Sommaren är slut

Även om många säkert undrar ”Vilken sommar ?” så har jag som princip att sommarhalvåret övergår till vinterhalvåret då jag ställer undan tallriksharven (jag plöjer inte). I år hände det i går. Det var en sådan sörja tidigare att jag inte ville köra i den utan väntade att det skulle frysa på litet. Och visst gick det bra att köra nu. Litet hårt var det redan där det fanns dåligt med halm och för mjukt var det ännu där det fanns mycket halm men i det stora hela gick det fint.

Här är sista biten på sista åkern. Lägg märke till stolpen som troligen är borta nästa gång jag kör där. Men elkabelsgrävandet var litet problematiskt. Då jag körde in på åkern över det ställe där de grävt ned kabeln så var det nära att jag fastnade med den stora traktorn. Det såg slätt och fint ut men diket visade sej vara fullt med mjuk lera som mest liknade vattnig soppa. Så det blev oharvat och jag tänker inte ens försöka så det nästa vår. Våra lerjordar är annars väldigt stabila men om man rör om dem och de blir våta så är de som välling.

Stormen som ställde till med en hel del längre västerut märktes bara som litet hårdare blåst här. Strömmen försvann inte ens hos oss även om den nere i byn (som matas från en annan linje) var borta i två repriser så vi hade ett avbrott i datanätet. Snö har det bara kommit ett par centimeter. Det är inte ovanligt att stormar som ännu i Helsingfors och Borgå kan vara svåra knappast märks hos oss.  En gran brast i alla fall i Ribackan här bredvid men ställde inte till något problem. Elkablarna till Ribackhuset grävde jag ned för flera år sedan.

Det är i alla fall skönt här på landet att det går att köra bort snön relativt lätt. Då vi bodde på Skepparegatan i Helsingfors så var det ett stort elände med snön som täckte bilarna. Gatorna var betydligt sämre än landsvägen här i Hindersby.

Länge sen sist…

Det börjar så småningom bli nästan ett år sen jag senast skrev ett inlägg på Bondbloggen, så det kanske börjar bli dags att plita ner några rader igen.

Som de flesta andra bloggarna redan konstaterat var odlingssäsongen 2012 rätt så regnig, så även för min del. Slutsaldot blev att vallskörden blev mindre än normalt men dock relativt torr, av spannmålen lämnades ett par hektar otröskat och rybsen står fortfarande ute. Den kan i princip tröskas på på frusen mark ännu nästa vår, så helt har jag inte kastat in handduken ännu. Fast sannolikheten att få nån större skörd av den börjar bli rätt liten. Å andra sidan, jag har aldrig tidigare testat att tröska på våren så det är ju värt ett försök bara därför.

Vallskörden blev ett rätt spännande kapitel i sig. Eftersom jag är ekoodlare är jag extremt beroende av temperaturen för att få nån ordentlig grässkörd, avsaknaden av konstgödsel gör att värmen blir ännu viktigare. P.g.a. sommaren 2012 var ovanligt sval växte gräset inte alls som det borde. Att jag dessutom hade mindre vallareal än jag brukar gjorde ju inte saken bättre och jag började redan i juli se att foderlagret inte skulle räcka hela vintern. Som tur är finns det rätt gott om ekoodlare utan djur i våra trakter och de här odlar oftast en del vall för växtföljdens skull. D.v.s. det växer gräs på deras åkrar, men de har inte användning för det. Tack vare att jag fick skörda vall av ett par sådana odlare lyckades jag så småningom skrapa ihop så mycket grovfoder att vintern torde vara säkrad.

Förutom vädret har säsongen varit en av de mest intressanta på länge. Jag har inlett ett mer omfattande samarbete med en granne, börjat sälja kött direkt till konsument och därtill blivit hönsfarmare. Men mer om det i senare inlägg. Hålls på kanalen. 🙂

