Klåss å kultuur

Den här hösten har varit rena definitionen på ”klåss” (våt lera och gyttja). Det har regnat hela tiden eller åtminstone duggat. Jag körde sista leråkern med tallriksharv i en grym smörja och är riktigt förvånad att det gick alls att köra. Tallriksharven gick egentligen för djupt men med den stora Zetorn fick jag åkrarna någorlunda omrörda. Viktigt är att få halmen nedkörd så den börjar förmultna. På våren är det eländigt att så om det finns en mängd torr halm som fastnar i billarna. Men mullåkrarna har jag lämnat och tänkte köra dem först då det frusit på litet – möjligen i slutet på veckan. Nedan en riktigt ren harv – ibland har den varit så full av halm och lera så man inte sett nånting av själva harven.

Och grävandet av den elektriska kabeln fortsätter. Vi var en vecka i Sverige för att tömma huset på vatten och ställa i ordning för vintern men vi hade knappt hunnit in genom dörren där förrän det ringde och jag fick höra att de grävt av fiberkabeln i Hindersby. Den var riktigt bra utmärkt men så kom det ett nytt gäng och började gräva i mörkret … Ett elände med alla dessa underentreprenörers underentreprenörer i femte potens.

Utanför vår port har de kört sandlass efter sandlass men ännu pressas det blöt lera upp ur vägen på grund av det eviga regnandet. Men det klagar jag inte över för vi blir av med alla stolparna sedan. Jag har tuggat mej genom en halvmeters  dubbel tegelvägg på ladugården för att få in kabeln till huvudcentralen och lyckades få sönder min pneumatiska borrmaskin – fast i ärlighetens namn så var det nog borrandet i somras i torkens sega betongmur som tog livet av den. Med en ny borrmaskin och meters stenborrar (hålet måste vara snett så det blir ganska långt) så fick jag efter mycket svett och möda ett hål på 7 cm. Rören till växthuset skall genom väggen också.

Men nu börjar det bli kulturtider i Hindersby. Vi har jobbat länge med boken om Fornminnesföreningens 60 år och med den nya teatern. Kolla in Hindersbysidorna . Det var Sigge Strömberg – teatermänniska, författare och kulturpersonlighet – som startade Fornminnesföreningen 1952 och ordnade stora bygdefester som hade upp till 1000 personer i publiken och det var mycket på den tiden. Hans sonsons dotter Mikaela har skrivit boken som preliminärt har utgivningsfest den 8 december.

Och så har byns nuvarande teaterguru Isa Stenberg igen skrivit en pjäs om Hindersby, den här gången på 60-talet. Vår andra teaterguru Robert Jordas har regisserat och 40 byyssari (bybor) är med i en av de största kultursatsningar vi haft.  Jag hörde att skådespelarna skrattat så de knappt kunde repetera pjäsen.

Kultur betyder ju ”odling” (från latinets ”cultivare”) så det passar oss odlare att efter klåsset bänka oss och skratta litet åt livet på landet på 60-talet. Det handlar om riktiga existerande människor från vår lilla by som vi mycket väl minns. Dramatiserat av Isa förstås. Det här är ingen konstgjord snobbteater från underliga miljöer som vi aldrig sett utan riktigt äkta heimlaga från början till slut. Isa är född och uppväxt i byn även om hennes karriär inom teatern förde henne till Sverige. Hon känner till byn  och dess människor inifrån men är tillika proffs och kan föra ut det på ett sätt som vi vanliga dödliga inte behärskar.

Det kan löna sej att åka långa vägar för att se på äkta byateater som dessutom går på det riktiga gamla språket.Så nu tar vi steget från åkerkulturen till teaterkulturen och väntar på våren då det igen blir att harva och så och hoppas på ett nytt och bättre år än det här klåssåret.

 

Morotsplockning på slutrakan?

Morotsplockningen fortsätter ännu en dag eller kanske två, vi får se hur pass kallt det blir på tisdag. En hel del har vi i alla fall fått plockat tack vare hjälp av vänner och bekanta samt av dem som hörsammat självplockserbjudandet.

Att tillgången på närproducerade morötter också oroar kommunledningen till den grad att kommunstyrelsens ordförande sällade sig till plockarskaran idag hade jag kanske inte väntat mig 🙂 Självplockserbjudandet har i alla fall lockat ut folk med olika bakgrund och det är ju inte illa det heller….. att få ta del av vardagen på åkern menar jag.

Kaffet smakar nog bra på åkern en dylik dag då naturen på nåt vis håller andan, så lugnt och stilla som det var idag är det sällan……..

 

 

35 cent?

JA! Man måste ju vara optimist ändå! 35 cent är väl helt ok ändå för ett kilo lök. Eller?

Det skall i alla fall till ett antal ton för att man skall få någonting alls. I år har Matte lyckats hyggligt med löken, det har kommit vatten så några större utgifter på bevattning har ju inte funnits, men när det finns mycket av någonting dumpas priset. Finns det lite av någonting är prisbilden en annan.

