Sida 233 – Bondbloggen

Praktikanter.

I mån av möjlighet brukar vi ta emot studeranden för utförande av praktikperiod här på gården. Jag minns ju själv från tiden som arbetslärare på trädgårdsskolan att det inte alla gånger var så lätt att hitta lämpliga praktikgårdar. Oftast har också praktikanterna kommit från trädgårdsskolan på Korsholms skolor (eller yrkesakademin i Österbotten som det numera heter).

Under flera års tid har det varit ganska sparsamt med praktikanter men i år har vi haft hela tre stycken som under längre eller kortare tid deltagit i arbetet här på gården. Och dom har för ovanlighetens skull kommit från olika skolor och utbildningslinjer. Oftast har det varit fråga om trädgårdsmästarstuderanden som vi haft här på gården och på senare tid under enbart några veckors tid men i år hade vi för första gången en agrologstuderande här. Hans praktikperiod var också lite längre eller 100 dagar så det fanns möjlighet för honom att följa med hela produktionskedjan från sådd till skörd vilket jag tycker är värdefullt.

Det här med trädgårdsutbildning har annars strulat till sig nu då det inte längre finns möjlighet att direkt från grundskolan gå till trädgårdsmästare eftersom utbildning på svenska endast ordnas i form av vuxenutbildning numera. Det betyder att du antingen avlägger yrkesutbildning inom annat område eller studentexamen innan du har möjlighet att söka till trädgårdsmästarutbildningen. I och för sig så är inte kunskap tung att bära men faran är stor att trädgårdsintresset svalnar under gymnasietiden eller om du studerar inom någon annan bransch till först. Och den erfarenheten har jag från min tid som arbetslärare att de idag duktigaste företagarna inom trädgårdsbranschen är just de unga fördomsfria elever som då kom direkt från grundskolan. Några har förvisso också gått via gymnasiet men framgångsrika trädgårdsföretagare som i 35-45-års åldern omskolat sig är nog lätträknade. I många fall har målet med vuxenstudierna varit att ta sabbatsledigt från tidigare arbete eller att lära sig ta hand om den egna täppan. Och inget illa i det men trädgårdsbranschen behöver också arbetskraft, det är ju en arbetsintensiv bransch, och framförallt så behövs driftiga företagare / odlare. Risken är annars stor att produktionen marginaliseras så att den inte intresserar de stora handelskedjorna. En hög självförsörjningsgrad av trädgårdsprodukter har ju också betydelse för landets ekonomi.

Ojdå, det här blev ord och inga visor men faktum är att odlarkåren speciellt på frilandssidan börjar bli rätt ålderstigen.

Dagens ungdomar klandrades för en tid sedan i media och beskrevs, om jag minns rätt, som självupptagna och ansvarslösa men de ungdomar som jag haft förmånen att lära känna under deras praktiktid här hos oss har nog skött sig riktigt bra. Vill passa på att tacka årets praktikanter Linda, Lena-Maria och Oskar för deras insats under praktiktiden och önska dem god fortsättning på studierna och lycka till i livet.

En synbarligt nöjd Oskar tackar för sig och åker hem till Åboland.

Brukar i vanliga fall hålla lite distans till praktikanterna för att objektivt kunna bedöma deras kunskaper men vad gäller Oskar så blev det känslomässigt lite speciellt, dels så hade han många egenskaper som påminde mig om Erik och dels så var han så gott som på dagen lika gammal när han påbörjade praktikperioden som Erik var när han dog. Han tog på sätt och vis vid där Erik slutade. Saknaden efter Erik gör sig speciellt påmind nu så här i allhelgonatider……….

HEMMA!

NU är alla fåren hemma. 🙂

Vet ni hur otroligt skönt det känns?

