Sida 266 – Bondbloggen

Mors lilla Olle bland fåren gick…

Ja, vad är detta för nånting?

Den som är kännare av hundar kan säkert lätt se att den här filuren hör till den rasen som heter Pumi. Och vad är då det… Jo, det är ursprungligen en ”gårdshundras” från Ungern. De var menade och upptränade till att vara gårdens folk till tjänst och göra det som förväntades av den. Vakta gården, larma om det kommer någon inkräktare, och så valla gårdens får dit de skulle. Det finns berättelser om fårflockar som flyttats långa vägar från gårdscentra till marknader, på smala stigar/vägar där vetesfälten stod och frestade fåren på vardera sida, då var det pumins jobb att valla fårflocken genom de frodiga jordbrukslandskapen, utan att fåren fick det minsta smaka på läckerheterna som kunde finnas bara någon meter från där flocken drog fram.

Att föra får från en plats till en annan med frodigt gräs längs sidorna har man ju prövat på … med varierande resultat. Det brukar gå bra bara de inte ”biter fast sej”. Stannar en för att äta, stannar alla och då har farten varit för liten, allt stannar och sen kan man nästan glömma att flytta fåren vidare fören de ätit färdigt, är mätta och havren i ämbaret lockar mer än gräset, om man är ensam i alla fall. Mycket fart, en med havreämbar skenandes framför och en bakom som håller ihop flocken så de inte får chans att stanna, så då brukar det gå någorlunda. Jag vet hur fåren fungerar mellan öronen, men hur fungerar en pumi? Det återstår att se!

Jag kan inte påstå att jag ännu vet hur huvudet fungerar på ”mors lilla Olle”, men det ska nog ge sej. Det gäller att komma underfund med hur just Olles hjärna funkkar, sen löser det mesta sej. Nog har jag kommit underfund ganska långt med honom. Jag läst och studerat pumin, hur dom är funtade, men teori och praktik är ibland som måndag och torsdag – helt olika. Så långt har jag i alla fall kommit att han har vallandet i sej. Han vallar sparkstöttingen jättebra, likaså Mathias i pulkabacken. Nu gäller det bara att få honom att förstå VAD han ska, och får valla – får.

Vi har provat lite redan, jag skulle öronmärkeskolla ungfåren, och Olle va inte sen med att hjälpa till med att schasa ut fåren från stora fållan till mindre. Han fick vara i koppel så jag kunde hålla styr på honom. Några av ungtackorna var lite drygt närgångna och var mer intresserade av den lilla ljudliga krabaten än de hade respekt för honom. Olle var däremot morsk, och tog situationen på djupaste allvar, ända tills han hittade en ”nyvärpt” hög av fårpärlor… Smaskens, tyckte Olle… BLARG!!!! Tyckte och sade jag. Olle kom av sej, och vi fick börja om, sakta men säkert gick vi mot fårflocken och Olle skenade från sida till sida, hoppade, studsade och skällde allt vad han orkade. Själv gick jag koppel längden bakom honom och studerade hans sätt att hantera situationen. Roligt hade han medan vi gick där, nöjd var han när fåren gått ur fållan, och sluta ville han då verkligen inte. 🙂

Mjukstart…

… med stödansökningarna.

Det är fåren som ska räknas och kruxas, Blnr 107A.

”-Anteckna det sammanlagda antalet tackor för vilka stöd söks ____st. Stöd-/bidragsberättigade får är tackor som lammat minst en gång senast den 8.6.2013 eller får av honkön som inte har lammat och som har fyllt minst ett år senast 8.6.2013”

Så skall djurhållningsplatssignumen fyllas i, och tiden de är på djurhållningsplatsen och antalet djur på djurhållningsplatsen.

Vidare skall man fylla i om man säljer fårmjölksprodukter, eller inte. Man skall fylla i om man får LFÖPL-ålderspension, eller om maken får det, eller om ”-stödets söks av en sammanslutning eller av flera personer gemensamt, och minst en fysisk person som inte har fyllt 68 år och som själv bedriver jordbruk får inte LFÖPL-ålderspension.”

Vidare skall man kryssa i rätt ruta om man kommer att lämna in uppgifter om minst 3ha åker på blankett 102B senast den 30.4.2013, eller om man kommer att be om undantag från villkoret gällande kravet på innehav av 3 ha åker.

Under det står det ”Det skall finnas ett kryss i ruta A eller ruta B!”