Själv har jag den lyckan att jag får välja vilket lökhuvud jag vill av X antal 1000 🙂

Mats löklager

Det här är lagerlök. Den har Mats i sitt lager, han torkar på den tills den blir torr och sen när det blir dags, körs den till grossisten.

Lagerlök, ja, finns det annat kanske någon undrar… Ibland undrar jag också… Det finns … brukar finnas, två sorters lök, lagerlök och grönlök, eller tidig lök kan vi kanske kalla den, kärt barn har som bekant många namn. Vad skiljer dessa lökar åt?

Jo, tidiga löken sätts tidigt, så fort man vågar sej ut på åkern med traktorn och jorden reder sej, och så är den tidigare lökens sättlök oftast större. Den skördas också tidigare och körs direkt efter upptagning till grossisten. Lagerlöken är mindre, sätts senare och så är prisbilden för de två också olika. Dessutom är det en hel djungel av sättlökspriser inom de två ”kategorierna”, beroende på sorter, storlekar osv….

Försäljningspriset på den tidigare löken är bättre än priset på lagerlöken. Normalt i alla fall… Den tidiga löken får man betalt för datum 25 i den månaden som är efter månaden man levererat… Rörigt?  – JA!

Men när får man betalt för lagerlöken då? Den håller de flesta i lager hemma och levererar efterhand längs vintern och utbetalningen får man i typ maj, (kanske?) då är redan nästa års lök i jorden… Så från det att man sätter löken tills att man får betalt för den är det drygt ett år…  Om man får leverera all lök vill säga. Finns exempel på jordbrukare som inte fått sin lök levererad innan följande års tidiga lök börjar finnas och då är den gamla löken ”inte önskvärd” och får helt enkelt köras till skogs!

Slugt? – Nej!

Men sånt händer, tro det eller ej…

Historien upprepar sig.

Vill ju inte späda på de pessimistiska ekonomiska framtidsutsikterna men tycker mig skönja samma utveckling som inom jordbruket i andra branscher nu.

-Hörde nämligen för en tid sen att fackföreningarna meddelade intresse att påbörja förhandlingarna om nya arbetsavtal, antagligen för att i tid anpassa lönerna till en lägre nivå och på så vis rädda arbetsplatserna. För det var väl det som avsågs?

-Resebranschen har ju internationell karaktär och där verkar nu arbetstagarna förstå att anpassning till en lägre lönenivå är en dellösning i att bibehålla arbetsplatserna, för det är väl så man skall tolka överenskommelsen med SAS?

Vad gäller lönesänkningar så har ju vi bönder återigen gått i första ledet, vår lönesänkning genomfördes ju redan 1995 då vi gick med i EG. Produktpriserna sjönk ordentligt, på många produkter uppskattningsvis 30-50%.  Visst fick vi ju lite stöd som delkompensation men den övriga kompenseringen som skulle komma via lägre pris på insatsmedlen uteblev, det tror jag nog att de flesta insett.

Så joo, historien upprepar sig……. i medeltida krig och schackspel offrades ju bönderna till först. Kanske har nu turen kommit till ”hästarna” ”tornen” och ”löparna”? Vem vet kanske en allmän anpassning till lägre lönenivåer kan resultera i att löftena om lägre priser på insatsmedlen infrias? Eller har schackbrädets kung och drottning ersatts av andra ”pjäser” som skall försvaras?

Dylikt kan man ju filosofera om när man plockar morötter en gråmulen novemberdag och behöver lite omväxling bland tankarna i hjärnkontoret som annars mest kretsar kring planering inför nästa säsong……..

 

Ornitolåga kunskaper

För ett par veckor sedan var jag tvungen att ta en promenad långt ut på en åker. Mitt ute på Yttermarkslätten är ju utsikten ganska milsvid och när man vandrar ser man mer än från traktorn. Efter ett tag fastnade ögonen på en silhuett som avteckande sig mot gårdarna i Standkärret, gårdsgruppen andra sidan slätten. Jag noterade en buske som jag aldrig tänkt på förut. I mitt stilla sinne funderade jag på att det faktiskt var lite konstigt att jag aldrig tidigare tänkt på att det fanns en buske på åkern som såg ut precis som siluetten på en sittande örn.

Efter ett litet tag bredde busken ut ett par enorma vingar och lyfte iväg, på håll såg det ut som när ett passagerarflygplan startar. Det var helt enkelt stort. Så då hade man alltså sett en örn på hemsoporna, åter en avbockning i livets bok. Jag besitter nämligen ett ohanterbart fågelintresse. Jag gillar fåglar, tittar på fåglar, men kan absolut ingenting om dom. Dock måste detta ha varit en örn eftersom ormvråken jag blivit smått bekant med under åren på slätten var som en sparv i jämförelse.

Dock blir hela denna iakttagelse en smula ambivalent, jag vet inte riktigt hur jag skall förhålla mig. Jag är nämligen svårt imponerad av våra stora rovdjur och tycker det är ashäftigt att ha örn i knutarna. Däremot är det inte speciellt kul att våra katter ofta håller till på nästan samma ställe om dagarna. Oavsett hur mycket jag än gillar örnar och stora rovfåglar så har jag inte det minsta intresse av att någon av våra frassar skall sluta sina dagar som örngott. Så egentligen vet jag inte vad jag tycker.

