,danslava,såg osv.

Då åren gick började det estniska i byn försvinna och idag finns det egentligen bara några enstaka byggnader kvar som påminner om byns historia samt några släktnamn som ännu lever vidare bland estättlingarna. Sådana är t.ex. Kristjankroon, Mikiwer och Warma. Namnet Mikiwer ligger mig närmast, då det är mammas flicknamn. Min morfar var liten pojke då hans familj flyttade till Kabböle och mormor (f. Piibemann) föddes några år efter flytten till Kabböle, så teoretiskt sätt är mamma est och jag och mina syskon halvester.  Mummis far var förövrigt en skicklig båtbyggare och det finns än idag en allmogebåt som är gjord enligt hans ritningar och heter Joosep,likasom vanhapappa.

I samband med att man firade 100 år sedan esterna flyttade till Kabböle restes en minnessten. Den avtäcktes av Estlands ambassadör i Finland och den står på det ställe där danslavan i tiderna fanns.

De åkrar som esterna med stor möda röjde upp för att livnära sina familjer med har så gott som alla växt ihop eller blivit beskogade, endast tegdikena bevittnar om vad skogen en gång i tiden varit.
Från att ha varit en by med mycket människor och många små gårdar har Kabböle förändrats till en typisk finländsk by som lever upp på sommaren tack vare sommargästerna. Visst finns här ännu fastbosättning, såväl ung som gammal,men nog får man vara ganska för sig själv då man går längs med landsvägen. Den enda gård som fortfarande bedriver jordbruk i byn är det forna husvilda området, Dahlskog.

 

Installationsdagar (snörvel)

Till all tur blev jag förkyld i förrgår. Innearbetet har nämligen blivit efter ordentligt då det varit så fint skogsväder – men det är det inte mera. Nu har jag installerat mätsystemet i växthuset så man kan se över nätet hur där ser ut. Visst är det vinter ännu men våren kan vara ganska besvärlig för växterna med alldeles för varma dagar och kalla nätter. Vid klart väder är det som värst med temperaturskillnaden. Problemet är att växterna tror att det blivit vår eftersom det är så varmt på dagarna. Och så kommer de kalla nätterna. Det är ännu en och en halv månad som det kan blir riktigt kallt.

temp20-day

Tillsvidare har vädret varit fint för växthuset med jämn temperatur men det fortsätter knappast så länge. För skogsarbetet är vädret uselt. Det borde var ett par minusgrader så det inte skulle väta så förskräckligt. Men jag har börjat köra ut virke eftersom det är ett torrare arbete. Ett problem har varit att traktorns fönster immar fast  så jag måste förbättra fläkten så den blåser på de viktigaste rutorna. Ett värmebatteri borde också sättas in. Det är egentligen klart men slangarna borde installeras. Men det tar tid och om det bara går att köra utan så gäller det att få ut virket kvickt.

Det verkar bli en alldeles för varm vinter i år. Tiodygnsprognosen lovar ingen lindring i det varma vädret. Till all tur frös vägarna då det var kallt och om det hålls minusgrader åtminstone på nätterna så klarar de sej. Jag har redan ställt upp bottnar för virket så det är bara att köra.

Då vi tog bort A-stolpen förra våren så blev kabeln till varmvattenboilern inne i huset utan ström. Kabeln har jag nu plockat bort och satt i propparna till  kabeln som matar inifrån huset. Den är inte så nödvändig nu då värmen kommer från flispannan men kan vara bra att ha som reserv. Samtidigt plockade jag bort en del gamla installationer. Bland annat en snabbtelefon till verkstaden som vi inte använt sedan 80-talet. Mobiltelefonen har ersatt snabbtelefonerna.

Och så gäller det att installera program på datamaskinerna. CAD-programmet behöver jag för ritningar och planering. Och det behövs redan nu så jag vet vilket virke vi behöver nästa sommar. Det är nu som stockarna kapas.

Jag kan inte klaga för jag har inte haft flunsa på nästan två år. Inte är den här så farlig heller även om jag snörvlar och hostar en del. Det har funnits sådana som tagit knäcken på en totalt så man bara legat och stönat i sängen. Men visst vill jag bli av med eländet. Om jag tar mediciner och äter alla sorters hälsosamma frukter så blir jag säkert frisk på en vecka – annars tar det sju dagar.

