Sida 222 – Bondbloggen

Aldrig bra

Man får väl ta det som en yrkessjukdom, aldrig är man nöjd.Det här gången är det frågan om abstinensbesvär, dvs. svårigheter att hållas bort från ladugården.

Jag har varit mammaledig sen mitten av september, i ungefär 4.5 månader. Dagarna går till att greija med barnen, laga mat, byka kläder och till och med lite städande fast man inte sku tro det då man kommer in till den här förödelsen…

Så ibland längtar jag efter att få fara ner till mina flickor i lagårn, att greija med roboten, fundera vem som höjer cellerna i tanken,allt sånt som man i vanligt fall tycker att är sååååå leidåt då man gör det dag ut och dag in. Men ibland känns det som om väggarna sku falla på och man bara sku vilja gå och arbeta på riktigt.

Tack o lov så har vi ju ladugården ett stenkast från huset, så då när det blir riktigt allvarligt brukar jag nog gå ner och skrapa om flickorna lite och dra in lite frisk ladugårdslukt 😉

Förstå nu inte fel, jag vet hur lyckligt lottad jag är. Allvarligt talat så skulle jag aldrig byta ut den här ledigheten mot att försöka pussla ihop ladugårdsarbete med att sköta en baby och en snart treåring. Barnen är bara små en kortkort tid, så visst tar jag tillvara den här stunden. Då man får det första leendet, första ”pratet” och första skrattet med ljud och får vara hemma och se hur Matilda utvecklas dag för dag är man nog tacksam över avbytarna. Jobba hinner jag nog.

Men ibland och bara ibland sku jag nog byta ut två skrikande barn, maten som blir ogjord och ett s*itlass i blöjan till att skrapa rent i lösdriften 😛

Tallmosan som badort

Det sågas och körs och grävs i Tallmosan för brinnkära livet. Jag stiger upp sex och skyfflar flis och sätter på motorvärmaren till traktorn. Sedan dricker jag morgonkaffe och läser posten (serierna i tidningarna och eposten). Tyvärr så har det gått mången förmiddag till att sköta om flispannan. Ett järn hamnade under skruven eller fläkten tappade ställskruven och mycket annat. Var tredje dag måste jag också köra flis. I princip kunde jag fylla på för en hel vecka men ifall det händer något med skruven så är det inte så litet arbete att skyffla bort all flis så man kommer åt den.

Innan man kommer iväg så skall alla skogskläderna på och det tar sin tid. Mobiltelefon, Android (för att övervaka pannan) och GPS skall tas med. Och så måste man kolla att de är ordentligt uppladdade. Sågarna skall fyllas på och keden filas innan man åker iväg.Rätt ofta måste man också blanda bränsle. Jag köper 98 oktans bensin och blandar fyra liter i en gammal syltburk. Den passar bra för en deciliter tvåtaktsolja. Men innan man åker iväg måste man se till att allting är med. Det harmar om man måste åka tillbaka efter nånting man glömt.

Tillsvidare har jag sågat upp lagringsplats och kvistat och kapat omkullfallna torra träd. En hel stenbacke torkade plötsligt och det var inte granbarkborrar för då hade man sett gångarna de brukar gräva. Troligen var det en storre avverkning som tog bort den skyddande skogen så stenbacken torkade upp fullständigt efter det. Det är stora granar men inte dåligt virke. De storr granarna är stenhårda och man får ofta fila keden. Litet färska vindfällen finns det också.

Vi har bilväg ända fram till vår skog så jag kommer vanligen hem på kaffe mitt på dagen. På eftermiddagen tar jag med traktorn med lastare för att lyfta undan det jag kapat. Det mesta börjat vara uppstädat nu så snart blir det att fälla mer. Tyvärr hotar vädret att bli sämre med blåst och snö. Men det har varit ovanligt fint i flera veckar nu så man kan inte klaga.