Detta är visserligen ett tag sen nu så kanske den bara var på genomresa. Det skulle kanske vara bäst så

Ett rat med fyrklövsdrift

Ja, pang sa det! Det svartnade för ögonen. Jag kände hur handen förvandlades till en pulserande kroppsdel utan funktion. Det isade längs hela ryggen ända ner till tårna och allt jag fick ur mej var en samling av ord utan början eller slut.

Men vad hände?

Jo, jag skulle ta fast en tacka, ett riktigt rat som skulle till slakt. En gammal skråtta på 60-70kg, ingen liten madame med andra ord. Jag skulle plocka ut en bland typ 20 – 30. Att dra dem alla genom mitt system av grindar och gångar, öppna och stänga här och där, skruvar och dörrar tyckte jag skulle ta för länge, jag har plockat ut enstaka får ur flocken förr, inget problem, en 3 minuters grej om de är lite knepiga. En halvminuts grej om det är en tamare.

Vi stod och tittade på varann, lite som i en western-duell. Jag tog ett steg till höger, hon tog två till vänster, rusade till, trodde hon skulle hinna förbi mej, men jag var lika snabb och visste att hon skulle reagera så, så jag hejdade henne. Hon tvänitade, svängde runt som på en 5-centare och sprang bort till andra änden av kätten tillbaka… För mej själv mumlade jag, ”jaha det är riktigt en sån…”

Att hoppa/flyga på henne och bli släpad runt kätten något varv var jag inte alls intresserad av, därför försökte jag lirka och få henne att komma mot mej i ett passligt läge, med lagom hög fart för att jag skulle få fast henne genom att få armen runt nacken/halsen och få henne på tvärnit på det sättet. Att ta fast fåren i ullen när de skall till slakt, eller annars också förstods, är inget bra.

Nya försök, och i ett läge så kom hon emot mej, lite inne bland andra får som hejdade hennes turbofart. Jag kände att nu, var läget hyggligt. Hon kunde inte gasa på, inte svänga runt till vänster för där var väggen och på högersida om henne stod en tam tacka och förstod inte riktigt alls vad som pågick. Jag tog chansen, men mitt i allt när jag sträckte min arm runt henne, vet jag inte riktigt vad som hände… Jag hade henne fast, med armarna om henne, men 17 vad det brände i min hand, och i följande sekund kände jag hur smärtan tilltog… ”Tummen mår nog inte bra nu” sa jag lite för mej själv.

Jag spände fast henne mellan mina knän och i en sekund for tanken genom huvudet, att, ”släpp henne, din hand har fått något fel, du orkar inte få ut henne genom grinden”. Men till lika kände och visste jag, att, släpper jag henne nu, kan jag se i stjärnorna att komma i hennes närhet igen. Jag drog henne med mej mellan knäna, fick upp grinden ut ur kätten och in i en liten kätte. Jag tittade lite på tummen, den gjorde ont så tårarna kom som vatten ur en vattenkanna. Jag sprang in till mitt lilla kontor, där har jag första hjälp, eller som pappa brukar kalla mitt medicinskåp, ”skärgårdsapoteket”. Jag hittade snabbt kylande gel, smajskade på utav det och kollade att fingret rörde sej, jo, det fungerade. Jag surrade fast grinden med ett balgarn till kätten där madame turbo stod och blängde på mej med försmedliga ögon, innan jag gick ner, henne ville jag inte riskera att hon kom lös i fårhuset.

Huvudet dunkade, handen dunkade och på vägen hem ner från fårhuset började jag må riktigt illa som det gjorde ont. Väl inne tvättade jag händerna och smetade på mer kylgel, drack en halv liter vatten, ringde Mats och pappa och förklarade vad som hänt och att jag kommer att bli i smeten med en del jobb som står på ”to do-listan”. Ringde också hälsostationen och fick svar på frågorna i min frågesport angående brutna fingrar, hurdana dom är, och sprickor i fingrar och hurdana dom är. Rådet jag fick var is, och höra av mej om det blir värre tills följande dag. Och så gjorde jag, jag lade mej med bandagering och en påse ärter, majs och paprika blandning på tummen och såg på ”mamma mia”. Kände att det kunde vara en lagom invecklad film när humöret sjunkit lägre än lågt.

Mitt på dagen. Va fånigt! Tänkte jag där jag låg, men till lika mådde jag så dåligt att jag visste att det inte skulle bli bättre om jag steg upp. När filmen var slut steg jag upp. Illamåendet hade lagt sej, så jag drog på mej utekläder, en socka på den välpaketerade handen, och gick ut för att fortsätta där jag var, men jag kom inte längre än till fårhusgrinden så ringde pappa, det var som att larmet gått, ” Är du på benen? Lastaren kommer idag! Dom starta från Raumo nu! Hämtar du ner valle till mjölkaruddan? Siknäten skall dras och det kommer folk och skall syna en av ”grändbyggnaderna” på kirjais nu!”

Jahaja, se guda då!

Bara att skena vidare… 🙂