Sida 223 – Bondbloggen

Höghöjdsläger.

Konditionen är precis som Charlotta konstaterade för en tid sedan en färskvara. Lätt förgånget men ack så svårfångat.
Jag tyckte i slutet av september att formen efter sommarens ”grundträning” i form av kroppsarbete på åkern var någorlunda OK. Men sen drabbades jag i månadsskiftet september-oktober av en besvärlig förkylning som på nåt vis satte sig i luftrören så att andningskapaciteten mer eller mindre halverades. När det mesta av skördearbetet för säsongen började vara undanstökat och ”andteppon” (andnöden) fortfarande besvärade och påminde om en klump i bröstet trots två kurer ”svarta skäggets droppar” tänkte jag att kanske man ändå borde uppsöka företagshälsovården. Jag hade annars också ärende till företagshälsovården då jag uppmanats ta kontakt för att komma överens om tid för ett gårdsbesök. Försökte sålunda under november månad ringa det nummer som meddelats i meddelandet ett tiotal gånger men kom aldrig längre än till telefonsvararen som föreslog att jag skulle trycka nummer ett för svensk betjäning och sen meddelade att dom har fullt. Så det blev varken hälsovårds- eller gårdsbesök av det hela.
Nåväl i mitten av december vaknade jag vid halvfem-tiden en morgon av ett ”plopp”-liknande ljud i bröstet, ungefär som när man drar korken ur en flaska och efter det blev det med ens mycket lättare att andas. Undrade om det faktiskt kunde vara någon sorts slempropp i luftrören som släppte?

Under julhelgen började jag känna mig någorlunda frisk men orken var det inget vidare med efter att ha gått för halvfart i ett par månaders tid, dessutom hade jag lagt på mig ytterligare en tre fyra kilogram ”muskelmassa” 🙁 Vädret var regnigt och det var mörkt vilket ledde till att det inte blev mycket till skogsarbete heller vilket annars brukar vara en god form av nyttomotion. Lite snö hade vi efter självständighetsdagen och jag hann med ett par skidåkningspass innan snön regnade bort. Det här tog hårt på motivationen till träning trots att det började närma sig ett emotsett deltagande i långloppet Dolomitenlauf i Österike.

Sökandet efter motivation har blivit svårare för vart år, Erik var en god pådrivare för jag ville ju ogärna förlora till honom i skidspåren men sen han gick bort har det inte varit lika lätt att komma igång med träningen. Jag blev till och med så desperat att jag började fundera på att anmäla mig till YLE´s triathlon projekt för att få en spark i röven.

Nåväl resan var ju bokad sen länge så det var bara att bita i det sura äpplet och göra det bästa av situationen. Efter ett par pass i skidtunneln i Jämijärvi och totalt 78km på skidor reste jag tillsammans med skidgänget iväg för att ta mig igenom det 42km långa loppet.
Loppet gick till stor del på 1500 meters höjd och nysnö i kombination med plusgrader och tidvis duggregn ledde till att både syrehalten i luften och fästet på skidorna inte var mycket att hurra för. Men liksom de andra i gänget tog jag mig till mål även om det tog en halvtimme längre tid i anspråk än min målsättning. I brist på egna framgångar kunde man ändå glädjas åt att en av gruppens deltagare skidade in som 16:e man och bästa finländare 🙂

Hade man satsat på lite stakningsträning på rullskidor skulle det hela säkert gått bättre för det blev att staka så långt armstyrkan räckte och att ”gå på skidor” i backarna. Nu har jag inga rullskidor men dylika ”vintrar” skulle det inte vara så illa då det är långt till närmsta skidtunnel. Tycker mig också märkt att det med åren är lättare att träna upp armstyrkan än att få fart i benen. Antagligen något som evolutionen fört med sig då snabbheten i benen behövs för att fånga in flickorna i unga år medan armstyrkan behövs på äldre dagar för att hålla kvar det man fångat 🙂

Det blev inga stora framgångar men får väl vara nöjd ändå :) — Det blev inga stora framgångar men får väl vara nöjd ändå 🙂

Utsikten från hotellfönstret. — Utsikten från hotellfönstret avvek en hel del från det man är van vid hemifrån 🙂

Ombyte förnöjer.