För ett par dagar sedan kom beslutet att vi får finansiering till vår sjö. På själva mossen finns det bara förkrympta och kvistiga tallar och ännu värre är att ”Atomlinjen” från kraftverket i Lovisa går snett över en av våra skogsbitar så det bara blir två smala trianglar kvar. Därför kan det gärna bli en sjö där. Det är officiellt en ”viltsjö” men vi tänkte grunda en badort i Tallmosan så folk kan komma och ta sej ett torvbad där.

Just nu håller Bengt på att klippa av de små tallarna och sedan börjar han gräva sjön. Det är ju ett väldigt bra år för det eftersom det inte finns snö som isolerar och hindrar mossen från att frysa. Till sommaren har vi väl en ordentlig grop i mossen som hoppeligen liknar en sjö. Jag misstänker svagt att den kommer att vara full av torvsmörja.

Här skall det bli en sjö.

Sjön ligger alldeles intill en stenbacke så där kan vi bygga ett hotell för badorten. Soffliggarna kan sitta på hotellets balkong och titta på när de mera sportiga badar i torvsörjan. Den här backen är inte den kända Ratuöyn som ligger litet längre bort. Den var faktiskt en ö för inte alltför länge sedan (1800-talet) då Tallmosan var en våtmosse som bara kunde beträdas vintertid då den var frusen. Intressant nog finns det massor av vintervägar över de här mossarna på ryska kartor från 1800-talet. Eftersom det då inte fanns någon skog så var mossarna utmärkta vägar där man kunde transportera tunga lass med släde. Då de frusit ordentligt …

Ratu- betyder något som är ratat och i det här fallet avsågs troligen den dåliga skogen på ön. Ordet ”öy” är det urnordiska ordet för ”ö” och innehåller den gamla diftongen ”öy” (den ursprungliga var ”ey”).

Ratuöyn med atomlinjen.

När ens värsta fiende är ens bästa vän

Muhu…..-22 grader…

Jovisst kom den i år också. Välkommen hos vissa – närmast skogsfolk och fritidare, ovälkommen hos andra. Jag talar om kölden som slog till för några dagar sedan med full styrka. Min egen uppfattning om temperatur är att noll är gränsen för när man börjar frysa, -10 är gränsen för vettig verksamhet och -20 upplever jag som absoluta nollpunkten, dvs när allt står stilla. De senaste dagarna har vi varit mera under än över -20 så det har inte hänt så mycket, eller som en bekant kommenterade när jag träffade honom på lokala pizzerian häromdan: ”idag je itt en na bondas”

Orasken till att jag ogillar kölden såpass mycket som jag gör är rent praktisk. Jovisst – det är inte kul att vistas ute i köld, än mindre att vara tvungen att jobba i densamma, men nu har jag ju den fördelen att jag för det mesta kan ta mig in ur kylan och jobba inomhus istället, så det är inte där skon klämmer. I en tidigare blogg har jag ju också skrivit om hur mycket nytta kölden gör för naturen och kommande odlingssäsong, så där ligger inte problemet heller.

Problemet är att kölden gör en så kollosslat sårbar. Det är inte mycket som behöver gå fel när det är -25 grader för att katastrofen skall grina runt hörnet. Det fick jag erfara häromdan.

Med 20 minuter innan avfärd till jobbet satt jag och stirrade på en TV som just hade slocknat framför ögonen på mig. Vid närmare titt hade också endel annat slocknat i huset – men inte allt. En fas hade alltså slagits ut i huvudskåpet som är beläget ute på åkern. Inget större problem om det inte varit för att jag – som kör land och rike runt och föreläser om att vara förberedd – inte alls var förberedd. Var hitta en 25A propp såhär i den tidiga morgonen och dessutom under lite tidspress?

