Vad behöver man? Mat, tak över huvudet, och så kanske möjligheten att röra sej. Kanske en förbindelse av något slag? På en ö handlar det om en bro eller en förbindelsebåt. Vi har ingetdera. Sedan jag började mitt bondeliv här på Ytterholm, har allt fraktats hit och härifrån för ”egen maskin”. Med egen båt, egen pråm, eller i händerna på gångbron vi har. Fodersäckar, gödsel, utsäde, balplast, mjölkpulver, varenda spik och skruv, maskin och … ja, allt. Titta på närmaste bondgård vad där finns och föreställ dej att du skall frakta det till en ö. Du får ingenting. Ingen förbindelse eller bro, du har kanske lite pengar på banken som är sparade från mor- och farföräldrar sedan födelsen. Det var starten det.

Ja, valet är eget. Jag måste ju inte bo här. Jag kunde ju bo någon annanstans. Men då gården ligger här, och det är så svårt att flytta åkermark, så blev det så, riktigt som för vilken annan bonde som helst. Det är ett arv som skall förvaltas. Det finns en ny generation på Ytterholm, 3 små barn som skall kunna tänka att här började mormorsfarfars… Och nu är det vi som får förvalta det här paradiset. Förhoppningsvis tänker dom också så, att det är ett paradis, precis som jag och min syster alltid tyckt att det är och varit.

Men någon förbindelse har det aldrig funnits hit. Förr fanns inte förbindelsebåtar. Om man skulle ut till en holme då fick man ta sin egen båt, eller åka med postföraren. I huset jag bor, bodde postföraren. Min morfars far var postiljon. Han sålde mark för att kunna köpa sej en maskin till båten, för att lättare kunna föra posten. Före det var det ro och segla som gällde. Men, då postföraren hade båt fick den som behövde ut till holmar åka med postföraren. Det var ju inte så många som behövde det på den tiden, de flesta hade egen båt, det var när sommarfolket kom som de var enklare att åka med, än köpa sej egen båt som skulle tagas vara på. Behovet av förbindelsebåtar växte fram och när dom kom, behövde Ytterholmarena inte förbindelse, dom stod inte på stranden och snarvlade och skulle åka nånstans. Ytterholm var en holme med några få invånare så det blev så att ingen förbindelsebåt behövde köra hit. Dom som bodde här cyklade, gick eller åkte egen båt för det lilla dom behövde. De som bodde här blev äldre, ingen yngre generation siktades då, och man ville inte vara till besvär. Ni vet, sådär som endel äldre, ödmjuka personer kan vara. Behovet tyckte dom inte fanns. Det fick gå ändå. De levde av sina små jordbruk, där egenhushållningen med morötter i källaren och fisk i sjön var vad det var. Men nu är världen lite förändrad. Man behöver förbindelse för att kunna leva och bo som en vanlig människa.

Min syster och hennes familj åker dagligen till och från holmen. Hon ska på jobb till Nagu kyrkbacken, och hennes sambo skall till Pargas på jobb. 2 små barn skall till dagis och de får åka båt och mönkkiä, mjölkkärra, vattukälka och diverse olika ”fordon” för att komma till och från dagis dagligen. Kläder på, flytväst på, bäras eller gå ner till båt, lyftas ner i båten, sitta på en kall bänk, åka några 100m lyftas ur båt, gå till bilen, krångla av en flytväst, åka bil en halvtimme, för att sen äntligen komma fram till dagis, där de skall vara klockan 08.00 på morgonen. Det blir att börja tidigt. Den som klätt på två trotsiga barn, och dragit iväg med dem genom kyla och vintermörker vet att det inte är en större höjdare. Regnar det är det inte alltid bara regnet som väter kinden.

Det är inte konstigt att man börjar fundera, om det inte finns någon som helst möjlighet till ett enklare liv. Nyckeln till ett liv som alla andra, där man kan lasta bilen vid butiken, och åka enda hem med handelskassen, eller lyfta sina barn ur bilen invid trappan där hemma, kallas bro. Sundet är litet, ingen större bro behövs. Väg ner till bron finns snart, den är till 80% färdig och det jobbas på den vägen lite nu som då. Eftersom det arbetet görs främst av pappa så tar det lite tid, han har den här årstiden också 150 båtar som skall upp, + en förstoring av en av sina båthallar på gång. En bro som klarar brandbil,  traktor och vagn är vad som behövs. Men, att bygga bro kostar. Någon guldgruva har vi inte på Ytterholm. Här bor vanligt arbetande folk som alltid betalt skatten och varit tysta och snälla, inte skavt på någon eller marrat för att vi inte haft förbindelse. Men nu, nu önskade vi oss en förändring. Efter 13 år på holmen för mej, något mindre för de andra, önskar vi oss nu en bro. Eftersom staten understöder olika sorters vägar, förbindelser och färjor så undrade vi, om inte vi kunde få ett bidrag, till att förverkliga en fast förbindelse. Planerna fortskred. Alla krav på väglag och papper ordnades enligt konstens alla regler.

Så kom den, kallduschen. 76 ton. En siffra som snurrat i mitt huvud.

76 ton!!!

Hur mycket är det egentligen? Jo, det är så mycket som bärigheten för en bro till Ytterholm måste vara, för att vi skall ha någon möjlighet för att få bidrag till en bro. 76 ton!!!

När jag hörde det visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta. Vad i hela fridens namn ska vi med en bro med bärighet på 76 ton till? Ingenting som väger så mycket kommer ens någonsin att komma i närheten av Ytterholm. Inga andra broar längs de små vägarna hit klarar av det. Dessutom kommer vi aldrig att behöva någonting fraktat till Ytterholm som kan tänkas väga så mycket som 76 ton! Man skall visserligen aldrig säga aldrig, men 76 ton! Jag förstår ingenting. Hur är det tänkt egentligen? Att alla broar som byggs för mindre bärighet får folk bekosta själv? Men bygger man för 76 ton så får man bidrag.