En förlängd veckoslutsledighet i goda vänners lag omgiven av en miljö som avviker en hel del från den i det platta landskap jag annars vistas i ger ändå ett hälsosamt avbrott i vardagen. Och trots att en stor del av gruppen är jordbrukare så blir det ändå mest diskussioner kring skidåkning och det vi upplever under resans gång. Det som man kanske mest kommer att minnas av denna resa är, förutom svårigheterna med vallningen, den otroligt stora snömängden i ett vackert landskap och hotellvärdinnan för vilken ingenting verkade omöjligt. Varje önskemål besvarades alltid med ”no problem” 🙂 Hur man tar sig upp för snöiga alpvägar med bakhjulsdriven paketbil försedd med allvädersdäck kommer man också att minnas. Vi hade nämligen inte kommit oss för att fråga efter snökedjor vid biluthyrningen i München 🙂 Där var alla åkrar gröna liksom terrängen ända fram till Felbertauerntunneln. När vi kom ut ur tunneln förbyttes det gröna till vitt med en halvmeter snö och snödjupet verkade växa anefter vi körde söderut, upplevdes lite bakvänt att finna så mycket snö här söderöver denna snöfattiga vinter hemmavid.

Dagen efter loppet tog vi oss över till den Italienska sidan av gränsen för att pröva på "Tour de ski" -spåret i Toblach. Här var det om möjligt ännu mera snö. — Dagen efter loppet tog vi oss över till den Italienska sidan av gränsen för att pröva på ”Tour de ski” -spåret i Toblach. Här var det om möjligt ännu mera snö.

Skidproffsen brukar ju syssla med höghöjdsträning för att höja prestationsförmågan så nu blir det intressant att se vilken farten blir efter den här resan. Kanske är tre dagar på hög höjd i mindre laget men tyckte ändå att trapporna upp till tredje våningen på hotellet blev lättare att ta för var dag vi bodde där 🙂

Borta bra men hemma bäst.

Talkogänget i den lokala idrottsklubben har med hjälp av snökanon fått till ett tre kilometers skidspår här hemma och det i kombination med ljusare och längre dagar gör att det nu känns betydligt lättare att börja bygga upp konditionen inför nästa odlingssäsong. Gott humör och god hälsa är nämligen en grundförutsättning för att orka med jobbet som grönsaksodlare.

Även om målet för denna resa var deltagandet i loppet och lite semester så kunde man inte undgå att notera förhållandena för de lokala bönderna. Åkrarna gömdes nu under ett tjockt snötäcke men verkade ändå till största del bestå av betesmark och ett och annat litet fähus verkade finnas kvar. Åtminstone såg man en och annan liten ”dyngstoo” (gödselstad) invid byvägen och några mjölkkrukor på en ”dragakärro” (handdragen kärra) väntade på tömning i en korsning en morgon. Rundbalar såg man också och man undrade hur dom bar sig åt för att förhindra att balarna rullade iväg under balhanteringen då åkrarna lutade så mycket som dom gjorde. Att bönderna är livsviktiga för att upprätthålla landskapsbilden är helt klart för det vore nog inte samma upplevelse om allt vore beskogat. Detsamma gäller också här hemma, utan bönder inget öppet kulturlandskap!

Jamen det är ju helt fantastiskt!

Tänk att man kan få ett plagg att kosta så mycket! Det är ju fantastiskt! Man kan ju undra vad tillverkningskostnaderna är…