Det löste sig, jag hittade en i eget lager och satte dit den – problem solved för denna gång. Däremot fick man igen en tankeställare om hur det kunde gå om strömmen skulle brytas för en lite längre tid vid dylika temperaturer. Vi som bor på landet skulle nog klara oss ganska bra, men lätt skulle det inte vara. Pratar vi -20 så startar få fordon utan motorvärmare. Lite el får man från egen generator, bara man har bensin i lager. Matlagning klarar man med gas – bara man har gas i lager och inte har släppt den för kall. Många känner inte till att grillgasol inte går att få liv i vid kallt väder. Vatten skulle vi ha tack vare reservkraft i vattenverket, men det riktiga sorgebarnet blir avloppet. Utan el, inget avlopp och det är sjufallt värre att vara utan vatten ut, än vatten in. Kort sagt, kylan är inte bara otrevlig, den är också direkt farlig.

En kort överslagsräkning ger vid handen att om ovanstående propp hade fått för sig att lösa ut efter att jag åkt iväg, och ingen hade märkt det på 8 timmar hade notan blivit över 5000 euro, och vad försäkringsbolagen säger om sånt vet jag inte, säkert hittar dom nån klausul som undantar elavbrott på onsdagar från utbetalningsansvar.

När jag skriver detta är det -19 ute och jag har en halv timme försökt få liv i Zetorn, med ringa framgång. Det var just när jag noterade att inte ens sladdarna till laddare ville samarbeta som jag kom på tanken att precis just denhär kylan som jag hatar så att ord inte räcker till, den är i alla fall en bra vän, för den visar att ännu står det rätt till i naturen och odlingsmarken, den mår bra nu!

Vid tiden för bilden började uppgivenheten närma sig, men rätt snart efter detta smällde Trotjänaren igång, för som ni vet, en Zetor startar i hur kallt som helst, bara batteriet är hyfsat i skick (och ingen sommarbrännolja har haft tillträde till tomten)

Nu fryser det till.

Efter dagens snö- och tjälmätningar kan man konstatera att marken fryser till ordentligt nu i vinter trots att det dröjde länge innan tjälen fick fotfäste. När Vasabladet besökte mig i början av januari var det blött, bart och ofruset. En kollega på orten plöjde ännu den 9 januari och undrade om det borde registreras som höst- eller vårplöjning i skiftesvisa bokföringen. Vi hade ju haft lite vinter efter självständighetsdagen och om det inte skulle bli mera vinter senare borde det kanske räknas som vårplöjning. Men eftersom det nu blivit vinter så blir det till att registrera det som höstplöjning.

Den 10 januari började marken frysa till och de få centimeter snö som föll då har inte mäktat hålla tjälen stången så nu har tjälen växt med en 10 cm per vecka. Lite tjäle gör gott åt marken då det frysande vattnets sprängverkan luckrar jorden. En 40 cm tjäle tycker jag är ganska lagom, fryser marken mera än en halv meter kan det inverka försenande på vårbruket speciellt om vi får en kall och torr vår.

I skogen gör också tjälen nytta på så vis att den ger bärighet åt skogsmaskinerna på våta och mjuka platser. Också i skogen har nu tjälen börjat växa även om lite snö, mossa och ris isolerar en del. På orörd skogsmark är det nu en 10 till 15 cm fruset. Vill man påskynda tillfrysningen lönar det sig att köra eller trampa upp spår där man ämnar köra med tyngre fordon senare i vinter.

Nu utlovas det lite mildare väder och lite mera snö så det kan ju hända att tjälens tillväxt avmattas något, det återstår att se hur det blir till våren.

Dagens kontroll visade att tjälen nu gått 32 cm djupt i marken.

30 år bakåt

Förra veckan i värsta kölden stannade min flistraktor (stora Zetorn med frontlastare). Gamla MF65 med lilla frontlastaren kunde jag inte starta för motorvärmaren har kortslutning. Så flispåfyllningen gick enligt model 1983 då vi första året hade flisvärme: Att bära säckar med flis till flismataren. Men då behövdes bara 6-8 säckar per dygn men med det nya 60 kW systemet och verkstaden och stallet inkopplade så går det en säck i timmen. Så jag bar säckar hela dygnet runt – senast klockan ett på natten och sedan klockan sex på morgonen.