Inget mer guppande ut på fjärdarna med fårlast för i år. Inget stenhårt kollande sjöraporten. Ingen klump i magen, hur månne dom har det när det regnat nonstop en vecka osv… nu vet jag hur alla mår varje dag. Jag kan gå ut, se på dem alla och se med egna ögon att alla är ok, och skulle dom inte vara 100% ok så kan jag snabbt åtgärda om det är ngt, ge dem extra mat, klippa dem, kolla hur det är med tua som är lite halt osv…

Puuussstt. Luften gick lite ur en när sista fåret hoppade iland. Nu är det bara att kolla alla papper, räkna noga och hoppas man inte glömt nån på nån kobbe nånstans… men enligt mitt minne, mitt huvud och mina papper så borde alla vara hemma. Måste kolla en gång till, så jag kan sova lugnt inatt 🙂

Vad är det för dag idag ?

Livet på landet är helt annorlunda än i staden då det gäller tiden. Man pysslar med det ena och det andra och råkar man inte se vilken dag det är på tidningen så kan man bli efter i tideräkningen. Det har hänt att jag varit på väg att köpa reservdelar då den bättre hälften påpekat att det faktiskt är söndag. Speciellt som jag nästan aldrig ser på TV eller hör på radio – det hinner jag sällan med – så går dagarna utan att man märker det. Det kan vara en fördel eller en nackdel. Man blir inte stressad men kommer litet i otakt med det övriga samhället.

Klockan är en mindre viktig pryl som bara behövs då man skall passa en mötestid. Och inte ens då är den nödvändig för jag måste ha tiderna i mobilen och alarmet på. Annars sysslar jag med nånting utan att märka hur tiden går. Dagens gång mäts mest av när det blir ljust och mörkt eller då magen säjer till att det är kaffedags (och det är ganska ofta :-). Nu då dagarna är korta så har vi ofta flyttat maten till kvällen då det blivit mörkt.

Tiden har förstås betydelse inom jordbruket men mest ifråga om årstiderna. Jag brukar veta vilken månad vi är i även om det kan kasta med någon dag. Omändringen mellan sommar- och vintertid känns enbart fånig och som ett onödigt krångel. Och modet att ange tidpunkt med veckonummer är jag riktigt sur på. Varför inte hålla sej till vanliga datum i stället ? Nu måste man gräva fram en kalender för att se när vecka xx är … Riktigt fånigt.

Häromkvällen läste jag om det gamla Grekland och tideräkningens historia. De gamla grekerna hade inga veckor men kunde förstås följa solens upp- och nedgång och också månens faser. Så jag är ungefär på samma nivå som de var för 4000 år sedan. Babylonier och egyptier började mäta dygnets timmar och därifrån kommer indelningen i tolv ljusa och tolv mörka timmar. De hade ju inte våra sommar- och vinternätter.

Men bönderna har inte alltid varit obekymrade om tidens gång. Då vi hade kossor så var det mycket viktigt att ha klocka så man inte blev försenad till mjölkandet. En kvarts försening skapade argt muuande och härjande i båset. Blev vi någon gång försenade ännu mera då vi hälsade på släkten i Strömfors så blev det kaos i föuse (ladugården). Det var inte ovanligt att någon ko slet sej och stod i gången då vi kom hem. Hela byn följde i allt tiderna för mjölkningen. Inget fick börja före klockan sju på kvällen. Det fanns ju kor på alla ställen då jag var liten.

Nu finns det automatmjölkning (som Sonja beskrivit) och man behöver inte mera vara nervös över att hinna till mjölkningstiden (men i stället nervös över att automaten klappat ihop …). Inte heller TV-nyheterna har samma betydelse nu då man kan se på dem över Internet när som helst. Så kommer tidens gång att bli lika ovidkommande i framtiden som för 4000 år sedan ?

Hunger.

”nö böri ja noo vaar hongro” (nu börjar jag nog bli hungrig) sa en av mina medarbetare en hektisk dag på sensommaren. Efter en titt på klockan i telefon kunde jag konstatera att ”normal” lunchtid hade passerat för närmare 2 timmar sen.