Jag tänkte investera i ett plagg som är speciellt utfunderat för just ett ändamål. En skogsjacka. Jag har tidigare använt mej av diverse olika jackor som funnits till hands. Men har de inte haft öppna fickor så att man samlar snö i dom, eller kan fastna med dom, så har de varit utan lämplig ficka att ha telefonen i, om det alls funnits ficka med kardborre. Dragked till telefonfickan ska man inte ha. De kan krångla. Eller så har de åkt upp i ryggen eller varit för bylsiga, eller… Listan kan göras lång… Nåja, nu tänkte jag att jag skulle ta mej råd med mitt livs första egna riktiga skogsjacka. Det är inte direkt som att gå in på en market, och ta den som sitter någorlunda bra och är snygg. NEJ. Det finns helt annat tankesätt med arbetskläder. Dragkedarna ska inte krångla, eller ens kunna börja krångla, det ska va någonting färggrant så man lätt syns, den ska va lång i ryggen, ha bra ficka för livsviktiga telefonen, den ska vara smidig och … ja, bra helt enkelt. Men, så finns det då olika varianter, som alla fyller dessa krav, nästan alla motorsågsmärken har egen tillhörande klädkollektion. Bra så, och alla skryter med sin vattvälling. När man börjar bena i denna soppa av jackor, så hittar man inte minst på prislappen stora skillnader. Det kan bero på att något märke kan vara hippare än något annat, eller skillnad i ett eller annat material. Skillnaden på prislappen var det som fick mej att fundera lite extra. Skillnaden, runt 200euro!!?? Kanske finns det större skillnader om man riktigt börjar skena runt överallt och kolla, men redan det som kom mej mot ögonen fick mej att fundera…

-Hallå, det är tyg, olika lager av olika sorters tyg, hur kan ett tyg vara så himla mycket mer fantastiskt än ett annat, kanske och säkert är det framforskat och harang, harang, harang, men det är ju ändå bara tyg! Allt går tydligen att sälja med mördande reklam! Jammen, no vadde helt otroligt vad det blivit dyrt att stampa ihop lite tyg! Eller, det måste ju vara själva tänket som kostat så in i himmelens fruktansvärt, för själva sömnaden kan inte vara mer speciell än någonting annat, och att stampa ihop X antal meter av det fantastiska kan väl inte heller vara det som kostar så förskräckligt, men, vad har han haft för lön som tänkt ut detta och, kanske ingenting extra än sin månadslön, men med lite extra reklamlappar och fin design på dom så går det att sälja fast de kostar kanske 10e mer att pressa fram dessa jackor mot de andra, och så är det kanske så få såna jackor som lagas att det därför blir dyrare, sånt har man ju hört om… Men måtta med allt… Alltså, vänta lite, vad läste jag egentligen, läste jag rätt? Ca 300e för en skogsjacka, som ändå bara ska vara att traggla runt i skogen i…

Så stod jag då där och funderade, kan den dyra jackan verkligen vara 200 euro bättre? Kanske om man bor i skogen, har det som yrke och skogen är livet. Då kanske det kan vara värt det. Men för mej – NÄ! Nog ska man ha bra grejjer och ofta tycker jag att bra grejjer får kosta mer, OM det är värt det! Men i detta fallet – nix, nope, nej.

Jag köpte mej i alla fall en ny jacka, en ”billig”, det är det enda jag egentligen köpt butiksnytt åt mej i skogskläderväg. Byxorna jag fick av pappa i julklapp när jag var ca 16-17, passar ännu 🙂 Det måste jag säga att jag är lite nöjd över 😉 Och stövlarna råkade jag på av en slump, oanvända på loppis för 8euro. Storl 38, så lite stora, men passliga med dubbla sockor, och med det fryser jag inte så fort om fötterna heller 🙂 Hjälmen fick jag till morsdagspresent av Mats. Finemang 🙂

Dra åt skogen …

Just nu drar vi alla åt skogen så mycket vi hinner. Ingen snö och riktigt kallt. Solen skiner och det är en fröjd med skogsarbetet. Jag sågar och radar och lyfter bort träd som ligger huller om buller i skogen. Det är en stor fördel att ha skogslastaren monterad på traktorn just nu för det är så lätt att backa och lyfta bort stockarna utan att vagnen krånglar.

I bästa fall kan jag till och med köra med stocken släpande bakom traktorn eftersom lastaren är fäst vid ramen ganska stabilt. Det är bara att dra upp stödfötterna. Men det går ju inte med stora stockar långt bakom för då stiger framhjulen upp i vädret. Då jag har vagnen tillkopplad så är det lika besvärligt att lyfta undan stockar både framför och bakom. Körvägen blev klar i dag och så småningom skall jag koppla till vagnen och köra ut virket. Men först skall jag plocka bort träd från de besvärligaste ställena.