Huvudet hit och fötterna dit…

Jaha, så skulle man då ha velat skicka huvudet på möte och fötterna till Nyland…

Som vanligt när man går och anmäler sej till någonting så kör det ihop sej. Det är nämligen som så att imorgon fredag den 30 november, håller Finska hushållningssällskapet och Åbolands svenska lantbruksproducentförbund höstmöte, och till lika 75 års jubileum i form av ett seminarium på Framnäs i Nagu. Så mycket närmare än så kommer knappast någon sån här tillställning och det skulle vara så roligt att fara och höra på vad alla fina föreläsare och festtalare har att säga. Och träffa bekanta naturligtvis. Så jag anmälde mej. Syster lovade vara barnvakt och jag har inget som står på akutlistan … …. Jag antog och trodde att jag skulle ha hunnit hämta mitt rökta kött från rökeriet i Ekenäs tidigare i veckan, men så nej. Temperaturer är till för att noga hållas reda på innan det går att packa köttet i vacum, så på rökeriet meddelade de att på onsdag var köttet ännu någon grad för varmt för att kunna packas, så nu blev det så att : ”-på torsdag packas det och på fredag får du hämta det.” Jahaja, och jag som har gått och anmält mej till baluttan på Framnäs. Jag svor en liten stund för mej själv. Jag vet ju att dom inte kan ha mitt kött där i lådorna någon extra tid. Det är fort in och fort ut som gäller. Där är det också säsong nu. Hösten är också köttrökandets tid.

Jag kollade väderleken… fredag – storm och gorm och 10mm nederbörd. Inget väder att ge sej ut i, med bil i 6 timmar, och så hade jag anmält mej till mötet…

Skrot och mårr.

Men, jag hade ett litet kort kvar på handen att spela. Jag har halva släkten i nyland då pappa är därifrån, så jag drog ett kort och ringde farbror gufar och gumor och bad om hjälp. Saker och ting löste sej med en gång, 1000- tack för det, snälla gumor! Nu hoppas jag på mindre storm och gorm till lördagen så kan jag hämta köttet från nyland då istället. På söndagen lovas det riktigt bra väder, men då är det ju första advent och jag skall ha det rökta köttet hemma till försäljning. Dessutom har jag lovat Yttarstholmarena att koka risgrynsgröt den dagen. 🙂

Smarrigt ensilage

Antingen så är det gott…

fåren äter gott

Eller så är det inte det…

inga får äter

Det är skillnad på ensilage och ensilage, och vilken sort som är godare än den andra behöver man inte vara stjärnfysiker för att räkna ut…

På ena sidan är det ensilage från fjolårets lite fuktigare balar, inte sådär jättesmarrigt… Men helt ok i kvalitet. På den andra sidan är det ensilage från en av årets balar. Mycket godare! 🙂

Ponnyna VET att det finns gotta innanför ensilageplasten och kan lätt gnaga hål på en bal. Fåren är inte riktigt lika smarta och så får de inte riktigt tag med tänderna om de smällrunda balarna med sina tänder. Det har hänt att fåren på egen hand fått hål på balar också, så därför har jag alla balar inne i en egen hage inne i fårhushagen. Nu hade jag (småkorkad som jag var) lämnat grinden in till ”bollhavet” öppen, kom ju inte ihåg att ponnyna också var inne i fårhushagen och så simsalabim så hade de gnagat hål på 6-7 av årets balar. Vartefter som ponnyna gnager hål på balarna tränger sej fåren dit och ponnyn får gå på nästa bal… Därför måste jag börja ge några av årets balar åt fåren redan nu fast jag har rätt mycket kvar från ifjol. Hål på en bal, betyder en förstörd bal med tiden. Ännu hade det inte börjat hända någonting i dem, men med tiden blir balarna till ena enda stora mögelbollar som inte duger till alls.

Att det blev av ena sorten på ena bordet och andra sorten på andra bordet tänkte jag inte på när jag var uppe på vinden och kastade ner. När jag sen hade delat ut allt där nere och såg hur tokigt som det blev fick jag lov att gå upp och kasta ner lite gott ensilage till, så att det andra bordet också skulle få någon besökare.

Äntligen frost !

Idag har vi minusgrader efter höstens elände och det är fint och torrt. Det är bara ytan som frusit litet så jag gräver ned elkabeln för den nya anslutningen. Det här vädret skulle gärna få fortsätta men tyvärr hotar de med snö på fredag. Så dagen har gått till att plocka in allt man inte vill ha under snön och gräva det som skall grävas för från söndagen blir det ordentligt kallt.

Jag körde också flis så vi klarar oss en vecka men det torde knappast vara något problem. Med den fina snabbkopplingen för skopan kan jag lätt lämna den i flislagret så den är torr – åtminstone tills jag börjar köra snö. Det nya flislagret som i år är i bruk för första gången gör det mycket lättare att fylla på flismatarlagret. Gymfaktorn är förstås väldigt låg eftersom jag inte mera behöver fylla vagnen för hand men jag behöver inte heller frysa halvt ihjäl i nya frontlastartraktorn. I den gamla fanns det bara ett tak och en vindruta och det var svinkallt att köra den på vintern.