Antar att det är någonting folk har missat tidigare…

Sedan finns diverse tilläggsuppgifter, undantagssituationer, som skall anmälas. Om man har ökat minst 1/3 av gårdens tackor, eller om man har börjat hålla tackor 2012 eller 2013 osv…

”Jag meddelar härmed att jag” … Diverse text….

På heder och samvete lovar man att anmäla alla födda och döda, man lovar hålla de tackor för vilka man ansökt om stöd för under den 100 dagar långa djurhållningsperioden, 1.3 2013 – 8.6 2013. Man lovar anmäla eventuella minskningar av fårflocken, under djurhållningsperioden, på blankett 124 till kommunens landsbygdsmyndighet. Om jag under djurhållningsperioden flyttar tackor till en annan djurhållningsplats än de jag uppgett i punkt 2B på blanketten, skall jag anmäla det på blankett 124 till landsbygdsmyndigheten i kommunen före flyttning. Osv osv…

Det är mycket som skall lovas och anmälas, kruxas och skrivas datumar… men egentligen inte. När man vet om allt det här, som ju inte kommit till för att det ska vara så besvärligt som möjligt för fårägare att söka stöd för sin fårhushållning, utan för att försöka hålla koll på läget och undvika fusk och fel, så är det inget man egentligen behöver fundera extra på. Bara att se till att man inte kruxar i alla rutor, men fyller i alla fält och får iväg ansökan senast den 28.2 2013… På ett eller annat sätt, man kan ju också gå in på nätet. Klickar sej till dit man ska och så, klick klick klick och swisch, så far det utan frimärke 🙂

Vanilj ruvar

I lördags inleddes tre spännande veckor hos oss. Hönan Vanilj ansåg nämligen att våren var så pass långt framskriden att det var dags att börja ruva.

Jag har räknat med att nåt sånt är i antågande i takt med att dagarna blir längre och vi har därför inte plockat bort äggen riktigt varenda dag. Synen av en lite större mängd ägg kan väcka ruvlusten till liv hos vissa höns, och precis så gick det ju. Planen var att när ruvningen väl inletts flytta hönan till en skild ruvningshörna, men det lyckades inte alls. Vanilj hade påbörjat ruvningen i ett av värpredena och hon blev helt rabiat när jag flyttade äggen. Jag var tvungen att låta henne få sin vilja igenom. Nackdelen med att hon ruvar i värpredet är att hon dels inte får vara helt ifred från de andra hönsen, dels att kycklingarna riskerar att trilla ur redet när de börjar röra på sig. Men det skall säkert gå bra såhär också.

Vanilj är själv en korsning av vit Leghorn och dvärgkochin medan tuppen är en Faverolle, så kyckligarna kan bli lite hur som helst. Dessutom har vi placerat ett par ägg från de andra hönsen under henne också så om allt klaffar kommer vi att ha en rätt brokig skara höns så småningom. Det här är dock första gången vi har en ruvande höna, så vi försöker undvika att ta ut några framgångar i förskott. Mycket kan gå fel, men om allt klaffar borde vi ha kycklingar i god tid till påsk. Hönsen ruvar c. 21 dagar så nån gång 9-10 mars kan det börja pipa i hönshuset.

Att höns ruvar är förresten ingen självklarhet. Hos många förädlade raser har man medvetet avlat bort ruvningsreflexen, men just dvärgkochin är pass primitiva att de fortfarande ruvar. I modern hönsproduktion kläcks kycklingarna utan undantag i kläckningsmaskiner, att hönsen ruvar själva förekommer nog endast i hobbyhönshus.

Felläge

På söndag förmiddag såg jag att kon Ussa började ladda upp för kalvning. Vattnenpåsen hade redan gått och man kunde skymta en klöv som började synas under svansen på henne. Jag föste in Ussa i kalvningsboxen och gick in för att fixa söndagslunchen, det brukar gå bäst bara korna får sköta kalvningen själva.

Två timmar senare gick jag ut för att kolla hur det gick för henne och det verkade faktiskt inget vidare. Kalvningen hade inte alls framskridit sen tidigare på förmiddagen, man kunde fortfarande bara se en klöv som stack fram. Det är lite oroväckande dels eftersom kalvningen borde vara långt på väg vid det här laget, dels emedan nötkreatur i regel brukar vara utrustade med två framben, inte ett. Förmodligen ligger kalven fel inne i kon och hon klarar inte av att föda fram den.