 

Skogsfrisk wunderbaum

Ja, detta är den bäst doftande ”skogsfrisk-wunderbaumen”. Kanske inte att hänga i backspegeln i bilen, man måste ju tänka lite på sikten också, men i köket fungerade det fint 🙂

Byxwunderbaum
Byxwunderbaum

Det var slaskföre igår. På natten hade det kommit någon liten cm slask som låg som en våt kladdig matta över det jag fällde dagen innan. Jag fick inte brasan att brinna då, så jag tänkte att jag fäller idag och så bränner jag imorgon … Med facit i hand skulle det ha varit enklare att fara hem efter lite mer sågspån, ”kanor” (”flisor av ved, barkar och sånt, som hela vedlidergolvet är fullt av”) och tidningar, och gett sej tusan på att det skulle börja ta sej i brasan. Nåja, nu var det som det var och jag fick lov att elda följande dag… Jag fick det att ta sej, men, jag blev på bara någon timme precis genomsur. Både i klädväg och i humöret. Höll ändå ångan uppe och brände allt jag fällt dagen innan, men när jag kom hem var det mycket trevligt att få dra av sej alla genomsura kläder. Jag passade på att byka skogsbyxorna, när de ändå var genomsura. Eftersom tanken var att gå till skogen igen följande dag, blev det att hänga dem på tork så nära spisen jag vågade. En underbar doft av skog spred sej i hela huset 🙂 Fast jag bykt dem fanns det skogsdoft i dem. Till natten drog jag dem en bit från spisen och följande morgon var de torra 🙂 Så nu är det bara att dra dem på sej och knalla till skogs igen, (så fort damerna kommit i mål på 10 km klassiskt i sotji 🙂 ) men i fortsättningen ska jag nog se till att bränna upp det jag fäller samma dag. Med detta oroliga väder kan det ju dimpa ner mer slask vilken dag eller natt som helst 🙂

Höpöhöpö piller

Nu har den dagen kommit som jag var helt säker på att aldrig skulle infinna sig. Vi håller på att testa homeopatisk ”medicin” på min gamla tant Rina.

Häromdagen då jag var ner och skrapa om dem lite märkte jag att hon var hängi och pratade om det med Antte som också hade lagt märke till det. Det var på veckoslutet och då hon nu ändå åt och inte hade några andra synliga tecken beslöt vi oss för att vänta med veterinären till måndagen. Under veckoslutet fick hon bl.a. kalk, magnesium, pötsipotku.

Då jag ringde och fick efter många om och men tag i en veterinär på måndagen misstänkte han problem i löpmagen. Han var inte vår egen veterinär utan från ett annat distrikt och tyvärr hann han inte komma ut. På tisdagen då jag ringde upp honom och berättade hur Rina mådde, kom vi fram till att han ingenting kan göra. Hon har sår, antingen i löpmagen eller i tarmen. Det ända man kan göra är att ge linfrö. Linfrö blir till en sorts gelé då man blandar det med hett vatten och det bildar en skyddande hinna i magen på kon.

Nå, jag lade en fråga på en FB-grupp om någon hade några andra tips och fick till svar homeopati. Jag är väldigt, väldigt skeptisk inställd till deras ”kraft”, men tänkte att vi måste prova för sämre kan hon inte bli av dem.

Efter ytterligare par stycken frågor om vad, hur mycket och hur man ska använda medlen begärde jag vår avbytare åka och köpa dem då hon var på väg ut till oss igår och på kvällen fick Rina sin första homeopatdos.

Nu har hon fått linfrö och höpöpiller och lite höpödroppar i ett dygn och tro det eller inte, men piggare är hon. Inte är hon i skick ännu, men ögorna är piggare och hennes avföring ser nästan ut som den ska göra.

Ännu är det för tidigt att ropa hej, för vi är inte ens halvvägs över bäcken. Men om hon ”karpar” sig och blir i skick får jag nog minsann lov att revidera min åsikt om dessa höpöhöpö mediciner 🙂