Nu är det bara ett problem och det är Aaltjärrsvägen som är full av djupa hjulspår efter regnhösten. Jag försökte jämna ut den med schaktbladet men det gick inte alls. Jag borde köra bort de värsta ryggarna då det frusit så mycket att det inte blir nya spår men inte så mycket att leran blivit stenhård.

Snart är det slut på utearbetet i jorden och det blir verkstadsarbete och sedan skogsarbete. Snön döljer snart – barmhärtigt nog –  det som blev ogjort. Och det man inte ser det glömmer man lätt. Tids nog får jag bekymra mej om allt ofärdigt nästa vår igen. I morgon är det troligen sista dagen på sommarhalvåret (om man nu kan kalla det sommar …) och vintern kommer på fredag.

 

Klåss å kultuur

Den här hösten har varit rena definitionen på ”klåss” (våt lera och gyttja). Det har regnat hela tiden eller åtminstone duggat. Jag körde sista leråkern med tallriksharv i en grym smörja och är riktigt förvånad att det gick alls att köra. Tallriksharven gick egentligen för djupt men med den stora Zetorn fick jag åkrarna någorlunda omrörda. Viktigt är att få halmen nedkörd så den börjar förmultna. På våren är det eländigt att så om det finns en mängd torr halm som fastnar i billarna. Men mullåkrarna har jag lämnat och tänkte köra dem först då det frusit på litet – möjligen i slutet på veckan. Nedan en riktigt ren harv – ibland har den varit så full av halm och lera så man inte sett nånting av själva harven.

Och grävandet av den elektriska kabeln fortsätter. Vi var en vecka i Sverige för att tömma huset på vatten och ställa i ordning för vintern men vi hade knappt hunnit in genom dörren där förrän det ringde och jag fick höra att de grävt av fiberkabeln i Hindersby. Den var riktigt bra utmärkt men så kom det ett nytt gäng och började gräva i mörkret … Ett elände med alla dessa underentreprenörers underentreprenörer i femte potens.

Utanför vår port har de kört sandlass efter sandlass men ännu pressas det blöt lera upp ur vägen på grund av det eviga regnandet. Men det klagar jag inte över för vi blir av med alla stolparna sedan. Jag har tuggat mej genom en halvmeters  dubbel tegelvägg på ladugården för att få in kabeln till huvudcentralen och lyckades få sönder min pneumatiska borrmaskin – fast i ärlighetens namn så var det nog borrandet i somras i torkens sega betongmur som tog livet av den. Med en ny borrmaskin och meters stenborrar (hålet måste vara snett så det blir ganska långt) så fick jag efter mycket svett och möda ett hål på 7 cm. Rören till växthuset skall genom väggen också.

Men nu börjar det bli kulturtider i Hindersby. Vi har jobbat länge med boken om Fornminnesföreningens 60 år och med den nya teatern. Kolla in Hindersbysidorna . Det var Sigge Strömberg – teatermänniska, författare och kulturpersonlighet – som startade Fornminnesföreningen 1952 och ordnade stora bygdefester som hade upp till 1000 personer i publiken och det var mycket på den tiden. Hans sonsons dotter Mikaela har skrivit boken som preliminärt har utgivningsfest den 8 december.

Och så har byns nuvarande teaterguru Isa Stenberg igen skrivit en pjäs om Hindersby, den här gången på 60-talet. Vår andra teaterguru Robert Jordas har regisserat och 40 byyssari (bybor) är med i en av de största kultursatsningar vi haft.  Jag hörde att skådespelarna skrattat så de knappt kunde repetera pjäsen.

Kultur betyder ju ”odling” (från latinets ”cultivare”) så det passar oss odlare att efter klåsset bänka oss och skratta litet åt livet på landet på 60-talet. Det handlar om riktiga existerande människor från vår lilla by som vi mycket väl minns. Dramatiserat av Isa förstås. Det här är ingen konstgjord snobbteater från underliga miljöer som vi aldrig sett utan riktigt äkta heimlaga från början till slut. Isa är född och uppväxt i byn även om hennes karriär inom teatern förde henne till Sverige. Hon känner till byn  och dess människor inifrån men är tillika proffs och kan föra ut det på ett sätt som vi vanliga dödliga inte behärskar.

Det kan löna sej att åka långa vägar för att se på äkta byateater som dessutom går på det riktiga gamla språket.Så nu tar vi steget från åkerkulturen till teaterkulturen och väntar på våren då det igen blir att harva och så och hoppas på ett nytt och bättre år än det här klåssåret.