Så där vill det lätt bli då ”arbetsledningen” i stridens hetta tappar greppet om tid och rum. Själv har jag ju ett litet reservlager som jag bär på så om det blir ett längre arbetspass utan kosttillskott så brukar ”reserven” mobiliseras efter stund med ”skakadarrin” (ett fenomen som uppstår vid blodsockerunderskott). Men nu är ju inte alla utrustade med reserv och visst måste jag tillstå att den egna prestationen också lider med reserven inkopplad. Charlotta beskrev känslan i sitt inlägg kasta gräftan och skena och i det fallet var det i kylskåpet räddningen fanns 🙂

Nu kan det ju också råka sig att kylskåpet ligger någon kilometer bort om man råkar befinna sig på någon lite mera avlägsen åker. Då står valet mellan att lämna arbetet på hälft eller genomlida ”skakadarrin” tills reserven mobiliserats, om man nu har någon. Är det lite osäkert hur länge arbetet tar så brukar vi naturligtvis ta med lite mat när vi åker ut men ibland håller inte planeringen sträck.

Det här tillfället föranledde lite diskussion vid kaffebordet senare på dagen och jag tyckte att det egentligen är lite underligt att man inte laddar upp före och underhåller näringsreserven när man arbetar liksom man gör inför till exempel ett långlopp på skidor. Då brukar man speciellt om det rör sig om lite längre sträckor noga se till att kroppen är ”laddad” med energi (kolhydrater) före start och under loppet underhåller man energiförrådet vid ”saftstationerna” med ungefär en halv timmes mellanrum. Varför gör man inte detsamma under arbetsdagen? Nu är väl arbetsintensiteten inte riktigt fullt ut lika hård i det dagliga arbetet som under en skidtävling men det är faktiskt ibland fråga om hårt kroppsarbete. Speciellt i samband med skörden av grönsaker som oftast görs manuellt. Det har hänt att jag efter arbetsdagen varit mera utmattad än vad jag varit efter ett Vasalopp. Pulsen har förstås inte legat lika högt under arbetet men ett Vasalopp brukar ändå inte ta mera än 6-7 timmar medan arbetsdagen under säsong lätt närmar sig det tredubbla. Så visst vore det befogat att noga se över energibehovet, kanske kunde man orka prestera lite mera på så vis?

Tror jag skall göra en jämförande undersökning när det blir dags för lite skogsarbete så småningom. Ena dagen kör jag på som brukligt med lite kaffe och smörgås vid varannan tankning av motorsågen medan jag den andra stoppar i mig lite Energy bars, gel och sportdryck ett par gånger i timmen. Är det någon som testat motsvarande?

Installationer

Nu är växtperioden slut och vinterarbetena i skogen är inte direkt aktuella i gyttjan så nu skall alla installationer och reparationer skötas. Och det är inte litet det. Det man sköt upp på sommaren för att i stället göra utearbeten är en hel del. Vi har varit en vecka i Sverige för att bygga vedlidret (veebooen) färdig, hämta en hel del material och tömma torpet på vatten inför vintern. I praktiken går det två veckor med förberedelser och uppackande och allting.

Nu är i alla fall värmepumparna installerade. Växthuset behöver inte direkt värmepump mera i år men den måste vara installerad då växtperioden sätter igång i april nästa år. Och så kan den behövas ifall det blir alltför kallt på vintern. En hel mängd äppelträd som är ympade med alla möjliga fina gamla sorter skall nämligen övervintra i växthuset. Det är äppel från morgon till kväll nu – passionen är stark. Det är verkligen synd att jag sedan barnsben haft problem med nån sorts syra i råa äpplen. Magen säjer genast stopp. Däremot går det till all tur bra med äppelmos och äppelbulla och allt som är ordentligt stekt.

Värmepumpen står på eget stativ av galvaniserade järn (uj, vilket pris på galvaniserat …) Det här är den sjätte som jag installerat och det är ganska enkelt bara man fattat att bruksanvisningen är helt felaktig som bruksanvisningar brukar vara. Det gäller att använda förnuftet och inte bry sej om vad det står i den billiga översättningen som är konkurrensutsatt och alltså gjord snabbt och hafsigt. Värmefläktar är hädanefter portförbjudna. Den här ger i bästa fall 4,5 kW men drar bara kring 1 kW ström så direkt eluppvärmning är rena slöseriet.