Det finns inget annat att göra än att kavla upp ärmarna, bokstavligt talat. Jag fångade in Ussa och band henne med grimma vid en stolpe för att hon skulle stå stilla och sen var det bara att köra in högra handen i slidöppningen och börja leta. Första anhalten var att kolla leden på benet som stack ut. Yes, det ledades bakåt och var alltså ett framben. Kalven föds inte med baken före, det var ju glädjande. Därefter fortsatte jag längre in i kon och hittade en nos, näsborrar och tunga. Yes igen, huvudet ligger rätt! Om huvudet ligger fel fordras det oftast veterinär, nu kan det tänkas att jag och Ussa fixar det här själva.

Fortsätt leta. Nos, pannben, öga. Längre in hittar jag hals och bogparti, och jajamän! Där är benet. Vid det här laget hade jag kört in armen till ungefär strax över armbågen. Och nu hittade jag också felet. Kalven låg med frambenet vikt framför sig och i den ställningen ryms benet inte ut genom bäckenet på kon. Ju mer hon krystar desto hårdare kilas det fast mot bäckenöppningen. Benet satt också som i ett skruvstäd och jag kunde inte får det uträtat, oavsett hur mycket jag försökte. Motdraget är att göra som i handboken: jag väntade tills Ussa gjorde en paus i krystningarna, knuffade snabbt tillbaka kalven längre in i kon, grep snabbt tag i klöven och drog benet rakt innan hon började krysta igen. Inom loppet av en sekund hade jag båda klövarna ute, livmodern drog ihop sig med ett gurglande schlabb! och kalven pressades ut nästan 20 cm längre än den varit innan. Den känslan, när man inser att vi kommer att fixa det här, är svårslagen. För ett par sekunder är man så genomlycklig att det nästan inte finns ord. Det är VM-guld och Eurovisionsseger i exakt samma ögonblick.

Vid det här laget var Ussa så pass trött att jag ansåg det klokast att hjälpa till med resten av kalvningen också. Jag lade ett rep om klövarna på kalven för att ge draghjälp, och nån minut senare hade vi en pigg tjurkalv på golvet. Inga problem med benen och inget annat att anmärka i övrigt heller.

2013 skall kalvarna som föds ha namn på K. Kalven som föddes i januari fick heta Krut och dagens nykomling fick efter familjerådets behandling namnet Kanon. Nästa tjurkalv får följaktligen heta Krevad.

……endast Movere är vaken….

Ovanstående lilla utdrag har naturligvis fått sin början från dikten ”Viktor” av Tomten Rydberg (eller hur det nu var)

Snön ligger vit på taken – endast Movere är vaken. Den strofen böljade av och an i mitt huvud härom kvällen, kanske mest för att stävja en begynnande irritation.

Lite bakgrundsfakta. Jag har alltså bytt såmaskin och Movere är sammanslutningen som utför transporter för Agri-market. 1+1=2.

Jag har själv en bakgrund som både lastbils- och långtradarchaufför. Jag gillade betydligt bättre att jobba på dagarna för då var det mest ljust. Saker och ting förändras och numera har det under en ganska lång tid varit kutym för fraktargubbarna att dyka upp på de mest ohemula tider på dygnet, såsom tex på natten.

Så även denna gång. Klockan 18.00 på kvällen får jag ett telefonsamtal som jag inte ville ha. En man presenterar sig och meddelar att han har en ”kaivinkone” som skall levereras till mig samma kväll. När den värsta chocken lagt sig började jag förstå att han nog pratade om ”kylvykone” och det gjorde ju saken klarare, eftersom jag ju faktiskt hade köpt en sådan. Däremot var jag måttligt road av tanken på att ta emot en såmaskin vid denna tid på dygnet, helt utan varsel. Det behövde jag inte göra heller för det visade sig att han just skulle börja lasta maskinerna i Härmä och sedan så småningom dyka upp hos mig, visserligen efter två lossningar i Korsholm. Kort huvudräkning, ok, tidigast 22.30 blir det alltså såmaskinleverans. För att detdär skulle ha löpt smidigt hade jag behövt få igång Claas, vilket inte ens fungerar som en tanke när gradstocken visar -10.

Nåja, farbrorn från Kurikka dök punktligt upp 22.30 (än kan man sin fraktargeografi) och lossningen gick mycket smidigt, och visst, det är mångdubbelt bättre att få maskinen i tid än försent så i detta fall slutet gott allting gott.

Den första blyga bekantskapen fångad på bild i vintekvällen.