Med barmark är det inte så lätt att köra upp körvägar därför att man inte har snö som packas i groparna. Så nu måste jag rada virke i groparna och köra försiktigt. Det är inte alls roligt att fastna på en sten eller en stubbe så bakhjulen blir hängande fritt i luften. Det kan bli en hel del jobb innan man får traktorn bort därifrån.

Det var litet trångt i hytten på Zetorn fastän den är stor. Mest berodde det på att jag hade motorsågen på hyttgolvet och det var besvärligt att vrida stolen bakåt då man skall lasta. Jag tänkte först bygga låda för sågen utanför hytten liksom på Belarusen men så kom jag på en lysande idé. Zetorn har nämligen ett stort tomt utrymme framför kylaren och då jag råkade ha en skiva filmfanér som passade precis utan att jag ens behövde såga till den så fick jag på nolltid en riktigt bra förvaring.

Sågen passade precis på millimetern och dessutom får jag kaggarna med bränsle och olja att rymmas. Man kan ännu täcka in hela utrymmet eftersom motorn inte vill bli tillräckligt varm i den här kylan.

Jag hugger på en stenbacke och märkte att kedjan måste filas ofta. Dels är torkade träd hårda som tusan och dels har rotvältorna spridit sand över stammarna. Den fina ked jag började såga med är ganska sorgligt nedfilad redan. Och det är stora granar som torkat. Det blir att sälja flisved för det här orkar vi inte bränna upp själva ens med hela släktens hjälp.

Joms och nois

Varje år jomsar jag, -Hålls på land om ni inte säkert vet att isen håller!!!

I år också. HÅLLS PÅ LAND OM NI INTE SÄKERT VET ATT ISEN HÅLLER!!!

Så var det sagt.

Har kunnat notera lite funderingar på min FB om bekantas, bekanta som undrar, ”-hur är det med isläget, det måste ju börja hålla så kallt som det varit såhär länge… ? ”

Nåmen nej nej nej… Det är liksom inte bara så man kan tänka. Jag sitter och tittar på öppet vatten rakt nedanför huset, ”ströömin e ypin”. Det strömmar så mycket genom smala sund att det håller isen borta ganska länge än, trots kylan. Dessutom var vattnet förhållandevis varmt när vädret kastade om, så det är först nu i dagarna isen lagt sej på flera ställen, även inomskärs som man skulle kunna tro att hade lagt för längesen. Och så kom det några ”obligatoriska” snöfjun ovanpå som isolerar så isen inte alls växer som den kunde ha gjort om den skulle ha fått stå bar. Finns det dessutom ännu värme där nere, så växer isen inte heller som den kan göra, en höst men några minusgrader knyckar som kyler ut vattnet ordentligt så det lägger bra och snabbt sen när kylan kommer och vattnet blivit ”moget” för det.

Nåja, nog jomsat, men som dagens info, Ytterholms israpport : Fjärdarna ligger öppna, vi har mönkkisis över till Kirjais sidan, norr på Kirjais la det is för bara nån dag sen. Fast det är inomskärs, inget att lita på. Och all is, 1 cm eller 10cm, ligger förrädiskt med ett fint tunt lager snö på. Vackert så det förslår, men förrädiskt så man baxnar.

Samarbete

Två herremän på var sin holme går och väntar på kommande vallsäsong som småbarnen på julen. Orsaken är ett nytt maskinsamarbete.
Anttes kusin med fru sadlade om i början av förra året från mjölkproduktion till köttproduktion och i om med det finns det nu rimliga möjligheter att få maskinsamarbetet och fungera. Visst hade det kanske gått tidigare också, men lite svårt sku det nog ha varit att tillfrädställa bådas krav och behov då åkrarna ligger på flera olika holmar. Men nu då de på Sorpo kan ta lite senare sitt ensilage än vad vi gör här på Heisala ska det nog gå bra.

Från och med denna säsong kommer vi alltså att göra båda gårdarnas ensilage tillsammans med gemensam balare och kross. Antte förde här i veckan bort vår frontkross och balare

och hämtade ”hem” den nya balaren, McHale Fusion3Plus.