Orsaken var att det blivit sommarbränsle i stora Zetorn. Jag trodde jag fyllt på med vinterbränsle men antingen kom jag fel ihåg eller så fanns det för mycket kvar av sommarbränslet. Den har två tankar på sammanlagt 120 liter. Jag är SUR på Teboil som byter till vinterbränsle mycket sent på året. Då har man fem traktorer som står med sommarbränsle i tankarna och måste pumpa bort allt och fylla med vinterbränsle. Om man kommer ihåg alltså …

Förr hade jag inga problem eftersom jag bara hade vinterbränsle i farmartankarna. Det lärde jag mej då Belarusen stannade vid -25 grader och jag måste skruva loss den långa bränsleledningen och hetta upp den riktigt ordentligt innan paraffinet smälte. Men nu håller jag på att flytta farmartankarna till det nya bränslehuset som ännu inte är färdigt och därför står tankarna tomma och jag hämtar bränsle från Teboil i kyrkobyn i 200 liters oljetunnor. Men de skurkarna byter som sagt för sent. Efter höstarbetena kör man väldigt litet med traktorerna så sommarbränslet blir man inte av med på naturlig väg.

Så här såg bränsleglaset ut:

Inte underligt att traktorn stannade. Bränslefilterna såg likadana ut de också. Jag satte glaset på värmepannan och kollade hur lång tid det tog innan paraffinet löstes upp. Fastän det var ganska så varmt så tog det nästan ett dygn innan bränslet började se ut som bränsle skall, dvs. klart.

Inte en droppe sommarbränsle kommer det till det här stället mera … Och farmartankarna skall göras klara i sommar för det är enda sättet att få vinterbränsle året runt.

På lördagen blev det betydligt varmare så jag satte en presenning över motorn och en värmefläkt att värma bränslesidan. Sedan hällde jag i vinterbränsle som stått ett par dygn i pannrummet i tanken och luftade motorn (jag luktar diesel ännu). Till all tur är Zetorns motor lätt att lufta och den startade direkt.

Men problemen var inte slut ännu. Jag var tvungen att koppla bort reservtanken och koppla bränslesystemet direkt till huvudtanken eftersom reservtanken var full av sommarbränsle. Det gick fint att köra flis men då jag fyllde på huvudtanken med vinterbränsle så hade jag glömt att plugga den lilla slang som bakvägen för bränsle mellan huvudtank och reservtank. Bränslet rann bakvägen ner i reservtanken och upp men huvudslangen och ner på marken. Det blev bråttom att plugga alla slangarna. Så värst många liter hann det inte rinna ut men det är harmen som räknas …

Det är betydligt trevligare (och snabbare) att fylla på flis med stora frontlastaren som tar en kubik i skopan. Sedan stannade ju pannan förrförra natten eftersom ett järn lossnade från omröraren och kilade sej fast under flisskruven. Jag fick slå allt jag orkade för att få bort det. Men det är en annan historia …

Avundsjuk!

Mata fåren, lunch, och så mot skogen, med det – klädbyte.

Att kläderna sitter bra, och är bekväma en hel arbetsdag är A och O. Så det gäller att ha alla lager rätt. På sommaren behöver man ca två lager, nu behöver man några till… Och jag tänker nu ta mina tankar om dem, lager för lager…