Härvidlag kom jag att tänka på en liten historia som har ett antal år på nacken. K-Lantbruk hade på 90-talet två putslustiga försäljare i Närpes. (hälsningar till Kurt och Anders) Practical jokes´en brukade hagla runt disken i affären. Jag hade då vid ett tillfälle råkat ut för någon nattlig leverans och var irriterad på fenomenet. När det skulle lastas spannmål vid ett senare tillfälle sa jag till försäljaren ”sedan skall det banne mig inte stå någon långtradare och tuta på vägen mitt i natten” Det borde jag ju inte ha sagt för tre dagar senare står en förvirrad fraktare i grinden – prydligt dagtid – och undrar varför det står på fraktsedeln att han inte får tuta i närheten av Svedjebäck.

Kontentan är i varje fall detta, nu har man ny såmaskin och en massa saker som skall läras in före säsong. Här finns nu då en liten dator som skall göra sprutspår, men ett ögonkast i manualen gjorde mig bara trött. Samma sak gäller radmarkörerna som tydligan skall föra ett eget liv beroende på hur ofta man lyfter och sänker maskinen. Datorn i Amazonesprutan tog tre år att lära sig, jag väntar mig något liknande här. Det enda jag är riktigt rädd för är om jag lyckas ställa in den så att den bara sår där den borde göra sprutspår och tvärtom. Det skulle vara lite illa. Utom förstås för grannarnas underhållningsvärde.

Så har då den nya kompisen tagit mark och nu lkulle det bara gälla att ta sig i kragen och börja foga ihop byggsatsen för att få in den under tak. Psykologiskt svårast är att ta av plasten för efter det är den liksom inte längre orörd av människohand förpackad. Nästa svåra steg blir sedan att fylla den första gången för då tar den ju steget från ny till begagnad på 2/10 sekunder.

Fast roligt med en ny maskin, det är det ju alltid…..

Som ett barn på tivoli

Vad ska flickan med så stor lastare till i förhållande till traktor? Det finns ju en mindre modell som skulle passa bättre…

Först va de gubben som tog emot beställningen som undrade, sen var det gubbarna som monterade lastaren som funderade. När pappa sa: ”- ja, hon ska lyfta upp ensilagebalar med den på hövinden och behöver lyfthöjd”, till lika pekade han på mej, där stod jag med min lilla ficklampa i handen och stirrade på alltihopa, lite likadant som ett barn gör första gången på ett tivoli. Jag beskådade lastbilen som montörerna kom med. De lyfte upp och vecklade ihop hela taket som en jätte, lättare persienn, de hade allt med sej tryckluft, kopplingar av ALLA storlekar och modeller, skruvstäd, maskiner och manickar och mojänger. Lantlolla-lotta hade ju aldrig sett något liknande, sådär ”live”. Frös gjorde jag, sent va det, och jag såg antagligen inte mycket ut för världen. De va en liten känsla om att : ”jajja, skyll int på oss sen när de brakar omkull” eller ”jajja, spelar roll, bara vi får de här gjort så vi kommer vidare”. Men, bra jobb gjorde dom för det! 2,5 timmar tog monteringen, sen var det bara att börja köra och lyfta 🙂

Och det har jag gjort. Jonte står parkerad och valle lyfter balar 🙂 Valle startar som en ängel! Annat det, än krångelbyx som för sej själv lite på sidan av under tak, och väntar på vår och jobb.

Lyfter upp ensilage bal — Lyfter upp ensilagebal

Men jo, det kommer man inte ifrån, lite raj raj blir det med en boll upp över öronen. Man skall absolut inte köra i några större, sneda, lutningar eller vinda på så rysligt när man har en boll högt i skyn. Att jag skulle välta med en traktor är väl inte omöjligt, men osannolikt. Jag avskyr när det lutar det minsta och är så rädd att allt ska stjälpa om jag har lastaren mer än 20cm ovan jord, så jag lyfter aldrig mer än jag måste, och kör aldrig med hög lastare. Men lyfta balar går bra. Vikt i bakändan, en boll i kilpi-klyven, så hålls baken ner och så står man stadigt på rak, plan, gjuten mark och lyfter rakt, fram och så upp på kanten. Sen puttar man in balarna lite så de inte kommer nerdruttande. På bilden ser det kanske ut som om balarna skulle kunna drutta ner rakt på fåren, så är inte fallet, alla fåren befinner sej under vindtaket. Det här går hur bra som helst, men när sommaren kommer och man inte kan ha en boll hängandes i kilpin vart än man ska och lyfta bör jag hitta på någon smidig tyngd att sätta på bakänden så den hålls där den är tänkt, det vill säga med två bakdäck, med markkontakt.