Man undrar ju. Orkar jag? Jag har hållit på och bökat på sjön, i och ur med allt i 13 år, orkar jag 13 år till? Eller ska man ”skita i allt” och sätta lapp på luckan? Sälja får, maskiner, traktorer, rubbet och hyra sej en etta inne i stan. Jobba med någonting 9-5 och hålla huset som sommarbostad. Man blir så … suck. Matt. När äntligen ett ljus och en lättnad i det vardagliga syntes långt där borta i fjärran, så kom det en liten petig tant eller gubbe, drog i lampsnöret och så va det släckt. Dagen blev lite som Uno Svenningssons låt, ”-mitt huvud säger spring, men mina ben gör ingenting”… …. ..

På ren svenska skiter jag i resten för idag och går och lägger mej.

 

Allt som nyttjas så nöites, säger ett ordspråk. Så sant som det är sagt. Såhär i plogtider är det extra aktuellt eftersom det är tid att se över slitdelarna på plogen. Det är nämligen så att en plog är näst intill en evighetsmaskin. Visst, den kan bli sned om man kör mot något hinder, och en växelplogs vändhuvud har väl någon teoretisk bortre livslängd, men jämfört med många andra maskiner håller en plog näst intill hur länge som helst om den bara sköts rätt. Rätt skötsel innebär byte av slitdelarna. En plog vänder ju jorden och kommer i kontakt med varenda sten som finns på hemmanet så visst slits den, men nu är det så finurligt utfunderat så just dom delar som utsätts för det största slitaget är lätt utbytbara och inte heller värda en förmögenhet. En plogskiva består dels av spetsen, som är det första som kommer i kontakt med jorden. Spetsarna brukar hålla ca 50 ha innan det är aktuellt att svänga dom. Spetsarna är alltså svängbara och kostar några euro styck så det är inte hela världen. Själva billarna (inte att förväxla  med skivan) år det som slits nästmest, men inte heller här någon större panik. Jag bytte billarna första gången på växelplogen nu över helgen och den är årsmodell 2002. Dvs billarna har hållit ca 400 ha men då skall man minnas att en växelplog bara sliter billar vartannat varv, så ungefär 200 ha stenig leråker håller en bill. De sk landsidorna börjar också vara nötta och kommer att bli bytta i år, men vad gäller sadlar, skivor och skivrister ser jag ingen anledning till oro än på flera år. Detta förstås under förutsättning att dethär med att backa in i stolpar på åkern inte blir någon vana. Den manövern kostade en skiva i förrfjol.

Här har vi då en bill som gjort sitt och en sprillans ny som väntar på att få börja skiftet.

Att byta ut slitdelarna är inte heller något som kräver nån desto högre utbildning. Detta under förutsättning att man byter delarna i tid. Slarvar man med detta så flyttas nötningen över på muttrarna och bultarna och då kan det bli en hel del svärande och excerserande med vinkelslipen innan delen är loss. Om nånting lossnar och man inte uppmärksammar detta under plöjningen så kan också resultatet bli besvärligt eftersom nötningen då flyttas till ”fel” ställe på plogen.

En växelplog är också ergonomiskt bättre att arbeta med i detta fall, eftersom man inte behöver ligga under densamma och böka med fastvuxna muttrar.

Detta om själva nötningen. Sen till det som tydligen kan diskuteras bönder och handlare emellan från begynnelsen till domedagen, nämligen huruvida man skall använda original eller piratslitdelar. Varje plogmärke har ju förstås egna delar som man ju hårt propagerar för i tid och otid. Samma sak gäller ju förstås tillbehörsfirmorna (typ IKH eller Grene) som ju saluför piratslitdelar till alla plogmärken.

Vad skall man då använda? Ja inte vet jag. Jag har inte ens kommit mig till att jämföra ordentligt eftersom jag av någon anledning (absolut inte av övertygelse) alltid hållit mig till originalslitdelar. Som jag tidigare nämnde så är inte årskostnaden så jättestor att det har blivit av att börja experimentera. Jag har inte ens erfarenhet av olika plogmärken eller modeller eftersom jag ärvde en Kvaerneland av min far och efter 15 år bytte den till en precis likadan men växeldito.

Vad gäller detta så hävdar t.ex Kvaerneland att man har nån hemlig ingrediens i gjutningen av slitdelarna som då skall ge dom närmast osannolik hållbarhet. Jag säger för min del – ho vet?

Plogen har för övrigt sett ganska likadan ut sedan urminnes tider, hästplogens skiva såg ut precis som dagens plogskivor, bara antalet har ökat med åren. Däremot har jag nu börjat se i vissa annonser att Lemken har fört in elektroniken i plöjningen, dvs det skall vara en styrenhet i hytten med vilken man styr plogens funktioner. För mig lite obegripligt för min plog har alltid vänt jorden utan ström. Och bra har det gått – tror jag. Plöjning är en konst, det ordnas ju tom tävlingar i den ädla konsten för som någon sa: Vem som helst kan måla en åker svart men att plöja – det är det inte många som kan.

Nu kan jag inte hålla mig från att avsluta med att citera ett inlägg på en diskussionssida på nätet som jag läste i förra veckan . Det handlade om att odla plöjningsfritt eller inte. Ett inlägg gjorde gällande att den som odlar plöjningsfritt behöver en skummarkör på tröskan, för att se var man har tröskat. Många kommer att säga mot, men jag håller med. Plöjning skall det vara och den skall ske på hösten. Basta!