Närmast kroppen, det lagret som absolut behöver sitta rätt, inte skava, knöla sej och allt det där, trosor och bh. Skapliga trosor… Ingen lätt match att hitta. Det ska stretcha, inte ha någå icke-stretchande spetsjox, det kan man ha på söndagar. Dom får alltså inte bromsa rörelser, inte heller ha en nerverande lapp som ligger och skaver i svanken. NEJ. Dom om något plagg ska sitta perfekt. Och helst, för mej i alla fall, vara i ett varmt material. Inget glansigt, halt och tunt. Eftersom bakändan förhållandevis är det största jag har, fryser jag mest och främst om den. Bhn. Förmårrade, nödvändiga tvångströja. Dock, ack så viktig. Det ska varken hissa, pressa, lyfta eller det ena som det andra, det ska endast, och bara se till, att allt hålls där de ska va och inte skumpar runt fast man skenar på. Helst ska det inte heller vara en såndär som skall dras över huvudet. Dom, kan jag berätta, är lagom fräscha att tråma förbi näsan när de ska av genomsvettiga, och så rullar dom sej så allt blir till en enda korv… Suck. Axelbanden får inte vara trådsmala och tunna som tandtråd, då skär de in i axlarna, och de får inte heller på något vis halka ner från axlarna. Det finns sådana som sitter ihop ganska högt upp i ryggen, dom är bra så länge dom inte sitter ihop alltför högt upp. Då pressar det mot nackmusklerna och då känns det som en press framåt. Det gör att man får helt fel hållning och… ja, det blir inte bra helt enkelt. Och sen, samma där, inga onödiga tvättlappar och så absolut inga järnbågar!

Följande lager. Underställ. Långärmad, halvhöghalsad skjorta i mjukt tyg och bra passform är idealet. Mjukt tyg med bra passform gäller även byxorna/kalsongerna. Med andra ord är strumpbyxor helt uteslutna, tunnare som tjockare. De är enligt mej djävulens uppfinning till kvinnan. De sitter aldrig bra, är spända och besvärliga att ta på sej. Tunna strumpbyxor är ju dessutom helt värdelösa om man inte filar naglarna stup i kvarten, kommer man ens lite åt dem säger det ritch, och dit for 8.90. Dessa sömlösa underställ, som jag först läste som sömnlösa… Har jag ingen aning om hur bra dom är, men lite nyfiken på dom är jag allt, för sömmar kan vara det värsta som finns. Men till lika, har dom limmat ihop dem, eller tejpat?? Nåja, viktigast av allt, skjortan ska innanför ”byxorna” / kalsongerna, kalla det vad ni vill.

Följande lager, mjukisbyxor och tröja/jumper eller vad det nusen är. Mjukisbyxor har jag inte ännu hittat ett par jag är nöjd med. Lagom lösa i benen, lagom varma, lagom tjocka, lagom, lagom, lagom… Finns inte, så man tager vad man har rent och så kör man på det. OM man har byxor, annars är man i bara kalsongerna under ytterbyxorna. Fungerar hur bra som helst om man är i rörelse och inte står och blir kall. Ner till -12 fungerar det i alla fall bra, på det viset för mej i skogsbyxorna. Problemet, som egentligen inte är ett problem, men som kan bli lite knasigt, är om man far hem till nån, och drar av sej ytterbyxorna, så står man mitt i allt i bara kalsongerna hemma hos någon… Blir lite … tja, knasigt, på något vis. Här på holmen höjer ingen på ögonbrynen om någon tassar på i bara kalsongerna mitt på blanka dagen inne, det betyder bara att den personen varit ute/är påväg ut, och har bra utekläder. Jumpern ska helst ha dragked frampå. Det är så enkelt, varmt och bra med en fleece jumper med dragked. Då kan man justera hur mycket man vill ha öppet, beroende på hur varmt man har det. Men, det gäller att få den nertråkad runtom ordentligt innanför ytterbyxorna så den inte bylsar sej. Huva är helt uteslutet, det bara knölar sej i nacken.

Utanpå det här varvet har jag ibland spänt på mej ett ryggstöd. Det borde kanske sitta längre in, men eftersom det brukar ha en benägenhet att hasa upp, är det lika bra att inte sätta det så långt in i varven av kläder.