Vedlidret i Medåker fick nu väggar som jag sågat med Logosolen. Det är en så kallad friggebod som på kvadratcentimetern när är så stort man kan bygga utan bygglov. Vi var tvungna att få bort veden från bastun efter det vi fick riva det nya bastugolvet då hästmyrorna hade ätit upp det. Det var torrt och prima virke men de kräken byggde flervåningshus åt sej där i alla fall. Man skall inte tro att de bara ger sej på halvruttet virke. Däremot skall man inte lämna virke (eller ved) liggande runt huset. Ser ni en hästmyra så ta det på allvar och strö ut massor av finmalen kalksten runt huset. Det är helt ogiftigt men för myrorna är det som vass sprängsten och går in i lederna på dem så de undviker kalkmjölet.

Vedlidret skall målas falurött nästa sommar och därefter saknas det bara ladugård på Nornbergs som stället heter. Grunden till den gamla ladugården finns kvar och stenarna syns svagt längst nere på bilden. Där fanns Västmanlands sista dragoxar ännu på 50-talet. De lär ha varit vanliga där men jag har aldrig hört talas om dragoxar i Hindersby.

Nästa vecka skall jag igen åka till Sverige. Vi hittade nämligen billigt golvvirke som behövs till Ribackhuset där ungdomarna bygger om och till gamla folkskolan där kommunen rev golvet i lärarens tidigare arbetsrum som nu återställs. Det är prima Siljans grangolv som varit ett varv nere i Tyskland och kommit tillbaka på grund av konkurs eller nånting och nu säljs billigt. Firman finns bara ett par hundra meter från Vikingterminalen i Stockholm så det blir bara en liten sväng den här gången. Förstås hittade jag den på nätet – man är väldigt duktig i att använda nätet i Sverige.

Tur att man ”sparat” en massa inomhusarbete från sommaren. Nu är det mindre roligt att klafsa omkring i leran. En hel del byggarbeten väntar och maskinerna skall repareras. Så den här ”mellantiden” är inte alls mindre bråd – snarare tvärtom. Semestern är avklarad med en tur till Avesta där vi hämtade ett köksskåp för gamla folkskolan. Det är av helträ och så snyggt att det kunde vara alldeles nytt. Det intressantaste på vår Blocket-turism var att dricka kaffe i Norberg på Anna Anderssons konditori. Norberg är en liten bruksort i Bergslagen och nästan helt orörd av dagens rivningsraseri. Helt fantastisk miljö med 1700-talshus med fina dalamålningar på väggarna (konditoriet).

Tungtransport

Förutom på Heisala och ”fasta” Pargas, skördar vi ensilage också på den holme som ligger sist på förbindelsebåtsrutten. Att ta sig dit med maskinerna och arbeta går ju relativt enkelt genom att åka förbindelsebåten. Men att ta skörden hem därifrån är sedan en annan femma.

Visserligen har vi ju all rätt att åka förbindelsebåten, men det tar ju en hel del av däckutrymmet att ha en frontlastartraktor och släp ombord. Alla gånger finns där inte heller utrymme för en så stor kombination och då måste det bara vänta till en annan tur. Dessutom går det inte med vilken tur som helst att åka ut eftersom det tar en stund att få allt lastat, i praktiken har Antte eller hans pappa åkt ut med t.ex. 5.45 turen och kommit hem igen kl.10.

Som sagt så får förbindelsebåten användas, men det finns också ett speciellt fartyg som är gjort för dylika uppdrag nämligen tungtransportfartyget Pontus. Pontus är till för alla här i skärgården, med den går det att transportera allt från djur till byggnadsmaterial och allt där emellan. Den är dessutom byggd så att den ska klara av att ta iland också på andra ställen än bryggor.

På väg hem med ett par lass ensilagebalar

Igår och idag har Antte och hans pappa kört hem balar från Pensar med Pontus. Igår körde de tre turer och idag lika många till. Lite balar blir där ännu kvar, men de rymms bra på ett släp så dom hämtas hem med Ankan i ett senare skede.

Pontus fungerar genom att man bokar den i god tid och sen har man den till förfogande enligt överenskommelse, väldigt smidigt och bra system. Tack vare den tog det bara en dryg dag att köra hem 170st ensilagebalar 🙂