Jokke säljer också sin balare och i stället kommer en JF GX2800 kross. På så sätt kommer två gårdars ensilage att skötas med två krossar (Jokkes nuvarande + den nya), en fronträfsa och en balare.
Arbtet kommer att fördelas så att gräset slås och räfsas med våra traktorer och balas och plockas ihop med Jokkes. Förutom att man ju givetvis sparar pengar på att äga maskiner gemensamt så ska själva skördandet ju rimligtvis också gå snabbare.

Så nu är det bara att vänta på sommaren och skördandet 🙂

Ludimysså, filttåssår å fåårsjinnspels

Vilda svängar i vädret. Från +6 grader till -20 på ett par dagar. Jag klagar inte för nu har skogsvägarna frusit riktigt fint – speciellt som vi inte har någon snö. Det är bara litet pudersnö på marken. I all synnerhet då Bengt körde sin grävmaskin längs en väg så blev det fina breda spår som är frusna. Och autostradan längs kanalen har frusit. Vi har sågat upp vägar och upplagsplats och nu kan vi börja städa upp och ta bort de torra träden, Tyvärr är det en hel del stora träd som torkat och stormen har tagit omkull en del också.

Det blir en hel del energived – vi har inte en chans att bränna allting själva. Till all tur har priset på energived stigit litet de senaste åren eftersom det byggts en mängd värmeverk för flis.Det blir annars fin ved av de torra granarna. Brorsan sågade ned en och testade. Det gick bra att bränna den direkt (efter den han kluvit förstås).

Det är väldigt bördig mark i Tallmosan men det har också en baksida: Gräset växer alldeles förhärdat. Efter avverkningen fanns det en matta med fina granplantor här men gräset tog överhand och bara en del granar överlevde.

Det blir fin granskog här fastän det ser dåligt ut just nu. Gräset är långt över en meter högt men då granarna växer upp så skuggar de ihjäl gräset ganska fort. I en tidigare avverkning (1973) har gräset helt försvunnit för länge sedan och nu gäller det att få bort björkarna som sliter på granarna. En litet senare avverkning har massor av björk som konkurrerar effektivt med gräset och där kommer granplantor upp under björkarna som får stå kvar tills björkarna börjar fila på granarna.

I skogen behöver man inte så tjocka kläder så länge man arbetar även om stickastråmpår (yllestrumpor) är absolut nödvändiga. Jag har också gått över till underställ helt i ylle som jag tycker håller värmen bäst då man blir svettig – och det blir man även om det inte finns djup snö. Men annars så är det väder för ludimysså (skinnmössa), filttåssår (filtstövlar) och fåårsjinnpels (fårskinnspäls). Fast pälsen kan man inte arbeta i – den är alldeles för varm. Däremot är den utmärkt då man på morgonen går ut för att sätta på motorvärmaren, se till flismataren och ta in ved och tidningen. Filttåssåna är så varma att man kan gå i dem med bara fötter.

Nu verkar det fortsätta med kyla nästa vecka och det är ju bra men sedan blir det varmare och så kommer det snö. Så nu är det bråttom nästa vecka för bättre skogsväder kan man knappast få. Man borde få så mycket som möjligt gjort före snön kommer. Det är i alla fall så kallt att jag har maskinerna inomhus. Kallstarter sliter på dem ganska ordentligt. Med ner emot -20 grader blir oljan så styv att lastaren knappt rör sej i början.

Då jag körde hem i Ducaton från Tallmosan så mindes jag hur jag som liten (före skolåldern) åkte på stocklasset som vår häst Lyra drog. På 50-talet använde man ännu inte traktorn i skogen. Nu satt jag i en varm bil men då vi körde med häst över åkrarna vid Petjärmosan så blåste det så kallt att jag minns det som det kallaste jag varit med om i mitt liv. Och det tog en evig tid innan vi var hemma och kunde gå in och värma oss. Då behövdes verkligen fårskinnspälsen. Den användes förstås inte då vi arbetade i skogen för det var svettigt göra. Tiderna förändras men fårskinnspälsen ger jag nog inte bort.