Sen, sockor. Inte tunna strumpor som inte fyller någon annan funktion än att samla och bevara svett, utan ullstråmpår. Två par, eftersom stövlarna är lite för stora. Dom andas och håller fötterna varma hela dagen. Byxorna om man har sådana, ska vikas försiktigt, och redit på sidan, till bakpå, av vristen. Viker man byxbenet frampå vristen knölar det sej. Stövlarna skall vara vida i skaften så man får ner sockor och byxor, och hela alltihopa utan att det blir spänt. Blir det ens lite spänt ”för tidigt” hänger foten upp sej, och går då inte dikt ner, utan blir att småpressa uppåt, med den påföljden att hälen glappar, vilket helt enkelt inte blir bra och skaver sönder sockorna! Ytterbyxorna/skogsbyxorna skall, tycker jag, falla utanpå stövelskaften. Man kan då enkelt tråka ner byxorna utanpå stövlarna när man kommer in. Man har inte deciliters vis sågspån/snö med sej in. Och för det tredje så ryms helt enkelt inte byxorna ner i mina stövlar, eftersom där är fullpackat med allt annat, + mina inte alltför klena ben. Byxorna skall ha hängslen som inte får sitta för tajt, då kan man inte kröka sej ordentligt, det måste finns spelrum. Men, de byxor jag har nu är lite knepiga, för de hasar lätt ner så man blir lite småbromsad när man ska gå, inte så farligt, inte så man störs av det men dom skulle gärna ha fått vara skapta så man kunde ha bälte i dem… De är de inte nu, men det får gå ändå. Kanske jag får ta till lite nål och tråd någon dag så jag får bälte i dem så jag får dem exakt där dom ska sitta.

Jacka. I detta fall skogsjackan som jag redde ut om tidigare, och ovanpå det en vanlig arbetsjacka som det får bli hål i. Eftersom jag bränner alla riskor, så kan det flyga glödar som bränner hål i kläderna.

Handskar. Görs helt enkelt inte i min hands storlek. Liten, bred och korta tjocka fingrar. Oftast är det så att mitt lillfingret får dubbelt mer tyg än det behöver i överändan, men saknar en cm i nedre ändan. Nåja, om man sen hittar ett par som passar någorlunda, brukar de vara för mycket stoppning i dom, så de är tröga att använda, eller så är de helt utan stoppning så de är kalla. Eller så hittar man ett par, som passar hyggligt och som man skulle kunna vilja ha flera par av… Men då kommer man inte ihåg i vilken butik det var man köpte dom! Tarra ska dom ha också, så de går att spänna åt vid handleden.

Eftersom jag haft nacken i ett ”lite sådäär”- skick, så har jag ett nackstöd på. Ett som är lite lättare, lite mjukare, men det stadgar ändå rätt bra. Ovanpå det har jag en såndär ”tygtub” som man kan ha till allt möjligt. Jag använder den som halsduk, och den går bra att vika innanför nackstödet, så tarran som där finns, inte skaver mot halsen. Svänger jag nackstödet andra vägen, spärtar tarran rätt ut, och då är tygtuben bra till att hålla in den med.

Överst och till sist, mössa. Den ska vara tunn och utan tofsar och jox så man lätt får hjälmen utanpå. Den ska gå ner i nacken, täcka öronen men inte falla ner över ögonen. Den får inte vara alltför djup för då tråkar den sej under hjälmen och den ska helst vara lagom varm. Brukar ta med mej en extra mössa, att ha utanpå tunnamössan när man tar av sej hjälmen. Jag brukar ta av mej hjälmen när jag bränner riskor för att minska tyngden på nacken så ofta det går. Men när man tar av sej hjälmen brukar huvudet bli lite kallt, i synnerhet om man har svettats så tunnamössan är lite fuktig.

Det var det.

Så tragglar man sej iväg till skogs, jobbar på nån timme och så märker man… NEJ. … nej, nej, nej… Varför, varför, varför… I det skedet hatar jag att vara kvinna, och blir så förskräckligt avundsjuk på alla män. Kissnödig…